Markkalkning
Motion 1986/87:Jo731 Kersti Johansson (c)
Motion till riksdagen
1986/87: Jo731
Kersti Johansson (c)
Markkalkning
Försurningen - dess orsak och påverkan på vår miljö - får en ökad aktualitet i
samma takt som konsekvenserna klarläggs.
En försöksverksamhet med kalkning av sjöar och vattendrag påbörjades
1976. Det statliga kalkningsprogrammet har sedan dess pågått och hitintills
har anslagits ca 500 milj. kr. för kalkning av sjöar och vattendrag. Behovet
ökar för varje år. Då åtgärderna att motverka försurningen genom minskade
utsläpp blir en mycket utdragen process, kommer dessa kalkningskostnader
att belasta samhällsekonomin under lång tid. Därför är det av stor vikt att
vidtagna åtgärder utförs på ett, inte bara biologiskt utan även ekonomiskt
riktigt sätt.
När det gäller kalkning av sjöar och vattendrag - som omfattas av det
statliga kalkningsprogrammet - kan den ske enligt olika metoder, varvid
tillrinningsområdets sammansättning, andelen sjöyta och vattnets uppehållstid
är utslagsgivande faktorer. Hitintills har man till övervägande delen lagt
ut lättlöslig, kalkrik substans direkt i vattnet. För att optimera "verkningsgraden”
av kalken bör den - enligt expertisen - tillsättas i systemets övre
delar, då härigenom största möjliga vattenområde påverkas. Störst effekt i
detta avseende borde därför nås om omgivande mark kalkas. Därigenom
påverkas allt vatten inom ett tillrinningsområde.
Metoden med markkalkning har - och med gott resultat dessutom använts
på flera platser i landet, exempelvis i Vänneåns avrinningsområde,
Markaryds kommun.
Fördelarna med markkalkning är flera. För det första får kalken högre
”verkningsgrad” då den först höjer markens pH, och därigenom via
markvätskan också höjer sjöns pH. Med en högre ”verkningsgrad” utnyttjar
man alltså kalken och kalkbidraget bättre.
För det andra innebär den neutraliserande markvätskan att metallerna i
marken aldrig frigörs för att bli tillgängliga för vegetationen. Eftersom den
ökade förekomsten av tillgängliga metaller är försurningens allvarligaste hot,
har man med markkalkning undvikit den svåraste konsekvensen.
För det tredje är det praktiska kalkningsarbetet enklare och mindre
kostsamt att utföra på mark än i vatten. I de försök man hitintills har gjort har
enskilda lantbrukare ställt upp med redskap och arbetskraft, utan ersättning.
Mot denna bakgrund ter det sig naturligt att använda mer av kalkningspengarna
till just markkalkning. Det borde också vara möjligt, då av hittills
reserverade medel för kalkning närmare 100 milj. kr. ännu inte utnyttjats.
För att öka kalkgivan på åkermark borde ett ersättningssystem kunna
införas som betalar kostnaden för den kalk som sprids utöver åkermarkens Mot. 1986/87
behovskalkning. Jo731
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om markkalkning.
Stockholm den 23 januari 1987
Kersti Johansson (c)
12
