med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare, m. m.

Motion 1987/88:So16 av Hans Göran Franck (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Sol6

av Hans Göran Franck (s)

med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård
av vuxna missbrukare, m. m.

I Sverige finns en lång tradition av tvångsvård av alkoholmissbrukare. I lagen
(1913:102) om behandling av alkoholister, lagen (1931:233) om behandling
av alkoholister och i lagen (1954:578) om nykterhetsvård (NVL), kunde man
utläsa vilka syften lagen hade. Dessa rörde framför allt samhällsskyddet,
skyddet för närstående men även skyddet för individen, dvs. att skydda
missbrukaren från de destruktiva krafter som ett missbruk innebär med risk
för den psykiska och fysiska hälsan. I de tidigare lagarna betonades
samhällsskyddet starkt, men genom lagändringar och praxisförskjutningar
kom samhällsskyddet alltmer i bakgrunden.

Samhällsskyddet innebar att man ville skydda samhället mot missbrukaren,
dvs. de skador som missbrukaren genom sitt levnadsmönster kunde
åstadkomma för omgivningen. Inom den psykiatriska vården och kriminalvården
har samhällsskyddet genomgående varit tydligare uttalat. Även inom
smittskyddsområdet finns samhällsskyddet deklarerat.

Skyddet för närstående fanns bland rekvisiten tidigare i NVL och även i
den nu gällande lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Under NVL:s sista period, fram till år 1982, kom samhällsskyddet och
skyddet för närstående att betonas allt mindre genom en praxisförändring för
att slutligen mer eller mindre upphöra. Däremot kom vården av missbrukaren
att betonas alltmer, dvs. vården skulle ges på sådana villkor att
missbrukarens eget ställningstagande och vilja att göra något åt sina
missbruksproblem kom att spela en dominerande roll. Den frivilliga vården
ökade i omfattning medan tvångsvården minskade mycket starkt fram till år
1982.

LVM innebar en fortsättning på denna tradition. Här betonades starkt den
frivilliga vården inom socialtjänsten medan LVM endast skulle tillämpas i
undantagsfall och som en akutlag, när missbrukaren på ett allvarligt sätt
äventyrade sin egen fysiska och psykiska hälsa eller skadade någon närstående.
Syftet med lagen var att bryta ett pågående missbruk, sedan kunde
vården fortsätta i frivilliga former.

LVM i praktiken

I socialberedningens betänkande Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget

(SOU 1987:22) konstateras att under den tid LVM varit i kraft har den i stor 1

Mot.
1987/88
Solö—20

1 Riksdagen 1987188.3 sami. NrSol6-20

utsträckning inte haft möjlighet att verka i full omfattning. Till följd av brist Mot. 1987/88

på resurser, klienternas omfattande avvikelser från vårdinstitutionerna samt Solö

skilda vårdideologier och bristande organisation har lagen inte kunnat
omsättas i praktiken på det sätt som planerats.

Utvecklingen

När det gäller konsumtionen av alkohol i vårt samhälle vet vi att den ökning
som tidigare förekommit nära nog upphörde vid slutet av 1970-talet.

Därefter har den registrerade försäljningen av alkoholdrycker varit i det
närmaste konstant. Det är känt genom forskningen att det råder ett nära
samband mellan konsumtionsnivån i ett samhälle och antalet missbrukare.

Ökar konsumtionen så ökar också antalet missbrukare, oftast då mycket
snabbare. När det gäller situationen för de grava missbrukarna, som oftast är
biandmissbrukare, är de senast kända uppgifterna från år 1979 genom den
s. k. UNO-undersökningen. Därefter saknar vi helt uppgifter om hur
allvarligt och omfattande missbruket är bland de svåraste missbrukarna. När
det gäller narkotikamissbruk finns det flera indikationer på att missbruket
minskar efter år 1983. Antalet lagförda personer för narkotikabrott har
minskat och den årliga undersökningen bland värnpliktiga och grundskoleelever
visar att narkotikamissbruket minskar. De senare undersökningarna
är av stor betydelse då nyrekryteringen till missbrukargrupperna sker bland
de unga. Den nuvarande utvecklingen innebär att tillskottet av nya narkotikamissbrukare
har minskat, något som har stor betydelse på längre sikt. Det
är mot bakgrund av dessa fakta som nya ingripande åtgärder mot samhällets
missbrukare skall ses.

Den kända behandlingsforskningen har visat att det saknas vetenskapligt
stöd för att en utvidgad tvångsvård skulle ge bättre behandlingseffekter. Mot
denna bakgrund saknas det sakliga underlaget till en förlängd vårdtid under
tvång.

Vad skall en ny lagstiftning innehålla?

Om vi skall fortsätta en tradition som utgår från att alla åtgärder skall bygga
på missbrukarens vårdbehov och att skydda missbrukaren mot missbrukets
destruktiva krafter, måste detta framgå av ett nytt lagförslag. Nya resurser
för den frivilliga vården måste tillföras. Den nu befintliga LVM-vården måste
stärkas så att den kan fungera såsom det var tänkt vid lagförslagets
genomförande år 1982. Behovet av resurser för samordning och metodutveckling
måste tillgodoses. Avvikelserna under gällande vårdtider måste
begränsas. När dessa åtgärder fått full genomslagskraft är det rimligt att man
genomför en uppföljning av vården med vetenskapliga undersökningsmetoder
för att utröna hur vården fungerat och hur den framtida vården skall
arrangeras och utformas.

Vidare måste stora resurser satsas på förebyggande åtgärder. Redan nu är
det känt genom forskningen att individer med stor risk för att utveckla
missbruksproblem tidigt går att identifiera i skolan och arbetslivet. En
starkare inriktning på den förebyggande vården är alltså motiverad.

Rekvisit för tvångsvård Mot. 1987/88

I förarbetena till LVM betonades den medicinska hälsorisken som kriterium Solö
för tvångsvård. Förklaringen till det är att lagstiftaren genom LVM bl. a. ville
komma ifrån den starka betoningen på sociala kriterier som fanns i NVL.

Socialberedningen konstaterar (s. 278) att en bedömning av enbart den
renodlade hälsorisken, utan hänsyn till samhällsintressena, har fått icke
önskvärda konsekvenser. Vidare påpekar beredningen att det inte är möjligt
att vid en bedömning av om missbrukaren utsätter sin hälsa för allvarlig fara,
göra någon klar skillnad mellan skadeverkningar av social och av medicinsk
natur.

I detta sammanhang sägs också att det inte går att bortse från de sociala
faktorerna vid en bedömning av de medicinska konsekvenserna av missbruket.
Därför föreslår beredningen att ett nytt rekvisit ”allvarligt försämrar
sina levnadsförhållanden i övrigt” skall utgöra grund för tvångsvård - om
övriga förutsättningar är uppfyllda - av främst de unga missbrukare som inte
hunnit få medicinska skador av sitt missbruk.

Begränsningar i varje medborgares grundlagsenliga skydd mot frihetsberövande
får göras genom lag eller annan författning (2 kap. 8 och 12 §§
regeringsformen; RF).

Som allmänna villkor för sådana begränsningar gäller att de får göras
endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle och att de aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
det ändamål som har föranlett dem (2 kap. 12 § RF).

Regeringen måste, när den lägger fram förslag till lag om begränsning av
rättighet, noggrant redovisa syftet med begränsningen (Petrén/Ragnemalm,

Sveriges grundlagar, 1980).

Syftet med begränsningen, dvs. grunden för tvångsvård, är att motivera
missbrukaren att frivilligt ta emot fortsatt behandling och stöd för att komma
ifrån sitt missbruk (3 § i förslaget).

Det kan inte vara förenligt med grundlagen att ändamålet med ett
tvångsomhändertagande är att motivera missbrukaren till frivillig behandling.
Det finns för närvarande ingen forskning som visar att det över huvud
taget är möjligt att genom behandling minska missbruket.

Enligt förslaget skall en person tvångsvårdas om han till följd av
fortgående missbruk är i behov av vård och om han till följd av missbruket har
en helt raserad social situation.

Det föreslagna rekvisitet är alltför vagt och kan komma att omfatta en stor
krets personer som genom sitt missbruk lever utanför samhället på grund av
att de bl. a. inte har arbete och bostad.

Frågan infinner sig om det inte är så att gruppen yngre missbrukare, 20—30
år, på många olika sätt utgör ett problem i samhället. I stället för att renodla
det ovan inledda resonemanget om samhällsintressena, koncentrerar beredningen
rekvisitet till den enskilde.

3

Det framlagda regeringsförslaget Mot. 1987/88

Regeringens har tidigare i år i proposition 1987/88:79 om åtgärder mot aids Solö
föreslagit att 35 milj. kr. skall anvisas för en utbyggnad av hem för särskilt
noggrann tillsyn för narkotikamissbrukare. Statsbidraget om 35 milj. kr. bör
ges formen av driftsbidrag för sådana platser i hem för särskilt noggrann
tillsyn eller på avdelning i sådant hem som är avsett för narkotikamissbrukare
omhändertagna enligt LVM. Detta innebär att medel beräknats för sammanlagt
ca 100 platser. Det anges dock inte hur många platser som är beräknade
för LVM-vård. En central punkt är dock enligt propositionen ”att en
missbrukare som bereds vård med stöd av LVM endast i undantagsfall skall
tillbringa hela vårdtiden på en institution för noggrann tillsyn”. Detta är helt
otillräckligt för LVM-klientelet.

I den nu framlagda propositionen föreslås ett tidigare ingripande mot
missbrukare och därtill en förlängning av vårdtiden. Som framgått ovan är
det inte styrkt att missbruksutvecklingen försämrats för missbrukarna i vårt
land. Det finns inte heller styrkt att alkohol- och narkotikamissbruket i
allmänhet förvärrats och det finns inga belägg för att längre tvångsvård skulle
vara positivt ur vårdsynpunkt för den enskilde missbrukaren. Allt detta
sammantaget, samt att inga nya resurser tillförs vården, tyder på att lagen i
första hand skall tillgodose samhällsskyddet och i andra hand den enskildes
vårdbehov. Även det nya rekvisitets oklara formulering pekar i samma
riktning. Frågan om samhällsskyddet är dock så att säga dold i lagförslaget,
vilket är en mycket allvarlig brist. På så vis kan lagen komma att tillämpas
med ett icke avsett syfte (detournement de pouvoir), något som inte är
acceptabelt ur rättslig synpunkt.

I övrigt får vi i här berörda delar hänvisa till det remissyttrande som avgetts
av Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att inte genomföra de föreliggande förändringarna
i lagen om tvångsvård av vuxna missbrukare i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Stockholm den 20 april 1988
Hans Göran Franck (s)

4