med anledning av prop. 1987/88:146

Motion 1987/88:Bo43 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo43

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:146

om ändringar i lokalhyreslagstiftningen

Förslagen i propositionen innehåller vissa förbättringar jämfört med vad
som gäller sedan år 1979 beträffande lokalhyresgäster. Alltjämt är emellertid
grundprincipen den att fria marknadskrafter skall gälla. Regeringsförslaget
innebär att det indirekta besittningsskyddets brister och ofullständigheter
i huvudsak kvarstår. Förslaget ger inget riktigt skydd för lokalhyresgästen.
Det ger fortfarande utrymme för en fortsatt utveckling med
våldsamt uppskruvade lokalhyror och utslagning av hantverkare, småföretagare
och småkontorsföretag framför allt i storstäderna.

Många lokalhyresgäster, ofta små familjeföretag, skulle med regeringens
förslag vid en tvist i stort sett få fortsätta att välja mellan att lämna de lokaler
de hyrt och upphöra med sin verksamhet eller betala den hyra hyresvärden/fastighetsägaren
begär. Lokalhyreskommitténs förslag, som anses ligga
till grund för propositionen, är på flera viktiga punkter utformade så att de
ger ett betydligt bättre skydd för att behålla lokalen och mot oskäliga hyreshöjningar.

Hyrorna för lokaler har, som framgår av bl. a. lokalhyreskommitténs betänkande
(SOU 1987:47), ökat mycket kraftigt. Samtidigt har lokalhyresgästernas
trygghet i besittningen minskat genom att man tvingats acceptera
kortare kontraktstider. Fastighetsbolag och försäkringsbolag har lagt under
sig en allt större del av lokalbeståndet och i de centrala delarna i storstäderna
är de ofta de största ägarna.

Indexreglering och kortare hyresavtal har medfört allt högre lokalhyror,
något som i sin tur innebär högre priser för konsumenterna och högre vinster
för fastighetsägarna. Regeringens och bostadsministerns förslag och uttalanden
i olika sammanhang om fritt spelrum för marknadsekonomin och
att man får tåla vissa avarter är illavarslande.

Regler och bestämmelser skall enligt vår mening i stället utformas så att
garantier skapas för att hyresgästens verksamhet skall kunna leva vidare
över tiden och inte riskera att slås sönder på grund av fastighetsägarens
oskäliga hyreskrav. För att komma till rätta med de tilltagande problemen
och ge lokalhyresgästerna starkare skydd mot oskäliga hyreshöjningar och
uppsägningar måste man genomföra andra mer långtgående förslag än dem
som nu läggs fram i propositionen.

Vpk har alltsedan hyresregleringen för affärslokaler upphörde 1972 varit
motståndare till de nuvarande bestämmelserna och har i olika sammanhang
föreslagit ett mera direkt besittningsskydd och hyresprövningar på samma
sätt som för bostäder. Vpk invände också mot de förändringar som infördes 1

Mot.

1987/88

Bo43-47

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Bo43-47

1979 och varnade för att dessa inte var tillräckliga för ett bra skydd för lokal- Mot. 1987/88

hyresgästerna. Erfarenheterna har visat att vi fick rätt och det är nu hög tid Bo43

att förändra lagstiftningen.

Det finns även med de förbättringar lokalhyreskommittén föreslår risk
för en fortsatt social utslagning av handlare med små butiker och hantverkare
- t. ex. skrädderier, sybehörsaffärer, skomakerier, tapetserare, herr- och
damfriseringar. Många små livsmedelsbutiker klarar inte heller av de allt
högre lokalkostnaderna. Boendeservicen har genom att tiotusentals butiker
försvunnit sedan slutet av 1970-talet kraftigt försämrats. Även om också
andra faktorer har medverkat till denna minskning har just de allt högre lokalhyrorna
haft en stor betydelse.

Många stora bostadsområden och hela stadsdelar har som en följd av
koncentrationen till stora livsmedelshallar och varuhus och höga lokalkostnader
blivit av med sina närbutiker. Serviceutbudet har försvagats i ett läge
där det är ytterst angeläget att det förbättras för äldre människor, handikappade
och barnfamiljer. Kraven på bättre boendeservice och kommunernas
ansvar för tillgången på en bra social och kommersiell service i direkt anslutning
till boendet går inte att klara, lika litet som kravet på arbetsplatser i
bostadsområdena.

Lokalhyreskommittén har efter tre års utredande lagt fram ett i stort sett
enigt förslag enligt sina direktiv. Det är därför uppseendeväckande att regeringen
i sin proposition frångått kommitténs förslag på ett flertal viktiga
punkter. Kommitténs förslag är med ett undantag betydligt bättre för lokalhyresgästerna
än föreliggande propositionsförslag.

Undantaget gäller en förbättring av den s. k. presumtionsregeln i 57 § där
uttrycket ”särskilda skäl” bytts ut mot ”synnerliga skäl”. Den förbättringen
bör givetvis genomföras. I övrigt bör lokalhyreskommitténs förslag i sin helhet
genomföras på de punkter de avviker från propositionen och vi ser detta
som ett minimum. Vi tror emellertid att det finns anledning att noga följa
utvecklingen och menar att man snabbt måste återkomma med förslag om
skyddet för lokalhyresgästerna inte blir tillräckligt.

Som framgår av en jämförelse mellan propositionsförslaget och kommitténs
förslag innebär kommittéförslaget förbättringar framför allt i följande
avseenden:

1. Den föreslagna lagändringen beträffande vad som är käligt hyreskrav
ger i kommittéförslaget ett bättre skydd för hyresgästen, dvs. att ett
hyreskrav skall anses oskäligt om det påtagligt överstiger hyresläget för
jämförliga lokaler.

2. Då det gäller uppsägning från hyresvärden är den ändring kommittén föreslår
synnerligen befogad. Det är rimligt att den part som säger upp avtalet
får agera och hänskjuta eventuell tvist till hyresnämnden inom viss
tid och att uppsägningen annars blir utan verkan. Propositionen föreslår
ingen ändring i nuvarande förhållande att hyresgästen skall vända sig till
hyresnämnd etc.

3. Inte heller då det gäller en annan viktig fråga, medlingsförfarandet, är regeringen
beredd att förbättra nuvarande förhållanden och göra för

farandet mera tillförlitligt. Kommitténs förslag är bra då det är viktigt att Mot. 1987/88
ett bra underlag kan företes vid hyresnämndens medling och att ett or- Bo43
dentligt besked kan ges om hyresvärdens eventuella ersättningsskyldighet.

4. Ersättningsreglerna då hyresförhållande upphör är viktiga i flera avseenden
och propositionens förslag om begränsning av minimiersättning
bör ersättas med kommittéförslagets om minst en årshyra för lokalen.

5. Frågan om indexklausuler är en gammal tvistefråga där kommitténs förslag
om indexreglering av hyra bara för avtal som träffats för mera än tre
år är en förbättring mot nuvarande. I propositionen vill man bibehålla en
ordning som varit till klar nackdel för hyresgästen. Längre avtalstider,
som blir en följd av kommittéförslaget, ger större möjlighet för lokalhyresgästen
att planera sin verksamhet på längre sikt.

6. I propositionen föreslås en begränsning beträffande rätten till ändrad användning
så att hyrestiden skall ha varit minst tre år för att ge sådant tillstånd.
Den begränsningen bör inte genomföras då det redan finns regler
som ger hyresvärd möjlighet att motsätta sig ändrad användning.

Sammanfattningsvis föreslår vpk alltså att regeringspropositionen avslås i
de delar vi i motionen anfört; där föreslår vi i stället att lokalhyreskommitténs
förslag genomförs i enlighet med dess lagförslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen antar lag om ändring i jordabalken i enlighet med vad
som i motionen anförs under punkterna 1-6, vilket är detsamma som
lokalhyreskommitténs förslag i dessa delar.

Stockholm den 11 april 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Tore Claeson (vpk)

3