med anledning av prop. 1987/88:154 med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m. m.

Motion 1987/88:U13 av Ulla-Britt Åbark m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :U13

av Ulla-Britt Åbark m. fl. (s)

med anledning av prop. 1987/88:154 med förslag
till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m. m.

1. En allt starkare opinion har vuxit fram i samband med de senaste årens
många avslöjanden om olagliga vapenaffärer. Denna opinion måste beaktas
vid utformandet av den svenska vapenexportpolitiken inför 1990-talet.

Det är angeläget att en utredning tillsätts i omedelbar anslutning till att
medborgarkommissionens betänkande föreligger. Utredningens uppgift
bör bli såväl att se över riktlinjerna för vapenexportpolitiken i framtiden
som att genomföra den av regeringen aviserade analysen och bedömningen
av möjligheterna för att vapenexporten minskas eller avbrytes. I det senare
fallet bör även utredas hur en avvecklingsplan skulle kunna genomföras.
Helst bör alternativa planer utarbetas.

Inga Thorsson framförde förra året följande om varför Sverige ansett sig
tvunget att exportera vapen: ”Här kommer myten in, omhuldad av praktiskt
taget alla, ifrågasatt av praktiskt tagen ingen: Den heligförklarade

dogmen att vi måste ha en viss vapenexport därför att då blir

produktionsserierna i vapenindustrin längre och därmed styckekostnaderna
lägre. Är nu detta så säkert? Vad vet man om den kostnadsökning som

skulle bli följden av ett stopp för vapenexporten? väl att märka,

någon officiell undersökning har aldrig gjorts.”

Det är viktigt att undersöka om de traditionella argumenten för vår vapenexport
endast är ”myter” som Inga Thorsson säger.

En undersökning har visat att FFV och Bofors tillsammans stod för ca
80 % av svensk vapenexport under perioden 1975—1985. Under samma tid
utgjorde det svenska försvarets (FMV) inköp från dessa båda företag tillsammans
endast 18,5 % av de totala inköpen i snitt per år.

Det betyder att FMV köpte in varor från Bofors och FFV för ca 1,2
miljarder kronor per år i 1984 års priser. Frågan blir hur mycket dyrare
dessa inköp skulle ha blivit om dessa företag inte fått exportera vapen.

Ett annat exempel, som visar att det inte alls är självklart att det svenska
försvaret gynnas av att ett företag får exportera, är Bofors export av fälthaubitsar.

Dessa vapen utvecklades och tillverkades av Bofors under 1970-talet för
det svenska försvaret. Första exportordern fick Bofors sedan vapnet var slutlevererat
till det svenska försvaret (ammunitionsleveranserna avslutades i
samband med att den första kanonen gick på export). Då uppstår frågan:
När FMV förhandlade med Bofors i början av 1970-talet om leverans av

detta vapen till det svenska försvaret, vad visste man då om kommande Mot. 1987/88

exportmöjligheter under 1980-talet, som skulle — under 1970-talet — kun- U13

na sänka styckekostnaderna för de kanoner som skulle till det svenska försvaret
och därmed påverka priset?

I betänkandet Med Sikte på Nedrustning (SOU 1984:62) framhåller utredningen
att de flesta företag inom försvarsindustrin klarar att upprätthålla
sysselsättning och kompetens utan export.

2. Om man ser till tillståndsgivningen för export har den utvecklats så här
sedan 1981:

1981	1 541 milj. kr.	1984	2 241
1982	1 931	1985	3 120
1983	2017	1986	4 262
		1987	3 280

Omfattningen av beviljad utförsel av krigsmateriel kommer att ge utslag i
exportstatistiken under kommande år.

I avvaktan på ett ställningstagande till vapenexportpolitiken i framtiden,
är det viktigt att åtgärder vidtas för att få ner nivån på den svenska vapenexporten.
Svenska vapenproducenter bör inte tillåtas att kompensera minskade
svenska försvarsbeställningar med en utvidgad export.

3. De välkända riktlinjer enligt vilka regeringen ger tillstånd för export är
inte entydiga. De har inte sällan givits en tolkning som måste betecknas som
mycket vid. Exempel på detta är vapenexporten till bl. a. Burma, Indonesien,
Peru, Bangladesh, Pakistan och USA.

Det är olyckligt om riktlinjerna kan tolkas så olika att t. o. m. lagligheten i
träffade avtal mellan Sverige och annat land kan ifrågasättas.

För att undvika olika tolkningar av riksdagens riktlinjer vore det önskvärt
om en entydig definition av riktlinjernas begrepp ”väpnad konflikt”
och ”inre väpnade oroligheter” kunde fastställas.

Enligt SIPRI definieras ”väpnad konflikt” (armed conflict) sorn: ”långvarig
konflikt som omfattar användandet av vapen mellan två eller flera
regeringar, eller mellan regeringsstyrkor och en organiserad oppositions
styrka.”

4. Om vapenexporten i framtiden skall minskas, för att på sikt upphöra, är
det viktigt att åtgärder förbereds och vidtas så att de som arbetar inom
försvarsindustrin inte förlorar sina arbeten.

Det är nödvändigt att planera en nedtrappning av vapenexporten i god
tid innan produktionen börjar dras ner på allvar. Därför bör så fort som
möjligt en diversifiering och omställningsprocess startas i de två exportberoende
företagen Bofors och FFV.

I takt med att vapenexporten sedan minskar, kan dessa företag bygga upp
en successivt ökande andel civil produktion. En sådan satsning skulle kräva
att stora resurser satsades på forskning och utveckling, nya investeringar
och marknadsföring. För att klara detta kan samhället gå in och stödja

dessa omställningsprocesser på olika sätt. Ett sätt är att införa s. k. omställ- Mot. 1987/88

ningsfonder i enlighet med det förslag som lagts i betänkandet Med Sikte på U13

Nedrustning. Andra sätt är att erbjuda företagen viss offentlig teknikupphandling
(se bl. a. Civil produktion i försvarsindustrin genom teknikupphandling,
Ds I 1983:1), etableringsstöd, regionalpolitisk! stöd m. m.

5. En annan viktig fråga gäller definitionen av begreppet krigsmateriel. Det
är bra att denna fråga skall utredas. Därvid bör följande beaktas.

Det har under det senaste året bl. a. diskuterats huruvida det är rimligt att
klassa patrullbåtar tillverkade av Boghammar Marin på Lidingö som civila,
och därmed tillåta att de säljs till Iran. Vi vet nu att dessa båtar bestyckats
och används i det s. k. tankerkriget i Persiska viken.

En annan produkt, kärnvapenkranarna från företaget Hiab-Foco i Hudiksvall,
som sålts till den amerikanska flottan har också klassats som civil
trots att det är fullständigt uppenbart att dessa kranar uteslutande har en
militär användning.

Ett tredje exempel är exporten av militär elektronik från Sverige. De två
största exportörerna av sådana produkter är Ericsson Radio Systems
(ERA) och Philips elektronikindustrier AB (PEAB). Enligt KMI:s statistik
så exporterade ERA krigsmateriel för mellan 10 och 50 milj. kr. 1986, PEAB
för ca 100 milj. kr. Men om man läser företagens egna verksamhetsberättelser
för 1986 så framgår att ERA:s militära export var ca 1 miljard kr. (!) och
PEAB:s ca 4Ö0 milj. kr. Skillnaden mellan KMI:s uppgifter och företagens
beror på att bara en bråkdel av de produkter som företagen exporterar
klassas som krigsmateriel. En översyn av krigsmaterielbegreppet bör göras i
syfte att utvidga det, för att åstadkomma en korrekt klassificering av civil
respektive militär materiel.

6. Frågan om smuggling av vapen från Sverige har bl. a. kommit att handla
om huruvida länder som godkänts som köpare av svenska vapen har vidareexporterat
dessa. Om detta har skett, trots att mottagarlandet skrivit under
ett slutförbrukarintyg, måste följderna för detta vara kännbara. Vapenexporten
till ett sådant land bör stoppas och därefter inte längre komma i
fråga.

För att kunna föra en seriös debatt om vapenexporten och alla de konsekvenser
den för med sig i Sverige såväl som i mottagarstaterna krävs en stor
öppenhet i denna fråga.

Det är därför angeläget att redovisningen av svensk krigsmaterielexport
utvidgas till att också omfatta vilken typ av krigsmateriel som exporteras till
respektive mottagarland.

Ett exempel på hur viktigt det är med stor öppenhet är de illegala leveranserna
av fartygskanoner till Singapore som pågått under lång tid. Om det
varit offentligt hur många kanoner som Singapore köpt, så hade det upptäckts
långt tidigare att landet hade vidareexporterat de flesta av dessa
kanoner. I detta fall har sekretessen i praktiken skyddat smugglaren och
förhindrat en berättigad kritik av vapenexporten till Singapore.

7. Vapenhandeln är ett stort internationellt problem, där Sverige bara spelar

en underordnad (men för den skull inte oviktig) roll. Konsekvenserna av Mot. 1987/88

vapenhandeln är stora, inte minst för länderna i tredje världen. U13

Ungefär en fjärdedel av u-ländernas internationella skuldbörda kan beräknas
hänföra sig till deras vapenimport. Den går också ut över deras inre
ekonomiska och sociala utveckling. En forskarrapport till FN-studien om
nedrustning och utveckling har belyst denna fråga. Den visar att ett vapenimportprogram
på 200 miljoner dollar i ett genomsnittligt u-land leder till

* 20 fler döda spädbarn per 1 000 levande födda

* 3—4 års minskad livslängd

* 13 — 14 fler analfabeter per hundra innevånare.

Sverige bör förstärka agerandet internationellt för att försöka motarbeta
de negativa konsekvenserna som vapenhandeln leder till. Det är förutom
sociala och ekonomiska problem som angetts ovan, också ökande militarisering
och instabilitet i flera länder och regioner i tredje världen.

Regeringen bör i olika internationella fora ta initiativ till att en internationell
registrering av all vapenhandel och vapentillverkning kommer
igång, samt arbeta för en begränsning av den internationella vapenhandeln.

Sammanfattningsvis anser vi följande åtgärder ytterst angelägna:

1. Att snarast se över riktlinjerna för vapenexportpolitiken i framtiden och i
samband därmed analysera möjligheterna av att vapenexporten minskas
eller avbryts.

2. Att en betydligt större restriktivitet tillämpas i tillståndsgivningen för
vapenexport i avvaktan på ställningstagande till vapenexportpolitiken i
framtiden.

3. Att riksdagens riktlinjer för vapenexport preciseras samt att begreppen
”väpnad konflikt” och ”inre väpnade oroligheter” ges en entydig definition,
så att inga diskussioner behöver uppstå om lagligheten i träffade
avtal mellan Sverige och annat land.

4. Att vidta konkreta åtgärder för att påskynda och underlätta en diversifiering
och omställning av den svenska försvarsindustrin, i syfte att så
snabbt som möjligt utöka andelen civil produktion.

5. Att se över krigsmaterielbegreppet i syfte att utvidga det för att åstadkomma
en korrekt klassificering av civil respektive militär materiel.

6. Att redovisningen av vapenexporten utvidgas till att omfatta också vilken
typ av krigsmateriel som exporteras till respektive mottagarland.

7. Att nya initiativ tas från den svenska regeringen att i olika internationella
sammanhang framlägga förslag om internationell registrering och begränsning
av den internationella vapenhandeln.

9

Hemställan Mot. 1987/88

U13

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
angetts om åtgärder angående vapenexportpolitiken.

Stckholm den 20 april 1988
Ulla-Britt Åbark (s)

Erik Janson (s) Margareta Palmqvist (s)

Lena Öhrsvik (s)

10