med anledning av prop. 1987/88:10 med förslag till M lag om styrelserepresentation för de privatanställda, 1987/88 m. m. A5-13

Motion 1987/88:A5 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:A5

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1987/88:10 med förslag till M
lag om styrelserepresentation för de privatanställda, 1987/88
m. m. A5-13

För 15 år sedan beslutade riksdagen om styrelserepresentation för de anställda
i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Vpk hävdade då i riksdagsbehandlingen
att lagen skulle medföra att de anställdas representanter knyts
upp till företagsledningens intressen och att de blir bundna till och inlemmade
i ett system som felaktigt utgår från att det finns en grundläggande intressegemenskap
mellan kapital och arbete.

De erfarenheter som vunnits sedan lagen beslutades 1972 har besannat vår
bedömning. Styrelserepresentationen har inte ökat de anställdas makt över
sitt arbete. De anställdas representanter har mer eller mindre fått funktionen
som ”gisslan” i styrelserummen.

Lagen om styrelserepresentation var 1976 föremål för riksdagsbehandling
i anledning av en regeringsproposition. Några viktigare förändringar i förhållande
till 1972 års lag beslutades inte. Den nu framlagda proposition 1987/
88:10 innebär inte heller några avgörande förändringar i lagen om styrelserepresentation.

De anställdas möjligheter att utse minoritetsrepresentation i bolagens
styrelser framställdes för 15 år sedan som en reform för att öka de anställdas
inflytande. Samtidigt sades rent ut att syftet inte var att förändra maktförhållandena
i företagen, vilket naturligtvis är förutsättningen om de anställdas
inflytande skall kunna öka. Den proposition och den departementspromemoria
som låg till grund för lagförslaget (1972), att införa styrelserepresentation
för de anställda, visar att det i stället var ytterligare ett steg på klasssamarbetets
väg.

Motiveringarna för införande av styrelserepresentation för de anställda
framgår tydligast i den departementspromemoria som då låg till grund för

förslaget (Ds 1 1972:3). Där uttrycks följande: ” de anställda (har) viss

grundläggande intressegemenskap när det gäller företagets utveckling. Det
är därför en felaktig utgångspunkt att sätta de anställdas intressen mot företagets.”
Redan 1972 bestrids och förtigs den grundläggande intressemotsättning
som finns mellan ägarna till kapitalet och produktionsmedlen och lönearbetarna,
som inte äger några produktionsmedel och därför måste sälja sin
arbetskraft till kapitalisten för att kunna leva.

Utgångspunkten för lagen var även att de anställdas styrelserepresentanter
inte ”ensidigt” skulle företräda de arbetandes intressen. I promemorian
sägs följande:

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr A5-13

Givetvis innebär det nu sagda inte att löntagarrepresentanterna ensidigt och Mot. 1987/88

kompromisslöst bör förfäkta sin grupps speciella intressen. De bör naturligt- A5

vis mot bakgrund av övriga styrelseledamöters synpunkter söka väga olika

argument och fakta mot varandra med beaktande av att det övergripande

målet alltid bör vara att verka för företagets vidareutveckling. På detta sätt

bör de olika styrelseledamöterna komplettera varandra. Att representanter

för arbetstagarna införs i kretsen av styrelseledamöter bör således i princip

inte påverka bilden av hur styrelsen och de enskilda styrelsemedlemmarna

arbetar.

Man kan av detta utläsa att arbetarrepresentanten i styrelsen inte får vara
partsrepresentant. I en annan del av lagen däremot slås fast att arbetarrepresentanten
inte får vara med och behandla frågor i styrelsen som rör kollektivavtal
eller frågor som rör stridsåtgärd.

Femton års erfarenhet av styrelserepresentation för de anställda bekräftar
att klassamarbetspolitiken och medbestämmandefilosofin knyter upp de anställda
och deras fackliga organisationer till strävanden att understödja och
underlätta den kapitalistiska strukturomvandlingen och koncentrationsprocessen.
Den kraftiga strukturomvandling som präglade senare delen av 1970talet
och början av 1980-talet har visat att lagarna varit tandlösa instrument
för att hävda de arbetandes intressen. Dessutom har klassamarbetsfilosofin
som präglar styrelserepresentationen och MBL avväpnat fackföreningsrörelsen
ideologiskt. Bristande stridsberedskap har inneburit att 1980-talets
nyliberala våg trängt tillbaka fackföreningsrörelsens maktpositioner.

De anställdas styrelserepresentanter har ofta klagat på att beslut i styrelsen
varit tagna på förhand i ett ”förgemak” till styrelserummen. I propositionens
lagförslag 13 § föreslås därför att arbetarrepresentanterna skall få närvara
när ett ärende förbereds inför ett styrelsemöte. I detta ligger en illusion
om att arbetarrepresentanterna på ett tidigt stadium skall kunna påverka kapitalägarnas
styrelseledamöter. Naturligtvis kan duktiga och kunniga arbetarrepresentanter
påverka, men i det fall när intressen står mot varandra är
det bara en from förhoppning att arbetarrepresentanter, utan konkreta demokratiska
rättigheter och en stridsberedd fackförening bakom sig, skall
kunna förändra kapitalägarnas intresseriktning.

Huvudfrågan är därför inte hur tidigt fackföreningens representanter
kommer in i bilden vid ett beslut, utan hur stor makt och hur stora rättigheter
en fackförening har.

Den kritik vänsterpartiet kommunisterna riktade mot förslaget 1972 gäller
också förslaget till styrelserepresentation för de privatanställda, vilket nu föreläggs
riksdagen. Vi hävdade 1972 att de anställdas representanter - för att
inte bli uppbundna - skulle verka i styrelserna som partsrepresentanter. De
skulle inte vara underkastade sekretess utan kunna informera och rådgöra
med alla de arbetare som valt dem samt även ha vetorätt i avgörande frågor
vid beslut i styrelsen, så att inga beslut, riktade mot de anställdas intressen,
skulle kunna fattas. Vpk hävdade även att styrelserepresentation för de anställda
förutsatte lagstadgade demokratiska rättigheter på arbetsplatserna
för de anställdas fackföreningar.

Vänsterpartiet kommunisternas inställning är densamma i dag. Skall en
lag om styrelserepresentation för de privatanställda vara något annat än en

klassamarbetslag, måste den grunda sig på att de arbetandes fackliga organi- Mot. 1987/88

sationer har demokratiska rättigheter på arbetsplatsen, att deras styrelserep- A5

resentanter har ställning som partsrepresentanter med vetorätt i avgörande
frågor och att de inte kan åläggas sekretessplikt.

Regeringens proposition 1987/88:10 innehåller inte dessa förutsättningar
för styrelserepresentation för de anställda. Vpk avvisar därför nu som tidigare
förslaget till styrelserepresentation på dessa grunder och begär i stället
av regeringen ett nytt förslag utifrån de förutsättningar som presenteras i
motionen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1987/88:10,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om styrelserepresentation
för de privatanställda som innebär att de anställda styrelserepresentanterna
skall vara partsrepresentanter med vetorätt och att de
icke åläggs sekretessplikt enligt de förutsättningar motionen anför.

Stockholm den 6 november 1987
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Alexander Chrisopoulos (vpk) Karl-Erik Persson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

3