Livsmedelstillsatser m. m.

Motion 1983/84:1025 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

2

Motion

1983/84:1025

Lars Werner m. fl.

Livsmedelstillsatser m. m.

I denna motion behandlas frågor om gifter i vår miljö och tillsatser i vår mat
samt deras påverkan på människors hälsa och ohälsa.

”Det behöver sägas oftare, att människorna är fundamentalt sega och
motståndskraftiga djur, underbart väl konstruerade och mestadels i stånd att
klara sig gott på egen hand.” Citatet är hämtat ur boken Liv och hälsa (Liber
1979). Vad författarna menar är att människokroppen är förbluffande
självläkande och stryktålig att stå emot farliga ämnen. Detta förhållande får
dock inte hindra att alla insatser görs, som är möjliga att göra - för att
förhindra och begränsa gifter i vår miljö och tillsatser i vår föda.

Bekämpningsmedel

Nästan halva den svenska jordbruksarealen behandlas årligen med någon
form av bekämpningsmedel. Ytterligare kemikaliemängder tillförs marken
direkt genom t. ex. konstgödsling av jord- och skogsbruksmark, läckage från
soptippar och genom spridning av rötslam eller indirekt genom t. ex.
industrin och biltrafikens luftföroreningar.

Några effekter av den pågående markförgiftningen har redan konstaterats:
Ökade kadmiumhalter i spannmål och på sina håll minskad skogstillväxt
Över hela landet faller ett surt regn. Sur nederbörd i kombination med andra
föroreningar ger upphov till särskilt allvarliga problem. Kunskapen om de
olika föroreningarnas långsiktiga effekter är mycket ofullständig.

Huvuddelen av det man vanligen menar med bekämpningsmedel används i
Sverige inom jordbruket (nästan 5 000 ton aktiv substans per år). Merparten
utgörs av diverse ogräsmedel (herbicider). Inom skogsbruket används
dessutom ca 100 ton, medan förbrukningen inom fruktodling, trädgårdsbruk
och hushåll motsvarar ytterligare ca 1 000 ton bekämpningsmedel.

Problemet med bekämpningsmedelsrester och andra miljögifter i mat är
inte begränsat till bär, frukt och grönsaker. Också de nyfödda spädbarnen får
i sig rester av bekämpningsmedel och andra miljögifter via modersmjölken.
DDT, dieldrin och PCB hör till de substanser som sedan mer än ett årtionde
påträffats i modersmjölk i Sverige. I åtskilliga fall är halterna ännu så höga att
spädbarnet riskerar att få i sig mer än vad experterna inom FAO och WHO
föreslagit som högsta godtagbara dygnsintag, enligt antologin Blågul miljö,
Miljödatanämnden 1982. Det finns dock ingen anledning att rekommendera
en minskning av amningen. Tvärtom, bör den i stället öka därför att

Mot. 1983/84:1025

3

amningen är viktig för barnets näringsbehov, infektionsskydd och
känslomässiga utveckling.

Målet måste vara ett jordbruk utan kemiska bekämpningsmedel. Om detta
leder till en något lägre produktion och något högre livsmedelspriser bör det
kunna accepteras. Ny forskning måste stimuleras för att få fram nya metoder
för biologisk bekämpning av ogräs och skadeinsekter.

Kontrollen av bekämpningsmedelsrester i livsmedel sker genom
stickprover på hela partier frukt och grönsaker. Två tredjedelar av de 700 000
ton frukt, bär och grönsaker som vi äter varje år kommer från utlandet.
Prover tas både på inhemska och utländska varor. År 1980 fann man för höga
bekämpningshalter i 2% av proven. Det är livsmedelsverket som utför
stickprovskontrollerna. Möjligheten att stoppa ett parti med för höga halter
är begränsad. Varorna är redan distribuerade till handeln och har i de flesta
fall också nått konsumenterna innan analysresultaten är klara. De svenska
gränsvärdena är baserade på ADI (acceptabelt dagligt intag) som betyder
”högsta godtagna halt”. Finland tillämpar i stället ”högsta tillåtna halt”. Där
kan man hålla kvar ett parti i avvaktan på analysresultatet, och partiet
kasseras om halterna visar sig vara för höga. Sverige borde enligt vpk skärpa
bestämmelserna och arbeta efter det finska systemet.

Det saknas uppgifter på varornas förpackning om de bekämpningsmedel
som använts. Konsumenterna får således inte veta något om de rester av
bekämpningsmedel som eventuellt kan finnas i den mat de köper.

Kadmium

Handelsgödsel som är fosforbaserade innehåller oftast föroreningar av
kadmium. Försurningen i markerna underlättar för växterna att ta upp
kadmium. Så har t. ex. kadmiumhalten i vetet fördubblats under de senaste
50 åren. Kadmiumhaltiga fosfatgödselmedel står för tillförsel av flera ton
kadmium om året till de svenska åkerjordarna, som ju används för
livsmedelsproduktion. Kadmium finns runt omkring oss. Det finns i barnens
plastleksaker, i våra plastredskap i köket, i bärkassarna från affärerna, i
batterierna i våra kameror och i våra fickräknare. Kadmium finns också i vår
mat och i våra njurar. Vissa grupper av befolkningen torde redan i dag ligga
ytterst nära gränsen för kadmiumskador. En fördubbling av kadmiumhalten i
miljön skulle innebära risk för allvarliga njurskador för omkring 400000
människor.

Extremt höga halter av kadmium har uppmätts i njurar och lever från älgar
som fälldes under jakten 1980 i Blekinge och norra Skåne. Dessa
extremvärden skall sättas i samband med försurningen. Sur nederbörd lakar
ur kadmium som varit bundet i marken. Detta kadmium har sedan tagits upp
av växterna som i sin tur utgjort föda för älgarna. Dessa kadmiumfynd visar
på ett mycket påtagligt sätt vilka följdeffekter den fortgående försurningen
kan få.

Mot. 1983/84:1025

4

Från 1982 är det förbjudet att använda kadmium inom vissa områden,
t. ex. stabilisatorer och färgämnen eller för ytbehandling. Men när det gäller
livsmedel finns f. n. inga fastställda gränsvärden med undantag för
dricksvatten.

Maten

Vår mat har fått mycket uppmärksamhet under de senaste årens
miljödebatt. ”Biodynamisk” och ”naturenlig” odling har blivit begrepp, och
hälsokostbranschen har fått ett uppsving.

Mycket av diskussionen har gällt kemiska ämnen i livsmedel - rester av
bekämpningsmedel, ämnen från förpackningar och avsiktliga livsmedelstillsatser.
Några av de hetaste debatterna har gällt cyklamat, vinylklorid från
plastförpackningar, tungmetallerna bly och kadmium från keramikkärl,
mögelgifter, nitrat och nitrit i dricksvatten, charkuterivaror och grönsaker.
Dessutom ägnas kostens sammansättning ökat intresse - främst sambandet
mellan mättade fettsyror och hjärt-kärlsjukdomar. Andra faktorers samband
med flera cancerformer och tillagningens betydelse för cancerrisken har
också på senare tid debatterats, och nya forskningsrön presenteras ständigt.

Vid bedömningar av hälsorisker med kemiska ämnen i livsmedel försöker
man beräkna hur mycket som en människa kan äta utan att påtagliga risker
för hennes hälsa uppstår. Livsmedelstoxikologerna försöker avgöra hur stor
risken är vid ett visst intag av ämnet. För två grupper av ämnen bekämpningsmedelsrester
och avsiktliga livsmedelstillsatser - har man
internationellt fastställt s. k. ADI-värden. Mycket kunskap saknas för
beräkning av dessa, framför allt om de långsiktiga effekterna, på
människokroppen. Det bästa vore givetvis att i största möjliga utsträckning
bringa ned användningen av bekämpningsmedel genom andra metoder att få
bukt med skadeinsekter och ogräs, och att minska antalet och mängden av
livsmedelstillsatser.

Som exempel på avsiktliga tillsatser i våra livsmedel kan nämnas:
Berikningsmedel (vitaminer, järn, jod), färgämnen (naturliga och
syntetiska), konserveringsmedel, konsistensgivare, antioxidationsmedel,
emulgeringsmedel, aromämnen (naturliga och syntetiska, man beräknar att
det finns närmare 2000 aromämnen i bruk).

Frågan måste väckas: Är det nödvändigt att blanda antimögelmedel i vårt
bröd och att förse potatisen med antigroningsmedel? Mycket skulle kunna
uteslutas med andra produktionsordningar. Men det är klart, bakar man
limpor i södra Sverige som sedan skall transporteras genom hela landet till
olika försäljningsställen, så skulle de mögla innan de ens nådde resp. affär.
Och det skulle ju bli en väldigt olönsam affär för storbagerierna. Likadant
förhåller det sig med potatisen - den skall också hålla så länge som möjligt för
att vara lönsam för producenterna. Så förhåller det sig med de flesta av våra
livsmedel.

Mot. 1983/84:1025

5

Förpackningar

Kan förpackningarna förgifta maten? Vinylklorid från plast och metaller
från konserveringsburkar och keramik har varit föremål för uppmärksamhet
i debatten om eventuella hälsorisker med livsmedelsförpackningar.
Vinylklorid i PVC är bara ett exempel på s. k. monomerer som kan finnas
kvar i de färdiga plastvarorna. I våra kök finns en rad andra plaster.

Akrylonitril misstänks vara cancerframkallande och används som råvara
för plasten till rigelloflaskor för öl och läskedrycker. Framställningstekniken
har numera förfinats, och halterna akrylonitril i dryckerna är därmed så låga
att de knappt kan mätas. Men ändå - varför inte använda glasförpackningar?
Frågan om dryckesförpackningar tas upp av vpk i särskild motion.

Styren används bl. a. till plasten i yoghurtbägare och ger bismak i halter ner
till 0,1 milligram per kilo. Det är inte hälsofarligt - men ändå - varför inte
använda förpackningsmaterial som inte ger bismak?

Tenn och bly som löses ut från konservburkar av plåt är ett annat problem
när det gäller livsmedelsförpackningar. Man har konstaterat att både bly och
tenn förorenar den konserverade varan. Tenn kan inte lagras i kroppen men
kan ge akuta förgiftningar. Blymetallen kan däremot lagras i kroppen och
därmed ge kroniska skador. Barnen är speciellt i riskzonen i detta fall. Det lär
dock inte vara någon fara att äta plåtburkskonserver under förutsättning att
man inte låter större delen av sin föda under en längre tid bestå av dessa
konserver.

När det gäller keramiskt och emaljerat hushållsgods visade en
undersökning som livsmedelsverket gjorde för några år sedan, att omkring
5 % av de föremål som undersöktes var av sådan kvalitet att de inte borde ha
använts för långtidsförvaring av sura livsmedel. En barnservis hade så höga
halter att den inte alls borde användas för mat.

Konsumeternas osäkerhet ökar om vad man bör, kan och skall äta. Det
verkar ibland som om allt är farligt att förtära - åtminstone ur någon aspekt.
Det är inte bara livsmedlen i sig som kan vara hälsofarliga - också på vilket
sätt de är förpackade. Man borde ha rätt att kräva ofarliga livsmedel,
förpackade i material som är ofarliga för vår hälsa.

Bestrålning av livsmedel

Under senare tid har också frågan om bestrålning av maten kommit upp.
Bestrålning av livsmedel med joniserande strålning i syfte att bekämpa
mikroorganismer eller insekter har dock prövats i laboratorier sedan
1940-talet.

Frågan om bestrålning är en känsloladdad fråga, och det finns en allmänt
spridd oro och misstro mot livsmedelsbestrålning som grundar sig på att man
tror att bestrålade livsmedel blir radioaktiva. Omfattande djurförsök har
gjorts utan att några hälsorisker har kunnar påvisas. Det anses därför helt
klart att förtäring av bestrålade livsmedel inte kan medföra stora hälsorisker.

Mot. 1983/84:1025

6

Kravet att helt förklara dem riskfria går däremot inte att uppfylla.
Livsmedelsverket säger för sin del att det inte finns några toxikologiska,
näringsmässiga eller mikrobiologiska skäl att motsätta sig behandling av
livsmedel med joniserande strålning. Den kommitté som har haft att utreda
frågan säger att ”livsmedel som bestrålas vid energier under 10 MeV, dvs. på
rekommenderat sätt, inte kan bli radioaktiva”. Den fråga man ställer sig som
konsument blir då: Vad händer om man går över dessa 10 MeV? Frågan blir
desto allvarligare, då det f. n. inte finns något sätt att mäta och analysera om
ett livsmedel har blivit bestrålat.

I livsmedelslagen finns inget direkt krav på information om hur livsmedlen
har blivit beredda eller behandlade. Det måste vara ett grundläggande
konsumentkrav, att den som köper en vara också skall få reda på hur den har
preparerats. Självklart måste det framgå om en vara har utsatts för
bestrålning eller inte.

Fram t. o. m. 1982 hade 23 länder givit tillstånd att bestråla 39 olika
livsmedelsprodukter, varav de flesta gällde groningshämning av potatis och
lök. I Sverige har hittills bara en formell förfrågan om bestrålning av
livsmedel kommit in till livsmedelsverket, och då gällde det kryddor. Något
ställningstagande är inte för dagen aktuellt eftersom frågan fortfarande ligger
under utredning. Men det finns anledning att inta en högst restriktiv hållning,
dels därför att ofarligheten inte helt kunnat bevisas, dels därför att det finns
metoder för förvaring och lagring som är bättre, nämligen t. ex. frysning,
kylning och torkning.

Kost och hälsa

Det finns många mer eller mindre fastslagna samband mellan kostfaktorer
och vårt hälsotillstånd. Under senare år har forskningen konstaterat ett
samband mellan mat och cancer. Enligt en del forskare skulle så mycket som
50% av cancerfallen kunna bero på matvanorna. Kostens sammansättning
har stor betydelse. Man vet t. ex. att frekvensen av cancer i grovtarmen ökar
med fett och mindre fibrer i kosten. Det finns också ett direkt samband
mellan fettintaget och bröstcancer.

När det gäller matlagningens roll är det belagt att upphettning av
äggviteämnen (protein) leder till att det kan bildas mutagena ämnen. På
stekytan på kött bildas substanser, som hör till de mest mutagena som
någonsin upptäckts. Grillning och grillkol kan ge mycket höga halter av
polyaromatiska kolväten, bl. a. det starkt cancerframkallande benspyren.
Vid en undersökning fann man på ytan av en enkilos träkolsgrillad stek lika
mycket benspyren som i röken från 600 cigarretter. Trots att man vet att det
finns ett samband mellan kost och cancer, är forskarna ännu inte beredda att
ge några helt säkra rekommendationer beträffande vad vi bör äta.

Mot. 1983/84:1025

7

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1.att riksdagen uttalar sig för ökade forskningsinsatser om
alternativa odlingsmetoder,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag om
att upplysning om bekämpningsmedelsrester skall anges på alla
förpackningar med livsmedelsprodukter,

3. att riksdagen uttalar att Sverige måtte tillämpa ”högsta tillåtna
halt” i stället för ”högsta godtagbara halt” när det gäller halter av
bekämpningsmedelsrester i livsmedel och hos regeringen hemställer
om erforderliga åtgärder i enlighet härmed,

4. att riksdagen uttalar sig för att bestrålning av livsmedel ej får
förekomma,

5. att riksdagen uttalar att tillsatser i livsmedel i största möjliga
utsträckning skall begränsas,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om fastställande av högsta
tillåtna gränsvärde för kadmium i livsmedel.

Stockholm den 23 januari 1984

LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
INGA LANTZ (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
JOHN ANDERSSON (vpk)
HANS PETERSSON (vpk)

OSWALD SÖDERQVIST (vpk)
PER ISRAELSSON (vpk)

i Hallstahammar