med anledning av förs. 1995/96:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående den statliga personalpolitiken

Motion 1995/96:A13 av Hans Andersson och Ingrid Burman (v)

Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning att regeringen
bör ta fram ett handlingsprogram för den statliga
personalpolitiken. Den större frihetsgrad och det större
ansvar som följt i decentraliseringens spår ökar behovet av
att klargöra myndigheternas ansvar för en tydlig och
genomtänkt personalpolitik och personalansvarets innebörd
och omfattning.

Vänsterpartiet delar revisorernas bedömning om de brister som finns i
chefs- och ledarskapsfrågor. Detta gäller såväl kompetensbristen inom
regeringskansliet som det förhållandet att det personalpolitiska policyarbetet
i regeringskansliet är outvecklat och ledarskapet i departementen eftersatt.
Man pekar också på brister i rekryteringsförfarandet och på brister i kompe-
tensnivå vad gäller bred erfarenhet från olika verksamheter, kvalificerad
yrkeskunskap och omfattande sakkunskap.

Mer professionalism

Vänsterpartiet har uppfattningen att en utvecklad
personalpolitik kräver en hög grad av professionalism. Idag
ligger ansvaret för personalpolitiken på de politiskt tillsatta
statssekreterarna. Det är inte rimligt att kräva att en politiskt
tillsatt statssekreterare utöver sina kunskaper inom
sakområdet dessutom ska ha hög kompetens när det gäller
personalpolitik med alla dess inslag av kompetensutveckling,
rehabiliteringsfrågor, arbetsmiljöarbete och
rekryteringsfrågor. I remissvaret från SACO föreslås att den
högste chefen för personalpolitiken skall vara en opolitisk
tjänsteman. Detta är en tilltalande ståndpunkt som syftar till
att kunna garantera långsiktighet och professionalism. Dock
måste givetvis de politiskt ansvariga ha det yttersta ansvaret
för rekryteringspolitikens politiska inriktning.

Personalpolitiskt
utvecklingsarbete

Revisorernas skrivelse innehåller en omfattande diskussion
om chefsfrågorna, vilket är värdefullt. Men det krävs också
ett mycket omfattande arbete vad gäller kompetensutveckling
av all personal. För att kunna fullgöra de nya uppgifter som
åläggs statsmakten och för att de statsanställda skall kunna
utveckla sig i arbetet krävs en målmedveten satsning på ett
utvecklingsarbete vad gäller arbetsorganisation och
decentraliserat ansvar som tar tillvara personalens
engagemang. Enligt intervjuer med lokala fackliga
representanter förmedlas känslan av "mycket ord, och för lite
gjort". Enligt ST är bara högst 10 % av myndighetscheferna
utvecklingsinriktade. ST påpekar också att det finns en stor
grupp av 40-50-åringar som har ett stort behov av
fortbildning. För denna grupp är det särskilt viktigt med
kompetensutveckling. Vid omstruktureringar och utveckling
av statens verksamhet är det viktigt att denna åldersgrupp
inte ställs åt sidan, de måste bli delaktiga även av framtidens
arbetsliv. Personalpolitiken måste innebära ett socialt ansvar.
Handlingsprogrammet bör ha en väl genomtänkt strategi vad
gäller såväl kompetensutveckling av de statligt anställda som
utveckling av arbetsorganisation.

Fler invandrare

Vänsterpartiet delar revisorernas påpekanden men vill
dessutom lyfta fram följande. Rekryteringspolitiken är en del
av den statliga personalpolitiken. Rekryteringspolitiken
tjänar många syften, dels handlar det om att rekrytera rätt
personer, med rätta kvalifikationer och som passar in i ett
arbetslag. Men det handlar också om att hitta personer som
kan möta människors behov av service och som har förmåga
att både förmedla och verkställa olika myndigheters beslut så
att de blir begripliga och förstådda av dem som berörs. Detta
ställer krav på olika kompetenser. I dag kan vi konstatera att
det finns alltför få anställda med invandrarbakgrund inom
den statliga sektorn. Detta gäller alla nivåer och inom alla
sektorer av statlig verksamhet. Det måste framgent vara ett
övergripande mål att den statliga rekryteringspolitiken tar
sikte på att rekrytera fler personer med invandrarbakgrund.

Bättre jämställdhet

Enligt revisorernas rapport kvarstår ojämlikheten i den
statliga sektorn. Ett exempel är att 90 % av alla
administratörer är kvinnor, en i stort sett enkönad yrkeskår,
medan chefsyrket i stort är vikt för män. Enligt vår mening
bör regeringen i sitt handlingsprogram särskilt framhäva
vikten av att båda könen finns representerade inom alla
yrkesområden och yrkeskategorier med i stort sett samma
andel. Detta ställer krav på en aktiv rekryteringspolitik, men
också på en aktiv kompetensutveckling som leder människor
vidare i arbetet så att det underrepresenterade könet kan
nyrekryteras till lediga tjänster samtidigt som människor som
befinner sig inom ett i princip enkönat yrkesområde kan
ledas vidare till andra yrkesområden. Det måste klart framgå
att jämställdheten mellan könen är ett prioriterat område för
den statliga personalpolitiken och att det åligger alla statliga
arbetsgivare att årligen redovisa sina planer för att
åstadkomma detta.

Rättvisa löner

Personalpolitik innehåller också lönepolitik. På två punkter
bör regeringen lämna tydliga instruktioner till
verksamheterna. Den ena punkten gäller lika lön för
likvärdigt arbete. Fortfarande kvarstår en lönediskriminering
p.g.a. kön inom den statliga verksamheten. Senast redovisade
massmedia att det t.o.m. bland politiskt sakkunniga i
departementen fanns löneskillnader som av allt att döma
berodde på kön. Trots likvärdiga arbeten tjänade kvinnor
mindre än män. Detta är fullständigt oacceptabelt. Här måste
handlingsprogrammet ålägga statens ansvariga att aktivt
motverka löneskillnader p.g.a. kön och att ange en tidsplan
för när dessa skall avskaffas. Arbetet med att motverka
lönediskrimineringen skall utvärderas årligen.
Kollektivavtalet som Finansförbundet tecknat kan i detta
sammanhang vara intressant att studera.

Den andra punkten gäller chefslönerna och villkoren för chefer i statlig
verksamhet. Under senare tid har det redovisats fantasilöner för chefer i
statliga verk och bolag. Dessa omotiverade höga löner och förmåner
undergräver förtroendet för myndigheter. Det är dags att begränsa de statliga
chefslönerna istället för att försöka hänga med näringslivets fantasilöner.
Inför ett "lönetak" i statlig verksamhet motsvarande lönen för landets
statsminister, som har ca 75 000 kr/månad. Det är inte meningsfullt att hävda
att statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller en mer krävande
uppgift än landets statsminister.

Det är också dags att införa strikta regler för de pensionsavtal och
avgångsvederlag som träffas med chefer i statlig verksamhet. Dagens höga
löner motiveras med att chefer på en viss nivå ej omfattas av trygghets-
lagarna utan utses med ett visstidsförordnande. Sedan kompenseras man en
gång till med orimligt förmånliga pensionsavtal och avgångsvederlag som i
extremfallet innefattat över 40 miljoner kronor. Tydliga regler måste upp-
rättas för pensionsavtal och avgångsvederlag inom den statliga sektorn.
Lagen om anställningstrygghet kan vara norm, där finns gränser som anger
att lön skall utgå under 3, 6 eller 12 månader beroende på anställningens
längd och den anställdes ålder. En annan modell kan vara att titta på
riksdagsmännens villkor som garanterar 80 % av inkomsten under 1 år, efter
en mandatperiod i riksdagen, och där inkomsten från riksdagen är
avräkningsbar mot andra inkomster. Enligt vår mening bör en liknande
modell dels införas i det statliga handlingsprogrammet för personalpolitik,
dels lämnas som instruktion till statliga företrädare i bolagsstyrelser och på
bolagsstämmor.

Handikappades rätt till
arbete

Staten är en arbetsgivare med ett stort antal anställda. Idag
finns också tusentals anställda med lönebidrag som alla har
någon form av arbetshandikapp. Under 1995 beslutade
riksdagen, mot Vänsterpartiets uppfattning, att reducera
lönebidragsnivån. Det nya regelsystemet trädde i kraft den 1
januari 1996 och konsekvenserna av beslutet har nu börjat bli
synliga. Så har t.ex. Uppsala universitet varslat 39 av sina
120 lönebidragsanställda om uppsägning. Man tolkar
riksdagens beslut så att de statliga myndigheterna inte längre
har något särskilt åtagande vad gäller att erbjuda
arbetshandikappade sysselsättning.

Enligt vår mening är det viktigt att värna de arbetshandikappades rätt till
arbete. Statlig verksamhet är en stor arbetsgivare på den svenska
arbetsmarknaden och måste även framgent vara en stor del av de
arbetshandikappades arbetsmarknad. Det måste klart framgå av regeringens
handlingsprogram att de statliga verksamheterna har ett åtagande att erbjuda
arbetshandikappade sysselsättning och att statliga arbetsgivare har ett mycket
stort ansvar för att behålla de lönebidragsanställningar som finns idag.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ansvaret för personalpolitiken inom
regeringskansliet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om personalpolitiskt utvecklingsarbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om chefslöner, pensionsavtal och avgångsvederlag,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lönediskriminering på grund av kön,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jämställdhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rekrytering av invandrare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om särskild sysselsättning för arbetshandikappade.

Stockholm den 7 februari 1996

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)