Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)
Motion 1983/84:213 Thorbjörn Fälldin m. fl.
Mot. 1983/84
213-214
Motion
1983/84:213
Thorbjörn Fälldin m. fl.
Löntagarfonder (prop. 1983/84:50)
Ett av de mest karakteristiska dragen i hela den nu drygt tioåriga löntagarfondsdebatten
har varit att argumenten för fonder har skiftat allt eftersom
vad som för tillfället varit mest aktuellt i den ekonomisk-politiska
debatten. Detta tyder antingen på att det inte finns några bärande argument
för fonderna, eller att det avgörande argumentet är sådant att man av
politiska skäl anser det nödvändigt att omge det med diverse rökridåer.
”Det är makten det gäller”
Allt det engagemang socialdemokratin och LO lagt ner i frågan och all
den konfrontation man varit beredd att ta visar klart att det i botten finns
ett avgörande argument.
I det ursprungliga förslaget, Rudolf Meidners ”Löntagarfonder”, framgick
med all uppriktighet att huvudmålet var fackföreningsrörelsens övertagande
av makten över det privata näringslivet. Dåvarande metallekonomen
P. O. Edins presentation av Meidnerrapporten i tidningen Metallarbetaren
utmynnade i konklusionen att Meidnerförslaget ”självfallet innebär
att vi på sikt skulle socialisera en väsentlig del av det privata näringslivet”.
LO:s dåvarande ordförande Gunnar Nilsson uttalade strax efter det
att rapporten publicerats, men innan han blivit överkörd av trycket inom
fackföreningsrörelsen, att ”den yttersta konsekvensen av förslaget är att
löntagarna via de fackliga organisationerna övertar makten i företagen”
och varnade samtidigt för att detta kan leda till ”att vi får en fackföreningsrörelse
av östeuropeisk modell”.
Sedan 1975 har löntagarfondsförslaget omarbetats ett flertal gånger,
men de väsentliga ingredienserna i form av fackföreningsstyrda, tvångsfinansierade,
kollektiva fonder med uppgift att köpa upp stora poster börsaktier
har hela tiden bestått. Att syftet inte heller förändrats har framgått
av LO-tidningens berömda rubrik 1980 ”Nu tar vi över”, Aftonbladets
ledare 17 april 1983 ”Fonderna är otvivelaktigt en av de i klassisk mening
mest socialistiska reformer som socialdemokratin någonsin varit ute för att
förverkliga” och senast LO :s andre ordförande Rune Molins tal på Skansen
i somras ”Det är inget att hyckla om. Det är makten det gäller.”
Löntagarfondernas risker påtalades också tydligt av Löntagarfondsutredningens
huvudsekreterare 1975 — 1981 och dess siste ordförande Berndt
öhman. I sin bok ”Fonder i en marknadsekonomi” skrev han i maj 1982:
1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 213—214
Mot. 1983/84:213
2
”Vi skulle få ett ekonomiskt system av mer öststatsliknande karaktär.
Likheten består i det kollektiva ägandets stora omfattning i näringslivet.”
Utan tvekan skulle en sådan maktkoncentration till fackföreningsrörelsen,
som löntagarfonderna successivt kommer att leda till, påtagligt förändra
vårt ekonomiska system i centralistisk, kollektivistisk och socialistisk
riktning. LO har redan den helt dominerande fackliga makten i Sverige.
Under de perioder landet har en socialdemokratisk regering förenas
redan i dag den fackliga och den politiska makten. Detta har med all
önskvärd tydlighet framgått av det senaste året, t. ex. på skattepolitikens
område där regeringen hösten 1982 bröt marginalskatteuppgörelsen med
centern/folkpartiet och i stället gjorde upp med LO, samt hösten 1983 då
regeringen vid en middag i LO-borgen fick direktiv om utformningen av
1984 års skatter. Skulle nu också makten över företagen koncentreras till
samma maktcentrum reser sig obönhörligt ett antal allvarliga frågor:
— Hur går det med konkurrensen i näringslivet om ägarkontrollen av
de flesta storföretagen ligger i ett och samma maktcentrum?
— Får vi ett producentstyrt i stället för konsumentstyrt ekonomiskt
system?
— Kommer nya företag att tillåtas konkurrera om det hotar de fackföreningskontrollerade
storföretagen ?
— Vem vågar kritisera den helt dominerande ägaren av näringslivet,
om denne samtidigt är fackföreningsorganisation?
— Kan en av folkmajoriteten vald regering föra en ekonomisk politik
som inte godkänts av landets dominerande både arbetsgivare och fackförening?
Visserligen sägs i propositionen att de 5 löntagarfonderna (och 4:e
AP-fonden) skall agera var för sig, men alla något så när insatta i hur
SAP/LO fungerar vet vilken samordning och toppstyrning som i realiteten
föreligger.
Genom att fackföreningsrepresentanterna skall ha majoritet så byggs
systemet upp så att den socialdemokratiska rörelsen tillförsäkras kontrollen
över fonderna oavsett politiska majoritetsförhållanden i landet. I ett
visst skede av löntagarfondsdebatten, närmare bestämt inför valet 1982,
fanns klara signaler om att styrelserna skulle tillsättas i allmänna val. Så sa
t. ex. Olof Palme i Almedalen 1982. Redan på den socialdemokratiska
kongressen 1981 uttalades följande: ”Starka principiella och praktiska
skäl talar för att fonderna utgör en självständig organisation som är skild
från de fackliga organisationerna. Fondernas ledning bör i sin kapitalförvaltande
uppgift och i sin ägarroll helst stå fria från organisationer som i
förhandlingar kan bli motpart till fonderna.” Samtidigt drogs den principiella
slutsatsen att det bästa alternativet vore ”att fondernas styrande
organ utses i direkta val med löntagarna som röstberättigade”. Men när det
kom till kritan fick de principiella synpunkterna vika. Kunde det möjligen
Mot. 1983/84:213
3
bero på att ett system med allmänna val krävt grundlagsändring och
därmed förhindrat införande av löntagarfonder redan 1984?
Ett av de argument som anförts för löntagarfonder är att bryta maktkoncentrationen
i näringslivet. Fackföreningsstyrda kollektiva löntagarfonder
skulle inte bara ersätta en maktkoncentration med en annan utan med en
betydligt större maktkoncentration!
Olika utredningar har visat att med en målmedveten policy när det gäller
aktieköp kan löntagarfonderna redan 1990 ha tagit över centrala delar av
svenskt näringsliv. För det behövs som alla vet ofta långt ifrån 51 % av
röstvärdet i ett aktiebolag. Om övertagande definieras som ett ägande av
minst 49% eller minst lika mycket som de i dag fem största ägarna har
tillsammans kan följande företag 1990 vara löntagarfondsstyrda: L M
Ericsson, Volvo, ASEA, Saab-Scania, SCA, Cementgjuteriet, Electrolux,
Alfa-Laval, SKF, Stora Kopparberg, Investor, Atlas Copco, Kerna Nobel,
Swedish Match, Boliden, Bofors, Fläkt, STC, Sonesson, MoDo och PLM.
LO-ekonomen Dan Anderssons påstående i LO-tidningen den 30 juni i år
att ”löntagarfonder i framtiden i realiteten bör kunna kontrollera de storföretag
som i dag kontrollerar en stor del av ekonomin” har onekligen
grund för sig.
Om fonderna nöjer sig med att försöka bli största delägare kan man 1990
ha hunnit uppnå detta i 75 börsföretag med tillsammans över 700 000
anställda.
För aktieköp i icke börsnoterade företag (t. ex. på OTC-listan) har i det
föreliggande förslaget alla begränsningar slopats för hur stor andel av
röstvärdet som löntagarfonderna får ha.
Centern har sedan länge påtalat behovet av en minskad maktkoncentration
inom näringslivet och har anvisat flera vägar för detta, t. ex.
— Satsning på de mindre företagen.
— Förbättrade förutsättningar för kooperativt ägande.
— Aktiesparfonderna som snart gett en halv miljon nya aktieägare här
i landet.
— Företagsanknuten individuell vinstdelning som länge funnits t. ex.
på Åkermans i Eslöv och numera också finns bl. a. på Volvo och i Handelsbanken.
— De i mitten av 1970-talet antagna arbetsrättsliga lagarna som styrelserepresentation
och MBL.
— Inrättande av privata investeringskonton.
I namnet löntagarfonder antyds att det är löntagarna som skall få ett
ökat inflytande. Men vilket reellt inflytande kommer den enskilde löntagaren
att ha i kollektiva fonder utan individuella andelar? Kommer hans
inflytande inte att bli lika mycket en chimär som i fackföreningsägda BPA?
Den gamle TCO-ledaren Valter Åman har skarpsynt karakteriserat fondidén
som ”låtsasdemokrati”.
Individuella andelar eller ”raka rör till löntagarens plånbok” som me
Mot. 1983/84:213
4
tallordföranden Leif Blomberg kallade det har man hela tiden envist
vägrat låta ingå i fondkonstruktionen.
För den enskilde löntagaren kan fondsystemet i stället innebära avsevärt
mindre personlig ”makt”. Vem skall stödja honom i en konflikt med
arbetsgivaren om denne är densamme som fackföreningen?
Sysselsättning
”Trygga jobben” har varit ett av slagorden för fonder. Men erfarenheten
visar att företag styrda av fackföreningsledare och politiker haft svårare att
klara konkurrensen i näringslivet. Som exempel kan nämnas BPA och
Statsföretag.
Vad svenskt näringsliv nu behöver är en genomgripande strukturomvandling
om man skall klara sig i framtiden. Men fackföreningsledare och
politiker lär även i fortsättningen ha svårt att stå emot lokala högljudda
krav om att hålla liv i förlustföretag med en förstelnad struktur. Hur ofta
har inte från lokalt fackligt håll under de senaste åren hörts orden ”Detta
hade aldrig hänt om vi haft löntagarfonder” när ett företag måst läggas ner.
Även de företag som går bra och därför kunnat nyanställa kommer att
få försämrade möjligheter genom att de tvingas inbetala stora summor till
fonderna. I värsta fall kan fonderna bli ett system för att slussa pengar från
framgångsrika företag med expansionsmöjligheter till kroniska förlustföretag
där sysselsättningen i längden aldrig kan bevaras.
Kapitaltillförsel
Ett argument som lyftes fram mycket under åren 1978—1980 var att
fonderna skulle tillföra näringslivet riskvilligt kapital. Sedan aktiesparfonderna
inrättats och åren 1981 — 1982 blivit en succé som varje år tillfört
börsen ca 2 miljarder kronor i friska pengar har det argumentet förts mer
i bakgrunden. För övrigt har löntagarfondsförespråkarna inte kunnat peka
på ett enda lönsamt projekt som omöjliggjorts på grund av brist på pengar.
Inflation och löner
Det för dagen populäraste argumentet för löntagarfonder är att det
skulle medverka till att hålla pris- och löneutvecklingen i schack. Detta
argument har kommit särskilt i ropet sedan regeringen i våras proklamerade
att den satt sitt inflationsmål för 1984 till 4%. Tanken är att om
löntagarna får ökad makt så skall man avstå från höga lönekrav trots att
vinstsituationen i näringslivet förbättrats i år. Men samma dag som löntagarfondspropositionen
lades på riksdagens bord presenterade LO lönekrav
för 1984 på 7 %, vilket tillsammans med överhäng och löneglidning
lär leda till en lönekostnadsökning nästa år på 10—11 %. Så var det med
Mot. 1983/84:213
5
den återhållsamheten. Egentligen är det inte så konstigt att löntagarna i
allmänhet inte är beredda att slå av på sina lönekrav på grund av löntagarfonderna,
eftersom det är något de själva aldrig bett att få.
Ett närbesläktat resonemang, som också då och då förekommit i debatten,
är att löneglidningen skulle minska om de vinstrikaste företagen
dränerades på sina ”övervinster”. Ingen mindre än P. O. Edin själv har
dock i en utredning vid 1976 års LO-kongress konstaterat att sambandet
mellan löneglidning och vinstnivå är svagt. Möjligen kan tvärtom en extra
vinstskatt ha motsatt effekt. Detta har påvisats i en uppsats av LO-ekonomen
Gösta Rehn om löneglidning. När skatten på vinsten är hög, minskar
företagets incitament att hålla tillbaka lönekostnaderna.
Solidariska lönepolitiken
Ett av de mål för löntagarfonderna som har funnits med länge är att
stödja den solidariska lönepolitiken. Men den solidariska lönepolitiken
innebär att man tar ut så höga löner att strukturomvandlingen påskyndas,
dvs. att mindre lönsamma företag som har svårt att betala lönerna slås ut,
samtidigt som högproduktiva företag har sådana vinster att de kan expandera
och suga upp den arbetskraft som friställs. Att löntagarfonder i
realiteten inte stöder den solidariska lönepolitiken, om den skall förenas
med målet om full sysselsättning, har klart påvisats bl. a. av Berndt Öhman
i ovannämnda bok. ”Man bortser härvid emellertid från problemen i de
lågproduktiva företagen, som får svårt att klara lönekostnaderna. De
sysselsättningsproblem som där uppstår kräver att det sker en expansion
på andra håll i näringslivet, men denna expansion motverkas av en 'äkta’
vinstdelning.”
ATP
Ett relativt nytt argument är att löntagarfonderna skall trygga ATPpensionerna.
Finessen är självfallet att man hoppas att det goda anseende
ATP har i breda grupper skall smitta av sig även till fonderna. Någon reell
förstärkning av AP-fondernas förmåga att betala ut pensioner kommer
löntagarfonderna inte att få. Det föreslagna avkastningskravet (3 % realt)
kommer bara att tillföra fonderna ca 5 miljarder kronor fram till 1990
samtidigt som pensionsutbetalningarna är nästan 400 miljarder kronor.
Däremot kan fonderna undergräva pensionsbetalningsförmågan på ett
mer djupgående plan om de leder till en förstelning av det svenska näringslivet
i stort. ATP-systemet är nämligen ett fördelningssystem, vilket innebär
att varje års pensionsutbetalningar i princip skall täckas av samma års
pensionsavgifter. Avgörande för avgiftsunderlagets utveckling är den allmänna
produktionsutvecklingen i landet.
Mot. 1983/84:213
6
Handläggningen
Själva handläggningen av löntagarfondsfrågan under det sista halvåret
har varit minst sagt märklig. Trots att bl. a. Olof Palme flera gånger, inte
minst i valrörelsen, upprepat vikten av en bred förankring för löntagarfondsförslaget
har såväl utredningarna som remissförfarandet blivit rena
hastverk. Sveriges näst största löntagarorganisation TCO ansåg sig över
huvud inte ha tid att besvara remissen. Kammarrätten i Stockholm har i sitt
remissyttrande sagt att utredningen om vinstdelning är skissartad och
varken har den bredd eller det djup som normalt utmärker kommittéförslag
i centrala ämnen. Kammarrätten ansåg det därför inte meningsfullt att
detaljgranska författningstexterna. Vinstdelningsmodellens inflationsomräkning,
som delvis hämtats från det remisslaktade förslaget om ”Real
beskattning”, har helt utdömts av bl. a. Föreningen Auktoriserade revisorer.
Även lagrådet har ställt ”sig kritiskt till att en fråga av så stor principiell
betydelse och med så kontroversiella inslag beretts på sätt som skett”.
Konstitutionella frågor
Lagrådet har i sitt yttrande menat att någon erinran mot det föreslagna
löntagarfondssystemet inte kan göras från grundlagsenlig synpunkt.
Regeringen borde enligt vår mening berett ärendet på ett sådant sätt att
lagrådet fått god tid och tillräckligt underlag för att djupare än nu varit
möjligt ha kunnat penetrera de konstitutionella aspekterna av löntagarfondsförslaget.
I den allmänna debatten såväl som i remissvaren harju åtskilliga konstitutionella
frågetecken rests.
Ett av dem har gällt om fondförslaget står i överensstämmelse med
konstitutionens regler om expropriation (RF 2:18). Förslaget innebär ju att
medel tvångsvis överförs från privata företag till löntagarfonder, medel
som dessa fonder sedan skall använda för inköp av aktier delvis i samma
företag. Detta medför i realiteten att företagen tvingas finansiera sin egen
socialisering.
Enligt vår uppfattning finns det skäl för riksdagens konstitutionsutskott
att noga överväga fondförslaget ur konstitutionell synvinkel.
Mot svenska folkets vilja
Slutligen måste konstateras att ingen fråga har under de senaste decennierna
så splittrat nationen politiskt som löntagarfonderna. Detta dessutom
i en tid då de ekonomiska problemen i stället bort mana till samling.
I valrörelsen förespeglade olika ledande socialdemokrater väljarna att
löntagarfonder inte skulle genomdrivas om inte en bred samling kunde
åstadkommas.
Mot. 1983/84:213
7
1 direkt strid mot detta söker nu SAP/LO att genomtrumfa förslaget
utan något annat stöd i det svenska samhället än kommunistpartiet.
Även inom fackföreningsrörelsen finns ett utbrett motstånd mot löntagarfonder.
TCO:s största förbund SIF är emot. Vid den enda medlemsomröstning
som skett i ett fackförbund (försäkringstjänstemännen) var 70 %
emot och bara 12 % för. Huvudorganisationen SACO/SR är direkt emot.
T. o. m. bland LO:s egna medlemmar lär enligt opinionsundersökningar
fler vara motståndare än förespråkare.
De opinionsmätningar som gjorts bland svenska folket visar samtliga att
en förkrossande majoritet är motståndare och att motståndet successivt
vuxit allt eftersom folk hunnit sätta sig in i vad löntagarfondsförslaget
innebär.
Skillnaden i folkligt stöd framgår också kristallklart när man jämför den
uppslutning 4-oktoberdemonstrationen fick med de ödsliga opinionsmöten
som LO-ombudsmän försökt hålla på gator och torg under de senaste
två veckorna.
Löntagarfondsbeslutet sker alltså i direkt strid med
— hela den icke-socialistiska oppositionen
— hela det svenska näringslivet
— betydande delar av fackföreningsrörelsen
— och sist men inte minst en klar majoritet av svenska folket.
Centern säger kategoriskt nej till löntagarfonder och kommer om förslaget
genomförs att arbeta för ändrade majoritetsförhållanden efter 1985 års
val så att löntagarfondssystemet omedelbart kan avvecklas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:50 angående löntagarfonder.
Stockholm den 23 november 1983
THORBJÖRN FÄLLDIN (c)
OLOF JOHANSSON (c)
BERTIL JONASSON (c)
ARNE FRANSSON (c)
KARL BOO (c)
ANDERS DAHLGREN (c)
NILS G. ÅSLING (c)
KJELL A. MATTSSON (c)
RUNE GUSTAVSSON (c)
BRITTA HAMMARBACKEN (c)
CLAES ELMSTEDT (c)
EINAR LARSSON (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)
GUNNEL JONÄNG (c)
GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle
