med anledning av prop. 1987/88:109 om urval m. m. till högskoleutbildning

Motion 1987/88:Ub17 av Carl Bildt m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ubl7

av Carl Bildt m. fl. (m)

med anledning av prop. 1987/88:109 om urval
m. m. till högskoleutbildning

Sammanfattning

Regeringens förslag till förändrat tillträdessystem undanröjer inte de negativa
konsekvenser som är en följd av dagens system: taktikläsandet i gymnasieskolan,
otillräckliga förkunskaper hos de högskolestuderande och
onödiga väntetider mellan gymnasieskola och högskola.

Propositionen avslöjar med önskvärd tydlighet regeringens syn på tillträdesreglernas
funktion: behörighetsreglerna skall ge så många som möjligt
formell behörighet till högre utbildning, oavsett om detta uppfyller de kvalitetskrav
som högskolan måste ställa eller ej, och urvalsreglerna skall i
första hand fungera som ett ”fördelningspolitiskt” medel för att ge olika
”grupper” tillträde till högre utbildning.

Moderata samlingspartiet anser — till skillnad från regeringen — att
tillträdesreglerna i största möjliga mån måste beakta de sökandes faktiska
kunskaper. Behörighetsreglerna skall garantera att de som antas också har
tillräckliga förkunskaper för att klara av de tilltänkta studierna. Urvalsreglerna
måste utformas så att de studerande antas som har de bästa förutsättningarna
för att med gott resultat klara av studierna.

Moderata samlingspartiet förespråkar i motionen att treårig studieförberedande
gymnasieutbildning skall krävas för längre och mer krävande högskoleutbildning.
Kraven på svenska och engelska i den allmänna behörigheten
skall skärpas. Den av regeringen föreslagna utvidgade s. k. självprövningsrätten
— att äldre studerande själva skall få avgöra om de är behöriga
till viss utbildning — avvisas.

Vid urval mellan behöriga sökande skall merparten tas in på grundval av
betyg. Övriga antas i ett provurval. Sökande med utländsk förutbildning
antas i särskild ordning. Utrymme skapas för att anta sökande med särskild
bakgrund och/eller meriter som inte lätt kan omvandlas till meritpoäng
efter en individuell prövning.

Meritvärdering av arbetslivserfarenhet och proportionell kvotering mellan
sökande från olika grupper avvisas. 1 motionen förespråkas möjligheter
att införa viktning av betyg och konkurrenskomplettering med betyg.

Inledning Mot. 1987/88

Ubl7

Hela vårt samhälle och vår kulturella utveckling är beroende av att kunskaper
hålls vid liv och att ny kunskap erövras. Det ligger därför i samhällets
intresse att skapa så goda betingelser som möjligt för utbildning och forskning.
Även om sådana betingelser föreligger måste emellertid — eftersom
tillgängliga resurser är ändliga — tillträdessystemet vara så utformat att det
säkerställer att de för högre studier och forskning bäst lämpade också antas
till den högre utbildningen.

Kvaliteten i den högre utbildningen och i förlängningen betingelserna
för forskarutbildning och forskning är beroende av vilka som bereds tillträde
till utbildningen. Nuvarande tillträdesbestämmelser, som i sina huvuddrag
gällt sedan införandet av den s. k. högskolereformen år 1977, är en
starkt bidragande orsak till den gradvis försämrade kvaliteten i svensk högre
utbildning. Reglerna har medverkat till dagens brist på välutbildad arbetskraft
inom centrala yrkesområden och Sveriges relativt sett försämrade
internationella konkurrenskraft.

Den högre utbildningen och forskningen skall enligt vår mening vägledas
av vetenskapliga mål. Universiteten är inte först och främst utbildningsanstalter
för vissa yrken utan institutioner för utveckling av det mänskliga
vetandet. Starka, självständiga universitet behövs också för att bl. a. garantera
ett gentemot statsmakterna oberoende tänkande och kritik. Detta är av
särskild betydelse när den offentliga makten nått en sådan omfattning som i
vårt land.

Nuvarande organisation av den högre utbildningen och forskningen har
fjärmat sig från en sådan synpunkt. Grundutbildningen har utformats för
att i första hand passa arbetsmarknadens behov. Tillträdesreglernas funktion
har framför allt varit att åstadkomma en förment jämlik rekrytering
från olika social- och åldersgrupper till högskolan. Resultatet har bl. a. blivit
större svårigheter att rekrytera forskarstuderande. En oproportionerligt
stor andel av de statliga forskningsresurserna fördelas av sektorsorgan som
departement och myndigheter. Den politiska styrningen av forskningen
sätts därmed före inomvetenskapliga prövningar.

Universitet och högskolor måste få möjlighet att spela sin ursprungliga
roll om Sverige framgent skall kunna försvara sin position bland världens
industrialiserade länder och därmed också bibehålla och förstärka vårt välstånd.
Universitet och högskolor måste ges möjlighet att ”skapa hela personligheter,
fria genom sin kunskap, ödmjuka inför det förflutna och ansvarsmedvetna
genom sin insikt om kunskapens makt över framtiden”

(professor emeritus Torgny Segerstedt).

De förändringar vi i det följande föreslår när det gäller tillträdesreglerna
till högre utbildning skall ses mot denna bakgrund. När det gäller förslag
om andra nödvändiga åtgärder för att förstärka högre utbildning och forskning
i Sverige hänvisar till den av oss i januari väckta partimotionen om
utbildningspolitiken (1987/88:Ub806).

6

Bakgrund Mot. 1987/88

Nuvarande tillträdesregler har, som tidigare nämnts, i sina huvuddrag gällt
alltsedan högskolereformstarten 1977. Motiven för det tillträdessystem som
då togs i bruk var bl. a. att vidga rekryteringen till högskolan och minska
den sociala snedrekryteringen. Förkunskapskraven sänktes, s. k. arbetslivserfarenhet
gjordes till en utslagsgivande merit vid urval till den mest eftertraktade
utbildningen, proportionell kvotering mellan sökande med olika
utbildningsbakgrund och ålder infördes, all högre utbildning blev totalspärrad
och lottning blev det huvudsakliga urvalsinstrumentet mellan behöriga
sökande till kortare utbildning i form av enstaka kurser.

Det stod tidigt klart att de nya behörighets- och urvalsreglerna hade negativ
effekt för rekryteringen till högre utbildning och inte minst för forskarrekryteringen.
Systemet ledde till taktikläsande i gymnasieskolan, eftersom
de sökandes konkurrenssituation oftast blev bättre om de kunde konkurrera
med högre betyg från tvåårig gymnasieskola efter eventuell komplettering
än om de skulle konkurrera med relativt sett lägre betyg från treårig
gymnasielinje, och till en ”väntrumseffekt” mellan gymnasieskola och högskola
till följd av meritvärderingen av arbetslivserfarenhet. Medelåldern
för nybörjarna i högskoleutbildningen steg drastiskt, framför allt för de
mest eftertraktade utbildningarna. För läkarlinjen höjdes nybörjaråldern
med nästan tio år, vilket medförde att nybörjarna i genomsnitt var ca 30 år
mot slutet av 1970-talet. Effekter i form av försämrad rekrytering till forskarutbildningen
visade sig snart inom flera ämnesområden. Det visade sig
också tidigt att — tvärtemot ett av huvudsyftena med de nya tillträdesreglerna
— den sociala snedrekryteringen till högskolan förvärrades jämfört med
situationen före 1977.

Under den förra borgerliga regeringstiden genomfördes vissa förbättringar
av tillträdessystemet åren 1979 och 1980. Bl. a. avskaffades möjligheterna
att erhålla meritpoäng för s. k. föreningslivserfarenhet, vikten av arbetslivserfarenhet
reducerades och ett antal skärpningar av meritvärderingsreglerna
i kvalitetshöjande syfte genomfördes, samtidigt som garantin
för hur stor andel studerande som kunde gå direkt från gymnasieskolan till
högskolan ökades. Mer radikala förändringar omöjliggjordes av att de partier
som stod bakom högskolereformen, centerpartiet och socialdemokraterna,
ansåg sig bundna av tidigare fattade beslut och av den socialdemokratiska
oppositionens agitation mot snart sagt varje förslag till förändring
av gällande antagningssystem.

När den akuta situation som uppstått till följd av antagningsreglerna blev
uppenbar även för socialdemokraterna hörsammade den dåvarande socialdemokratiska
regeringen oppositionens krav på en ny utredning om tillträdesbestämmelserna.
Tillträdesutredningen tillsattes i november 1983 och
avslutade och redovisade sitt arbete i slutet av 1985. Utredningen förordade
att dess förslag till förbättrade tillträdesregler skulle träda i kraft fr. o. m.
antagningen hösten 1989.

Regeringen har efter det att utredningen lagt sitt betänkande dröjt oacceptabelt
länge med att presentera ett förslag för riksdagen. Det nu liggande
förslaget kan träda i kraft först vid antagningen inför höstterminen 1991.

Förlorarna är de ca 140 000 nybörjare som förväntas påbörja högskoleut- Mot. 1987/88
bildning de mellanliggande två åren. Ubl7

Regeringens förslag

Föreliggande proposition innehåller inga förslag om radikala förändringar
av tillträdessystemet. Regeringens förslag utgör i första hand tekniska justeringar
av tillträdesreglerna, varav flertalet utgör marginella förbättringar av
ett i grunden undermåligt och skadligt system. Propositionen undanröjer
inte de negativa konsekvenser som är en följd av dagens system: taktikläsandet
i gymnasieskolan, otillräckliga förkunskaper hos de högskolestuderande
och ”väntrumseffekter” mellan gymnasieskola och högskola.

Propositionstexten avslöjar med önskvärd tydlighet regeringens syn på
tillträdesreglernas funktion: Behörighetsreglerna skall utformas så att så
många som möjligt får formell behörighet till högre utbildning oavsett om
detta uppfyller högskolans kvalitetskrav eller ej, och urvalsreglerna skall i
första hand fördela tillgängliga platser mellan studerande från olika ”grupper”
framför att välja ut den som är bäst lämpad för studier.

Regeringen har dessutom en statisk syn på urvalsfrågorna. Den förutsätter
uppenbart att svårigheterna i framtiden kommer att ligga i att träffa val
mellan flera kompetenta sökande till skilda utbildningar. Vi tror för vår del
att högskolan i stället inom inte alltför många år framför allt måste inrikta
sig på att lägga tid och möda på att rekrytera de för olika ämnen mest
lämpade studerandena.

Trots att regeringen i propositionen hävdar att ingen ovidkommande hänsyn
bör tas när behörighetskrav fastställs hävdar den samtidigt: ”de regler
som gäller för att få en utbildningsplats i högskolan måste stå i samklang
med de mål för högskolan som lagts fast. Ett av målen för högskolepolitiken
är att åstadkomma en vidgad social rekrytering. /.../ Ett medel att vidga
den sociala rekryteringen är därför att underlätta övergången till högskolan
från de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan. Samtidigt som det är angeläget
att varje individ har en så god grund som möjligt för sin högskoleutbildning
är det viktigt att kraven på allmän och särskild behörighet inte
utgör i sammanhanget ovidkommande hinder för en sådan övergång. Likaså
bör vid urvalet till utbildningarna hänsyn tas till behovet av en vidgad
social rekrytering.” Ett av de angivna motiven för den i annan proposition
föreslagna treåriga försöksperioden med en ny treårig gymnasial yrkesutbildning
är lika avslöjande, nämligen att den nya yrkesutbildningen skulle
ge eleverna samma valfrihet vad gäller bl. a. högre utbildning som de elever
som har gått en mera teoretisk utbildning.

Regeringen tycks med andra ord fortfarande tro att den sociala snedrekryteringen
till högskolan kan motverkas med hjälp av tillträdesreglerna,
trots att erfarenheterna från det system som infördes 1977 knappast kan
vara uppmuntrande. Under senare år har den sociala snedrekryteringen
snarare förstärkts, trots meritvärdering av arbetslivserfarenhet, indelning
av de sökande i grupper och kvotering mellan grupperna osv.

Vi anser det för vår del varken möjligt eller önskvärt att i positiv riktning
förändra den sociala rekryteringen till högskolan med hjälp av tillträdesreg

lema. Positiva förändringar kan emellertid åstadkommas genom insatser Mot. 1987/88

av föräldrar och genom den päverkan som kan utövas i de underliggande Ubl7

skolsystemen. Om skolundervisningen utformas så att man försöker ta till
vara varje enskild elevs förutsättningar på bästa sätt, om man försöker att
utveckla varje elevs begåvningsprofil maximalt, kommer också rekryteringen
till högskolan att förändras. Då kommer också alla studerande, som har
förutsättningar härför, att kunna rekryteras till för dem och samhället lämplig
utbildning.

Det ligger nära till hands att misstänka att förslagen om behörighetsregler,
proportionell kvotering mellan dem som kommer från treårig resp.
tvåårig gymnasieskola (inkl. den treåriga försöksverksamheten), meritvärderingen
av arbetslivserfarenhet m. m. bottnar i en bristande tilltro till s. k.
arbetarbarns intellektuella förmåga. Vi vägrar att acceptera ett sådant synsätt.

Stor betydelse för rekryteringen till högskolan har emellertid utformningen
av studiemedelssystem, arbetsmarknadsutsikterna och lönepolitiken.
Om man seriöst önskar förändra den sociala snedrekryteringen till
högskolan torde det viktigaste instrumentet vara att tillse att det blir även en
ekonomiskt lönsam investering att satsa på högre utbildning. Vårt förslag
till förändrat studiemedelssystem redovisas i särskild motion.

Behörighet för högskoleutbildning

Regeringen föreslår att nuvarande krav på allmän behörighet till högskoleutbildning
i huvudsak skall fortsätta att gälla, trots att utredningen föreslog
att kraven skulle skärpas och att krav på minst betyget 3 i svenska och
engelska motsvarande två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan alltid
skulle krävas. Som motiv för att frångå utredningens förslag anförs att
”studerande från tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan blir obehöriga
för högskolestudier om de har betyget 1 i svenska och engelska. Det relativa
betygssystemet medför att en viss andel elever på dessa linjer inte kan få
högre betyg och att de således måste komplettera sin allmänna behörighet.

Jag finnér detta vara principiellt otillfredsställande.”

Klarare än så kan kritiken mot nuvarande relativa betygssystem i den
allmänna skolan knappast formuleras. Vi delar uppfattningen att gymnasieskolans
relativa betygssystem har stora negativa konsekvenser för bl. a.
tillträde till högskolan. Mycket hade varit att vinna på att ersätta det relativa
betygssystemet med kunskapsrelaterade betyg, där antalet betygssteg också
borde vara fler än i dagens system. Högskolans tillträdesregler hade då
också kunnat utformas på ett enklare och mer rättvist sätt. Vi har i annat
sammanhang föreslagit ett sådant system. I avvaktan på detta måste vårt
förslag emellertid utgå från dagens betygssystem.

Det relativa betygssystemet till trots torde de sökande som har betyget I i
svenska och engelska sällan ha de förutsättningar som krävs för att tillgodogöra
sig högre utbildning. Det kommer då inte heller att vara till fyllest att
kravet på bättre kunskaper i svenska och engelska möts med åtgärder inom
ramen för högskoleutbildningen, vilket propositionen förordar. Vi anser
därför att utredningens förslag skall bli riksdagens beslut.

Enligt vår mening måste tillträdesreglerna i största möjliga mån beakta Mot. 1987/88

de sökandes faktiska kunskaper. Behörighetsreglerna skall garantera att de Ub 17

som antas också har tillräckliga förkunskaper för att klara av de tilltänkta
studierna. Urvalsreglerna måste utformas så att de studerande som har de
bästa förkunskaperna och den bästa studieprognosen — den största sannolikheten
för att med gott resultat klara av studierna — antas. Behörighetsoch
urvalsreglerna skall inte användas som fördelningspolitiska instrument.
Detta är — vilket erfarenheterna av nuvarande system klart dokumenterat
— dömt att misslyckas. Det är dessutom, vilket är värre, cyniskt
mot de studerande som antas utan att ha tillräckliga förutsättningar för att
klara av studierna, samtidigt som det innebär att vi i Sverige inte tillvaratar
våra personella och materiella resurser på det sätt som är nödvändigt om vi
även framgent skall bibehålla och vidareutveckla vårt välstånd.

Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas om reglerna för allmän behörighet
över huvud taget fyller någon funktion. Reglerna utgör den minsta
gemensamma nämnaren för de krav som alltid måste ställas för högre studier
av vad slag det vara månde. För flertalet utbildningar måste den allmänna
behörigheten kompletteras med särskilda behörighetsvillkor. Reglerna
för allmän behörighet kan dock tjäna som viss information för presumtiva
studerande, varför vi tillstyrker att begreppet tills vidare behålls.

Utbildning som ställer lägre krav än vad som anges i den allmänna behörigheten
bör inte klassificeras som högskoleutbildning.

Självprövningsrätten

Enligt nuvarande bestämmelser får sökande som uppnått 25 års ålder och
har minst fyra års yrkeserfarenhet själv bedöma om han eller hon har de
kunskaper som behövs för särskild behörighet i fristående kurser i vad avser
krav på gymnasiebetyg i olika ämnen. Regeringen anför i propositionen att
denna självprövningsrätt har stor betydelse för rekryteringen till fristående
kurser av äldre studerande med erfarenheter från yrkeslivet och med avsikt
att fortbilda sig i högskolan. Krav på att förkunskaper skall styrkas kan,
enligt regeringen, ”utgöra ett avgörande hinder för att söka till utbildningen”.
Regeringen anför också att ”självprövningsrätten har därmed betydelse
för en vidgad social rekrytering till högskolan”. Regeringen föreslår därför
att självprövningsrätten utvidgas till att också gälla de krav på kunskaper
i svenska och engelska som ligger i den allmänna behörigheten. Antagningsmyndigheterna
skall också kunna besluta om självprövningsrätt även
för andra kategorier studerande vid antagning till fristående kurs.

Det kan, enligt vår mening, inte finnas någon grund för att t. ex. ”25:4or”
själva får avgöra sin behörighet medan de som är ett år yngre tvingas att
redovisa sin formella behörighet. Självprövningen vad gäller svenska och
engelska för både allmän och särskild behörighet är särskilt märklig med
tanke på de av utredningen föreslagna behörighetsgivande proven i just
dessa ämnen. Det framgår emellertid inte klart av propositionen om utredningens
förslag skall genomföras eller ej. Vi förordar att så sker.

Vi kan av förenklingsskäl acceptera s. k. självprövningsrätt för vissa enstaka
kurser, t. ex. vissa fort- och vidareutbildningskurser. 1 sådana fall 10

skall emellertid denna rätt ges generellt till samtliga sökande. Regeringens Mot. 1987/88
förslag om en utvidgad självprövningsrätt avvisas. Ubl7

Särskilda behörighetsvillkor

I tillträdesutredningen förelåg enighet om att de tre- och fyraåriga linjerna
inom gymnasieskolan skall vara normalvägen till utbildning inom en stor
del av högskolan. Utredningen var också enig om att det inte är rimligt att
kräva fullt så mycket för andra utbildningslinjer inom den numera mycket
vittomfattande högskolan. Tillträdessystemet får inte heller skapa en återvändsgränd
för dem som valt ”fel” linje i gymnasiet. Utredningen var också
enig om att taktiska val av en tvåårig linje för att få bättre betyg och därmed
uppnå en bättre konkurrenssituation i urvalet till eftertraktad högskoleutbildning
måste motverkas.

Behörighetskraven har, enligt vår mening, en viktig ”signalfunktion”
gentemot presumtiva högskolestuderande. Om man anser att det normalt
krävs genomgången minst treårig gymnasieutbildning för att klara av viss
högskoleutbildning bör detta också vara ett behörighetskrav. Det är självklart
också så att en treårig gymnasieutbildning ger en bredare och ofta
nödvändig kunskapsbas för högre studier. En språkstuderande utan historiekunskaper
får t. ex. svårt att tillgodogöra sig de språkhistoriska sammanhangen.
Att i ett system med ett antal ämnen uppräknade i de särskilda
förkunskapskraven även ta med historia för språkstudier torde emellertid
inte bli vanligt förekommande.

Regeringens förslag kommer ändå att leda till en svåröverskådlig snårskog
av särskilda förkunskapskrav för de olika högskoleutbildningarna.

Kanske kommer viss utbildning att kräva förkunskaper i sex —sju skolämnen,
som alltså måste kompletteras av dem som läst ”fel” linje i gymnasieskolan.
Regeringens förslag leder trots detta till att taktiktänkandet kan
bestå, så att elever väljer att gå tvåårig linje — eller den föreslagna treåriga
gymnasiala yrkesutbildningen — för att därmed få bättre betyg. För att få
högsta betyg kompletterar de sedan i lugn och ro de ämnen som behövs för
att söka till högskolan. Därmed kan de konkurrera ut dem som följt uppmaningen
att som bästa förberedelse för högre studier läsa på en treårig högskoleförberedande
linje, men som inte lyckats uppnå samma höga medelbetyg.

Enligt vår mening skall det vara möjligt att för längre och mer krävande
högskoleutbildning kräva genomgången minst treårig studieförberedande
gymnasieutbildning. För dem som har tvåårig linje — eller ”fel” treårig —
skall det finnas goda möjligheter till sammanhållen kompletterande påbyggnadsutbildning.
Den nu existerande ”vårdklossen” (ettårig kompletteringsutbildning
inom vårdyrkesområdet för elever med tvåårig gymnasieskola
bakom sig) kan tjäna som modell för en sådan påbyggnad. De som
inte får tillräckligt konkurrenskraftiga betyg för att antas till högskolan på
grund av dessa får ändå en så god kunskapsgrund — efter eventuell ytterligare
förkovran — att de klarar det föreslagna högskoleprovet med gott
resultat. De ges därmed en reell andra chans att bli antagna till eftertraktad

högskoleutbildning, samtidigt som de också har förutsättningarna att klara 11

av den tilltänkta utbildningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge rege- Mot. 1987/88

ringen till känna. Ubl7

Urval till allmänna och lokala utbildningslinjer

Regeringen föreslår att betyg och studiefärdighetsprov skall utgöra de huvudsakliga
grunderna för urval till utbildningslinjer. Fördelningen av platserna
mellan gruppen för betygs- och provurval skall kunna variera mellan
olika utbildningslinjer inom intervallet 1/3 till 2/3. Poäng för minst fem års
arbetslivserfarenhet skall kunna komplettera poäng för studiefärdighetsprov.
Sökande som uppnått allmän behörighet endast genom studier vid
folkhögskola skall antas både genom provurvalet och genom betygsurvalet.
Antagningsmyndigheterna får möjlighet att på grund av särskilda skäl anta
enstaka studerande. Studerande med utländsk förutbildning skall kunna
antas inom betygsurvalet genom en motsvarande bedömning.

Regeringens förslag innebär en viss förenkling i förhållande till dagens
system. Det är dock att märka att i betygsgruppen kommer att finnas tre
undergrupper — sökande med treårig gymnasieutbildning, sökande med
tvåårig gymnasieutbildning (eller sökande med treårig gymnasial yrkesutbildning)
samt sökande med enbart omdöme från folkhögskolan — och i
provgruppen kommer att finnas sökande både med och utan arbetslivserfarenhet.
Till dessa grupper kommer en grupp studerande som kan antas på
grund av särskilda skäl och därtill eventuellt studerande med utländsk förutbildning,
för vilka propositionens förslag dock icke är helt enkla att tyda.

Att sökande med folkhögskoleutbildning skall utgöra en särskild underkvotgrupp
i betygsurvalet har vi svårt att förstå motiven för. Andelen studerande
med sådan bakgrund kommer i det alldeles övervägande antalet fall
vara så litet att den proportionella kvoteringen kommer att utesluta dem
från antagning. Regeringens förslag leder dessutom till stort administrativt
merarbete och kontrollproblem för att avgöra att de sökande inte har mer
än den uppgivna behörighetsbakgrunden. Skilda undersökningar har visat
att sökande med folkhögskolebakgrund ofta är konkurrenskraftiga i provurvalet,
varför det enligt vår mening bör vara tillräckligt för dem att delta i
enbart detta urval.

Vårt förslag om att kräva minst treårig studieförberedande gymnasieutbildning
för längre och mer krävande högskoleutbildning skulle avsevärt
förenkla betygsurvalet. För utbildning med lägre krav skulle någon proportionell
kvotering mellan sökande med tre- respektive tvåårig utbildning inte
behöva göras — betygen kunde prövas i samma grupp. Vi kan inte heller
dela regeringens mycket restriktiva syn på andelen studerande som skall
kunna antas efter individuell prövning. Ett strikt formaliserat urvalssystem
riskerar att missa många av de högt kvalificerade studerande som har en
annorlunda bakgrund, vilken inte så lätt låter sig omvandlas till meritpoäng,
och vilka studerande högskolan — och Sverige — har behov av. Det
bör enligt vår mening ankomma på antagningsmyndigheterna att fastställa
hur stor denna andel skall vara. Tillsammans med antagna med utländsk
förutbildning bör andelen emellertid i normalfallet aldrig överstiga 15 %av

linjens platser. 12

Den strävan sorn finns både i det nordiska samarbetet och inom ramen
för det pågående integreringsarbetet inom den europeiska gemenskapen att
riva existerande hinder på utbildningsområdet mellan länderna bör på alla
sätt uppmuntras. Den ovan föreslagna begränsningsregeln för andelen antagna
med utländsk förutbildning får självfallet inte tillämpas på sådant
sätt att detta samarbete försvåras.

För att garantera en tillräckligt stor andel ungdomsstuderande direkt
från gymnasieskolan bör den andel som antas i betygsurvalet inte understiga
50 %, om inte synnerliga skäl föreligger.

Arbetslivserfarenhet

Regeringen har både jämfört med dagens system och tillträdesutredningens
förslag tonat ned betydelsen av arbetslivserfarenhet, vilket vi hälsar med
tillfredsställelse. Motivet att premiera dem som skaffat sig en längre tids
arbetslivserfarenhet genom att ge dessa extra meritpoäng när de söker till
utbildningslinjer är emellertid ogenomtänkt. Utbildningslinjerna är ju oftast
i första hand avsedda för yngre studerande som vill skaffa sig en längre
sammanhållen högskoleutbildning. Äldre människor stimuleras inte heller
nämnvärt att påbörja högre utbildning av favörer i antagningssystemet.
Viktigt är emellertid att de inte missgynnas. Regeringens förslag innebär
också att om de sökande genom en längre tids arbetslivserfarenhet har
skaffat sig sådana reella — om än icke formella — kunskaper som är av
betydelse för den sökta utbildningen detta också kommer att ge utslag i
resultatet på högskoleprovet, varför regeringens önskemål härmed redan är
tillgodosett.

Effekten av regeringens förslag kan bli ödesdiger för många presumtiva
studerande. För mycket eftersökt utbildning kan andelen som tas in på
enbart betyg vara så låg som mindre än 1/3 av antalet tillgängliga platser.
Många som har mycket höga betyg från sin gymnasieutbildning kommer att
finna att deras betyg trots allt inte räcker till. De blir då hänvisade till att
konkurrera om den åtrådda högskoleplatsen bland dem som tar högskoleprovet.
Av dessa kommer många att ha arbetslivserfarenhet. För flertalet
blir det därför nödvändigt att skaffa sig den arbetslivserfarenhet som ger
extra meritpoäng. Att de förbättrar sina kunskaper genom studier av skilda
slag har ingen betydelse, eftersom detta inte skall ge några meritpoäng. Det
kallas för konkurrenskomplettering och anses inte fint. Konkurrenskomplettering
med hjälp av arbetslivserfarenhet är däremot fint. Och arbetslivserfarenhet
med nuvarande definitioner är i stort sett allting utom att studera,
vara arbetslös eller hemarbetande utan egna barn under sexton år.

Till detta skall läggas att sambandet mellan arbetslivserfarenhet och
framgång i högre studier är obefintligt eller t. o. m. negativt, vilket visats
bl. a. i studier som utförts av professor Sten Henrysson m. fl. vid pedagogiska
institutionen vid Umeå universitet.

Regeringens inställning är således i detta hänseende också ologisk. Om
däremot meritvärderingen av arbetslivserfarenhet inte gjordes skulle konkurrenskomplettering
med betyg bli mindre angelägen, eftersom kunskaper
som förvärvats efter gymnasieutbildningen — oavsett om de förvärvats

Mot. 1987/88

Ubl7

13

genom studier eller på annat sätt — kommer att resultera i bättre resultat på
högskoleprovet.

Detta prov skulle då fungera som en ”reell andra chans” för dem som
misslyckats i gymnasieskolan och för dem som inhämtat sina kunskaper på
annat sätt.

Regeringens förslag medför att en s. k. väntrumseffekt uppstår. De som
inte kommer in med hjälp av sina betyg tvingas att skaffa sig någon form av
arbetslivserfarenhet under minst fem år. Att många studerande skulle vara
beredda att vänta så lång tid på den sökta utbildningsplatsen visar erfarenheterna
från nuvarande system, i vilket den maximala tiden för tillgodoräknande
av arbetslivserfarenhet tidigare var fem år. Den förhoppningsfulle
studeranden kan alltså i regeringens system tvingas syssla med allt annat än
studier under fem år för att i slutet kanske erhålla den eftertraktade utbildningsplatsen.
Under tiden kommer han också att ta arbete från andra som
inte har samma ambition. Att sådana effekter dessutom kan allvarligt skada
forskarrekrytering till vissa ämnen samt därutöver utgör ett stort samhällsekonomiskt
slöseri torde få kunna bestrida. Riksdagen bör därför som sin
mening ge regeringen till känna att meritpoäng för arbetslivserfarenhet inte
skall ges vid urval till högre utbildning. Konkurrenskomplettering med betyg
bör däremot vara möjlig.

Det finns emellertid utbildning för vilken det anses nödvändigt att de
studerande har erfarenheter av visst slag från arbetslivet — s. k. yrkeslivserfarenhet.
Detta skall givetvis beaktas. Det skall emellertid, enligt vår mening,
inte göras inom ramen för urvalet. Om yrkeslivserfarenhet är nödvändig
för att de studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen skall
sådan erfarenhet utgöra ett särskilt förkunskapskrav. Detta är redan i dag
fallet för flera utbildningslinjer.

Antagning av studerande med utländsk förutbildning

Regeringen anför att ”invandrarstuderande, flyktingar, nordiska studerande
och svenskar med utländsk förutbildning i urvalshänseende bör jämställas
med sökande med svensk utbildning. En bedömning av deras tidigare
utbildning och deras betygsmeriter bör göras och urval mellan de sökande
ske i förhållande till vad som krävs av de studerande med svensk förutbildning.”
Det är knappast möjligt för riksdagen att, med ledning av detta
uttalande, bedöma hur regeringens förslag är tänkt att fungera, i all synnerhet
som den samtidigt föreslår att nuvarande begränsning av antalet studerande
inom denna kategori till 10% skall upphöra.

Uttalandet inger farhågor för ett utomordentligt tidskrävande, byråkratiskt
och rättsosäkert förfarande. Vår slutgiltiga bedömning av förslaget får
emellertid anstå till dess att regeringen för berört utskott meri detalj redovisat
sina intentioner i detta hänseende.

Meritvärdering av betyg

Tillträdesutredningen föreslog att viktning skulle kunna tillämpas för betygen
i svenska, engelska och matematik samt i de ämnen som ingår i kraven 14

Mot. 1987/88

Ubl7

för särskild behörighet. Viktningen skulle med andra ord göras med ut- Mot. 1987/88

gångspunkt i vad som är väsentligt för den sökta högskoleutbildningen. Ubl7

Viktningen skulle därmed utgöra en del av de signaler som myndigheterna
kan sända till de studerande om vad som är väsentligt i förberedelserna för
utbildning.

Regeringen lägger emellertid med hänsyn till den mycket splittrade remissopinionen
i frågan om viktning inget förslag om möjligheter till sådan.

Vi menar för vår del att möjligheterna att pröva det begränsade system för
viktning av betyg som utredningen föreslagit bör införas. Endast på detta
sätt kan praktiska erfarenheter av ett viktningssystems för- och nackdelar
vinnas.

Deltagarna i Komvux utgör en särskild referensgrupp vid betygsättningen,
och betygsnormerande prov finns ännu inte. Riksdagen har anvisat
medel för ett fortsatt arbete med att ta fram sådana prov. Regeringen räknar
därför med att studerande från Komvux bör kunna förväntas delta i betygsurvalet
på samma villkor som de studerande i gymnasieskolan. Riksdagen
bör emellertid som sin mening ge regeringen till känna att för det fall sådana
betygsnormerande prov inte är utvecklade sökande med Komvux som
grund skall hänvisas till provurvalet.

Urval till fristående kurser

Regeringen har anslutit sig till de kriterier för urvalet till fristående kurser
som moderata samlingspartiet fört fram under ett antal år. Enligt förslaget
skall olika urvalskriterier användas allt efter kursens syfte. Ett förenklat
förfarande skall kunna användas vid antagning till i praktiken ospärrade
kurser.

Vi tillstyrker därför förslaget med undantag av tillgodoräknandet av
eventuell arbetslivserfarenhet tillsammans med provresultatet i fråga om
urval till linjealternativ utbildning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om syftet med behörighets- och urvalsreglerna för
tillträde till högskoleutbildning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att minska den sociala snedrekryteringen
till högskolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det relativa betygssystemets negativa inverkan
på högskolans tillträdessystem,

4. att riksdagen beslutar att för allmän behörighet skall krävas
minst betyget 3 i svenska och engelska motsvarande två årskurser på
tvåårig linje i gymnasieskolan,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utbildning som ställer lägre krav än vad som

anges i den allmänna behörigheten inte bör klassificeras som högsko- Mot. 1987/ 88
leutbildning, Ubl7

6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag om s. k. självprövningsrätt
för vissa studerande beslutar att sådan rätt endast skall
få gälla för vissa enstaka kurser av främst fort- och vidareutbildningskaraktär
och då generellt för samtliga sökande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behörighetsgivande prov i svenska och engelska,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
för längre och mer krävande högskoleutbildning skall vara möjligt
att som särskilt förkunskapskrav kräva genomgången minst treårig
studieförberedande gymnasieutbildning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inplacering i urvalsgrupp av sökande med folkhögskoleutbildning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuell prövning av sökande till högskoleutbildning,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att andelen
antagna efter särskild prövning och antagna med utländsk förutbildning
i normalfallet tillsammans inte skall överstiga 15% av
linjens platser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
andel som antas i betygsurvalet inte skall understiga 50%, om inte
synnerliga skäl föreligger,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att meritpoäng
för arbetslivserfarenhet inte skall ges vid urval till högre
utbildning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att konkurrenskomplettering
med betyg skall vara möjlig,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om yrkeslivserfarenhet som grund för högre studier,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om antagning av studerande med utländsk förutbildning,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att viktning av betyg skall kunna tillämpas vid
urval till högre studier,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
förutsättning för att deltagare i Komvux skall få delta i betygsurvalet
är att betygsnormerande prov skall ha tillämpats i utbildningen,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om urval till fristående kurser.

16

Stockholm den 30 mars 1988

Mot. 1987/88

Ubl7

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

Bo Lundgren fm)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg (m)

17