med anledning av prop. 1987/88:134 om fortsatt valutareglering, m. m.

Motion 1987/88:Fi19 av Lars Tobisson m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Fil9

av Lars Tobisson m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:134 om fortsatt
valutareglering, m. m.

I proposition 1987/88:134 föreslås att valutaregleringen förlängs ytterligare
ett år, dvs. från den 1 juli 1988 till den 30 juni 1989. För riksdagens kännedom
läggs samtidigt fram förslag om fortsatt giltighet av valutaförordningen
samt om viss ändring i förordningen.

Moderata samlingspartiet har länge krävt en snabb och fullständig avveckling
av valutaregleringen. I övriga OECD-länder pågår en skyndsam
utveckling mot friare kapitalrörelser. Inom EG är målet att uppnå ett helt
öppet och fritt flöde av kapital mellan de tolv medlemsländerna 1992.

Få länder har ett så stort internationellt beroende i ekonomiskt avseende
som Sverige. De stora industriföretagens ökade internationalisering har
ytterligare bidragit till en hopkoppling av de skilda ländernas finansiella
marknader. Om vi vill hävda oss i den internationella konkurrensen, går det
inte att föra en valutapolitik som markant avviker från vad som förekommer
i omvärlden.

Valutaregleringens stabiliseringspolitiska värde är snarast negativt. Regleringen
kan i en obalanssituation endast temporärt fördröja en nödvändig
omläggning av den ekonomiska politiken, som ändå så småningom måste
genomföras. Utan valutareglering skulle krav snabbare ställas på en omläggning
av finanspolitiken. Fria kapitalrörelser framstår därmed som
önskvärda från stabiliseringssynpunkt, eftersom en ändring i valutaflödet
fungerar som en tidig och tydlig signal om behovet av en ekonomisk-politisk
kursomläggning. Därför bör Sverige enligt vår uppfattning snabbt genomföra
en fullständig avreglering av valutapolitiken.

Regeringen förordar för sin del emellertid endast en successiv och partiell
liberalisering av valutapolitiken. I propositionen kommer detta till uttryck
på följande sätt:

Den liberalisering som pågår tar sikte på att avveckla de delar av valutaregleringen
som inte är av central betydelse för penning- och valutapolitiken.
Till denna hårda kärna som bör undantas från avvecklingen hör placeringar
i räntebärande papper och bankdepositioner Enligt min mening

bör liberaliserings- och förenklingsarbetet fortsätta i en takt som är lämplig
med hänsyn till betalningsbalansens utveckling och erfarenheterna av avregleringen.
Detta arbete skall också drivas med sikte på att Sverige så långt
möjligt skall delta i det västeuropeiska samarbetet för liberalisering av kapitalrörelser.

Finansutskottets socialistiska majoritet har redan tidigare i år uttalat sig

om valutaregleringens framtid. I betänkandet om riktlinjer för den ekono- Mot. 1987/88

miska politiken (FiU 1987/88:20) sammanfattas inställningen på följande Fi 19

sätt:

Det fortsatta liberaliseringsarbetet bör bedrivas med sikte på att så långt
möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för liberalisering av kapitalrörelser.
Det innebär att om ökade obalanser på nytt skulle uppstå får inte en
uppbromsning ske i liberaliseringsprocessen. I stället bör andra åtgärder
sättas in.

Vi noterar med tillfredsställelse det samstämmiga uttalandet från såväl regeringen
som utskottsmajoriteten att Sverige så långt möjligt skall delta i det
västeuropeiska samarbetet för liberalisering av kapitalrörelser. Möjligen
kan man spåra en åsiktsskillnad beträffande uppkommande obalansers inverkan
på liberaliseringsprocessen. Vi tar emellertid fasta på det klara beskedet
i riksdagsbeslutet att sådana företeelser inte får verka bromsande
utan bör mötas med andra åtgärder. Detta ställningstagande ligger också i
linje med ett intervjuuttalande av finansministern i Dagens Industri den 5
december 1987:

När det gäller fria kapitalrörelser, har vi ännu inte sett vad EG kommer
fram till. Vi har nu stegvis avvecklat vår valutareglering. Det som är kvar av
den, det som vi kallar kärnan, dvs. handel med kronpapper, får vi väl pröva
den dag det europeiska valutasystemet integreras till den grad att alla former
av kapitalrörelser blir fria. Jag ser inte att det heller skulle omöjliggöra

den politik som vi vill bedriva Jag har gjort mig viss möda med att

förklara för mina partivänner att vi inte kan skydda oss mot kapitalflykt
genom regleringar. Det har vi aldrig kunnat. Om kapital och arbetskraft
finnér att de vill flytta utomlands så gör de det.

Vi välkomnar den realistiska inställning som både utskottsmajoriteten och
finansministern har gett uttryck åt beträffande den fortsatta avregleringen
av valutapolitiken. Däremot är vi kritiska mot gränsdragningen i propositionen
vid ”den hårda kärnan” liksom uppfattningen att avregleringen bör
ske stegvis.

De senaste årens erfarenheter vittnar om de svårigheter som är förknippade
med en stegvis avreglering. Varje ändring utlöser till en början ett
valutaflöde, när en uppdämd efterfrågan kan tillgodoses. Ett av detta skäl
uppkommet valutautfiöde tvingar upp de svenska marknadsräntorna på en
högre nivå. Priset för en partiell avreglering av valutapolitiken blir därigenom
ett högre ränteläge jämfört med omvärlden. Enligt vår uppfattning
är det viktigt att man i stället dels öppnar för kapitalströmmar såväl till som
från Sverige, dels tar bort valutaregleringen i ett steg.

Det är särskilt angeläget att öppna möjligheterna för valutautlänningars
köp av svenska kronobligationer. 1 stället för att med hjälp av ett högt
svenskt ränteläge förmå svenska företag till en kombination av utlandslån
och köp av svenska statspapper finns det anledning att ge utländska placerare
möjlighet till direktköp av svenska obligationer. Därmed skulle den
svenska räntemarginalen mot omvärlden kunna hållas lägre med positiva
effekter bl. a. för den svenska kostnads- och investeringsutvecklingen. Jämfört
med alternativet att staten själv lånar utomlands innebär en sådan
utveckling att valutarisken överförs till de utländska placerarna.

Den socialdemokratiska rädslan för att släppa kontrollen över valuta- Mot. 1987/88
handeln brukar motiveras med att utländska spekulanter snabbt kan överge Fi 19

den svenska kronan. Men även inhemska placerare kan drabbas av misstro
mot kronans framtida ställning. De kan sälja sina statsobligationer och
betala tillbaka utlandslånen, vilket är en risk som blivit alltmer påtaglig,
eftersom företagens kortfristiga upplåning bara under 1987 ökade med nästan
40 miljarder kronor. I båda fallen krävs en räntehöjning för att återställa
ordningen. Men bäst är naturligtvis att föra en sådan ekonomisk politik att
det aldrig blir anledning till oro.

De erfarenheter som gjorts i Storbritannien och Danmark visar att även
krisdrabbade länder kan genomföra en långtgående liberalisering på valutaområdet
med klart positiva resultat. I Danmark har liberaliseringen av
utlänningars möjlighet att köpa statsobligationer inneburit sänkta räntor.

Vi anser således att valutaregleringen inte bör förlängas efter den 30 juni
1988.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition 1987/88:134 att
förlänga valutaregleringen efter den 30 juni 1988.

Stockholm den 6 april 1988
Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Filip Fridolfsson (m)

Hugo Hegeland (m) Margit Gennser (m)

Anders Andersson (m) Margareta Gard (m)

Bo Lundgren (m)

1