med anledning av prop.1987/88:120 om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och påföljdsval m.m.)

Motion 1987/88:Ju25 av Allan Ekström (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88 :Ju25

av Allan Ekström (m)

med anledning av prop.1987/88:120 om ändring
i brottsbalken m. m. (straffmätning och
påföljdsval m.m.)

Mot.
1987/88
Ju25 —30

Varför straffar man? Är straffets ändamål att genom vård och behandling
påverka den dömde så att han icke begår brott på nytt? Utgångspunkten är,
då frågan ställes så, fotad i den deterministiska föreställningen att lagbrytaren
inte begått brottet av fri vilja utan på grund av att han varit mer eller
mindre sjuk. Den laglydiga människan antas alltså vara i grunden god,
varför det kriminella beteendet beror på en felaktig utveckling hos henne.

Straffets ändamål blir därför att genom vård och behandling befria henne
från hennes dåliga egenskaper och böjelser.

Det är den nu beskrivna uppfattningen om straffets ändamål — sammanfattad
i beteckningen individualprevention — som uppbär och genomsyrar
dagens kriminalpolitik. Denna åskådning har lidit skeppsbrott. Härom torde
det stora flertalet svenskar vara helt överens. Som Sveriges domareförbund
framhållit i sitt remissvar framkommer ideligen uttryck för att den
officiella kriminalpolitiken icke står i samklang med de enskilda medborgarnas
rättsmedvetande. Om verklighet icke skulle duga som bevis kan
hänvisas till — förutom den grundläggande rapporten från BRÅ, kallad
Nytt straffsystem — bl. a. en artikel av tidigare överdirektören vid BRÅ,
justitierådet Bo Svensson, intagen i skriften Brottsutvecklingen 1985.

Ur Bo Svenssons artikel må följande återges (s. 139— 140).

I begreppet rättvisa ligger också att lika fall skall behandlas lika. I rättssystem
som lägger tonvikten vid den dömdes sociala anpassning är det risk att
lika brott föranleder olika påföljder beroende på att de dömda lever under
olika villkor och har olika ”behandlingsbehov”.

För Sveriges del är den diskussionen inte längre lika aktuell. Bl. a. har en
omfattande behandlingsforskning såväl i vårt land som utomlands visat att
möjligheterna att förebygga återfall i brott med olika former av kriminaloch
annan vård är mycket begränsade. Det tycks inte spela någon roll för
återfallsfrekvensen vilken påföljd man väljer. Behandlingsideologin har
därför i Sverige och i många andra länder i västvärlden trängts tillbaka. För
egen del menar jag också att analogin mellan kriminalitet och sjukdom är
falsk. Rättsskipningen syftar inte till att diagnostisera och behandla individer
som uppvisar symptom på social avvikelse (kriminalitet) utan att tydliggöra
lagstiftarens budskap att vissa handlingar inte är tillåtna.

Jag har redan sagt att jag anser analogin mellan kriminalitet och sjukdom
vara falsk och att det i dag inte finns något vetenskapligt stödför uppfattningen
att man med olika former av behandling — dödsstraff och möjligen kast- 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Ju25—30

rering undantaget — kan påverka återfallsrisken (kurs. avmig). Menjagtror Mot. 1987/88

inte på en utveckling mot extremt individualiserade påföljder också av ett Ju25

annat skäl.

Det ligger i byråkratins väsen och möjligen också människans natur att
dra upp regler för den egna verksamheten. Man vill helt enkelt vara konsekvent.
Dessutom lär det finnas undersökningar som visar att beslutsfattare
har svårt att väga in mer än en handfull faktorer samtidigt i beslutsprocessen,
vilket torde verka i samma riktning. 1 alla händelser visar studier av
byråkratier som har nära nog till uppgift att vara flexibla t. ex. myndigheter
som skall stödja konstnärer, uppfinnare och forskare att beslutsfattarna
redan efter kort tid har utvecklat en egen praxis som hindrar dem från
extrema satsningar av det ena eller andra slaget.

Liknande iakttagelser är vanliga inom rättsväsendet. 1 de studier av domstolspraxis
i USA som föregick utvecklandet av s. k. sentencing guidelines
framkom att det var ett mycket begränsat antal faktorer som bestämde
påföljderna. De flesta sentencing guidelines arbetar därför med en normalskala
som bygger endast på tre eller fyra faktorer, nämligen brottets art och
grovhet, tidigare lagföringar, drogmissbruk och eventuellt också arbetssituation.
En svensk studie av de sociala myndigheternas praxis beträffande
unga lagöverträdare visar att myndigheternas åtgärder till helt dominerande
del bestämdes av brottens art och grovhet, medan de ungas behov av
vård spelade en mindre roll.

Jag räknar därför med att påföljdsval och straffmätning också i framtiden
i allt väsentligt kommer att bestämmas med hänsyn till brottets art och
grovhet samt gärningsmannens kända tidigare kriminalitet.

Framgångsrik brottsbekämpning måste i stället bygga på de beprövade och
i rättsmedvetandet förankrade grundsatserna

— att på brott skall följa straff

— att straffets ändamål är att avhålla andra från att begå brott

— att straffet skall innehålla ett visst mått av obehag

— att straffet skall vara rättvist eller annorlunda uttryckt att det skall råda
proportionalitet mellan brott och straff

— samt att straffet har en moralbildande eller moralförstärkande verkan.

Straffet i sig är enligt denna allmänpreventiva åskådning inte det primära

— det bör understrykas — utan det är hotet om straff. Om hotet i sin tur icke
förverkligas i tillräcklig omfattning, upphör emellertid dess värre hotet att
fungera som hot. Straffet förlorar då sin verkan av avskräckning; straffhotet
får inte vara tomt.

Från dessa utgångspunkter är det utomordentligt glädjande att propositionen
— med utmönstrande av den individualpreventiva läran — tar till
utgångspunkt de fundamentala principerna om likheten inför lagen och
proportionalitet. Påföljden säges böra vara uttryck för hur allvarlig den
brottsliga gärningen bör bedömas(prop. s. 36). Och vid denna bedömning av
brottets straffvärde bör självfallet alla omständigheter som har anknytning
till brottet och brottssituationen ha betydelse. Den framlagda katalogen
över såväl försvårande som förmildrande omständigheter är här ett användbart
hjälpmedel. Samtidigt härmed tages uttryckligen avstånd från
uppfattningen att ”vård- eller behandlingsaspekter” bör användas som
självständig grund för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet (s. 37 och
lagrådet s. 155 överst).

Propositionen har emellertid icke lyckats att överallt frigöra sig från be- Mot. 1987/88

roendet av vård- och behandlingsfilosofin. Det finns tydliga återfall! Ju25

Kriteriet för villkorlig dom (30:7) skall sålunda även fortsättningsvis vara
en prognos om framtida god skötsamhet.

Motsvarande invändning kan riktas mot institutet överlämnande till särskild
vård och skyddstillsyn. Om användningen av det förstnämnda institutet
har sålunda framhållits av docenten i straffrätt Suzanne Wennberg i
SvJT 1986 s. 707: ”Principen påföljdsbestämning efter klandervärdhet (och
billighetshänsyn) är enligt min mening knappast förenlig med ett bibehållande
av institutet överlämnande till särskild vård som reaktion vid brott,
som begåtts av tillräkneliga1 personer.” Inom skyddstillsynens ram återfinns
extrema behandlingstankar. Så t. ex. finns ingen formell gräns för att
utdöma påföljden i fråga. Även den som befunnits skyldig till mord, våldtäkt,
grovt rån eller grovt narkotikabrott kan i och för sig erhålla skyddstillsyn,
något som måste anses direkt utmanande för rättskänslan. Vidare kan
dom på skyddstillsyn kopplas till eller göras beroende av att ”den tilltalade
undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha
samband med hans brottslighet” (30:9 p. 2). Som framgår behöver det icke
föreligga ett mera konkret eller medicinskt fastställt samband mellan behandlingen
och den förmenta brottsorsaken; det räcker med en förmodan.

Ej heller uppställs några formella krav på behandlingens innehåll och varaktighet.
Allting flyter på ett från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt sätt.

Den tilltalades benägenhet att ”vårda sig” kommer därför säkerligen att i
många fall avtaga ganska snabbt efter domen. Det finns all anledning att
hänvisa till Bo Svenssons uttalanden.

Lika brott i vid mening kommer följaktligen icke att leda till lika straff,
något som står i strid med de tidigare återgivna utgångspunkterna för propositionen.
Om två personer begått inbrott tillsammans, bör den ene ej
undgå fängelsestraff enbart därför att hans ”prognos” är god till skillnad
från kamratens. Lika stötande uppfattas att en rattfyllerist kan undgå frihetsstraff
genom hänvisning till alkoholberoende och en i god tid före huvudförhandlingen
påbörjad behandling av något slag.

Instituten villkorlig dom och skyddstillsyn bör emellertid bestå som
brottspåföljd men ombildas till en objektiv strafform mellan böter och fängelse.
Avgörande bör vara brottets straffvärde på tidigare angivet sätt. För att
detta skall framgå på ett tydligt sätt bör fängelsetiden alltid utsättas i domen.
(Så skedde då jag började på domarbanan.) Den dömde vet då också i
klarspråk vad han äventyrar genom att begå nya brott. Domstolen bör således
döma t. ex. till två månaders fängelse villkorlig dom eller till skyddstillsyn
i ett år. Dagens ordning medför — vid återfall — dessutom att en annan
domstol än den som handlagt målet tvingas att taxera straffets längd, något
som är principiellt otillfredsställande. Det får ankomma på vederbörande
utskott att utforma erforderlig lagtext i enlighet med syftemålen i motionen.

1 I Sverige har vi förkastat tillräknelighetsläran som innebär att den som ej fattar
innebörden av en begången brottslig gärning inte heller kan dömas till ansvar; Rättsfonden,
Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet, 1988.

3

Hemställan Mot. 1987/88

Med hänvisning till det anförda hemställer jag Ju25

att riksdagen vid behandlingen av propositionen vidtar sådana
ändringar i förslaget till lag om ändring i brottsbalken som angetts i
motionen.

Stockholm den 9 april 1988
Allan Ekström (m)

4