med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare, m. m.

Motion 1987/88:So13 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Sol3

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:147 om tvångsvård
av vuxna missbrukare, m. m.

Svensk socialpolitik har fått gå en lång och mödosam väg från ett auktoritärt
och klassförtryckande tillstånd fram till en ordning, där humanism och
demokrati fått en rimlig plats. Denna utveckling har varit en av svensk
arbetarrörelses stora politiska landvinningar under 1900-talet. Med den nya
socialtjänstlagen fick det nya synsättet sitt första officiella genombrott i
socialtjänsten.

Den politiska reaktionen har inte försummat någon tid, då det gällt att
bekämpa och förtala socialtjänstens nya inriktning och grundidéer. Reaktionen
drog också fördel av den snåla ekonomiska politik, som under 80-talet
drabbat kommunerna.

Socialtjänstlagens anda har burits upp av en bred och aktiv opinion inom
arbetarrörelsen och inom den socialpolitiska forskningen. Den sociala
reaktionen kunde därför inte erövra folkrörelserna. Den skaffade sig i stället
stödjepunkter via beslutsfattare i höga positioner inom departement och
andra centrala instanser. Dessa etablerade ett samarbete med små, socialkonservativt
inriktade föreningar och grupper. Propositionen är en produkt
av denna utveckling, snarare än av några verkliga studier, erfarenheter eller
genomtänkta analyser.

Vpk:s skäl för att avvisa propositionen

Propositionen måste i sin helhet förkastas som helt stridande mot arbetarrörelsens
och socialismens människosyn och som en eftergift för åsikter,
representativa för arbetarrörelsens fiender.

De främsta skälen är följande:

Inriktningen och klimatet inom socialtjänsten kommer att påverkas
negativt. Ytliga, auktoritetsbetonade synsätt kommer att få ökat spelrum,
vilket strider mot lagens utsprungliga idé. Strävan efter verklig kunskap om
människor och deras problem kommer att hämmas. Förakt för svaga,
utslagna och missbrukare kommer att få näring.

Missbrukssituationen ger inga som helt hållpunkter för propositionens
förslag. Drogmissbruket ökar inte. Däremot har en del missbrukare drabbats
av den hårdare inställningen i fråga om socialt stöd, liksom av den absurda
bostadssituationen, något som givetvis försämrar deras levnadsförhållanden.
Men allmänt har, i spåren av socialtjänstens metodutveckling, ett nytt

förtroende börjat växa fram mellan socialtjänst och klienter. Att i det läget Mot. 1987/88

göra ett grovt överslag tillbaka i tvångsvårdstänkandet, är djupt skadligt. Sol3

Behandling av vuxna människor kan inte på något rimligt sätt försiggå
under tvång. Tvånget förhindrar verkliga personlighetsförändringar och
hämmar individens djupare förmåga till ansvarstagande. Den mobilisering
av klientens personliga resurser, som är ett grundläggande mål i all seriös
behandling, kan inte ske under så tvetydiga förhållanden som ett vårdtvång
innebär. Särskilt allvarligt är detta mot bakgrund av den stigande insikten att
många svåra missbruksfall har sin grund i djupa och komplicerade inslag i den
psykiska utvecklingen och strukturen. Att behandla denna typ av störningar
och lidanden är närmast omöjligt. Tvånget är över huvud ett närmast
irrelevant moment i en behandlingssituation.

Förslaget försvårar uppsökande verksamhet, liksom också missbrukares
benägenhet att själva söka kontakt. Detta kan få särskilt negativa verkningar
när det gäller missbrukargruppér med stor benägenhet för döljande och
undflyende. T. ex. missbrukande kvinnor får det svårare.

Förslaget är ett hot mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Ett socialt
tvång på sex månader är en mycket drastisk form av frihetsberövande. Det
motsvarar strafftiden för ganska allvarliga brott. Det kan sättas i fråga om en
så lång sammanhängande tidsperiod är förenlig med grundlagen.

Förslaget är ett hot mot rättssäkerheten. Rekvisiten är svävande och
lämnar utrymme för en godtycklig praxis. De skulle svårligen godkänts inom
kriminallagstiftningen. I socialt arbete borde de vara bannlysta.

Förslaget innebär ett brott mot principen om att tvång skall vara ett
akuttvång. Vad som här föreslås, är ett förvaringstvång och ett behandlingstvång.

Förslaget är ett exempel på klasslagstiftning. De som kommer att drabbas
är de redan socialt missgynnade och stämplade inom företrädesvis arbetarklassen.
Ju sämre förutsättningar man har att försvara sig, desto större är
risken att drabbas av denna typ av tvång.

Förbättra och utveckla socialtjänsten i stället

Vpk accepterar inte något steg tillbaka i den socialpolitiska utvecklingen. I
stället för att följa socialministern destruktiva linje, måste socialtjänsten
utvecklas på ett skapande och konstruktivt sätt i samma anda, vilken präglat
det tidigare reformarbetet. I stället för att laborera med tvångsrekvisit, bör
ett program läggas upp för att förbättra och utveckla socialtjänsten.

Huvudpunkter i ett sådant program bör bl. a. vara:

1. Socialtjänsten skall ges förstärkta resurser för att aktivare än nu
förebygga och avhjälpa social utslagning. På i princip samma sätt sorn inom
hälsovården skall det offensiva och förebyggande stå i förgrunden. Så
minskar man på sikt frekvensen av svårare utslagnings- och missbruksfall.

2. Socialtjänsten skall särskilt beflita sig om förtroendet mellan sig och de
människor den skall stödja och hjälpa. Detta förtroende är särskilt betydelsefullt
i de svåra fallen, men också för att t. ex. ungdomar skall våga att själva

ta kontakt. Målet skall vara att människor med problem själva i ett tidigt 6

stadium skall finna det naturligt att ta kontakt. Tvång inom socialtjänsten Mot. 1987/88
skall minimeras och vara enbart ett akuttvång. Sol3

3. Socialtjänstens metodik och behandlingsresurser skall utvecklas och
förfinas. Det skall ske på grundval aven fördjupad vetenskap, som utgår från
en helhetssyn på människan, och som bygger på en demokratisk människosyn
och en medveten jämlikhetssträvan som mål för det allmänna samhällsarbetet.

4. Lika väl som hälsovården behöver socialtjänsten ökade resurser
ekonomiskt och i form av kompetens. En omfördelning från de parasitära
delarna av finansvärlden och till socialpolitiken är ägnad att både göra
samhället mer civiliserat och förebygga en utslagning som också rent
ekonomiskt alltid är en förlust för samhället.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1987/88:147,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett ramprogram för socialtjänstens
utveckling, byggt på de humanistiska och demokratiska
principer som tidigare reformarbete utgått från.

Stockholm den 20 april 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

7