med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare, m. m.

Motion 1987/88:So14 av Nils Carlshamre m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Sol4

av Nils Carlshamre m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård
av vuxna missbrukare, m. m.

Förslaget

1 propositionen föreslås att lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa
fall (LVM) ersätts av en ny lag med samma namn. Den nya lagen syftar bl. a.
till att tvångsvård skall kunna ges i tidigare missbruksskeden än nu och ge
bättre möjligheter att förebygga allvarliga skador.

Även sociala skadeverkningar av missbruket skall beaktas vid bedömningen
av vårdbehovet.

Vidare föreslås obligatorisk tillämplighet. Uppfylls rekvisiten skall lagen
tillämpas. Den skall inte som nu enbart vara möjlig att använda.

Den längsta vårdtiden föreslås utökad från nuvarande högst fyra till sex
månader, och socialnämnden - inte som nu enbart polisen - skall enligt
förslaget ha befogenhet att besluta om omedelbart omhändertagande.

Moderata samlingspartiet har under flera år ställt krav på en skärpning av
LVM. Om våra krav tidigare hade resulterat i förändringar kunde situationen
på missbruksområdet nu ha varit mindre allvarlig. Om än sent har
regeringen nu presenterat en proposition i vilken föreslås förändringar som
går i den riktning som vi tidigare förordat. Det är bra. Men på några
väsentliga punkter föreslår vi att lagen görs ännu bättre.

Beredande av vård

Vi anser att 4 § i den nya lagen skall utformas så att större hänsyn tas till såväl
närståendes som annans än närståendes skyddsbehov. Vi föreslår därför att
paragrafen i fråga ges följande lydelse:

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk
av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för
att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses
enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till
följd av missbruket

1) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller om
missbruket annars medför allvarliga sociala skadeverkningar för missbrukaren
själv eller dennes anhöriga,

2) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller

3) kan befaras att allvarligt skada någon annan. Mot. 1987/88

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om Sol4
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, hindrar detta inte ett
beslut om tvångsvård enligt denna lag.

LVM måste medge möjlighet till ingripande då missbruket innebär
påtagliga och allvarliga sociala skadeverkningar inte bara för missbrukaren
själv utan även för anhöriga. Vi anser utifrån en social helhetsbedömning att
detta bättre täcker behovet av möjlighet till vårdomhändertagande. Den
nuvarande ordningen innebär ofta att i en familj där en eller båda föräldrarna
missbrukar alkohol eller narkotika omhändertas barnen för vård enligt LVU.

En mera ändamålsenlig och för barnen skonsam ordning bör vara att den
missbrukande föräldern bereds den vård han eller hon behöver.

Då missbrukaren praktiskt taget är livsfarlig för sig själv eller annan och
det föreligger risk för våldshandlingar med allvarliga skadekonsekvenser, är
det enligt vår mening fel att utesluta tredje man från de i LVM stadgade
tvångsvårdsindikationerna. Vi delar inte meningen att skyddet för annan än
missbrukaren själv här skall inskränkas till missbrukarens familj. Det är inte
tillfyllest att under hänvisning till rådande straffrättsliga regler avfärda en
utvidgning av skyddet, eftersom det är missbruksvård och inte fängelsestraff
som behövs i dessa fall. Rimliga hänsyn måste tas till de effekter som
missbruket har. Det måste vara samhällets uppgift att hjälpa, inte att stjälpa,
när missbruket har fått för missbrukaren okontrollerbara effekter. Starka
humanitära och behandlingsmässiga skäl talar således för att missbrukaren
skall kunna beredas vård när han till följd av sitt missbruk utgör en allvarlig
fara för annan.

Behovet av en utvidgning av lagen till att omfatta ”fara för annan” har ökat
på grund av HIV-situationen. Vi anser att denna tvångsvårdsindikation bl. a.
bör gälla HIV-smittade missbrukare som ägnar sig åt prostitution.

Vårdtid

Den längsta vårdtiden föreslås bli sex månader jämfört med nu gällande fyra
månader. Men vi anser att vårdtiden skall vara tolv och inte sex månader,
varför vi förordar följande lydelse av 20 § i nya LVM:

20 § Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått och
senast när vården har pågått i tolv månader (vårdtid). Vården skall
anses påbörjad när missbrukaren på grund av beslut om omedelbart
omhändertagande eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till ett hem
som avses i 22 § eller ett sjukhus. Vården upphör genom beslut om
utskrivning enligt 25 §.

En av de stora bristerna i gällande lagstiftning är de korta tider under vilka
socialnämndens omedelbara ansvar för missbrukaren längst får bestå. Den
nuvarande konstruktionen innebär ofta att socialnämnden släpper kontakten
med missbrukaren när den längsta tiden för vården har gått ut.

Det är regelmässigt nödvändigt att socialnämnden bibehåller ett vård- och
behandlingsansvar för en längre tid. Socialnämndens ansvar föreslås i

propositionen inskärpt genom att LVM kompletteras med en bestämmelse Mot. 1987/88
där det uttryckligen sägs ifrån att nämnden skall anordna insatser under Sol4
vårdtiden.

Socialnämnden skall noga följa missbrukarens förhållanden och vid varje
tidpunkt medverka till att missbrukaren får den vård och den hjälp som han
behöver. Det innebär således att socialnämnden under den angivna tiden inte
bara har ett ovillkorligt ansvar för att behövlig vård ges missbrukaren, utan
också ansvar för att i kontakt med andra myndigheter medverka till att
missbrukaren får all den annan hjälp som han kan behöva. Behöver
missbrukaren under den angivna tiden på nytt tas in på sjukhus eller i ett hem
för vård eller boende är det socialnämndens skyldighet att föranstalta om
sådan vård.

Vård med stöd av lagen skall dock inte i något fall beredas missbrukaren
mot hans vilja sedan ett år har förflutit från det vård med stöd av lagen
påbörjades.

Givetvis skall detta inte leda till att missbrukaren bereds vård på sjukhus
eller i ett hem för vård eller boende under hela den angivna tiden.

Missbrukaren bör vårdas i andra former så snart förutsättningar för detta
föreligger. Nämnden kan emellertid under den tid bemyndigandet gäller på
nytt vid behov föranstalta om vård. Enligt vår mening ökar förutsättningarna
till en väl planerad vård om möjlighet ges till en vårdtid av högst tolv
månader. Vi anser således att propositionens förslag, att den längsta
vårdtiden skall utsträckas till högst sex månader, är otillräckligt.

Anstånd med verkställighet

En möjlighet till anstånd med verkställighet bör finnas i den nya lagen, och
det bör ankomma på socialnämnden att själv bedöma om det bemyndigande
för nämnden som rättens beslut innebär skall tas i anspråk eller inte. Visar
det sig efter rättens beslut att behövliga åtgärder kan vidtas i samråd med den
enskilde, bör socialnämnden kunna låta anstå med verkställighet av beslutet.

Den frågan bör emellertid inte kunna hållas öppen under en alltför lång tid.

Sedan sex månader har förflutit från det rättens dom vann laga kraft bör
socialnämnden inte längre ha möjlighet att föranstalta om vård enligt lagen.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.

Huvudmannaskapet för LVM-vården

Det finns i dag allvarliga brister när det gäller bl. a. kapaciteten inom
LVM-vården. Detta har också socialstyrelsen understrukit. Justitieombudsmannen
har tidigare i mycket skarpa ordalag påtalat dessa brister. Socialministern
anser att det inte finns anledning att ändra på nuvarande huvudmannaskap
för LVM-vården. Vi delar inte uppfattningen i propositionen på
denna punkt.

Man kan inte enbart skjuta skulden för den uppkomna situationen på de
nuvarande huvudmännen, dvs. landstingskommunerna och kommunerna. I

samband med beslutet om och genomförandet av det nuvarande huvudman- 10

naskapet var den vårdideologiska trenden att minska antalet platser i Mot. 1987/88

tvångsvården, och ”avinstitutionaliseringen” drevs hårt. Huvudmännen har Sol4

t. ex. fått ett särskilt omställningsbidrag.

Detta har skett samtidigt som det allt klarare framgått att behovet av
LVM-platser inte är tillräckligt. Nu har, i samband med bl. a. HIVproblemet,
det samlade kravet på huvudmännen ökat. Landstingskommuner
och primärkommuner har på så vis nåtts av ”dubbla budskap" från
statsmakternas sida.

Vi anser att det var ett allvarligt misstag att så starkt som hittills begränsa
möjligheten till tvångsvård och att LVM borde ha ändrats betydligt tidigare.

Beredskapen hade då varit högre, och den nuvarande akuta situationen hade
kunnat avvärjas.

Vi anser vidare att den nuvarande ordningen när det gäller huvudmannaskapet
i sig bäddar för problem. Det finns inte något samlat ansvar, utan
bilden är alldeles för splittrad och komplicerad. Statsmakterna har
lagstiftningsansvaret och viss tillsynsskyldighet samt betalar ut statsbidrag
knutet till vissa villkor. Landstinget är i många fall huvudman för institutionerna
och fungerar i den egenskapen som ”entreprenör” mot i princip full
ersättning. Kommunerna har sitt särskilda ansvar enligt gällande sociallagstiftning.

Vi anser att huvudmannaskapet för LVM-vården skall återföras till staten.

Det är nu nödvändigt med ett sammanhållet ansvar så att beslut i riksdag och
regering snabbt kan omsättas i praktisk verklighet.

Detta ändrade huvudmannaskap innebär att landstingen inte behöver
engageras som entreprenörer för missbrukarvården. Kontaktvägen mellan
staten och kommunerna blir därmed kortare.

Landstingen är inte heller från storlekssynpunkt den bästa basen för
huvudmannaskapet. I vissa fall är landstingen för små som upptagningsområden,
bl. a. när det gäller hem med särskild tillsyn.

Vi delar inte den i propositionen redovisade uppfattningen att utslussningsarbetet
skulle försvåras under statligt huvudmannaskap. Aven med
nuvarande organisation krävs samordning mellan LVM-hemmen och kommunerna,
bl. a. i samband med att vården övergår i mer öppna former.

Tvärtom kunde med den modell för huvudmannaskap som vi förordar mer
flexibla vårdformer prövas och få ett ökat genomslag. Även alternativa
vårdformer, som drivs av enskilda huvudmän, skall givetvis utnyttjas i detta
sammanhang.

Vi anser att ett förslag om statligt huvudmannaskap skyndsamt skall
utarbetas och föreläggas riksdagen.

Beredande av vård

Enligt nuvarande regler i LVM skall länsstyrelsen efter anmälan från
socialnämnden utreda om skäl finns att bereda någon vård och, om sådana
skäl anses föreligga, ansöka hos länsrätten om vård.

Enligt propositionen kan länsstyrelsen även i fortsättningen ha ansvaret
för utredning och ansökan i ärenden om vård enligt lagen. Länsstyrelsen skall

dock anlita socialnämnden för själva utredningsarbetet. 11

Socialnämnden skall lämna länsstyrelsen en redogörelse för missbrukarens Mot. 1987/88

förhållanden och för tidigare vidtagna och för planerade åtgärder. Sol4

Enligt socialtjänstlagen (SoL) skall länsstyrelsen följa socialnämndernas
tillämpning av lagen, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör
socialtjänsten och biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet.

Om socialnämnden behöver råd i något ärende skall alltså länsstyrelsen
biträda med sådana råd.

Länsstyrelsen bör som tillsynsorgan få del av alla ansökningshandlingar
jämsides med länsrätten och har då möjlighet att, om behov härav anses
föreligga, ingripa i varje enskilt fall, begära kompletterande uppgifter samt
råda och informera såväl socialnämnd som berörda enskilda.

Ärenden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
initieras och utreds av socialnämnden. Det är också socialnämnden som
ansöker om vård hos länsrätten och för talan i domstolen.

Enligt vår mening bör samma ansökningsförfarande gälla för de till
socialtjänstlagen knutna kompletterande lagarna LVU och LVM:

Vi anser således att socialnämnderna skall svara för såväl utredning som
ansökan till länsrätten även i fråga om LVM-vård och att riksdagen nu bör
fatta beslut om en sådan ordning.

Det bör ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig författningstext.

Hemställan

Med stöd av vad som anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar anta följande förslag till lydelse av 4 § i
lagen om vård av missbrukare i vissa fall:

4 § Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård
för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd av
missbruket

1) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller om
missbruket annars medför allvarliga sociala skadeverkningar för missbrukaren
själv eller dennes anhöriga,

2) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller

3) kan befaras att allvarligt skada någon annan.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, hindrar detta inte ett beslut
om tvångsvård enligt denna lag.

2. att riksdagen beslutar anta följande förslag till lydelse av 20 § i
lagen om vård av missbrukare i vissa fall:

20 § Tvångsvården skall upphöra så snart syftet med vården är uppnått
och senast när vården har pågått i tolv månader (vårdtid). Vården skall anses
påbörjad när missbrukaren på grund av beslut om omedelbart omhändertagande
eller tvångsvård inställt sig vid eller förts till ett hem som avses i 22 §
eller ett sjukhus. Vården upphör genom beslut om utskrivning enligt 25 §.

3. att riksdagen beslutar att en sådan bestämmelse införs i lagen om
vård av missbrukare i vissa fall som ger socialnämnden möjlighet till

Mot. 1987/88
Sol4

Stockholm den 20 april 1988

Nils Carlshamre (m)

Göte Jonsson (m)

Görel Bohlin (m)

Ingvar Eriksson (m)

Göran Åstrand (m)

Gullan Lindblad (m)

Jerry Martinger (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Sten Andersson (m)
i Malmö

Ann-Cathrine Haglund (m)
Göran Ericsson (m)

Karin Falkmer (m)

Siri Häggmark (m)

Blenda Littmarck (m)

Ewy Möller (m)

Ingegerd Troedsson (m)

anstånd med verkställighet av LVM-beslut i enlighet med de i
motionen anförda riktlinjerna,

4. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag innebärande
att huvudmannaskapet för LVM-vården återförs till staten,

5. att riksdagen beslutar att socialnämnderna, liksom redan gäller i
fråga om vård enligt lagen om vård av unga (LVU), beträffande även
LVM-vård skall svara för såväl utredning som ansökan till länsrätten.

13