med anledning av prop. 1987/88:102 om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan

Motion 1987/88:Ub9 av Ylva Annerstedt m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ub9

av Ylva Annerstedt m. fl. (fp)

med anledning av prop. 1987/88:102 om utveckling
av yrkesutbildningen i gymnasieskolan

I flera år har det sått klart att den svenska yrkesutbildningen varit
underlägsen den man kunnat finna i andra jämförbara industriländer. Där är
det vanligt att yrkesutbildningarna omfattar mellan tre och fem år. Det har
för varje år blivit mer uppenbart att ungdomar med utbildning från våra blott
tvååriga utbildningar har haft svårt att fylla de kvalitetskrav ett alltmer
sofistikerat näringsliv ställt.

När därför förslagen från den s. k. ÖGY-utredningen kom 1986 var
intresset stort och mottagandet mycket positivt. Därefter har försöksverksamhet
startats och pågår. Med hänsyn till att reformeringen brådskade
väntade man sig också att en proposition snabbt skulle presenteras.

Från folkpartiets sida är vi mycket angelägna om att en förändrad
yrkesutbildning med god kvalitet kommer till stånd.

I propositionen föreslås försöksverksamhet som skall starta redan höstterminen
1988, dvs. drygt två månader efter det att riksdagen fattat sitt beslut.
Riskerna är uppenbara för att en ny yrkesutbildning kan misslyckas när
planering och förberedelser forceras på ett sådant sätt att det mesta måste
lämnas åt slumpen. Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig.
Näringslivet anser det knappast möjligt att ställa utbildningsplatser till
förfogande med så kort varsel, och skolledarna har protesterat mot det
omöjliga planeringsläget. Eleverna har redan gjort sina linjeval, och skulle
tvingas göra om dessa utan att egentligen veta vad de väljer.

För de flesta av de föreslagna utbildningarna finns inga kursplaner.
Planerna inskänker sig till att vara rubriker utan substantiellt innehåll.
Yrkeslärarna är inte fortbildade, och handledare för den företagsförlagda
utbildningen är varken utsedda eller utbildade. Inte heller finns läromedel
för en ny utbildning. I propositionen anslås medel för utveckling av sådana.
Det finns stor risk att en utbildning som startas på sådana premisser endast
kommer att bli en upprepning av den gamla med några extra timmar i
allmänna teoretiska ämnen på toppen.

Under avsnittet 10.2, Fortbildning av yrkeslärare, påpekar föredraganden
särskilt att erfarenheter från försöken med el-mekanisk utbildning har visat
betydelsen av tidigare insatser i fråga om fortbildning. Var och en som
arbetar med utbildning vet att en sådan blir bättre om man före starten gör en
omsorgsfull planering och också har kompetenta lärare som skall genomföra
den.

Som inledning till förslagen om utveckling av personalen skriver det Mot. 1987/88

föredragande statsrådet: ”En bra yrkesutbildning förutsätter tillgång på Ub9

lärare i tillräckligt antal och med den inriktning och kompetens som
kursplanerna ställer krav på. Kraven i fråga om kompetens kommer
sannolikt att öka vid bifall till mina förslag till riktlinjer för utvecklingsarbetet.
Dessa ställer krav på såväl breddat utbildningsinnehåll som ökad
specialisering”.

Vi håller helt med om detta men har då svårt att förstå varför regeringen
inte drar de rimliga slutsatserna. Propositionens deklarationer borde leda till
att planeringen av en ny yrkesutbildning, fortbildning av lärare och
utbildning av handledare borde komma först och genomförandet därefter.

Flera viktiga frågor överlämnas också till arbetsmarknadernas parter för att
regleras i avtal, ett förhållande som ytterligare understryker att tiden tills
försöken förväntas starta är alldeles för kort. En så viktig fråga som elevernas
status är uppenbarligen inte löst, eftersom det från fackligt håll hävdas att
eleven skall vara anställd sista året.

Regeringens agerande, att presentera en proposition som behandlas i
riksdagen efter det att förberedelsearbetet med den nya utbildningen startat,
är ett vidare uttryck för betydande nonchalans mot riksdagen och skapar stor
osäkerhet i utbildningsorganisationen.

Mot denna bakgrund yrkar vi avslag på regeringens förslag om en
försöksverksamhet som startar höstterminen 1988/89.

För att vi skall få en yrkesutbildning med kvalitet föreslår vi istället
följande. Utbildning efter i huvudsak den modell som presenteras i
propositionen bör starta höstterminen 1989/90 och då i full skala i de
utbildningar där kursplaner, fortbildning och övrig planering är fullgjord.

Året fram till dess bör användas till att göra kursplaner med fullödigt innehåll
för alla tre åren i utbildningarna, att planera och genomföra fortbildning av
yrkeslärare och utbildning av handledare samt till att lösa de frågor som
parterna skall avtala om. Med en sådan tidsplan hinner också utbildning
inom det ekonomisk-merkantila området förberedas på ett omsorgsfullt sätt.

Dessutom bör informationen till eleverna meddelas så snart det är möjligt, så
att dessa får en klar uppfattning om vad det är de erbjuds.

I propositionen diskuteras inte med ett ord den situation man försätter
eleverna i genom den föreslagna försöksverksamheten. De har gjort sina
preliminära val i februari och de slutliga görs den 15 april - långt innan
riksdagen fattar sitt beslut. Om detta beslut följer propositionens förslag
betyder det att de erbjuds utbildning i tre år utan att ha full klarhet i vad
utbildningen innehåller. En sådan nonchalans mot huvudpersonerna i
sammanhanget kan vi inte acceptera.

Folkpartiet har i sin skolmotion föreslagit en tioårig skolplikt. Effekterna
av en tioårig skola kommer emellertid ej att kunna få någon mätbar
omfattning förrän en bit in på 2 000-talet om ett sådant beslut fattas inom ett
par år. Då kan det dock finnas anledning att överväga om t. ex. innehållet i
och omfattningen av de allmänna ämnena i gymnasiet är rätt avvägda.

Föredraganden har förtjänstfullt på flera ställen i propositionen uppmärksammat
jämställdhetsfrågorna och de svårigheter som möter elever som gjort
ett otraditionellt yrkesval. Flan pekar också på det angelägna i att både

handledare och yrkeslärare får kunskaper i att på ett bra sätt ta hand om Mot. 1987/88

elever av båda könen, speciellt om eleven gjort ett otraditionellt stu- Ub9

dievägsval.

Under avsnittet 7.1 Arbetsformer i yrkesutbildningen kommenteras den
ensidiga könsuppdelningen av elever på de nuvarande tvååriga yrkeslinjerna.
Det är därför särskilt angeläget, anser statsrådet, att uppmärksamma
undervisningens uppläggning och arbetsorganisation på sådana studievägar
där flickorna är i minoritet.

Vi instämmer, men menar att det är minst lika angeläget att förändringar
görs i kursplanerna så att både pojkar och flickor attraheras av innehållet.

Just nu arbetar sjutton arbetsgrupper på SÖ med att bl. a. modulindela de
gällande kursplanerna. I detta arbete bör varje arbetsgrupp också göra en
revision av innehållet med syftet att göra det intressant för både flickor och
pojkar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utredning

I propositionen aviseras att SÖ skall få i uppdrag att utreda och lägga fram
förslag till en ny linjestruktur i gymnasieskolan. Det är angeläget att ett
sådant förslag kan presenteras, eftersom utvecklingen tydligt visar att det
linjesystem vi har idag ganska dåligt motsvarar behoven i arbetslivet. I annat
sammanhang talar föredraganden om ”studiestruktur” istället för ”linjestruktur”,
vilket vi anser bättre illustrerar behoven i en framtida yrkesutbildning.
ÖGY har också i sitt betänkadne pekat på svårigheterna i framtiden att
innehållsligt och kvantitativt koppla samman specivika delar av skolan med
specifika yrken eller delar av arbetslivet. Denna utveckling talar också för att
den modell vi beskriver nedan, dvs. att eleven studerar de moduler han/hon
har intresse för och behov av, bättre svarar mot de krav som kan komma att
ställas från ett framtida flexibelt arbetsliv.

I propositionen aviseras en utredning om framtiden för vissa tvååriga ej
direkt yrkesinriktade linjer, däribland konsumtionslinjen. Att betydelsen av
kunskaper i kost- och näringslära, i hushållning samt i konsumentkunskap nu
erkänns är glädjande. Den främsta orsaken till kritiken har sannolikt varit
den nuvarande konsumtionslinjens dåliga anknytning till arbetsmarknaden,
ingen praktik har t. ex. ingått.

Försök har gjorts som syftar till en mer yrkesorienterad utbildning. I
Stockholm har man t. ex. utarbetat LA-kurser som kan ge utredaren
värdefullt underlag till fortsatta överväganden. Arbetet bör bedrivas med
sådan tidsplan att någon form av konsumtionsutbildning kan erbjudas
fr. o. m. läsåret 1989/90.

Gymnasieskolan och uppföljningsansvaret

I propositionen behandlar statsrådet frågan om hjälp till elever med
studiesvårigheter. Det är mycket angeläget att en så stor flexibilitet som
möjligt kan finnas för att tillfredsställa dessa elevers behov. Den viktigaste
åtgärden är sannolikt att förmå dessa elever att över huvud taget fortsätta
utbildningen efter grundskolan. Risken är stor att elever som av olika skäl är

skoltrötta helt avstår från utbildning därför att tanken på att välja en treårig Mot. 1987/88

utbildning med stort utrymme för allmänna ämnen ter sig övermäktig. Ub9

Ett resultat av vårt rigida gymnasiala linjesystem är att vi fått en
”ungdomsuppföljning” och att en rad ”ungdomscentra” vuxit upp. De
fungerar på många håll ganska bra men har också ibland kommit att
förknippas med problem i allmänhet och har i vissa fall isolerats från
utbildningssystemet i övrigt. Det har varit olyckligt, eftersom den ojämförligt
största delen av ungdomarna i uppföljningen framför allt är obestämda i sitt
yrkes- och utbildningsval och behöver ett mycket flexibelt utbildningsprogram.
Riksrevisionsverket har uppmärksammat detta, och i budgetpropositionen
föreslog statsrådet att en översyn skulle göras av ungdomsuppföljningen,
vilket tyder på att också regeringen är medveten om att det finns
förbättringar att göra.

Vi anser att denna översyn bör syfta till att samordna uppföljningsansvarets
resurser med gymnasieskolans så att dessa resurser bättre medverkar till
en än mer flexibel gymnasieskola där de skoltrötta elevernas behov kan
tillgodoses så långt som det är möjligt.

I propositionen skrivs ingenting om de introduktionskurser som idag är en
smidig väg till fortsatta studier för vissa elever. I ett flexibelt gymnasiesystem
är de självklara och bör kunna planeras individuellt för varje elev. Det bör
därvid vara möjligt att göra ett studieprogram som består av moduler från
flera olika yrkesutbildningar för att den enskilda eleven skall ges ett bättre
underlag för sitt slutliga val.

Fixeringen vid treårsgränsen bör inte heller göras för definitiv. Möjlighet
till etappavgångar bör byggas in i systemet. Eleven skall ha rätt till utbildning
under sammanlagt tre år, men skall också kunna lämna gymnasieskolan
tidigare utan att för den skull ha fått stämpeln på sig att ha en ofullständig
”linje” i bagaget. En av de stora fördelarna med ett förändrat betygssystem
är ju bl. a. att eleven får ett kompetensbevis som anger vilka moduler
han/hon genomgått nöjaktigt. Det blir sedan arbetsgivarens uppgift att
avgöra om dessa räcker för en tilltänkt anställning. Eleven kan senare
återvända till skolan och skaffa sig kompetens i fler moduler, om han/hon
skulle vilja det.

Det bör vidare göras en sådan planering att också de allmänna ämnena
skall kunna läsas i modulform. Många elever är ganska trötta på de allmänna
ämnena när de slutat grundskolan och skulle säkert vara mer motiverade för
dessa studier vid en senare tidpunkt i utbildningen. Vi är medvetna om att det
finns pedagogiska skäl som talar emot detta, men vi anser ändå att
möjligheten bör finnas, om den innebär att en ung människa väljer en
utbildning hellre än att avstå.

Den ovan nämnda översynen bör vara avslutad och resultera i åtgärder
läsåret 1989/90. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Gymnasieskolans dimensionering

Vi ansluter oss till förslaget om att en totalram skall fastställas, fördelad på
direktramen och lilla ramen. Den nuvarande sektorsindelningen har länge
varit ett hinder för att fördela platserna efter behov. Eftersom vi avvisar de 7

1** Riksdagen 1987/88. 3sami. Nr Ub8-14

5 000 försöksplatserna ansluter vi oss till det förslag till dimensionering som Mot. 1987/88
framförs i budgetpropositionen för budgetåret 1988/89. Beträffande åren Ub9
1989/90 och 1990/91 förutsätter vi att regeringen återkommer i det ovan
begärda förslaget.

Anslagsfrågor

Ett av våra huvudargument för att skjuta upp försöksverksamheten och i
stället förorda ett successivt genomförande i full skala från hösten 1989 är att
kvaliteten inte kan upprätthållas när förberedelserna är så bristfälliga. Ett
viktigt led i dessa är fortbildning av yrkeslärare och utbildning av handledare.

Vi anser därför att dessa insatser bör intensifieras fram till hösten 1989 och
föreslår att 7 milj. kr. anslås till handledarutbildning och 7,1 milj. kr. til!
fortbildning av yrkeslärare.

De i propositionen reserverade medlen för kursplanearbete, anser vi bör
ökas med 0,3 milj. kr. för att möjliggöra också en modulindelning av de
allmänna ämnena. Vi ansluter oss till propositionens förslag att ett produktionsstöd
för läromedelsutveckling bör finnas för ”smala” områden.

Med hänsyn till att en förändrad yrkesutbildning enligt vår modell bör
starta först läsåret 1989/90 yrkar vi avslag på punkterna 1, 2, 3, 4 och 9 i
propositionens budgetöversikt. Kostnader för inbyggd utbildning kvarstår då
för 1988/89.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om försöksverksamhet med start
hösten 1988,

2. att riksdagen begär att regeringen snabbt återkommer med
förslag till planering för ett successivt genomförande av en ny
yrkesutbildning i full skala för läsåret 1989/90,

3. att riksdagen hos regeringen begär en revidering av yrkeslinjernas
kursplaner från jämställdhetssynpunkt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumtionsutbildning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om modulindelning av de allmänna ämnena,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om introduktionskurser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etappavgångar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning av gymnasieskolan och ungdomsuppföljningen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om gymnasieskolans dimensionering,

10. att riksdagen avslår punkterna 1, 2, 3, 4 och 9 i propositionens
budgetöversikt,

11. att riksdagen under anslaget B 3, Stöd för utveckling av Mot. 1987/88

skolväsendet anslår 2,5 milj. kr. mindre än vad regeringen har Ub9

föreslagit,

12. att riksdagen under anslaget B 7, Forskning och centralt
utvecklingsarbete inom skolväsendet anslår 0,3 milj. kr. utöver vad
regeringen har föreslagit,

13. att riksdagen under anslaget B 19, Bidrag till driften av gymnasieskolor
anslår 15,1 milj. kr. utöver innevarande års anslag att
fördelas i enlighet med vad vi anfört i motionen.

Stockholm den 5 april 1988
Ylva Annerstedt (fp)

Lars Leijonborg (fp) Carl-Johan Wilson (fp)

Kerstin Keen (fp)