med anledning av prop. 1987/88:11 om ändringar i

Motion 1987/88:N1 av Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: NI

av Carl Bildt m. fl. (m)
med anledning av prop. 1987/88:11 om ändringar i
reglementet för allmänna pensionsfonden, m. m.

1 Inledning

Vid riksdagsdebatten 1983 om löntagarfonderna sade Olof Palme: ”Detta
förslaget är inte första steget. Det är steget.” Det var många som både före
och efter beslutet om löntagarfonder ställde sig tvivlande till socialdemokraternas
påstående om att de socialistiska ambitionerna nu skulle göra
halt.

I föreliggande proposition presenterar regeringen ytterligare ett steg ett
steg mot en ekonomi där löntagarfonder och andra, av socialdemokrater
styrda, kollektiva organ bestämmer över de svenska företagen.

När regeringen 1983 genomdrev sitt löntagarfondsförslag, trots ett massivt
motstånd bland allmänheten, inleddes en utveckling som leder till en
successiv kollektivisering och koncentration av ägandet i de svenska företagen.
Nu vill socialdemokraterna bereda vägen för ytterligare steg i samma
riktning. Denna gång vill man utnyttja ATP-systemet. Bl. a. förutskickar
regeringen att man skall införa en s. k. femte AP-fondstyrelse som
liksom löntagarfonderna kan skaffa sig inflytande genom aktieinnehav.

2 Bakgrund

2.1 AP-fonden

2.1.1 Tillkomst

Den allmänna pensionsfonden bildades 1960 i samband med att ATPsystemet
trädde i funktion. ATP-systemet är ett s. k. fördelningssystem
som bygger på att de förvärvsarbetande betalar in till systemet som sedan
samma år betalar ut pensioner.

Regeringen har som förevändning för de nu framlagda förslagen hävdat
att det finns en koppling mellan förräntningen av medlen i AP-fonden och
de framtida pensionsutbetalningarna. Så är inte fallet. Pensionsutbetalningarnas
nivå påverkas inte av fondens storlek. De är fastställda med
hänsyn till tidigare inkomster och inflationen. Avkastningen på fondens
tillgångar påverkar däremot fondens storlek. 1

Mot.

1987/88

NI

1 Riksdagen 1987188 3 sami. Nr NI

När de praktiska detaljerna i ATP-systemet utformades, såg socialdemo- Mot. 1987/88

kraterna till att korporativistiska och kollektivistiska strävanden främja- NI

des. Fonden styrdes ursprungligen av tre styrelser. I dessa garanterades
representation för olika intressegrupper. Det finns föreskrivet att ett visst
antal representanter i dessa styrelser skall utses av organisationer som
representerar t. ex. fackföreningsmedlemmar eller konsumentkooperationen.

Efteråt har det ursprungliga systemet med tre fondstyrelser förändrats.

1974 tillkom den s. k. fjärde fondstyrelsen med uppgift att placera en del av
AP-fondens pengar i aktier.

Detta innebar en avvikelse från de utfästelser som socialdemokraterna
gjorde under ATP-striden på 1950-talet. Då sade t. ex. Tage Erlander:

”Inte bara jag och Torsten Nilsson från regeringens sida förklarade det
utan även LO:s ordförande förklarade, att fonden är ett viktigt instrument,
inte för någon ökning av samhällets maktpositioner utan för ett tryggande
av de gamlas och familjernas försörjning.”

Oavsett vilka de socialdemokratiska intentionerna ursprungligen var,
fanns det maktambitioner bakom tillkomsten av den fjärde AP-fonden. Vid
den tidpunkten hängav sig socialdemokraterna åt vad man kallade ”aktiv
näringspolitik”, en politik där statliga företag var det viktigaste näringspolitiska
instrumentet. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget underströk vi
moderater att kollektivt kapitalägande av det slag som fjärde AP-fondstyrelsen
företrädde innebar risk för statlig maktkoncentration.

Vidare syftade socialdemokraterna till att stärka fackets ställning. Fjärde
fondstyrelsen gavs möjlighet att delegera rösträtten för de aktier som
man innehade till företrädare för lokala fackliga organisationer.

Socialdemokraternas ambition att använda AP-fondens pengar för att
utsträcka fackföreningsrörelsens inflytande över näringslivet visade sig
ännu tydligare när man 1983 genomdrev en knytning mellan löntagarfonderna
och AP-fonden.

2.1.2 Funktion

AP-fonden är ett framträdande exempel på kollektivt sparande. I Sverige
har sparandet alltmera förskjutits från individuellt sparande till kollektivt
sparande. Den privata sparkvoten är negativ, dvs. hushållen konsumerar
för mer än de tjänar. Det är en allvarlig företeelse.

Uppdelningen i tre fondstyrelser baseras på att den första fondstyrelsen
förvaltar medel som inbetalts av statliga och kommunala arbetsgivare, den
andra medel från större företag och den tredje från mindre arbetsgivare
och egenföretagare. De tre ursprungliga fondstyrelserna placerar huvuddelen
av de medel de blivit anförtrodda i obligationer, till största delen
utgivna av kommuner, bostadslåneinstitut och mellanlåneinstitut.

Den fjärde AP-fondstyrelsen, liksom löntagarfonderna, gör sina placeringar
i aktier. Den fjärde fondstyrelsen har vid flera tillfällen fått kapitaltillskott
från första—tredje fondstyrelserna. Enligt nu gällande regler återbetalas
till första-tredje fondstyrelserna ett belopp motsvarande en real
avkastning på 3 %. 2

Tillsammans utgör den fjärde AP-fondstyrelsen och de fem löntagar- Mot. 1987/88
fondstyrelserna en inflytelserik grupp på den svenska aktiemarknaden. NI
Den fjärde AP-fonden har haft en professionell ledning. I löntagarfondernas
fall är det tydligt att de politiska ambitionerna går i första hand.

2.1.3 Omfattning

Allmänna pensionsfonden utgör en oerhörd koncentration av inflytande.

Ingen annan institution kan jämföras med AP-fonden beträffande tillgångar.

Tabell 1. Placerade medel i första—tredje fondstyrelserna 1987-06-30

Milj. kr.
Första	92455
Andra	138005
Tredje	51664
Summa	282 124
Dessa tre delfonder disponerar således över ca 280 miljarder kronor.
Utlåningen från AP-fonden redovisas nedan.
Tabell 2. Utlåning från första	-tredje fondstyrelserna 1986-12-31
Milj. kr.
Obligationer	208654
Partialbevis	33
Förlagsbevis	2866
Reverser	51300
Refinansieringslån	4299
Penningmarknadsplaceringar	4532
Räntefordringar m. m.	10295
Summa	281892

Cirka hälften av utlåningen gick till bostadsfinansiering, medan 30% utgjorde
utlåning till stat och kommun.

Vid årsskiftet hade den fjärde fondstyrelsen tillgångar värderade till
12,13 miljarder kronor, därav 11,25 miljarder i form av aktier. Detta gör
den fjärde fondstyrelsen till en av de absolut största ägarna på den svenska
aktiemarknaden.

Aktieinnehaven är omfattande i en del bolag. Fondstyrelsen disponerar
även över en stor andel av rösterna i vissa bolag. Fjärde fondstyrelsen får
dock för närvarande inte äga fler aktier än som motsvarar 10% av rösterna.

tl Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr NI

Tabell 3. Fjärde fondstyrelsens aktiekapitalsandel och röstvärdesandel i vissa företag Mot. 1987/88

Företag	Andel av aktiekapital, %	Andel av röstvärde, %
Börsnoterade:
ABV	11,5	9,7
Anderson B	16,7	9,9
ESAB	8,6	8,9
Incentive	8,1	8,0
Rockhammar	10,5	8,8
Sandvik	6,3	6,1
Volvo	3,2	6,2
Onoterade:
Energiekonomi	36,7	36,7
Näringslivskredit	33,3	47,6
Refina	37,5	37,5
SOFE	38,5	40,0
SwedeChrome	13,2	13,2

Sorn synes förvaltar den Ijärde fondstyrelsen omfattande aktieinnehav.

Det vore fel att betrakta den som en passiv portfölj placerare. Varje institutionell
aktieägare som har aktiekapital och rösträtt av den omfattning som
fjärde fondstyrelsen har får också inflytande.

2.2 LO:s beställning

Vid LO-kongressen i fjol antogs en rapport, Gemensamt ansvar för arbete,
där man bl. a. konstaterade: ”Samhället bör utforma en ägarpolitik som
omfattar både det egna och det privata ägandet.” Där beskriver man det
önskade ägandet som ”demokratiskt förankrat”. Vidare konstaterar man:

”Löntagarna har genom sitt pensionsparande ett långsiktigt och uthålligt
sparande. Det är därför väl ägnat att vara basen för näringslivets behov av
riskvilligt kapital.”

Vid LO-kongressen underströks flera gånger hur viktigt det är med
kollektivt sparande och att detta kollektiva sparande kan utgöra basen för
ägande.

I december 1986 sände LO en skrivelse till regeringen, där man bl. a.
föreslog att första-tredje fondstyrelserna skulle få lova att köpa aktier för
10% av sitt kapital. En viktig tanke bakom förslaget var att AP-fondsmedel
skulle nyttjas till att köpa aktier i statliga företag. På så sätt skulle dessa
företag kunna få kapitaltillskott utanför statsbudgeten, och likväl skulle
ägandet ligga kvar under ”samhällets” kontroll.

Nu har regeringen börjat efterkomma LO:s krav.

2.3 Socialdemokraterna och ”ekonomisk demokrati”

I socialdemokratiskt språkbruk nyttjas benämningen ekonomisk demokrati
som en synonym för ökat kollektivt ägande och inflytande. Ekonomisk
demokrati antas råda om ett fåtal fackföreningsföreträdare och andra folkrörelserepresentanter
sitter i ett styrelserum och fattar beslut om enskilda 4

företags framtid.

Så vill socialdemokraterna genomföra sitt politiska mål - socialism. Vid Mot. 1987/88

en presskonferens den 9 juli i år fick partisekreteraren Bo Toresson frågan N1

om ekonomisk demokrati och socialism var samma sak. Han svarade ja
och fortsatte: ”Om vi bibehåller de viktiga institutionerna i samhället, då
skall vi steg för steg kunna gå vidare så att även det ekonomiska livet
inlemmas i demokratin.”

Ett av dessa steg återfinns i den nu föreliggande propositionen.

3 Regeringens förslag

Regeringen angriper svårigheterna med ATP-systemet på ett felaktigt sätt.

Det är inte bristande avkastning på AP-fondens tillgångar som är det
grundläggande problemet.

Skattepolitiken måste ändras så att privat sparande stimuleras. Då finns
det inte heller ekonomisk-politiska skäl att främja kollektivt sparande i en
stor AP-fond.

För att trygga framtidens pensioner är det nödvändigt att vi har ekonomisk
tillväxt i Sverige. Ökad tillväxt skulle innebära att belastningen för de
arbetande generationerna att finansiera pensionerna blir mindre.

Regeringen borde främst ägna sig åt åtgärder som ökar tillväxten i den
svenska ekonomin. Nu föreslår man i stället åtgärder som kommer att
minska tillväxten. Varje ökning av den politikerstyrda ekonomin, som i
detta fall en utvidgning av fondkomplexet, minskar effektiviteten och
framtidstron inom näringslivet. Den socialdemokratiska politiken på dessa
områden hotar framtidens pensioner.

3.1 Nya placeringsmöjligheter

Regeringen föreslår att första-tredje fondstyrelserna skall få utvidgade
placeringsmöjligheter.

3.1.1 Fastigheter

En betydelsefull förändring som föreslås är att fondstyrelserna skall kunna
få köpa fast egendom. Denna skall de få lov att köpa dels direkt, dels
genom särskilda aktiebolag som bara förvaltar fastigheter. Förutom fastigheter
skall fondstyrelserna även kunna köpa andra fasta tillgångar som
t. ex. hamnar och kraftverk. Det är även möjligt att fondstyrelserna etablerar
sig som skogsägare.

Fondstyrelserna skall få köpa fast egendom till ett värde som motsvarar
5% av fondstyrelsens tillgångar. Det innebär att första-tredje fondstyrelserna
kan komma att köpa fastigheter för ca 14 miljarder kronor.

Förslaget bygger på antagandet att fondstyrelserna genom denna form
av placeringar skulle kunna höja avkastningen på det kapital de förvaltar. I
propositionen står det: ”Det är samtidigt väl känt att värdeutvecklingen
över tiden för sådana placeringar i allmänhet garanterar en gynnsam total
avkastning.” 5

Fastigheter ger normalt mycket låg direkt avkastning. Men mot bak- Mot. 1987/88
grund av den värdestegring som skett kan man möjligtvis säga att det under N1
ett antal år varit fördelaktigt att äga fastigheter. Det finns emellertid inte
något som visar att placeringar i fastigheter i framtiden skulle uppvisa
bättre totalavkastning än andra placeringar.

På lång sikt finns det snarast anledning att anta att avkastningen av olika
slags placeringsobjekt, efter justering för skilda riskgrader blir lika. I ett
långsiktigt perspektiv kommer nämligen avkastningsskillnader att utjämnas,
eftersom mera kapital strömmar till högavkastande placeringsobjekt
och därmed sänker avkastningen.

Eftersom AP-fondernas placeringar är långsiktiga, kan man förvänta sig
att fonden inte missgynnas av att avstå från vissa slags placeringar. Så fort
något blir känt som förändrar den förväntade framtida avkastningen av ett
slags placeringar kommer kapitalmarknadens aktörer att agera, så att
skillnaderna elimineras.

Om det således egentligen inte finns någon anledning för fondstyrelserna
att köpa fast egendom finns det däremot goda skäl för att fondstyrelserna
inte skall bli fastighetsägare. För att kunna tillgodogöra sig eventuel!
värdeökning skulle fondstyrelserna vara tvungna att förhållandevis ofta
sälja och köpa fastigheter.

Att äga fastigheter innebär att man tar ett aktivt ansvar för egendomen.

Även om regeringen förutser att förvaltningsbolag kommer att förvalta
fastigheterna, återstår likväl ett ägaransvar som fondstyrelserna inte har
förutsättningar för.

AP-fondens inträde på fastighetsmarknaden kommer att medföra höjda
fastighetspriser. Det finns vidare en risk för att fondstyrelserna engagerar
sig i fastighetsprojekt av politiska skäl.

3.1.2 Direktlån

I en framställning till regeringen från de tre fondstyrelserna föreslår man
att fondstyrelserna skall få nyttja 5 % av det förvaltade kapitalet till s. k.
direktlån.

Det bör noteras att dessa direktlån är avsedda för stora företag som
skulle kunna ge ut obligationslån. Några särskilda krav på säkerhet för
lånen ställs inte i regeringens förslag.

Fondstyrelserna och regeringen hävdar att direktlån skulle ge högre
avkastning. Det finns även i detta fall anledning att ifrågasätta motiveringen.
Kapitalmarknaden är så effektiv att det inte finns anledning att tro att
fondstyrelserna systematiskt skulle kunna få bättre avkastning på direktlån
än genom de utlåningsmöjligheter som nu är öppna för fondstyrelserna.

Regeringens förslag om direktlån kommer otvivelaktigt att påverka kreditmarknaden
och de institutioner som verkar där.

Medan utvecklingen både i Sverige och vår omvärld går mot ”securitization”,
dvs. att utgivningen av obligationer och andra standardiserade
värdepapper ökar, går regeringens förslag i motsatt riktning.

Inte heller för låntagarna innebär regeringens förslag någon fördel. Flera
remissinstanser ställer sig också negativa eller avvisande till förslaget. 6

Industriförbundet menar t. ex. att det inte finns anledning att tro att fond- Mot. 1987/88

styrelserna skulle kunna förmedla kapital effektivare än bankerna. N1

Om fondstyrelserna skall ge direktlån, ändras också deras verksamhet
betydligt. Det kommer att ställa ökade krav på bland annat kredit- och
säkerhetsbedömning.

Placeringen av pensionsfondsmedlen har präglats av en hög grad av
säkerhet. Möjligheterna att lämna direktlån kan komma att undergräva
detta. Regeringens förslag bidrar också till att utvidga fondstyrelsernas
inflytande över näringslivet.

3.1.3 Nya värdepapper

Löntagarfonderna och ijärde fondstyrelsen skall enligt regeringens förslag
nu också börja handla med köp- och säljoptioner för aktier.

Det fagra talet om löntagarfonderna som garanter för långsiktighet och
stabilitet på aktiemarknaden bleknade snabbt bort, när uppgifter om löntagarfondernas
aktieaffärer böljade komma fram. Löntagarfondsdirektörerna
uppvisade precis det klipp-beteende som LO-ordföranden och andra
ledande socialdemokrater så ofta fördömer. Löntagarfonderna har i snabb
takt sålt och köpt stora aktieposter.

Handeln med optioner är ett viktigt inslag på en väl fungerande värdepappersmarknad.
Väl avvägda optionsaffarer fungerar som en försäkring
mot sjunkande kurser. Men optionsaffärer kan också göras så att vinstmöjligheterna
blir mycket stora samtidigt som riskerna ökar. De senaste veckornas
oväntade ”ras” på aktiemarknaderna har inneburit att en del aktörer
på optionsmarknaden fått vidkännas stora förluster.

Att låta löntagarfonderna handla med optioner skulle bara öka riskerna
för att fondernas ofta oprofessionella ledning och styrelser skulle göra
sådana affärer att fondernas tillgångar kommer i fara.

Tills riksdagen kan fatta beslut om avveckling av löntagarfonderna är det
väsentligt att de medel de förvaltar skyddas. Ej heller den fjärde fondstyrelsen
bör få handla med optioner.

3.2 Den nya femte fondstyrelsen

Regeringen aviserar nu att den senare avser att återkomma till riksdagen
med förslag om att inrätta en ny fondstyrelse som liksom den fjärde
fondstyrelsen skall placera medel i aktier. Det innebär att en ökad andel av
AP-fonden nu kommer att placeras på aktiemarknaden.

Det innebär också att fondkomplexet växer: Sydfonden, Mellanfonden,

Östfonden, Västfonden, Nordfonden och fjärde fondstyrelsen skulle få
sällskap av ytterligare ett organ för inflytande över näringslivet. Dessa sju
olika fondstyrelser kan i samverkan bli majoritetsägare i börsnoterade
företag.

Ytterligare miljarder görs tillgängliga för att fackföreningsfunktionärer
och politiker skall kunna handla på börsen med pengar som inte är deras
egna. Fler småföretag kommer att bli uppköpta med fondpengar.

Inrättandet av en ny fondstyrelse är ett medvetet steg i riktning mot ett 7

mera socialistiskt Sverige. En sådan utveckling är allvarlig. Ökad politisk Mot. 1987/88

kontroll av näringslivet kommer att hämma tillväxten och försvaga den NI

svenska ekonomin.

Även i rent praktiskt hänseende finns det anledning att ta avstånd från
regeringens förslag. Tumultet på aktiemarknaderna i Sverige och runt om i
världen under de senaste veckorna har tydligt visat att aktiemarknader är
riskfyllda. Börskurserna vid Stockholmsbörsen har fallit kraftigt. Många
mindre insiktsfulla aktörer på marknaden, liksom många utomstående, har
under en tid trott att man utan risk kunde förvänta sig en hög totalavkastning
av aktieinnehav. Så är det inte - aktiemarknaden är en riskfylld
marknad.

Moderata samlingspartiet kommer att avvisa regeringens aviserade förslag
om att inrätta ytterligare en fondstyrelse med inriktning på aktieköp.

3.3 Real redovisning

Regeringen föreslår att fondstyrelserna och löntagarfondstyrelserna skall
komplettera sin redovisning med en real redovisning. Detta gör redan
ljärde fondstyrelsen.

Det är i sig ganska ointressant, om löntagarfonderna redovisar resultaten
realt eller ej. Felet med löntagarfonderna är inte primärt dålig redovisning,
utan att fonder över huvud taget finns till.

3.4 Insynen i fondernas förvaltning

Under valrörelsen 1982, när socialdemokraterna var besvärade av motståndet
mot löntagarfonder, sade Olof Palme att han ville ha direkta val till
fondstyrelserna. Socialdemokraterna försökte på detta sätt avvända kritik
mot att löntagarfonderna skulle bli ett verktyg för fackliga ”pampar” där
vanliga medborgare skulle sakna inflytande.

När löntagarfonderna genomdrevs, sade regeringen att frågan om direktval
behövde utredas ytterligare. Nu när löntagarfonderna är inne på
sitt tredje verksamhetsår, finner regeringen det lämpligt att slutligt begrava
det svikna vallöftet från 1983.

Regeringens särskilde utredare Björn von Sydow argumenterar för att
direkta val till fondstyrelserna inte skall införas. Han framhåller att med
sådana val skulle ledande företrädare från bl. a. fackföreningsrörelsen
riskera att bli utestängda, von Sydow understryker i stället parlamentarismens
viktiga roll. Han skriver: ”1 sådana frågor fungerar parlamentarismen
med bistånd av offentlighetsprincipen effektivt.”

Regeringen måste ha insett hur förödande denna argumentation egentligen
är. Regeringen och de socialdemokratiska fondstyrelserna har försökt
undertrycka just offentlighetsprincipen. Fondkanslierna hindrar allmänheten
och pressen från att ta del av de handlingar som de enligt gällande lag
har rätt att se. Löntagarfondernas ledningar vill inte att alla skandaler kring
fondernas aktieaffärer skall bli kända.

Om socialdemokraterna verkligen har förtroende för löntagarfondernas
verksamhet borde man tillse att allmänheten, pressen och riksdagen fick 8

ordentliga möjligheter att följa de affärer som löntagarfonderna ägnar sig Mot. 1987/88
åt. NI

Det bör noteras att regeringen i propositionen avvisar förslaget från
riksrevisionsverket att inrätta en särskild nämnd som skall granska de
olika fondstyrelsernas handhavande av anförtrodda medel. Riksrevisionsverket
har med oro noterat att såväl fondstyrelserna som revisorerna
gjort olikartade tolkningar av reglementet för allmänna pensionsfonden.

Det gäller bland annat så viktiga saker som placeringsmöjligheter och
likviditetshållning.

Riksrevisionsverket noterar att i motsats till de flesta andra aktörer på
de finansiella marknaderna är inte fondstyrelserna inom AP-fonden underställda
något tillsynsorgan. Verket konstaterar vidare att inte heller regeringen
utövar en direkt tillsyn över fondstyrelsernas verksamhet.

Det är därför anmärkningsvärt att regeringen avvisat förslaget om en
särskild nämnd, särskilt med tanke på att regeringen föreslår utökade
placeringsmöjligheter för fondstyrelserna. Om de förslagen bifalls kommer
de problem riksrevisionsverket redan noterat att bli mycket besvärligare.

Beträffande direkta val till löntagarfonderna finns det givetvis ingen
anledning att införa några sådana. Löntagarfonderna skall avvecklas!

4 Hemställan

Med stöd av ovanstånde hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden,
utom vad avser 16, 17 och 24 §§,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående inrättande av ytterligare en fondstyrelse,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående insynen i och tillsynen av fondstyrelsernas
förvaltning.

Stockholm den 13 november 1987

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren (m)

L Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

9

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Mot. 1987/88
NI

1 Inledning 1

2 Bakgrund 1

2.1 AP-fonden 1

2.1.1 Tillkomst 1

2.1.2 Funktion 2

2.1.3 Omfattning 3

2.2 LO:s beställning 4

2.3 Socialdemokraterna och ”ekonomisk demokrati” 4

3 Regeringens förslag 5

3.1 Nya placeringsmöjligheter 5

3.1.1 Fastigheter 5

3.1.2 Direktlån 6

3.1.3 Nya värdepapper 7

3.2 Den nya femte fondstyrelsen 7

3.3 Real redovisning 8

3.4 Insynen i fondernas förvaltning 8

4 Hemställan 9

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987