med anledning av förs. 1995/96:RR8 Riksdagens revisorers förslag angående insatser för att främja jämställdheten i arbetslivet

Motion 1995/96:A17 av Ingrid Burman m.fl. (v)

Revisorernas granskning är en svidande kritik av statliga
insatser för att främja jämställdheten i arbetslivet. Det är
ganska chockerande att läsa om statsförvaltningens ointresse
för jämställdhetsfrågor och att statliga myndigheter inte
följer de lagar som riksdagen beslutat om.

Statliga myndigheter borde vara mönsterarbetsgivare och åtminstone
fullfölja riksdagens beslut när det gäller jämställdhetslagen. Att så inte sker
överallt visar att statsförvaltningen varken tar jämställdhetsfrågorna eller
riksdagen på allvar.

Statliga arbetsgivare har haft skyldighet att upprätta en jämställdhetsplan
enligt medbestämmandeavtalet sedan 1984. Detta har sedan lagfästs i
jämställdhetslagen 1991 och i samma lag 1994 då bl a kravet på att kartlägga
löneskillnader mellan män och kvinnor fördes in. Det kan alltså inte vara
obekant för statsförvaltningen vad som gäller inom området eller att
riksdagen prioriterat frågorna.

Riksdagens revisorer föreslår i sin skrivelse att regeringen ska begära in en
återrapportering varje år för att sätta fokus på problemet. Detta kan vara en
väg att gå, men det känns absurt att regeringen skall behöva begära en
rapport för att myndigheterna skall följa landets lagar. Det är inte heller
tillfredsställande att brott mot våra lagar enbart skall beivras genom att man
redovisar om man följer eller inte följer dessa. JämO som övervakar
jämställdhetslagen har visat ett stort tålamod när det gäller uppföljningen av
lagen, allt i akt och mening att ge arbetsgivarna en rimlig tid att upprätta
jämställdhetsplaner. Vi menar att arbetsgivarna haft den tiden nu. Vi anser
också att statliga myndigheter har ett särskilt ansvar att följa de lagar som
reglerar arbetslivet. Hur skall statsmakterna kunna förvänta sig att andra
arbetsgivare följer lagarna om riksdag och regering tillåter att myndigheterna
bryter mot lagarna?

Vi anser att det tydligt måste framgå att jämställdhet i arbetslivet är en
prioriterad fråga, att utvecklingen mot ett jämställt arbetsliv har gått
alldeles
för sakta och att jämställdhetsplaner är ett viktigt redskap för att förbättra
jämställdheten i arbetslivet. I de fall statliga myndigheter, verk och bolag
bryter mot jämställdhetslagen är det dags att åtgärda detta.

Vi föreslår att regeringen uppdrar till JämO, eller den som JämO anvisar,
att i samarbete med de statliga arbetsgivare som idag saknar en godtagbar
jämställdhetsplan skyndsamt utbilda ansvarig personal i vad ett jämställt
arbetsliv är och hur man arbetar aktivt för att uppnå detta. I uppdraget skall
ingå att initiera arbetet med en jämställdhetsplan enligt gällande lagstiftning.
I det arbetet är det angeläget att lyfta fram motivet bakom jämställdhetslagen
där lagstiftaren framhåller det processinriktade arbetet med att ta fram en
jämställdhetsplan som en metod att förbättra jämställdheten i arbetslivet.

De statliga arbetsgivarna ska finansiera utbildningen och det arbete som
JämO, eller den som JämO anvisar, lägger ned på uppdraget med egna
budgetmedel. Allt för att markera och tydliggöra att ett jämställt arbetsliv är
en prioriterad fråga som kräver både ekonomiska insatser och tid.

Regeringen bör dessutom återkomma med konkreta förslag till ett
sanktionssystem som riktas mot de statliga arbetsgivare som inte uppfyller
jämställdhetslagen.

Revisorerna föreslår att jämställdhetsarbetet redovisas i årsredovisningen
under tre år. Förslaget är bra men bör inte tidsbegränsas, dessutom bör
jämställdhetsplanen in i verksamhetsplanen, att blicka bakåt och redovisa
förra årets jämställdhetsplan och vad som genomfördes är bra och en naturlig
del av en årsredovisning. Lika naturligt är att i verksamhetsplanen presentera
vad man konkret avser att göra under nästa budgetår. Det skulle ge starka
incitament till de statliga arbetsgivarna att årligen både utvärdera arbetet med
jämställdheten i arbetslivet och kontinuerligt revidera sina jämställdhets-
planer för kommande år.

Idag omfattas inte arbetsgivare med färre än 10 anställda av
jämställdhetslagen. Detta är en stor brist. Enligt vår mening bör lagen ändras
så att den gäller alla arbetsgivare.

Erfarenheterna av 10 000-
kronan

Revisorernas rapport om den s k 10 000-kronan visar att
Arbetsmarknadsverket inte prioriterat att informera om eller
att använda medlen till det de var avsedda för, nämligen att
stimulera till otraditionella yrkesval.

Första året utnyttjades 12 miljoner, andra året saknas det redovisning ifrån,
tredje året förbrukades endast 2, 4 miljoner, fjärde året användes 21,1
miljoner och femte året genomfördes åtgärder för 12,8 miljoner av det årliga
anslaget på 70 miljoner. Av de avsatta medlen på 350 miljoner kronor har
knappt en sjundedel använts till vad de var avsedd för.

Revisorerna pekar på dålig information, orealistiska mål m.m. Vad vi
finner anmärkningsvärt är att de mål och riktlinjer som riksdag och regering
fastställt för hela försöksperioden inte återfinns i AMS riktlinjer mer än
under första året. Redan år två begränsas målet för att helt vara borttaget i
riktlinjerna för det sista försöksåret. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte
prioriterat försöksverksamheten trots riksdagsbeslutet.

Detta är allvarligt eftersom jämställdhetsarbetet ej prioriterats i den
ordinarie verksamheten och medel aldrig avsatts till jämställdhetsarbete vare
sig i låg- eller högkonjunktur inom AMS. När sedan riksdagen
uppmärksammar detta och avsätter särskilda medel för att prioritera
jämställdhetsarbetet så används medlen till annat. Även om det kan finnas
visst belägg för att riksdagen varit otydlig eller att målen delvis varit
motstridiga så finns det ingen ursäkt för att AMS underlåtit att använda
pengarna till det de var avsedda för. Det naturliga hade varit att AMS begärt
tydligare mål, inte att man helt bortsåg från riksdagens prioritering. Det är
också uppseendeväckande att regeringen inte självmant har uppmärksammat
de statliga myndigheternas nonchalans. Det tyder på dålig uppföljning av
jämställdhetsfrågorna i regeringskansliet.

Vi kan också konstatera att det endast är några veckor sedan riksdagen
medgav att medel nästa år överförs till Utvecklingsrådet för att ta fram ett
arbetsvärderingssytem. Detta eftersom Arbetsgivarverket inte genomfört sin
uppgift, trots att medel avsatts i statsbudgeten. Intrycket som ges är att
riksdagen riktar medel för att motverka en könssegregerad arbetsmarknad
och avsätter medel för att motverka lönediskriminering men förvaltningarna
negligerar besluten. Samtidigt minskar kvinnors arbetsmarknad och
lönegapen mellan könen växer. Kvinnorna betalar priset.

I de fall förvaltningarna upplever att de är otydliga eller motstridiga åligger
det förvaltningarna att begära förtydligande, inte att underlåta att verkställa
beslutet. Statsmakternas beslut skall självfallet respekteras. Riksdagen hade
en hög ambitionsnivå när de inrättade den s k 10 000-kronan. Det innebar en
långsiktig handlingslinje. Det handlade om att stimulera rekrytering och
utbildning av personer till otraditionella yrken, om en minskning av antalet
områden med ojämn könsfördelning från sexton till tio och om en ökning av
antalet yrkesområden med jämn könsfördelning från fyra till tio. Att dessa
mål inte uppnåddes kan inte enbart skyllas på att målen var orealistiska - det
handlar också om att AMS inte prioriterat uppgiften. Nyligen presenterades
uppgifter som visade att kvinnor inte får lika stor andel av de
arbetsmarknadspolitiska medlen som män. En förklaring till detta angavs
vara att mäns yrkesval/utbildningar är dyrare än kvinnors. De traditionella
yrkesvalen kvarstår. AMS måste prioritera uppgiften att aktivt arbeta för
otraditionella yrkesval.

Mot den bakgrunden är det vår uppfattning att regeringen skall ges i
uppdrag att följa upp effekterna av andra jämställdhetsprojekt i syfte att
kontrollera att de prioriteringar som riksdagen gjort efterföljs, att arbetet
med
jämställdhetsfrågorna prioriteras både budgetmässigt och tidsmässigt i
berörda förvaltningar samt att det finns en effektiv genomförande-
organisation. Vi kan inte dela revisorernas uppfattning att det primära
problemet var att målen för jämställdhetsarbetet var orealistiska. Det enda
realistiska målet är ett jämställt arbetsliv. Vägen dit är lång men så länge
ansvariga myndigheter inte använder anvisade medel eller ens lyfter fram
prioriteringarna i sina interna riktlinjer är den primära uppgiften att
säkerställa att arbetet med jämställdhet ges en högre prioritet i
statsförvaltningar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning av statliga myndigheter i vad ett
jämställt arbetsliv är,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sanktionssystem mot statliga arbetsgivare som
inte uppfyller jämställdhetslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om redovisning av jämställdhetsplaner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av jämställdhetslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av jämställdhetsprojekt beslutade av
riksdagen.

Stockholm den 18 mars 1996

Ingrid Burman (v)

Ulla Hoffmann (v)

Hans Andersson (v)