med anledning av prop. 1987/88:165 om reglering Mot.

Motion 1987/88:Jo61 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Jo61

av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:165 om reglering Mot.

av priserna på jordbruksprodukter, m.m. 1987/88

Jo61—64

e

Moderata samlingspartiets jordbrukspolitik

Moderata samlingspartiet eftersträvar ett effektivt jordbruk utan hämmande
regleringar. Inom ramen för den svenska jordbrukspolitiken bör producenter
och konsumenter få agera friare än som nu sker. Därför ser vi med
tillfredsställelse de förslag till avreglering av den inhemska marknaden som
finns i propositionen.

Men propositionen är också ett socialdemokratiskt försök att omtolka
det jordbrukspolitiska beslutet från 1985. Jordbruksministern försöker i
glidande ordalag få riksdagen att acceptera ett annat ansvar för överskottsproduktionen
än vad som var riksdagens beslut 1985. Detta är allvarligt och
något som vi inte kan acceptera.

Även på andra punkter försöker regeringen omtolka beslutet från 1985.1
vissa skrivningar i propositionen verkar en dramatisk omläggning av den
svenska jordbrukspolitiken förberedas. Genom en försåtlig inläggning i
textmassan har regeringen velat åstadkomma att riksdagen genom stillatigande
accepterar dessa nya principer. Vi anser därför att det finns skäl att
ånyo påpeka att viktiga principiella förändringar i den svenska jordbrukspolitikens
utformning skall godkännas av riksdagen. Detta bör ges regeringen
till känna.

Avtalsperiodens längd

Förhandlingar om ett nytt avtal från den 1 juli 1988 kunde inte slutföras i
enighet. Konsumentdelegationen svarade nej på jordbruksnämndens medlingsbud
om ett tvåårigt avtal.

Sedan fria förhandlingar om jordbrukspriserna införts har parterna haft
stora svårigheter att enas. Dagens förhandlingssystem är dyrbart och leder
ofta inte till något konkret resultat. Det verkar ha tjänat ut som instrument
för att uppnå överenskommelse om jordbrukspriserna. Vi anser därför att
ett nytt förhandlingssystem som tillgodoser producentens och konsumentens
behov måste utarbetas, ett system som leder till ett praktiskt resultat vid
fastställande av jordbrukspriserna.

Det är bl.a. synnerligen angeläget att åstadkomma längre avtal. Härigen- I

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Joél — 64

om skapas arbetsro och möjligheter att lösa olika frågor som man i de Mot. 1987/88

senaste förhandlingarna skjutit framför sig. För jordbruket måste det vara J06I

ett intresse med framförhållning och stabilitet. Även för övriga parter i
samhället bör det vara ett klart intresse att en långsiktighet kan prägla jordbruksfrågorna.

För att åstadkomma längre avtal krävs att regler fastställs för avtalsperioden.
Det gäller t.ex. hur ökade kostnader skall beräknas och vilka utgångspunkter
som skall finnas för fastställande av jordbrukarnas inkomstföljsamhet.

Vi anser att det inte möter några hinder för längre avtalsperioder med
vissa fastställda regler även om man tillämpar en fri förhandlingsordning.

Det bör vara ett intresse för samtliga parter att åstadkomma längre väl
fungerande avtal. Vi beklagar att detta inte kunnat ske vid årets förhandlingar.

Investeringsförbud

I propositionen föreslås att förbudet mot nybyggnad av djurstallar skall
förlängas sex månader. Att förbudet därefter skall upphöra framgår inte
med önskvärd tydlighet. Vi känner oss därför föranledda att ånyo klargöra
vår ståndpunkt.

Vi anser att det nu femåriga investeringsförbdet i djurstallar omedelbart
bör avskaffas. Investeringsförbudet är ett steg på vägen mot en total kontroll
av jordbruket. Detta förbud begränsar den enskilde jordbrukarens
möjligheter att fritt agera och bestämma över sin fastighet.

Då föreskrifter om arealanpassad djurproduktion är under utarbetande
behöver inte frisläppet villkoras. Det faller sig naturligt för brukaren att inte
bygga för ett större antal djur än han enligt de nya bestämmelserna får hålla
på arealunderlaget.

Tvåprissystem på mjölk

1 propositionen meddelar departementschefen att han har för avsikt att
senare föreslå att tvåprissystemet på mjölk endast förlängs till den 30 juni
1989. De av departementschefen anförda motiven är att tvåprissystemet i
stort sett uppfyllt sina huvudsyften. Överskottsproduktionen har minskat,
och avräkningspriserna har kunnat höjas för producenterna. Tvåprissystemet
har på kort sikt haft avsedd effekt på överproduktionen.

De negativa effekterna är också väl kända. Genom att konkurrensförhållandet
inom landet sätts ur spel minskar behovet av effektiviseringsåtgärder
i mjölkproduktionen. Konsumenten drabbas av en dyrare produkt. Kontrollapparaten
byggs ut till förfång för både konsumenter och producenter.

De lönsamhetsförbättringar som producenten uppnår får nästa mjölkproducent
betala när han köper fastigheten. Tvåprissystemet bör därför avvecklas.

Att, som regeringen föreslår, avveckla tvåprissystemet till den 30 juni
1989 visar dock en brist i förståelse för näringens situation och de omställningsproblem
som uppstår vid en alltför snabb och drastisk avveckling. En

bortre gräns bör sättas för när systemet skall vara avvecklat, men näringen Mot. 1987/88

är i behov av en längre anpassningsperiod till en fri marknad inom landet J06I

än den tidsgräns som propositionen föreslår. Vi föreslår därför att tvåprissystemet
skall vara avvecklat senast till den 30 juni 1991. Det bör ankomma
på näringen (SMR och LRF) att genomföra avvecklingen på lämpligt sätt.

Vegetabilier

I propositionen för regeringen ett resonemang om nedtrappning av statens
delansvar för spannmålsöverskottet. Utgångspunkten för statens delansvar
är 1985 års jordbrukspolitiska beslut med den s.k. 40/60-regeln.

Riksdagen har därefter tolkat och preciserat statens ansvar. I JOU 1985/

86:13 anges bl.a.: ”1 avbidan på den fortsatta behandlingen av dessa frågor
(överskottsproblemen) bör enligt utskottets mening understrykas att 1985
års riksdagsbeslut lagt fast själva principen om en fördelning av kostnadsansvaret
mellan staten och näringen, vilket bia. måste innebära att staten
svarar för 40 % av de verkliga kostnaderna för spannmålsöverskottet vid normalskörd.
De beräkningar som gjordes i propositionen 1984/85:166 av
kostnaderna för staten bör, till skillnad från uttalande om fördelningsprincipen,
inte vara absolut bindande för tillämpningen av riksdagsbeslutet. De
beräkningar som låg till grund för nämnda överväganden har också, genom
utvecklingen på exportmarknaden m.m., till stor del förlorat sin aktualitet.”

(Vår kursivering)

Vi anser att ingångna avtal skall hållas. Vi vidhåller därför att statens
ansvar för täckande av exportförluster för spannmålsöverskottet skall vara
40 % av de verkliga kostnaderna för normalskörden.

Allt talar för att jordbrukets överskottsproblem på vegetabiliesidan kvarstår
även efter 1990 och att staten då i någon form måste fortsätta med sitt
delansvar. 1 vilken form, storlek och inriktning som detta kan ske får lösas
efter det att utvärdering av nuvarande stöd skett 1990. Vi förutsätter att
detta sker i nära samarbete med näringen.

Regeringens tolkning av statens kostnadsansvar för överskottsproduktionen
är medvetet felaktigt. Nedtrappning skall inte ske inom femårsperioden
på det sätt som regeringen anför. Vad regeringen framför var den troliga
bedömning av hur stort det framtida stödet skulle bli och har inget att
göra med statens ansvarstagande.

Stödbehovet har inte minskat, och orsakerna är naturligtvis flera. Vad
som bidragit till att överskottet inte minskat är att staten inte vidtagit de
åtgärder som på ett enkelt sätt bidragit till en mer marknadsanpassad produktion
inom landet. Först föregående år började de lagar som verkat hämmande
på mångfalden inom svenskt jordbruk att luckras upp. Liberaliseringen
av t.ex. jordförvärvslagen och skötsellagen hade på ett tidigare stadium
kunnat påverka utvecklingen och minskat den traditionella spannmålsodlingen.
Kanske har inte heller ekonomiska incitament i tillräcklig omfattning
funnits för att näringen mera aktivt skulle stimuleras att arbeta för en
anpassning av produktionen.

1 propositionen försöker regeringen omtolka beslutet från 1985 på flera
punkter. Vi kan inte acceptera detta. Sålunda sägs i propositionen: ”Vid 3

valet av åtgärder för att minska belastningen är det således viktigt att beakta Mot. 1987/88

de regionala, fördelningsmässiga och miljöpåverkande effekterna av de J06I

olika former som prövats eller kan komma i fråga för att främja en enhetlig

produktionsstruktur.” Genom att acceptera denna skrivning anser vi att

vägen lämnas öppen för andra politiska lösningar än vad överrenskommel

sen var 1985. Vi kan inte acceptera denna metod att försöka ändra formen

för statens ansvar.

Låginkomstsatsningen

Låginkomstsatsningen tillkom som kompensation för uteblivna livsmedelsprishöjningar
på 1970-talet. Den är således en livsmedelssubvention. Under
detta anslag finansieras också leveranstilläggen på mjölk. Den totala kostnaden
för detta beräknas till 88 milj. kr.

Tilläggen är konstruerade så att de utgår vid låga leveranser av mjölk.

Med ökande mjölkvolym trappas de av för att sedan helt upphöra. En
liknande konstruktion har tidigare också funnits för smågrisproducenter,
det s.k. suggstödet. Detta upphörde på grund av att tilläggen inte hade den
avsedda stödeffekten.

Även för leveranstillägget för mjölk är motsvarande argument tillämpligt.
Att mjölkmängden från den enskilde mjölkproducenten är låg kan
bero på flera orsaker. En kan vara att gården inte bär fler djur än att kriterierna
uppfylls och därigenom fungerar som ett deltidsjordbruk. En annan
kan vara att mjölkproduktionen kombineras med annan produktion som
därigenom minskar förutsättningarna för en högre produktion. Stödet har
inte avgörande betydelse för lönsamheten hos jordbrukarna och bidrar inte
till att hålla kvar småskalig mjölkproduktion. Stödet bör därför avskaffas.

De medel som därigenom frigörs och som kvarstår efter att vår besparing
på 45 milj. kr. under detta anslag genomförts bör omfördelas inom anslaget.

Enligt vår mening bör de tillföras avbytarverksamheten. Därigenom kommer
de huvudsakligen mjölkproducenterna till godo.

Prisregleringen på sockerbetor och socker

Prisregleringen på sockerbetor och socker för perioden 1 juli 1988—30 juni
1989 har i propositionen utformats enligt samma grunder som för innevarande
regleringsperiod. Detta innebär en oförändrad odlingsareal om
51 000 ha. Propositionen bygger på jordbruksnämndens förslag om att driften
vid samtliga nu existerande sockerbruk skall upprätthållas för den aktuella
perioden.

I jordbruksnämndens uppdrag har också ingått att på sikt skapa ett importutrymme
på 10— 15 % av den totala sockerkonsumtionen inom landet.

Bakom detta uppdrag ligger det åtagande som den nuvarande regeringen
gjort vid FN:s sockerkonferens hösten 1983.

En sådan minskning av den framtida svenska sockerbetsarealen skulle
innebära betydande omställningssvårigheter och lönsamhetsproblem för

de svenska sockerbetsodlarna. I en situation då stora ansträngningar görs 4

för att hitta alternativ till den för höga spannmålsproduktionen skapar det Mot. 1987/88

berättigad oro hos brukarna om även sockerbetsodlingen skall minskas. J06I

Flera andra skäl talar för sockerbetsodlingen. Sockerbetorna har en lång
växtperiod, god förmåga att ta upp växtnäring och omsätta denna på ett
effektivt sätt. Risken för näringsläckage är liten. Odlingen genererar sysselsättning
och har betydelse för beredskapen. Mot denna bakgrund finns det
skäl för att fullfölja det i Sockernäringskommitténs betänkande, SOU
1982:6, framförda förslaget om att odlingen bör ha en omfattning som till
minst 95 % tryggar landets självförsörjning av socker. Detta bör ges regeringen
till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att principiella ändringar i den svenska jordbrukspolitiken
skall godkännas av riksdagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om förhandlingssystemet vid jordbruksprisförhandlingarna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om avvecklingstidpunkt för tvåprissystem på
mjölk,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om statens ansvar för överskottsproduktionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om leveranstilläggen på mjölk och avbytarverksamheten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om betydelsen av den svenska sockerbetsodlingen.

Stockholm den 10 maj 1988

Sven Eric Lorentzon fm)

Jens Eriksson (m)

Ivar Virgin (m)

Mona Saint Cyr (m)

Bertil Danielsson (m)

Göthe Knutson fm)

Ingvar Eriksson (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Arne Svensson (m)

Hans Dau
Sven Munke (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Karl-Gösta Svenson (m)

5