med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare , m. m.

Motion 1987/88:So20 av Daniel Tarschys m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: So20

av Daniel Tarschys m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård
av vuxna missbrukare , m. m.

I propositionen föreslås att en ny lag ersätter lagen (1981:1243) om vård av
missbrukare i vissa fall. Vissa förändringar föreslås i förhållande till den nu
gällande lagen vad gäller villkoren för att tvångsvård skall få beslutas. Bl. a.
skall hänsyn i framtiden tas även till sociala skadeverkningar av missbruket.
Lagen föreslås få obligatorisk tillämpning och längsta vårdtid blir sex
månader.

Socialberedningens betänkande ger en värdefull belysning av aktuella
tendenser inom missbruket. Vad gäller effekterna av olika vårdinsatser är
kunskaperna dock ännu bristfälliga. Statsrådet erinrar om att socialberedningen
konstaterat att ”få uppföljningsundersökningar om tvångsvårdens
resultat och effekter för olika grupper av missbrukare” har gjorts. Statsrådet
avser ”att återkomma till regeringen med förslag om att delegationen för
social forskning får i uppdrag att lämna förslag till ett forskningsprogram
inom området”. Det är bara att beklaga att så inte skett tidigare. Från
folkpartiets sida har vi länge arbetat för en vidgad forskning på detta område.

Länsstyrelsen har i dag ansvaret för utredning och ansökan i ärenden om
vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Denna ordning föreslås
bestå. Socialnämndens roll föreslås vara av utredande karaktär efter uppdrag
från länsstyrelsen. Detta överensstämmer med majoritetens uppfattning i
socialberedningen. Flera representanter i utredningen, bl. a. folkpartiets,
har dock reserverat sig häremot och förespråkat ett ökat ansvar för
socialnämnden. Remissyttrandena har också uppvisat stor oenighet i denna
fråga.

Enligt propositionen bör länsstyrelsen ha ansvar för utredning och
ansökan för att trygga en enhetlig rättstillämpning. I propositionen anförs att
länsstyrelsen bör ha ovan beskrivna ansvar då förslaget om att även
missbrukets sociala skadeverkningar skall beaktas ställer ”stora krav på de
myndigheter som har att handlägga frågor om beredande av vård. Det är
därför angeläget att det finns ett regionalt organ som kan leda tillämpningen
mot större enhetlighet och en mera kvalificerad prövning.”

Rättssäkerhet och likformighet i tillämpningen av lagen bevakas av
förvaltningsdomstolarna. Kammarrätten i Stockholm konstaterar: ”Länsstyrelsens
medverkan torde inte behövas för att erforderlig rättlikhet skall nås
utan sådan bör skapas genom domstolarnas praxis.” Folkpartiet anser därför

att det inte finns några tungt vägande skäl till förmån för den nu föreslagna Mot. 1987/88
ordningen. So20

Socialnämndernas ingående kännedom i de enskilda fallen och länsrättens
ansvar för bedömning utifrån lagtexten bör ge en god grund för korrekt
hantering av ärenden om tvångsvård. Folkpartiet föreslår därför att socialnämnderna
får ansvar såväl för utredning som ansökan till länsrätten.

Vård med nuvarande lagstiftning kan pågå i högst fyra månader. Socialberedningen
konstaterade att denna vårdtid inte alltid räcker för att motivera
till fortsatt vård. Beredningen förespråkade därför en längsta vårdtid på sex
månader. Även propositionen och flertalet remissinstanser delar denna syn.

Två remissinstanser föreslår en ytterligare förlängning.

Det är svårt att avgöra vilken vårdtid som är lämplig för att lagens syften
skall uppnås. För de yngre åldersgrupperna har det t. ex. i många fall visat sig
vara motiverat med längre vårdtider än för andra. Ibland har omhändertagande
under en längre tid varit en förutsättning för att skapa motivation. Vi
ansluter oss till propositionens förslag om en förlängning av maximitiden till
sex månader. Erfarenheterna av den förlängningen bör därefter kunna ge
grund för fortsatta överväganden om vårdtidens längd.

I propositionen föreslås att ”LVM-vård skall även i fortsättningen lämnas
genom hem som drivs av landstingskommuner eller kommuner”. Det anförs
vidare att den som vårdas så snart som möjligt skall lämna LVM-hemmet för
att vårdas i annan form. Den enskilde kan då placeras på vårdinstitution med
enskild huvudman. Det kommunala hem där den vårdade intagits enligt
LVM behåller då det formella ansvaret enligt lagen.

Regeringens syn på frivilligorganisationernas verksamhet framstår i propositionen
som oklar. Det sägs att organisationerna gör betydande insatser
för missbrukarna, att ”organisationerna har sin största betydelse när det
gäller att förebygga att missbruksproblem över huvud taget uppkommer”
och att ”frivilligorganisationernas insatser utgör viktiga komplement till den
offentliga vården”.

De ideella organisationerna gör betydande insatser. Den offentliga vården
är också beroende av detta arbete. En stor andel av behandlingshemmen för
missbrukare drivs av ideella organisationer. Dessa organisationer lyckas
också ofta i sitt arbete. Frivilligorganisationernas insatser är enligt vår
mening inte bara ett komplement, en andra klassens vårdform, utan en
förutsättning för en fungerande missbrukarvård.

Enligt bland annat LVU kan vården bedrivas i enskild regi. I enlighet med
denna lagstiftning och mot bakgrund av de positiva resultat som kan uppvisas
av de ideella organisationerna bör det vara möjligt även för enskilt drivna
vårdhem att ha ansvar för vård enligt LVM.

Hem för särskilt noggrann tillsyn, de nuvarande § 18-hemmen, bör dock
även i fortsättningen bedrivas i kommunal regi beroende på de långtgående
tvångsåtgärder som får tillgripas på dessa institutioner.

I propositionen redovisas vissa överväganden om statsbidragen till missbrukarvården.
Dessa är för närvarande bundna av ett avtal som gäller t. o. m.

1989. Effekterna av det nuvarande systemet skall granskas av RRV. Vi utgår
från att regeringen, när denna utvärdering är färdig, tar initiativ till

14

överläggningar med de övriga politiska partierna innan förhandlingar upptas Mot. 1987/88

om statsbidragssystemets fortsatta utformning. I avvaktan härpå avstår vi nu So20

från ställningstaganden och yrkanden i denna fråga.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att socialnämnden skall ha ansvar för såväl
utredning som ansökan till länsrätten enligt LVM,

2. att riksdagen beslutar att även enskilt drivna vårdinstitutioner
skall få ha ansvar för LVM-vård.

Stockholm den 20 april 1988
Daniel Tarschys (fp)

Per Arne Aglert (fp) Lennart Alsén (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

15

gotab Stockholm 1988 15137