med anledning av prop. 1987/88: 22 om vissa grundlagsfrågor m. m.

Motion 1987/88:K16 av Nils G Åsling (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: K16

m o

av Nils G Åsling (c)

med anledning av prop. 1987/88: 22 om vissa
grundlagsfrågor m. m.

Riksdagens samordning av ekonomisk-politiska frågor

Den nuvarande ordningen för beredning av frågor rörande den ekonomiska
politikens allmänna inriktning och budgetregleringen fastställdes i regeringsform
och riksdagsordning utifrån helt andra erfarenheter än dem som
kom att bildas under 1970- och 1980-talet. Utgångspunkten för den nuvarande
ordningen var att regeringen en gång per år i budgetpropositionen
och finansplanen skulle redovisa sitt förslag till riktlinjer för den ekonomiska
politiken och för budgetregleringen. Kompletteringspropositionen skulle
utgöra en teknisk komplettering med bl. a. en aktualiserad konjunkturbedömning
och förnyad beräkning av statsinkomsten för det nästkommande
budgetåret. Några förslag om ekonomisk-politiska åtgärder vid andra
tidpunkter, t. ex. på hösten, hade vid 1970-talets början aldrig förekommit.

Den ekonomiska utvecklingen under 1970-talet med bl. a. oljekrisen
1974, den djupa internationella lågkonjunkturen under åren därefter och de
stora ekonomiska omvälvningarna till följd härav ledde till att en lång rad
åtgärder vidtogs i syfte att hålla efterfrågan, produktion och sysselsättning
uppe. Som bekant ledde emellertid utvecklingen till kraftiga lönekostnadsökningar
och kraftigt stigande inflation vid mitten av 1970-talet.

Under praktiskt taget varje år under 1970-talet återkom därför regeringen,
oavsett politisk hemvist, till riksdagen med förslag till ekonomiskpolitiska
åtgärder även vid andra tillfällen än då budgetpropositionen lades
fram. I början av 1970-talet avsåg dessa åtgärdspaket att stimulera
konjunkturen. Mot slutet av 1970-talet och i böljan av 1980-talet blev det i
stället fråga om besparingsåtgärder.

Enligt min mening finns det anledning att vid en utvärdering av hur olika
beslutsmodeller för den ekonomiska politiken fungerar särskilja tre typer
av handläggningsmodeller: den för budgetpropositionen, den för kompletteringspropositionen
och den som tillämpats för de åtgärdspaket på det
ekonomiska området som föreslagits riksdagen vid olika tillfällen.

Kammarens remittering bildar utgångspunkt för den formella riksdagsbehandlingen
av propositioner och motioner.

När det gäller budgetpropositionerna har praxis legat fast. I stort sett
har man följt grundlagberedningens intentioner. De två första bilagorna till
budgetpropositionen (Finansplanen och Budgetförslaget) har hänvisats till
finansutskottet. Övriga bilagor med detaljerade anslagsförslag för olika

departement har remitterats till berörda utskott (däribland också finansut- Mot. 1987/88
skottet). Kring månadsskiftet februari-mars har riksdagen beslutat om K16
allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
Till grund för detta har legat finansutskottets betänkande rörande
finansplan och budgetförslag. Därefter har riksdagen successivt tagit ställning
till de olika anslagsförslagen. Detta beslut har sedan vid riksmötets
slut sammanställts i finansutskottets betänkande rörande statsbudgeten.

När det gäller kompletteringspropositionen och andra ekonomisk-politiska
åtgärdspaket har remitteringspraxis däremot växlat.

Vanligast — i vaije fall under 1970-talet — har varit att hela paketet
hänvisats till finansutskottet, som sedan i sin tur inhämtat yttranden från
andra berörda utskott. Undertiden 1971-1981 inhämtade finansutskottet
totalt 129 yttranden från andra utskott — de allra flesta i samband med
åtgärdspaket. Under samma tid avgav finansutskottet 32 yttranden till
andra utskott, varav 12 till skatteutskottet. Under 1980-talet har praxis
snarare utvecklats till att huvudpropositionen remitterats till finansutskottet
medan bilagorna behandlats av andra utskott.

Fr. o. m. hösten 1979 har kammaren i ökad utsträckning gått in för att
sprida ut förslagen i ekonomiska åtgärdspaket direkt på olika utskott.

Ibland har dessa inhämtat yttranden från varandra, ibland ej. I vissa fall
har ingen samordning skett vid den formella utskottsberedningen. Man har
i stället förlitat sig på att samordning av partiernas agerande i olika utskott
skulle komma till stånd genom riksdagsgruppernas försorg. Erfarenheten
har visat att man inte alltid kan räkna med detta. Risk föreligger då att
riksdagen fattar motstridiga beslut på basis av utskottsbetänkanden som ej
koordinerats tillräckligt. Denna risk ökar ju svagare regeringens parlamentariska
underlag är.

Den formella riksdagsbehandlingen av ekonomiska åtgärdspaket var
mer sammanhållen fram till hösten 1979. Yttrandemodellen eller tidsmässig
samordning av utskottsbetänkandena dominerade bilden. Därefter har
en utspridd utskottsbehandling tillämpats beträffande paketens hantering.

Kammaren remitterar ”ärenden” till utskotten. Ett ärende brukar i detta
sammanhang definieras som ”en sakfråga, som väcks i behörig ordning
och som riksdagen har att avgöra” (Holmberg, Stjernquist, Grundlagarna,

Norstedts 1980 s. 165). I RO 4:6 sägs bl. a.: ”Riksdagen föreskriver efter
vilka grunder övriga ärenden skall fördelas mellan utskott. Därvid skall
iakttagas att ärenden som hör till ett ämnesområde hänföres till samma
utskott.” Beträffande remittering av propositioner gäller stadgandet i RO
4:7: ”Annat ärende än budgetpropositionen får delas mellan två eller flera
utskott endast om särskilda skäl föranleder det.” I RO 3: 9 fastslås vidare:

”1 en och samma motion får inte sammanföras förslag i skilda ämnen.”

En grundläggande fråga blir då vad som skall menas med ärende, när det
gäller ett ekonomiskt åtgärdspaket.

Enligt min mening måste den ekonomiska politiken ses som en helhet.

Vill man t. ex. stimulera ekonomin kan det ske med hjälp av åtgärder på en
rad olika områden. Räntan kan sänkas, barnbidrag höjas, skatter reduceras
osv. Vad riksdagen behöver som beslutsunderlag i ett sådant fall är en
självständig och aktuell bedömning av det ekonomiska läget och en väg- 6

ning av de olika föreslagna stimulansåtgärderna mot varandra. Detta Mot. 1987/88
underlättas formellt, men också reellt om åtgärdspaketen remitteras till ett K16
utskott som i sin tur i lämpliga former samarbetar med andra utskott vid
ärendets beredning.

Genom att ett åtgärdspaket från regeringen betraktas som ett ärende,
vidgas oppositionens möjligheter att motionsvis framföra förslag till alternativa
åtgärder. Stadgandet i RO 3:9 verkar då inte så restriktivt som när
åtgärdspaketet delas upp på olika utskott.

Drar man ut konsekvenserna av den sammanhållna behandlingen till
kammarens votering ter det sig logiskt att där ställa olika åtgärdspaket i sin
helhet mot varandra. Härigenom elimineras den risk för motstridiga beslut
som kan uppkomma när kammaren röstar punktvis om de olika delförslagen
i ett paket.

Folkstyrelsekommitténs förslag, som vidarebefordras av regeringen i
propositionen, innebär att budgetprocessen i utskotten koncentreras till
perioden februari—mars. Riktpunkten är att riksdagen senast den 30 april
skall ha behandlat alla anslagspropositioner. Härigenom vinns två fördelar:
ett jämnare och lugnare arbetstempo i kammaren mot slutet av
riksmötet samt att en bättre överblick av budgetsituationen skapas vid en
tidigare tidpunkt än för närvarande. Utfallet av riksdagens budgetbehandling
bör i stora drag vara känt för regeringen när arbetet på kompletteringspropositionen
slutförs under april eftersom utskottens budgetarbete i huvudsak
måste vara avslutat i mars. Det slutliga resultatet är bekant då
finansutskottet under maj månad behandlar förslaget till slutlig reglering av
statsbudgeten. Möjligheten föreligger alltså både för regeringen och finansutskottet
att föreslå de korrigeringar som den tidigare processen kan ha
gett anledning till.

Enligt min mening bör även andra ekonomiska s. k. åtgärdspaket liksom
kompletteringspropositionen i sin helhet beredas av finansutskottet. Jag
vill återigen erinra om RO:s bestämmelse att andra ärenden än budgetpropositionen
får delas mellan två eller flera utskott endast om särskilda skäl
föranleder det (RO 4:7). Jag delar folkstyrelsekommitténs uppfattning att
även om enskilda förslag i en ”paketproposition” rörande ekonomiskpolitiska
åtgärder formellt sett hör hemma i ett annat utskott än finansutskottet
bör det inte hindra att propositionen i sin helhet remitteras till
finansutskottet om det övergripande syftet med propositionen är ekonomiskt-politiskt.
Det formellt sett berörda utskottet bör dock höras av
finansutskottet.

Jag anser således att alla propositioner som innehåller förslag som motiveras
utifrån ekonomisk-politiska utgångspunkter bör remitteras till finansutskottet
i sin helhet. Detta kan visserligen ge finansutskottet i dessa
speciella fall ställningen av ett slags överutskott på samma sätt som t. ex.
försvarsutskottet blir ett överutskott för försvarsfrågor, trafikutskottet för
trafikpolitiken etc. De hittills gjorda erfarenheterna från handläggningen av
de ekonomisk-politiska frågorna leder mig dock till slutsatsen att riksdagen
måste förbättra samordningen av beslutsprocessen i större ekonomiska
frågor. De brister som påtalats tidigare av riksdagens utskottskommitté i
förslag 1981/82:22 liksom av folkstyrelsekommittén nu i SOU 1976:6 talar 7

enligt min mening för en ändrad ordning i enlighet med vad jag här föror- Mot. 1987/88
dat. K16

Ett fullföljande av mitt förslag skulle dessutom innebära att en sammanslagning
av finans- och skatteutskotten inte är nödvändig för att förbättra
samordningen i riksdagen av dessa frågor. Jag avstyrker därför detta
förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

1. att riksdagen beslutar att propositioner och motioner med förslag
vars övergripande syfte är ekonomiskt-politiskt i sin helhet skall
beredas av finansutskottet,

2. att riksdagen beslutar avslå förslaget att slå samman finansoch
skatteutskotten.

Stockholm den 17 november 1987
Nils G Åsling (c)

8