med anledning av prop. 1987/88:154 med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m.

Motion 1987/88:U14 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U14

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:154 med förslag
till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m. m.

1. Inledning

Målet för den svenska säkerhetspolitiken är att bevara landets oberoende.
Den bygger på alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig. För att
göra neutralitetspolitiken trovärdig krävs ett starkt försvar. Kring dessa
grundsatser råder i Sverige stor enighet.

Det militära försvaret kräver i många avseenden mycket avancerad materiel.
När materielen väl anskaffats behövs ammunition, reservdelar, verktyg
och kunskap.

För att neutralitetspolitiken skall vara trovärdig krävs att vårt försvar och
vårt samhälle i kris och krig inte blir ensidigt beroende av materielleveranser
från andra länder. Landets värnkraft får inte kollapsa därför att något
land plötsligt väljer att inte längre exportera till oss. Då kan vi hamna i en
situation, där krav ställs på Sverige att vi skall agera på ett visst sätt. I kris
och krig måste vi därför klara oss utan ny tillförsel av krigsmateriel. Vi
importerar i dag ungefär 20 % av försvarsmaterielen. Om man även räknar
med delkomponenter i större system är importandelen ca 30 %.

Den svenska krigsmaterielindustrin har därför en stor säkerhetspolitisk
betydelse. 1 utlandet uppfattas det som en stark markering av neutralitetsviljan
att Sverige kan producera egna flygplan, ubåtar och viktiga robotar
av kvalitet som är jämförbar med stormakternas.

Enligt folkrätten har alla länder rätt att med vapen försvara sitt oberoende
mot inkräktare. Stater som förklarar sin avsikt till neutralitet har skyldighet
att kunna värna neutraliteten, t. ex. att kunna hindra överflygningar.

Bara ett fåtal rika industriländer förfogar i dag över kunskap att utveckla
och tillverka kompletta vapensystem. Framför allt är det u-länderna som är
beroende av att få köpa vapen till sina nationella försvar.

Folkpartiet anser att alla stater, liksom vi själva, har rätt att bestämma
över sin egen säkerhetspolitik och om man skall ha ett militärt försvar eller
inte. För att denna rätt skall bli en reell möjlighet krävs det att vissa länder
är beredda att exportera vapen.

Svensk vapenexport kan därvidlag bidra till att ge köparlandet det skydd
det anser sig behöva för att kunna avskräcka mot anfall från andra. Vapen
får enligt nuvarande regler inte säljas till stat som befinner sig i väpnad
konflikt med annan stat, stat som är invecklad i internationell konflikt som

kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade orolig- Mot. 1987/88
heter. U14

Export av krigsmateriel aktualiserar fortlöpande problem av principiell
karaktär. Tillståndsprövningen innebär ofta en synnerligen svår uppgift.

Det är omöjligt att utforma riktlinjer för tillståndsprövningen så att alla
svårigheter undviks. Beslut om tillstånd för vapenexport skall ges efter noggranna
överväganden om regimens trovärdighet i aktuellt köparland.

En betydande restriktivitet måste iakttagas när det gäller dispenser. Kraven
måste skärpas vad gäller den politiska stabiliteten i mottagarlandet. Det
står i dag klart att svensk lagstiftning i fråga om krigsmateriel har kringgåtts.

De ansvariga måste självklart ställas till svars. Det finns risk att vapenfabrikanter
har skadat Sverige.

Förtroendet för företagens, myndigheternas och politikernas sätt att hantera
den svenska krigsmaterielexporten måste återställas. Det bör ske på
flera sätt. För det första måste full klarhet nås i de vapenaffärer som nu är
föremål för en rad olika utredningar, bl. a. inom rättsväsendet och inom
ramen för riksdagens konstitutionsutskott och medborgarkommissionen.

För det andra bör kontrollen över de krigsmaterielproducerande företagen
skärpas. För det tredje bör oklarheter i gällande bestämmelser förtydligas
samtidigt som praxis i tillståndsgivningen blir restriktivare.

1 en partimotion i januari i år begärde folkpartiet bl. a. att statens kontroll
över krigsmaterielproducerande företag skulle skärpas för att försvåra
ytterligare brott mot lagstiftningen. Vidare föreslogs bl. a. att inriktning och
omfattning av marknadsföring av krigsmateriel skulle kontrolleras noggrannare.
Eftersom vissa vapenköpare inte haft den respekt för slutanvändarintyget
som varit förutsatt föreslogs också att slutanvändarintyget skulle
bli ett regeringsdokument.

2. Propositionen

1 propositionen föreslås en ny lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel
m. m. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen (1983:1934) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m. Propositionen grundar sig i första
hand på landshövding Bengt Gustavssons utredning Försvarsindustrins utlandsverksamhet
(SOU 1987:8).

Propositionens förslag innebär i huvudsak skärpt kontroll av krigsmaterielindustrins
verksamhet. Regeringen får också rätt till information om
företagens marknadsföring och möjligheter att ingripa med förbud mot att
anbud lämnas och avtal ingås.

Prövningen av dispenser från förbudet mot krigsmaterielexport sker med
utgångspunkt från riktlinjer, fastställda av riksdagen. Propositionen innehåller
med något undantag inga nya riktlinjer. Regeringen deklarerar visserligen
sin avsikt att förändra dem i restriktiv riktning men vill avvakta
resultatet av medborgarkommissionens arbete.

Vidare aviserar regeringen att en kommitté med uppgift att — mot bakgrund
av vårt behov av en acceptabel självförsörjning av krigsmateriel —
analysera möjligheterna att ytterligare begränsa eller helt avbryta den

12

svenska vapenexporten skall tillkallas. En särskild utredare skall se över Mot. 1987/88
krigsmaterielbegreppet. U14

3. Folkpartiets uppfattning

3.1 Riktlinjer för utredning om vapenexporten

Enligt propositionen skall den analys av möjligheterna att begränsa eller
avbryta vapenexporten som föreslås ta sin utgångspunkt i det svenska behovet
av en acceptabel självförsörjning. Detta är bra men ett alltför begränsat
uppdrag.

Svensk vapenexport har motiverats på flera sätt. Ett skäl har angetts vara
att exporten är nödvändig för att upprätthålla svensk vapenindustri och
dess tekniska kompetens. Det är detta regeringen tar fasta på.

Men därtill har också mer principiella motiv anförts. Dit hör tanken att
andra länder bör ha samma möjlighet till vapenimport som vi i Sverige
anser nödvändig för vår egen värnkraft. Det har också hävdats att det för
små neutrala stater kan vara av värde att kunna köpa vapen från andra
länder än de bägge supermaktsblocken. Vidare rymmer frågan om vapenexportens
framtid neutralitetspolitiska och folkrättsliga aspekter t. ex. om
och i vilken utsträckning påbörjade leveranser kan fortsätta även när köparen
råkat in i en väpnad konflikt. Detta problem har nyligen aktualiserats i
debatten om det samarbetsavtal Bofors ingått med indiska staten i samband
med försäljningen av haubits 77.

Enligt folkpartiets mening bör konsekvenserna av dessa olika synsätt
analyseras när den svenska vapenexporten utreds.

3.2 Riktlinjerna för vapenexporten

1 riktlinjerna för vapenexporten från 1971 behandlas frågan om vad som
skall hända om förhållandena i ett köparland förändras jämfört med när
exportlicensen utfärdades: ”Utfärdad exportlicens bör därför indragas,
förutom vid ovillkorliga exporthinder, endast om den mottagande staten
kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter.
Även i fall av väpnad konflikt bör indragning av licensen kunna underlåtas,
om det är förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten
deltar i konflikten endast symboliskt.”

Bl. a. i fråga om Indienordern har dessa regler upphävts genom ett s. k.
Memorandum of understanding (MOU) mellan svenska regeringen och
indiska staten. Avtalet medger leverans även under väpnad konflikt.

I riktlinjerna från 1971 medges regeringen göra undantag från huvudregeln
när samarbetsavtal träffats ”mellan företag i Sverige och i andra länder
om gemensam utveckling och produktion av krigsmateriel”. Det förutsätts i
riktlinjerna att ”i ett sådant samarbete måste samarbetspartnern komma
med i ett mycket tidigt stadium” och att syftet är att tillföra Sverige teknisk
utveckling för svenska försvarsbehov. Enligt riktlinjerna bör ”sådan utförsel
till det andra landet som föranleds av avtalet medges oavsett förhållan

13

den som tidigare angivits som hinder för krigsmaterielexport. Dock gäller Mot. 1987/88

även i detta fall de tidigare angivna ovillkorliga exporthindren. Avtal av U14

detta slag förutsätter en mycket restriktiv prövning vid val av utländsk
samarbetspartner.”

De ovillkorliga exporthinder som nämns är bl. a. beslut av FN:s säkerhetsråd
eller folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.

1 fråga om Indienordern är beteckningen samarbetsavtal däremot missvisande.
Samarbetsavtalet är träffat mellan Bofors och den indiska staten,
inte med ett indiskt företag. Här gäller det en produkt som utvecklats och
tillverkats i Sverige och som exporteras till köparland. Bofors utbyte är att
få erfarenhetsutbyte och information om prestanda vid användningen av
haubitsarna för en vidareutveckling av materielen. Regeringens avtal
(MOU) med Indien har mer karaktären av ett leveranssäkerhetsavtal. Huvudsyftet
synes vara att tillförsäkra köparlandet fortsatta vapenleveranser
även i fall där en tillämpning av riktlinjerna skulle leda till att leveranserna
stoppas.

Frågan om huruvida detta ärende har handlagts på ett korrekt sätt behandlas
för närvarande av konstitutionsutskottet.

Enligt folkpartiets mening måste kriterierna för dessa samarbetsavtal bli
föremål för ingående analys och utvärdering.

Regeringen avstår nu — i avvaktan på medborgarkommissionens arbete
— från att föreslå nya riktlinjer. Inte heller presenteras några nya regler för
försvarsindustrielit samarbete med utländsk industri. Frågan skall prövas
av den aviserade vapenexportkommittén. I stället skall ”de av riksdagen

fastlagda riktlinjerna för samarbetsavtal på detta område fortsätta

att gälla fram till dess att riksdagen fattat nytt beslut”.

Det framgår inte klart av propositionen vad detta innebär. Riktlinjerna
från 1971 syftar på avtal om utveckling och tillverkning. I praxis synes en
vidare definition av dessa avtal ha växt fram än lagstiftaren ursprungligen
avsett.

Några nya samarbetsavtal för utveckling och tillverkning torde inte vara
aktuella inom överblickbar framtid. Mot den bakgrunden vill vi föreslå ett
moratorium för nya överenskommelser med andra länder om undantag
från de grundläggande reglerna om förbud mot export vid krig eller inre
oroligheter tills frågan blivit noggrant analyserad i det kommande utredningsarbetet
kring vapenexportens framtid.

Enligt vår uppfattning bör den restriktiva hållning som i huvudsak präglar
gällande riktlinjer tillämpas fullt ut. Förändringar bör syfta till att skärpa
kraven på politisk stabilitet i mottagarlandet. Export bör inte ske till nya
länder utan mycket stark tilltro till landets yttre och inre stabilitet. Det är
möjligt att en sådan ordning kommer att leda till en minskning av den
svenska vapenexporten. Det är i så fall det pris vi måste vara beredda att
betala för att upprätthålla den restriktiva vapenexportpolitik riksdagen tidigare
uttalat sig för.

Riktlinjerna för dispensgivningen har funnits sedan 1971 och bekräftades
i allt väsentligt 1982. Denna form av reglering kunde vara naturlig i ett
inledande skede när bestämmelserna fortfarande var relativt nya och oprövade.
Bestämmelserna har dock den karaktären att en lagreglering vore mer 14

naturlig. Det skulle sannolikt också ge beslutsfattandet fastare former. En Mot. 1987/88

lagreglering av de framtida riktlinjerna för vapenexporten bör därför över- U14

vägas. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

3.3 Rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor

Enligt grundlagen skall regeringen överlägga med utrikesnämnden innan
den fattar utrikespolitiska beslut av större vikt. Vissa utförselärenden rörande
krigsmateriel är av den arten att överläggning med nämnden erfordras.

1984 beslöt riksdagen därtill att inrätta en rådgivande parlamentarisk
nämnd i krigsmaterielexportärenden. Erfarenheterna av arbetet i nämnden
är dock inte särskilt goda. Enligt folkpartiets mening är utrikesnämnden
tillräcklig för att tillgodose behovet av samråd mellan regering och opposition
i utrikes- och säkerhetspolitiskt viktiga ärenden. Den parlamentariska
nämnden riskerar snarast att skapa oklara ansvarsförhållanden och bör nu
avskaffas.

3.4 Kontrollfrågor

Regeringens förslag till skärpt kontroll över de krigsmaterielproducerande
företagen och deras marknadsföring överensstämmer i stora drag med vad
utredaren Bengt Gustavsson förordat och ligger i linje med de ståndpunkter
folkpartiet intagit. Vi kan därför i huvudsak instämma i dem med det undantag
som vi återkommer till nedan.

I propositionen föreslås att företagens revisorer skall medverka i kontrollarbetet.
Om en revisor framfört någon anmärkning i revisionsberättelsen
som gäller efterlevnad av lagen skall han enligt förslaget sända in en
kopia av revisionsberättelsen till regeringen.

Flera remissinstanser bl. a. kommerskollegium och Föreningen Auktoriserade
revisorer avstyrker förslaget. Det ifrågasätts bl. a. om revisorerna har
den sakkunskap som behövs för en meningsfull granskning. Det har också
hävdats att den förändring av revisorernas uppgifter som nu pågår rubbar
deras roll som förtroendemän bl. a. för aktieägarna och de anställda.

Folkpartiet har tidigare motsatt sig liknande förslag då vi anser att de
riskerar att skapa dubbla lojaliteter för revisorerna.

Vi ställer oss tveksamma till den föreslagna bestämmelsen. Regeringen
kan inte ha behov av revisorernas medverkan för att få tillgång till revisionsberättelserna.
Detta kan ske lika lätt genom att KMI begär in dem från
företagen.

Kontrollen av företagen måste ankomma på ansvariga myndigheter.

KMI:s uppgift att noga följa hur lämnade tillstånd används bör ytterligare
betonas. Regeringens förslag bör avslås i denna del.

Krigsmaterielinspektionen som ingår i regeringskansliet är dels en departementsenhet,
dels en kontrollerande myndighet. Denna typ av dubbelroll
förekommer inte i övrigt i den svenska förvaltningen och är långt ifrån
invändningsfri. Den är bl. a. ägnad att skapa otydliga ansvarsförhållanden
och oklarhet om regeringens roll i kontroll- och tillsynsarbetet. Regeringen

bör givetvis även i fortsättningen fatta beslut i tillståndsärenden men en 15

klarare gränsdragning mellan regeringskansliet och K.MI vore önskvärd.

Det borde därför övervägas om inte KMI kunde omvandlas till en självständig
myndighet med placering utanför regeringskansliet. Denna fråga
bör prövas närmare inom ramen för det utredningsarbete om vapenexporten
som föreslås i propositionen.

Folkpartiet föreslog i en partimotion i januari att slutanvändarintyg skall
bli regeringsdokument. Det framgår av propositionen att utrikeshandelsministern
gör samma bedömning. Ett lagförslag med denna innebörd saknas
dock. Ett sådant bör snarast presenteras för riksdagen. Vid överträdelse
skulle ansvar då lättare kunna utkrävas och åtgärder vidtas som förhindrar
en upprepning. Dessutom bör det i de fall det hittills förekommit överträdelser
av reglerna i slutanvändarintyget allvarligt prövas om landet i fråga
över huvud taget skall få komma i fråga för fortsatt svensk vapenexport.

4. Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgade direktiv för utredning av den svenska
vapenexporten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om moratorium för överenskommelser om undantag
från de grundläggande reglerna om förbud mot export vid krig
eller inre oroligheter tills frågan blivit noggrant analyserad i det kommande
utredningsarbetet kring vapenexportens framtid,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagreglering av riktlinjerna för vapenexporten,

4. att riksdagen beslutar avskaffa den rådgivande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor,

5. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag vad avser revisorernas
medverkan i kontrollarbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning om KMI:s ställning i statsförvaltningen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
slutanvändarintyg.

Stockholm den 20 april 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin A hr/and fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

16

Mot. 1987/88
U14

Svenskt Tryck Stockholm 1988