med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1988/89, m. m. (kompletteringsproposition)

Motion 1987/88:Fi26 av Margit Gennser (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fi26

av Margit Gennser (m)

med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1988/89, m. m. (kompletteringsproposition)

I prop. 1987/88:150 kompletteringspropositionen återfinns ett förslag om
avsättningar till likviditetskonton, dvs. en form av ”likviditetsskatt”.

Enligt regeringens förslag skall vissa större företag på likviditetskonto
inbetala 15 % av företagets likvida tillgångar som överstiger 50 milj. kr.
enligt balansräkningen per den 1 januari 1988. Tillämpar företaget annat
räkenskapsår än kalenderår skall de likvida tillgångarna beräknas med
utgångspunkt från det bokslut som avslutats närmast före den 1 januari
1988.

Enligt lagförslaget skall till likvida tillgångar räknas omsättningstillgångar
bestående av kassa- och banktillgodohavande, aktier och andra andelar
samt obligationer och andra värdepapper.

Inbetalningarna till räntebärande konto hos riksbanken skall ske till
90 % per den 31 augusti 1988. Resterande belopp skall inbetalas per den 31
januari 1989. Inbetalda medel plus ränta skall återbetalas den 2 juni 1990.
Räntan skall utgå med 6 %.

Motivet för denna nya form av skatt sägs vara en alltför hög likviditet hos
de stora företagen. Varför likviditeten anses vara för hög och vilka avvägningar
som gjorts för att komma fram till detta ställningstagande har inte
redovisats. Frågan är om någon analys värd namnet över huvud taget har
gjorts.

Regeringens förslag är nämligen inte utrett i vedertagen bemärkelse, och
förslaget har inte heller granskats av lagrådet.

Att en noggrann beredning saknas framgår av att de stora företagens
likviditet och tillgång på kapital bedöms med utgångspunkt från ett likviditetsbegrepp
som saknar praktisk betydelse.

Företagens möjligheter att kunna mobilisera likvida tillgångar är i huvudsak
knutna till företagens soliditet. De senaste årens utveckling på kapitalmarknaden
har gjort att företagen snabbt kan få tillgång till likvida tillgångar.

Storleken på posten likvida tillgångar i balansräkningen hänger mer
samman med speciella förhållanden i företaget — säsongvariationer, redovisningspraxis
i koncerner etc. — än med s. k. överlikviditet. Ett företag
med stora kortfristiga skulder har givetvis större likviditetsbehov än ett
välkonsoliderat bolag. Ett handelsföretag har betydande likvida belopp
efter julhandeln, och koncerner med centraliserad finansförvaltning redovisar
en större post likvida medel än ett decentraliserat företag.

Regeringens förslag till likviditetsindragning ger således genom sin konstruktion
upphov till godtycke på grund av att basen för indragningen är illa
vald.

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi25—27

Definitionen av ”likviditet” har valts med utgångspunkt från bokförings- Mot. 1987/88

lagen. Detta innebär en mycket bristfällig lagstiftningsteknik. Den bokför- FJ26

ingsteknik företagen har valt - och det föreligger rätt till avvikelser från
lagens balansräkningstablå — kan nämligen ge helt olika belastning.

Den valda tekniken skapar betydande tolkningsfrågor för både företag
och myndigheter. I klartext innebär detta att grundregeln att ”lika fall skall
behandlas lika” inte kommer att kunna gälla om lagen genomförs.

Likviditetsindragningen kommer dessutom att drabba företagen retroaktivt.
Indragningen bygger på redan vidtagna bokslutsdispositioner som
gjorts utan kännedom om det nu presenterade lagförslaget. Förslaget om
likviditetskonto har således retroaktiv verkan. Retroaktiv beskattning är
inte tillåten enligt grundlagen. Regeringen bryter visserligen inte formellt
mot denna regel genom att konstruera indragningen som tvångsinsättning
på riksbankskonto. I realiteten är det däremot fråga om en skatt på en helt
ny skattebas med utgångspunkt från företagens balansräkningar och inte
som tidigare varit regel från resultaträkningar.

De nya principerna som tillämpas vid den föreslagna indragningen samt
retroaktiviteten gör det än märkligare att regeringen på grund av tidsskäl
underlåtit att underställa förslaget lagrådets granskning. Hänvisningen till
lagen 1984:50 om inbetalning på likviditetskonto är inte hållbar. Likviditetsindragningen
enligt lagen 1984:50 beräknades på en helt annan bas, vilket
skapade andra och mindre metodproblem.

Lagförslaget innebär att de större företagen kommer att träffas av en ny
kostnad — skatt — på minst 1 miljard kronor. Detta är allvarligt nog. Än
värre är att det tycks som om regeringen nu helt övergivit vedertagna och
moderna principer för beskattning och återgått till skattemetoder som hör
en äldre tid till. Att beskatta förmögenhetstillgångar med engångsskatter,
som kanske t. o. m. permanentas, innebär att vårt skattesystem än mer
undergrävs till men för vårt lands ekonomiska utveckling. Beskattningen
måste bygga på fasta och logiska principer. De senaste årens principlöshet
måste avvisas av riksdagen. Att i efterhand reda upp ett kapsejsat skattesystem
kommer att vara svårt om inte näst intill ogörligt.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:150 vad gäller likviditetskonton,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om kravet på fasta, logiska och konsekventa
beskattningsprinciper.

Stockholm den 10 maj 1988
Margit Gennser (m)

4