med anledning av prop. 1987/88:154 med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m.

Motion 1987/88:U9 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U9

av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:154 med förslag
till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m. m.

1. Försvarsindustrins och försvarsmaterielexportens
betydelse

Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken bygger på alliansfrihet och
viljan att i en konflikt kunna stå utanför ett krig. Förutsättningen för detta
är ett starkt och trovärdigt försvar. Uppslutningen kring den svenska säkerhetspolitiken
är mycket bred i vårt land. Vår moraliska rätt att ha ett eget
försvar ifrågasätts inte. Om det är moraliskt försvarbart och säkerhetspolitiskt
ansvarsfullt av Sverige att ha ett eget försvar, kan vi inte förvägra andra
nationer samma moral och ansvar.

Vår försvarsindustri, vars uppgift är att tillgodose materielbehov i vårt
eget försvar, är på grund av försvarets förhållandevis ringa omfattning och
de långa intervallen mellan materielbeställningar och förnyelse, beroende
av export.

Skulle den svenska krigsmaterielexporten stoppas helt, skulle vi i stället
för att vara en mycket liten exportör av försvarsmateriel till andra länder bli
en inte obetydligt importör på den internationella marknaden. Om vår försvarsmaterielexport
helt upphör skulle försvarsindustrins exportberoende
ersättas av ett påtagligt importberoende för vårt försvar.

Propositionen bygger sina förslag huvudsakligen på tidigare gällande
lagstiftning och på utredningen Försvarsindustrins utlandsverksamhet
(SOU 1987:8).

Försvarsindustrins betydelse för den svenska säkerhetspolitiken slogs
också fast i slutbetänkandet från 1984 års försvarskommitté Det svenska
totalförsvaret inför 90-talet (SOU 1987:9).

En enhällig försvarskommitté understryker där att en inhemsk kapacitet
att utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel är en för Sverige
betydande säkerhetspolitisk tillgång. Kommittén konstaterar också att export
under rådande förutsättningar är nödvändig för att bevara väsentliga
delar av den svenska försvarsindustrins kompetens, kapacitet och konkurrensförmåga.

Dessutom understryker kommittén att försvarsindustrin liksom övrig industri
i allt större utsträckning får behov av samarbete med utländsk industri
för att inom landet bevara och befästa systemkompetenser och för samutveckling.

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr U8—11

De värderingar och bedömningar som gjordes av försvarskommittén Mot. 1987/88

återkom i den proposition som föregick 1987 års försvarsbeslut, samt i riks- U9

dagsbeslutet.

I sitt betänkande 1986/87:11 instämmer försvarsutskottet i försvarsministerns
och försvarskommitténs övergripande bedömning, och speciellt
om exporten säger utskottet:

Utskottet instämmer också i vad försvarsministern i anslutning till försvarskommitténs
förslag anför beträffande betydelsen av svensk försvarsindustri
och dess framtida förutsättningar. Export av viss omfattning är nödvändig
för att bevara väsentliga delar av den svenska försvarsindustrins kompetens,
kapacitet och konkurrensförmåga. Som alternativ till import bidrar
samarbete med utländsk industri till att inom landet bevara och befästa
systemkompetenser som annars i längden inte skulle kunna upprätthållas.

Hög teknisk och industriell kompetens i den svenska försvarsindustrin är en
förutsättning för ett effektivt fredstida samarbete med utländsk industri.

Samarbetets lämplighet från utrikes- och försvarspolitisk synpunkt prövas
av statsmakterna, varvid det är en självklar förutsättning att samarbetsprojektens
villkor inte begränsar våra möjligheter att föra vår neutralitetspolitik.
Det är angeläget att vårt utlandssamarbete i försvarsmaterielfrågor fördelas
på flera länder så att ensidiga beroendeförhållanden kan undvikas.

Utskottet instämmer även i vad som i övrgt anförs om den svenska försvarsindustrins
betydelse och förutsättningar. Utskottet delar försvarsministerns
och försvarskommitténs uppfattning att den för ett litet land ovanligt breda
industriella förmåga att sammanhålla utveckling och tillverkning av kvalificerad
försvarsmateriel som för närvarande finns i Sverige så långt möjligt
bör bevaras. Utskottet noterar att försvarskommittén inte funnit något betydande
materielområde där det med utgångspunkt från försvarets långsiktiga
behov inom landet finns onödig industriell kapacitet, men instämmer i
likhet med försvarsministern i bedömningen att det däremot finns ett flertal
områden där den svenska försvarsindustrins kapacitet behöver anpassas till
försvarsmaktens behov av materiel och till rimliga exportantaganden. I
likhet med försvarsministern anser utskottet att man vid en sådan anpassning
även måste ta rimliga regionalpolitiska hänsyn.

Försvarsutskottet ansåg dessa övergripande frågor vara av så stor betydelse
och ansåg den politiska enigheten kring dessa bedömningar vara av sådant
värde att riksdagen som sin mening skulle ge detta regeringen till känna,
vilket också skedde. Liknande tankegångar redovisas, om än mindre fullständigt,
i den nu föreliggande propositionen.

Vi finner att den ovan citerade bedömningen fortfarande gäller. När
riksdagen nu särskilt behandlar krigsmaterielexporten bör det slås fast att
ovanstående citerade bedömning fortfarande äger giltighet.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Statsrådet meddelar i propositionen också sin avsikt att låta göra en översyn
av gränsdragningen mellan civil och militär materiel. Vi kan instämma i
att den tekniska utvecklingen på området kan motivera en sådan översyn.

Med tanke på att det vid tidigare tillfällen då försvarsindustrin och krigsmaterielexporten
behandlats av riksdagen gjorts liknande bedömningar
som i det ovan citerade enhälliga riksdagsbeslutet 1987 finner vi däremot
statsrådets i propositionen angivna avsikt att tillkalla en kommitté för att
analysera möjligheterna att ytterligare begränsa eller helt avbryta den
svenska krigsmaterielexporten vara mindre väl motiverad.

Denna analys torde, mot bakgrund av de väl beredda ställningstaganden Mot. 1987/88

som riksdagen gjort i denna fråga, vara överflödig. Detta bör riksdagen som U9

sin mening ge regeringen tillkänna.

2. Ansvarsfördelning

Vår vilja att bidra till fred och avspänning i världen och vårt motstånd mot
att göra något som kan bidra till att underhålla konflikter eller krig, gör att
vi hårt reglerat vår export av försvarsmateriel.

Brott mot gällande lagstiftning misstänks och är under utredning. Detta
är en sak för rättsväsendet, för polis och åklagare.

Men det största problemet med vår försvarsmaterielexport förefaller för
närvarande vara den dubbelmoral med vilken den omges. Till detta bidrar
en oklar ansvarsfördelning.

Krigsmaterielexportens mycket starka anknytning till utrikespolitiken
gör att det yttersta ansvaret bör ligga på regeringen. Statsrådet säger också i
propositionen att de ärenden som rör tillverkning och försäljning är sådana
till sin karaktär att det inte utifrån några synpunkter kan anses lämpligt att
ansvaret för beslut i dessa ärenden ligger hos annan än regeringen.

Det är dock enligt vår mening helt i sin ordning att beslut i svåra frågor
förankras på sedvanligt sätt i utrikesnämnden. För parlamentarisk insyn i
krigsmaterielexportfrågor kan sörjas genom riksdagens utrikesutskott och
de skrivelser om krigmaterielexporten som regeringen avger till riksdagen.

En oklar roll spelar däremot den parlamentariska s. k. rådgivande nämnden
förkrigsmaterielfrågor, som inrättades 1984. Moderata samlingspartiet
motsatte sig nämndens inrättande då den inte syntes ha någon rimlig funktion
att fylla. Utvecklingen har visat att vi hade rätt. En rådgivande nämnd
utan beslutsfunktion har visat sig kunna grumla ansvarsförhållanden. Det
har visat sig, att det faktum att en fråga föredragits i nämnden av regeringen
har kunnat tas till intäkt för att ansvaret för en affär inte enbart skulle åvila
regeringen. I debatter i riksdagen har också nämndens oklara roll illustrerats.

Detta är inte tillfredsställande. Det är viktigt att ansvarsfördelningen blir
klarare. De etablerade institutionerna för parlamentarisk förankring av
utrikespolitiskt viktiga ställningstaganden från regeringens sida, utrikesnämnden
och riksdagen med dess utrikesutskott, kan fylla både krav på
parlamentarisk insyn och möjlighet för regeringen att rådgöra med den
politiska oppositionen.

Det omedelbara ansvaret för utrikespolitiken ligger dock hos regeringen.

Men anledning av detta yrkar vi att den parlamentariska rådgivande
nämnden avskaffas.

Lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel

Vi är beredda att bifalla de krav på förändringar i tidigare lagstiftning som
den nya lagen innebär utom på en punkt. Vi kan också i huvudsak biträda
de överväganden som görs beträffande behovet av skärpt kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad m. m. 5

Marknadsföring Mot. 1987/88

U9

Det förefaller dock orimligt att låta lagens förbud utsträckas till att även
omfatta ett allmänt förbud mot marknadsföring av krigsmateriel. Flera
tunga remissinstanser, bland annat Svea Hovrätt och Kammarrätten har
också uttryckt tveksamhet till förslaget i denna del.

Propositionen uppger att de flesta exportörer redan i dag håller KMI
underrättad om sin marknadsföring. Att formalisera detta innebär enligt
vår mening bland annat svårigheter att klart avgränsa vad som är marknadsföring.
I propositionen uppges sålunda att ett sådant förbud inte kan
innebära någon inskränkning i den grundlagsfästa friheten att utan föregående
granskning av något allmänt organ framställa och sprida tryckta skrifter.
Artiklar i facktidskrifter eller på annat sätt spridda tryckta informationer
om materiel torde då inte kunna omfattas av ett förbud. Enligt specialmotiveringen
i lagförslaget skulle heller inte annonsering omfattas av det
generella förbudet.

Det framgår inte klart om regeringen avser att företags deltagande i t. ex.
internationella utställningar ska omfattas av förbudet och av formalisering
av tillstånd att deltaga. En i förväg gjord länderredovisning vad gäller planerad
marknadsföring bör enligt förslaget ingå när undantag från förbudet
ska begäras. Det förefaller dock svårt att avgränsa till vilka länder en marknadsföring
vid en allmänt besökt internationell mässa riktar sig.

Vad gäller mera selektiv och riktad marknadsföring borde det kunna
förutsättas vara självklart att företagen inte satsar stora resurser på marknadsföring
till länder där de inte kan räkna med tillstånd för export. Den
informella kontakt som redan i dag sker med KMI bör kunna ge underlag
för riktiga bedömningar härvidlag.

I propositionen avvisas också Moderata ungdomsförbundets i remissyttrande
lagda förslag att regeringen för varje år skulle kunna utge en lista över
tillåtna länder och tänkbar materiel, med att det inte låter sig göra att i
förväg ange i vilka länder marknadsföring bör tillåtas. Hur ett förbud ska
kunna upprätthållas och undantag från redovisnings- och underrättelseskyldighet
då ska kunna formaliseras och meddelas på ett rationellt sätt är
svårt att se.

Att regeringen bör kunna förbjuda att avtal ingås om försäljning förefaller
rimligt, men det är oklart om ingående av avtal ska betecknas som marknadsföring.
Detta tycks förutsättas i propositionen.

Den stora uppmärksamhet som krigsmaterielexporten rönt under senare
år innebär ökade krav på de företag som vill bibehålla allmänt förtroende.

Formalisering med åtföljande oklarheter kan utöver att den ger upphov till
en omfattande byråkrati medföra onödiga negativa följder för företagens
möjligheter att arbeta internationellt. Den informella kontakt mellan KMI
och företagen, som vad gäller marknadsföringsfrågor, gällt hittills bör kunna
fungera på detta område även i fortsättningen.

I den föreslagna lagtexten bör således i första paragrafen punkten 5
marknadsföring av krigsmateriel utgå. Åttonde paragrafen i lagförslaget
bör i enlighet härmed utgå och motsvarande ändringar göras i specialmoti

6

veringarna. Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erfor- Mot. 1987/88
derliga ändringar i lagtexterna. U9

Kunskapsöverföring m. m.

Vad gäller propositionens överväganden angående kunskapsöverföring
har vi inget att invända utöver att det i propositionen sägs att utvecklingssamarbete
och kunskapsöverföring inte bör äga rum om den inte också
främjar den tekniska utveckling som kan nyttiggöras för vår försvarskraft.
Det kan i vissa fall, inte minst inom grundläggande forsknings- och utvecklingssamarbete,
vara svårt att på ett tidigt stadium förutse vad som verkligen
kan komma att nyttiggöras vår försvarskraft. Att det här kan komma att
uppstå svåra avvägningar bör dock inte hindra att denna typ av kunskapsöverföring
blir föremål för den kontroll som avses i lagen.

Vi vill också instämma i att regleringar vad gäller svenskt ägande i utländska
företag som bedriver utveckling, tillverkning eller försäljning av
krigsmateriel inte får ges en sådan utformning att svenska och utländska
rättsregler på ett sätt som strider mot grundläggande folkrätt, kommer i
konflikt med varandra.

Samarbete om gemensam utveckling och tillverkning

Regeringen föreslår i denna proposition ingen ny lagreglering av försvarsindustrielit
samarbete med utländsk industri. Propositionen förutsätter ytterligare
utredning av denna fråga. Frågan har beretts bland annat i samarbete
mellan utredningen om svensk utlandsverksamhet på krigmaterielområdet
och 1984 års försvarskommitté.

Försvarskommittén enades om riktlinjer för sådant samarbete i framtiden
och ansåg att om regeringen godkänt försvarsindustrisamarbete med
länder som har en med Sverige likartad syn på krigmaterielexport bör gemensamt
utvecklade eller tillverkade produkter kunna exporteras enligt
respektive lands nationella regler utan svensk prövning av villkoren för
samarbetslandets eventuella export. Svenskt s. k. slutanvändarintyg torde
då inte krävas, men särskilda rapporteringsrutiner för att följa samarbetets
utveckling. 1 fall av samarbete med länder där synen på krigsmaterielexport
markant skiljer sig från den svenska krävs enligt kommittén mellanstatliga
avtal, som reglerar eventuell export.

Att dessa frågor hanteras på ett ansvarsfullt sätt är viktigt, inte minst mot
bakgrund av de mycket stora samarbetsprojekt på försvarsmaterielområdet,
t. ex. vad gäller jaktrobotutveckling, som på socialdemokratiskt initiativ
förutsätts med anledning av 1987 års försvarsbeslut.

Den aviserade översynen av regleringen av försvarsindustriellt samarbete
bör snarast komma till stånd och följa de riktlinjer som försvarskommittén
givit. I väntan på detta bör lagen tillämpas i enlighet med de intentioner
som kommit fram i försvarskommitténs överväganden.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Om revisorernas roll

I motiveringen till ändringarna i de lagbestämmelser som garanterar kontroll
av krigsmaterielexporten säger statsrådet att företagen inom krigsmaterielindustrin
på grund av sin viktiga roll för svensk säkerhetspolitik själva
måste ta på sig ett samhällsansvar och bygga upp system som minimerar
risken för att bestämmelserna överträds. Hur denna kontroll ska organiseras
ankommer på företagen själva att avgöra, medan statsmakterna måste
skaffa sig ett kontrollsystem som kan motverka överträdelser av reglerna. Vi
kan instämma i detta. Efter de förändringar i förhållande till utredningens
förslag, som under påverkan av remissinstanserna vidtagits i propositionen
beträffande revisorernas roll i kontrollen och deras rapporteringsskyldighet
till regeringen kan vi, om än med tvekan, godta regeringens förslag på
denna punkt. Det måste dock understrykas att förslaget ålägger revisorerna
nya uppgifter, som går utöver vad som är en normal revisorsfunktion, särskilt
vad gäller kravet att i vissa fall skicka kopior av revisionsberättelser till
regeringen. Statsrådet anför att revisorernas granskning bör omfatta åtgärder
som till sin natur är sådana att det inte framstår som främmande för
revisorerna att granska dem. Revisorerna åläggs alltså inte att granska företagets
krigsmaterielaffärer men bör givetvis om de uppmärksammar lagöverträdelser
rapportera detta till företagens ledning och anmäla detta i
revisionsberättelsen.

3. Ändring i lagen om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel

1 konsekvens med vad vi ovan anfört om avslag på de nya bestämmelser
som avser att formalisera det samråd med KMI kring företagens marknadsföring
som i dag sker i informella former, yrkar vi att i första paragrafen i
förslaget till Lag om ändring i lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m. sista orden i fjärde stycket "samt mot marknadsföring
av krigsmateriel” utgår.

4. Rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut

I propositionen föreslås också att konsekvensändringar införs i lagen om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Moderata samlingspartiet har
funnit det synnerligen angeläget att svensk lagstiftning, bland annat genom
införande av denna lag, bättre anpassas till den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Lagen medger rättslig prövning av vissa
förvaltningsbeslut, som tidigare enligt svensk lagstiftning endast kunnat
prövas av regeringen.

I den nya lagen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m.
införs bestämmelser om återkallelse av utförseltillstånd om tillståndshavaren
har åsidosatt föreskrifter eiler villkor.

Vi kan, på grund av de speciella utrikes- och säkerhetspolitiska motiv
som finns, biträda uppfattningen att, såsom föreslås i propositionen, beslut
om återkallelse av utförseltillstånd undantas från tillämpningsområdet för
lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.

Hemställan Mot. 1987/88

U9

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt giltighet av riksdagens tidigare bedömning
av försvarsindustrins betydelse och förutsättningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förslaget att utreda avbrytande av krigsmaterielexporten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
rådgivande nämnden för krigsmaterielfrågor, av skäl som anges i
motionen, avskaffas,

4. att riksdagen avslår propositionens förslag om ändring i lagen
om förbud mot utförsel av krigmateriel vad avses 1 § punkt 5 samt 8 §
om Marknadsföring av krigsmateriel,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om samarbete med utländsk part om gemensam
utveckling eller tillverkning av krigsmateriel,

6. att riksdagen beslutar att i 1 § andra stycket i lagen om kontroll
av tillverkning av krigsmateriel m. m. ”samt mot marknadsföring av
krigsmateriel” utgår.

Stockholm den 19 april 1988
Margaretha af Ugglas (m)

Anita Bråkenhielm (m) Gunnar Hökmark (m)

Ivar Virgin (m) Göran Åstrand (m)

Nic Grönvall (m) Mona Saint Cyr (m)

Inger Koch (m)

9