med anledning av prop. 1987/88:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1987/88

Motion 1987/88:N13 av Ivar Franzén m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:N13

av Ivar Franzén m. fl. (c)

med anledning av prop. 1987/88:25 med förslag om
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1987/88

Den svenska tekoindustrin har under en lång tid brottats med betydande
svårigheter. Redan på 1950-talet påbörjades en nedläggning av tekoföretag,
vilket fortsatte i ökad takt under 1960-talet.

Under 1970-talets andra hälft drabbades näringslivet och i all synnerhet
tekoindustrin, som är en arbetskraftsintensiv bransch, av ytterst kraftiga
stegringar av främst arbetskraftskostnaderna. Detta försämrade drastiskt
tekoindustrins konkurrenskraft. Samtidigt ökade importen från lågprisländer
i snabb takt. Detta ledde till att ett stort antal produktionsenheter fick
läggas ner och att många tekoföretag gick i konkurs samt att tusentals
tekoanställda förlorade sina arbeten och blev friställda.

Regeringsskiftet 1976 innebar emellertid att omfattande åtgärder i syfte att
stödja tekoindustrin sattes in, och under de två sista åren under 1970-talet
stabiliserades förhållandena inom tekobranschen. De devalveringar som
genomfördes 1981 och 1982 stärkte tekoindustrins konkurrensmöjligheter på
såväl exportmarknaden som den inhemska marknaden. Kostnadsutvecklingen
under de senaste åren har dock medfört att de fördelar som devalveringarna
innebar nu försvunnit. Kostnadsläget för den svenska tekoindustrin har
återigen försämrats i förhållande till omvärlden.

Utvecklingen under den senaste tioårsperioden har emellertid också
inneburit att tekoindustrin genomgått en strukturell omvandling, som lett till
att flera företag har utvecklat en framgångsrik produktionsinriktning.
Tekoindustrin har en betydande roll för sysselsättningen i framför allt vissa
regioner och orter. Det finns för närvarande ca 650 företag inom tekoindustrin,
spridda i drygt 150 av landets 284 kommuner. Dessa företag omsätter
drygt 10 miljarder kronor och sysselsätter ca 31 000 hel- och deltidsanställda
personer. Den svenska tekoindustrin svarar för drygt 2 % av den totala
industriproduktionen. Tekovaror exporteras för ca 6 miljarder kronor och
tekoexporten svarar för ca 2 % av den totala svenska exporten.

Strukturomvandlingen har dock inneburit att den totala produktionskapaciteten
minskat. Samtidigt har emellertid många tekoföretag lyckats finna
utvecklingsbara produktionsområden och därmed kunnat konsolidera sin
ställning. Tekobranschen har nu en stabilare struktur än tidigare men det kan
konstateras att branschen har - och har haft en lång rad av år - en
genomsnittlig svagare lönsamhet än övriga industribranscher i landet. Detta
har fått till följd att det i dag saknas riskkapital för offensiva investeringar
inom tekoindustrin.

Mot.

1987/88

N13-14

1 Riksdagen 1987188.3sami. Nr N13-14

För att möta en sådan situation krävs nytt riskkapital för offensiva insatser Mot. 1987/88

från såväl statsmakternas som industrins sida. Branschorganisationerna har N13

gemensamt satsat på att skapa ett branschprofilprogram för tekoindustrin.

Ett program som bör kunna leda till delvis helt nya förutsättningar för
tekoföretagen.

Progressiva satsningar från enskilda tekoföretag visar att det finns
förutsättningar att inte bara bevara den svenska tekoindustrin utan att också
skapa möjligheter för den att ytterligare utvecklas. Detta förutsätter enligt
vår mening en politik, som genom generella åtgärder medför att kostnadsläget
för industrin trappas ner så att konkurrenskraften ökar.

Från centerpartiets sida har vi med utgångspunkt från de förändrade
förutsättningarna för tekoindustrin i motioner till föregående riksmöten
(mot. 1985/86:N313, mot. 1986/87:N413) föreslagit att huvuddelen av de
ekonomiska resurser som nu utgår i form av äldrestöd och selektivt riktat
branschstöd sammanförs till en ny typ av generellt och konkurrensneutralt
stöd för tekoindustrins utveckling och anpassning, s. k. utvecklingslån.

Med anledning av bl. a. motionerna från centerpartiet beslöt riksdagen att
möjligheterna att omvandla de nuvarande stödformerna till ett mer offensivt
och framtidsinriktat stöd skulle utredas. Regeringen uppdrog under hösten
1986 åt statens pris- och kartellnämnd att utreda förutsättningarna för en
omvandling av tekostödet. SPK överlämnade under våren 1987 en rapport
till regeringen. Rapporten har remissbehandlats.

Enligt SPK är en omvandling av stödformerna enligt de förslag som
skisserats till förändring av tekoindustrins stödformer mindre lämplig. SPK
motiverar sitt ställningstagande med hänvisning till bl. a. risker för att stödet
skall uppfattas som otillbörligt ur handelspolitisk synpunkt. Stödet skulle
vidare gynna arbetskraftsintensiva företag.

Med hänvisning till SPK:s utredning och remissutfallet avstår föredragande
statsråd att föreslå några förändringar i stödformerna (prop. 1987/88:25
angående förslag till tilläggsbudget för innevarande budgetår). Industriministern
ansluter sig i och för sig till vår uppfattning att tekobranschen nu har
en stabilare struktur. Såsom vi ovan påtalar har dock branschen haft en svag
lönsamhetsutveckling.

Det är med denna utgångspunkt förvånande att regeringen nu både avstår
från att ge tekostödet en mer framtidsinriktad utformning och trappar ned
insatserna totalt. Detta är enligt vår mening inte försvarbart.

Från centerpartiets sida kvarstår vi vid uppfattningen att de förändringar
som tekobranschen genomgått ställer krav på en förnyelse av insatserna.

Äldrestödet har varit ett verksamt och konkurrensneutralt sätt att främja
svensk tekoindustri. Strukturomvandlingen inom tekobranschen har emellertid
medfört att åldersstrukturen för de anställda inom näringen är på väg
att förändras och en föryngring har skett, framför allt inom vissa delar av
branschen. Det är väsentligt för tekoindustrins framtida konkurrenskraft att
denna förnyelse fortsätter och att fler, framför allt ungdomar, upplever det
som attraktivt och positivt att ta anställning inom teko. Därför bör det
statliga stöd som utgår till tekonäringen enligt vår mening vara dels generellt
och konkurrensneutralt, dels ett stöd för att stimulera till utveckling och

industriell förnyelse. Huvuddelen av de ekonomiska resurser som nu utgår i 2

form av äldrestöd och selektivt riktat branschstöd bör sammanföras till en ny Mot. 1987/88

typ av generella och konkurrensneutrala åtgärder för tekoindustrins utveck- N13

ling och anpassning.

Enligt vår mening måste man vid utformningen av tekopolitiken ha som
utgångspunkt dels tekoindustrins allmänna betydelse för ekonomi och
sysselsättning, dels den dominerande roll tekoföretagen har för utkomstmöjligheter
i vissa orter samt dels försörjningsmässigt betingade målsättningar
som fastlagts vad avser produktionsvolym och marknadsandel för svenska
tekoföretag.

I dag har svensk tekoindustri ca 15 % av den svenska marknaden. För
varje procent som tekoindustrin kan öka sin marknadsandel skapas flera
hundra nya sysselsättningstillfällen. Inte minst småföretagen kan väntas
svara för tillväxten. Särskilt inom konfektionsindustrin är det de små
familjeföretagen som med sin flexibilitet kan stärka sin konkurrenskraft och
tillfredsställa nya krav från en föränderlig marknad. En tillväxt i tekoindustrin
skulle även få betydande positiva effekter för orter som i dag är utsatta
för en betydande avfolkning. En expansiv tekoindustri kommer också att
bidra till en bättre regional balans.

I propositionen anförs bl. a. att huvudsyftet med det nuvarande industripolitiska
åtgärdsprogrammet för tekoindustrin vid statens industriverk (SIND)
är att stödja de utvecklingsinriktade företagen så att dessa på lång sikt kan
konkurrera på olika avsättningsmarknader.

Industriministern konstaterar att den föreslagna stödformen utvecklingslån
”har till syfte att finansiera i stort sett samma typ av åtgärder som det
nuvarande industripolitiska stödet”.

Enligt föredraganden är utvecklingslänen i den föreslagna formen att
betrakta som i huvudsak ett generellt och kontinuerligt bidrag baserat på
arbetskraftskostnadernas omfattning, och han pekar därvid bl. a. på att
något krav på kompletterande finansiering av egna medel från företagen inte
ställts.

I propositionen framhålls vidare att riskkapitalmarknaden successivt
expanderat under de senaste åren. Vidare understryks att riskvilligt kapital
som en följd härav i större utsträckning blivit tillgängligt för de små och
medelstora företagen. Föredraganden erinrar bl. a. om att småföretagsfonden
våren 1987 tillförts 200 milj. kr. för satsningar såväl i regionala
investmentbolag som direkt till de små och medelstora företagen. Föredraganden
anser även att i stort sett hela tekoindustrin kan räknas in i
småföretagsfondens målgrupp.

Stiftelsen Småföretagsfonden inrättades 1984 som del av löntagarfondsystemet.
Från centerpartiets sida har vi i annat sammanhang konstaterat att
inrättandet av denna fond är ett oblygt försök från regeringens sida att skaffa
sig alibi hos småföretagarna för införandet av löntagarfonderna. Vi har bl. a.
mot denna bakgrund föreslagit att Stiftelsen Småföretagsfonden avskaffas.

Samtidigt har vi krävt att industrifonden ombildas till en småföretagarfond.

Tillgängliga medel i Stiftelsen Småföretagsfonden bör återföras till APfondsystemet.

I propositionen framhålls vidare att de regionala utvecklingsfonderna och
investeringsfonderna har möjlighet att bidra till finansieringen av riskfyllda
projekt.

Enligt föredraganden innebär nu tillgängliga finansieringsmöjligheter för Mot. 1987/88

de små och medelstora företagen att behovet av särskilda insatser för N13

tekonäringen har minskat.

Enligt vår mening är den beskrivning av finansieringsmöjligheterna av
insatser inom tekoindustrin som föredraganden ger ej korrekt. Riskvilligt
kapital står inte till tekoindustrins förfogande i den omfattning som
industriministern vill ge sken av.

Stiftelsen Småföretagsfondens syfte är bl. a. att dels genom riktade
emissioner öka kapitalbasen i företag, dels genomföra satsningar i regionala
investmentbolag. Något tillgängligt riskvilligt kapital hos de regionala
utvecklingsfonderna eller industrifonden i dess nuvarande utformning för
marknadsinvesteringar och andra satsningar som behövs för tekoindustrin
finns inte. I ingetdera fallet tillgodoser nuvarande finansieringsmöjligheter
utvecklingslänens syfte att genom generella och konkurrensneutrala insatser
främja tekonäringens utveckling och anpassning.

Regeringens bristande vilja att insatserna för tekoindustrin får en offensiv
och framtidsinriktad utformning är anmärkningsvärd med hänsyn till riksdagens
tidigare behandling av tekofrågan. Den visar att det finns en samsyn i
vilka typer av åtgärder som är angelägna för att på lång sikt upprätthålla den
svenska tekoindustrins konkurrenskraft. Frågan gäller således på vad sätt
resurserna skall tillföras företagen för att stödja genomförandet av sådana
åtgärder. Enligt vår mening är det svårt att tillföra riskvilligt kapital till
tekoindustrin. Förutsättningarna för expansiva satsningar genom självfinansiering
är otillräckliga, nästintill obefintliga. Utvecklingslänen kan hjälpa
igång tekoföretagen med framtidsinriktade satsningar, vilket kan skapa
förutsättningar för ett ökat tillgängligt riskkapital. Vi anser att äldrestödet är
ett passivt stöd som bör ersättas med en stimulans för offensiva satsningar
som skall främja effektiviteten och stödja marknadssatsningar. Detta bör
enligt vår mening ske i form av utvecklingslån utformade på ett offensivt sätt.

Som vi ovan anfört ställer de förändringar som tekobranschen genomgått
krav på en förnyelse av insatserna. Från centerpartiets sida har vi arbetat för
att slå vakt om äldrestödet och motsatt oss regeringens urholkning av det
generella tekostödet. Enligt vår mening bör därför huvuddelen av de
ekonomiska resurser som nu utgår i form av äldrestöd och selektivt riktat
branschstöd sammanföras till en ny typ av generellt och konkurrensneutralt
stöd för tekoindustrins utveckling och anpassning.

Utifrån dessa utgångspunkter kan den framtida inriktningen av tekostödet
skisseras. Särskilda medel för individuellt och kollektivt exportstöd, mässvisningar,
moderådet m. m. bör bibehållas via statens industriverk. Totalt bör
39 milj. kr. per budgetår avsättas för detta ändamål under en treårsperiod.

Återstående medel bör sammanföras till ett enhetligt system med utvecklingslån.

Lånet skall utgå med ett visst antal kronor per produktionstimme (5:50
kr.). Alla företag med inhemsk produktion skall kunna erhålla detta lån och
utnyttja det för investeringar, i marknadsföring, produktionsutveckling,
teknik och utbildning. Det är bl. a. till dessa områden som resurserna skall
kunna styras. Det är nödvändigt att företagens och samhällets insatser
samordnas. Genom ett styrt urval av låne- och avskrivningsberättigade

åtgärder, kan lånet på företagsnivå riktas mot de åtgärder som bäst gynnar Mot. 1987/88

branschens långsiktigt uthålliga lönsamhet. Investeringarna bör kunna vara i N13

form av hårdvara, konsultinsats eller anställning av expertkunskap.

Lånen skall kunna beviljas årsvis och vara ränte- och amorteringsfria.

Uppburet lån som inte används för avskrivningsberättigade investeringar
skall återbetalas. Beslutet om utvecklingslån bör omfatta en treårsperiod.

Enligt vår mening bör vidare möjligheter till en avskrivning med 100 % ges
för lån upp till 100 000 kr., vilket gynnar de mindre företagen. För lån
därutöver får avskrivning med 100 % endast medges om berört företag utfört
godkända investeringar motsvarande minst dubbla lånebeloppet.

Industrin har tidigare föreslagit att länsarbetsnämnderna och utvecklingsfonderna
skulle administrera utvecklingslänen så att erfarenheterna från
hanteringen av äldrestödet kunde tas till vara. Med hänsyn till bl. a. AMS
remissvar är det angeläget med en annan lösning t. ex. inom ramen för SIND.

Enligt vår mening måste dock låneadministrationen vara snabb, enkel och
effektiv. Företagen skall till berörd myndighet inkomma med uppgift om
antalet produktionstimmar samt en plan över vilka investeringar man avser
att använda utvecklingslänet till. Dessa uppgifter skall ha fastställts i
samarbete med de lokala fackliga organisationerna. Genom att företagsledning
och de anställdas fackliga organisationer själva får prioritera den bästa
användningen av pengarna skapar man ett ökat ansvarstagande i företagen.

Kunskaper om vilka investeringar som behövs på det enskilda företaget finns
enligt vår mening i första hand lokalt ute på företagen.

Vårt förslag till utformning av utvecklingslänen innebär att krav ställs på
en företagsbaserad delfinansiering. Detta innebär att krav på motprestation
ställs på de företag som vill utnyttja utvecklingslänen. Detta medför
samtidigt att utvecklingslänen inte kan anses vara ett generellt driftsstöd och
de farhågor som framförts för att omvandlingen av stödformerna till
tekoindustrin skulle internationellt uppfattas som en ovänlig handling
därmed bortfalla.

Sammanfattningsvis kan konstateras att tekoindustrin har en sämre
lönsamhet än övriga industribranscher i landet. Utvecklingslänen med ovan
redovisade utformning skulle enligt vår mening kunna bli en för tekoindustrin
offensiv industripolitisk åtgärd och en stimulans till framtidsinriktade
investeringar. Utvecklingslänen skulle därmed bidra till det riskkapital
tekoindustrin behöver för att få en bättre konkurrenskraft, och på sikt
förutsättningar att öka marknadsandelarna. Det är beklagligt att regeringen
valt att avstå från att lägga förslag om ett mer offensivt och framtidsinriktat
stöd till tekonäringen i enlighet med riktlinjer som bl. a. skisserats i motioner
från centerpartiet. Vi anser därför att riksdagen bör fatta ett beslut om att de
nuvarande stödformerna till tekostödet omvandlas till s. k. utvecklingslån exkl.
de medel som bör bibehållas av statens industriverk för vissa speciella
ändamål. Kostnaden för budgetåret 1988/89 kan beräknas uppgå till totalt
204 milj. kr., vilket är en förstärkning av tekostödet med 30 milj. kr. jämfört
med innevarande budgetår. Av de totala insatserna disponeras 39 milj. kr. av
statens industriverk för fördelning till vissa ändamål. Återstående medel
sammanförs till ett enhetligt system med utvecklingslån.

Hemställan

Mot. 1987/88
N13

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1987/88:25 i
denna del införa utvecklingslån för utveckling och anpassning av
tekoindustrin fr. o. m. budgetåret 1988/89,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om utformning av
reglerna för utvecklingslån för tekoindustrin i enlighet med de
riktlinjer som anges i motionen,

3. att riksdagen på tilläggsbudget I för budgetåret 1987/88 anvisar
ett förslagsanslag om 165 000 000 kr. till utvecklingslån för utveckling
och anpassning av tekoindustrin att disponeras fr. o.m. budgetåret
1988/89 i enlighet med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen på tilläggsbudget I för budgetåret 1987/88 för
industripolitiska åtgärder för tekoindustrin anvisar ett förslagsanslag
om 39 000 000 kr. att disponeras budgetåret 1988/89 i enlighet med
vad som anförs i motionen.

Stockholm den 24 november 1987

Ivar Franzén (c)

Börje Hörnlund (c)

Gunvor Norberg (c)

Jan Hyttring (c)

Lennart Brunander (c)

Ingvar Karlsson (c)
i Bengtsfors

P.-O. Eriksson (c)
Rosa Östh (c)

Elving Andersson (c)
Kersti Johansson (c)

6