med anledning av prop. 1987/88:139 om höjning av Mot.

Motion 1987/88:L6 av Martin Olsson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:L6

av Martin Olsson m. fl. (c)

med anledning av prop. 1987/88:139 om höjning av Mot.

vissa ansvarsbelopp vid atom- och trafikskador 1987/88

L6-7

I regeringens proposition 1987/88:139 framläggs bl. a. förslag om att innehavarens
av atomanläggning ansvar för atomolycka höjs från 500 milj. kr. till
800 milj. kr. Eftersom nuvarande belopp gällt i fem år, nämligen från den 1
april 1983 och de nya reglerna föreslås träda i kraft först den 1 januari 1989
blir den reella höjningen av ansvarsbeloppet inte särskilt stor.

Ansvaret för atomolyckor är enligt internationella konventioner som
tillträtts av Sverige fördelat mellan innehavaren, det egna landet och detta
land tillsammans med de övriga konventionsstaterna.

För Sverige gäller för närvarande följande ansvarsgränser

1. Anläggningsinnehavaren 0- 500 milj. kr

2. Svenska staten, för olycka för vilken anlägg- 500- 570 milj. kr.

ningsinnehavare i Sverige är ansvarig

3. Svenska staten, gemensamt med övriga s. k. 570- 975 milj. kr.

Brysselstater

4. Svenska staten 975-3 000 milj. kr.

Det innebär att svenska staten har ett ansvar på ca 2,12 miljarder kronor.

Motivet för att nu inte öka innehavarnas ansvar mer än till 800 milj. kr.
förklaras i propositionen med att kapaciteten på återförsäkringsmarknaden
nu torde medge att försäkring kan tecknas för ett belopp om närmare en
miljard kronor. Eftersom försäkringen skall motsvara minst 120 % av
ansvarsbeloppet kan detta nu höjas till 800 milj. kr. enligt propositionen.

Av redovisningen i propositionen (s. 7) framgår att försäkrat eller
garanterat belopp i Västtyskland uppgår till ca 1,8 miljarder svenska kronor
och i Nederländerna till ca 1,3 miljarder svenska kronor, alltså i båda dessa
länder långt över den i propositionen föreslagna höjningen. Förklaringen till
de höga beloppen lär vara - vilka dock ej redovisas i propositionen - att
Västtyskland tillämpar andra regler för försäkringsverksamhet och att
Nederländerna endast har ett kärnkraftverk. Visserligen är förhållandena
alltså annorlunda i dessa båda länder jämfört med Sverige, men de är ändock
värdefulla exempel på att det går att ha betydligt högre ansvar för ägarna än
det i propositionen föreslagna.

Enligt vår uppfattning bör kärnkraftsindustrin - liksom andra verksamheter
- genom försäkringar ta ansvar för de olyckor den kan åstadkomma.

1 Riksdagen 1987/88. 8sami. NrL6-7

Därigenom skulle kärnkraftsindustrin genom försäkringspremier belastas Mot. 1987/88
med kostnaderna för de risker den medför. Vi vill erinra om att det numera är L6

en bärande princip att resp. bransch inom näringslivet skall stå för sina
kostnader och inte få övervältra dessa på samhället. Vi finner det mycket
anmärkningsvärt att kärnkraftsindustrin skall få utgöra ett undantag från
denna princip.

Från centerhåll har vi tidigare framfört denna principiella inställning och vi
vill bl. a. hänvisa till särskilt yttrande fogat till lagutskottets betänkande
1982/83:15, avvikande mening fogad till lagutskottets yttrande 1986/87:1 y
och reservation fogad till näringsutskottets betänkande 1986/87:12 samt
motionen 1986/87:N113.

Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl visade vilka enorma skador som en - även
begränsad - kärnkraftsolycka kan åstadkomma. Det blev en erinran om
vikten av att ansvarsfrågan är tillfredsställande löst så att drabbade får full
ersättning och att kärnkraftsindustrin bör belastas med kostnaderna för de
risker den innebär.

Det är enligt vår mening två svagheter i nuvarande ansvarsregler för
atomolyckor. Dels är det oskäligt att svenska staten genom sitt ansvar
subventionerar kärnkraftsindustrin, dels är begränsningen av det totala
ansvaret till 3 miljarder kronor synnerligen lågt med hänsyn till den
omfattning en atomskada kan få och som Tjernobylhaveriet är ett exempel
på.

Enligt vår mening bör riksdagen uttala att regeringen utan dröjsmål bör
pröva förutsättningarna för genomförande av fullt ansvar för kärnkraftsindustrin
- eller i vart fall avsevärda höjningar av dess ansvar - för atomolyckor.

Även andra länders metoder att lösa dessa frågor så att ägaransvaret är
betydligt högre än det svenska bör därvid beaktas. Om det bedöms
erforderligt bör Sverige verka för tillägg till gällande konventioner för att

uppnå syftet att öka ägarnas ansvar för atomolyckor och för att garantera

skadelidande full ersättning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om kärnkraftsindustrins ansvar för
atomolyckor.

Stockholm den 5 april 1988

Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Britta Hammarbacken (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Bengt Kindbom (c)
Elving Andersson (c)

2