Livsmedelspolitiken

Motion 1986/87:Jo278 Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Jo278

Lars Werner m. fl. (vpk)
Livsmedelspolitiken

I Sverige bestäms jordbruksproduktionens inriktning och omfattning av
marknaden och dess lönsamhetsvillkor. En allt starkare opinion kräver
förändringar av detta.

Alla medborgare behöver trygg tillgång till föda. Den skall vara näringsrik,
smaklig och hälsosam. Den skall kunna köpas till priser som alla har råd att
betala. Det är från dessa utgångspunkter jordbruksproduktionen skall
bestämmas.

Den samhälleliga politiken på detta område har traditionellt i första hand
syftat till att reglera förhållandena inom själva jordbruket. För ett antal
årtionden sedan hade detta sin grund i att ”modernäringen”, jordbruket, var
direkt försörjningskälla för huvuddelen av befolkningen. Vi har i dag en helt
förändrad bild. Huvuddelen av tidigare brukningsenheter har slagits ut, yttre
rationalisering, ökad maskinanvändning, insatsmedel och andra former för
mer effektiv produktion har lett till att en jordbruksbefolkning på några få
procent svarar för en jordbruksproduktion mycket större än tidigare.
Produktionen har stor betydelse för övriga grupper. Många arbetar med
transporter, förädling och distribution av livsmedel. Jordbruket är sålunda
fortfarande ”modernäring” i den meningen.

Men denna totala förändring i jordbruksproduktionen, med specialisering,
koncentration och uppkomsten av en omfattande förädlingsindustri,
har fått en rad både oanade och oönskade konsekvenser. Samhället har
emellertid ännu inte dragit tillräckliga slutsatser av den faktiska förändringen
av verkligheten. Det är hög tid att vidga begreppet jordbrukspolitik till en
allmän livsmedelspolitik. En sådan skall omfatta inte bara produktion av
livsmedel och råvaror till livsmedel utan också förädling och distribution,
frågan om konsumenternas inflytande, frågan om koncentrationen och om
behovet av lokal livsmedelsproduktion. Livsmedelspolitiken skall reglera
strukturen. Den skall ange inriktning på resurshushållning, god markanvändning
och beakta alla viktiga miljökrav.

Odlingens omfattning

En grundläggande princip beträffande jordbrukets omfattning är att all
åkermark också skall brukas.

De klimatiska och andra förutsättningarna är mycket skilda i olika delar av
landet men variationsmöjligheterna är också stora. Ett skäl att bedriva
jordbruk i alla delar av landet är dess stora regionalpolitiska betydelse. En

stor del av glesbygdens folk är sysselsatta inom jord- och skogsbruk. En
levande miljö i hela landet, ett levande Sverige, där människor bor och
arbetar, där landskapet inte är igenväxt och förbuskat, förutsätter ett levande
jordbruk. Beredskapsskäl måste också beaktas. Vid en avspärrning skall vi
dels klara totalförsörjningen, dels klara försörjningen i varje enskild del av
landet. Också detta talar, trots alla skillnader i jordens produktivitet m. m.,
för jordbruk i alla landsdelar. I själva verket är det viktigt att de olika
regionerna blir så ”självförsörjande” som möjligt, att vi inte utarmar vissa
områden och godtar en okontrollerad centralisering, innebärande att foder,
mjölk, kött, bröd osv. i växande grad transporteras kors och tvärs över
landet. Detta medför också färskare livsmedel av bättre kvalitet.

Jordbruket kan inte alltid ses som en fristående näring utan kan med fördel
ses i kombination med andra sysselsättningar. Sambandet med skogsbruket
är naturligt och traditionellt i många delar av landet. Också frukt- och
trädgårdsodling, bärodling/plockning, biodling, jakt, svampodling/plockning,
diverse hantverk, turism och fiske kan ses som delar av en allsidig
verksamhet för att upprätthålla jordbruket också i områden med lägre
produktivitet.

Överskottsproblem

Förra årets spannmålsskörd uppgick till 5,6 miljoner ton, i stort sett
oförändrad sedan 1985. Spannmålsöverskottet blev 1,3 miljoner ton. Även
på animaliesidan finns samma problem. Vi behöver exportera ca 10% av
nötköttet och ungefär det dubbla av fläsket.

Vårt överskott kommer inte världens svältande människor till godo.
Världshandeln med livsmedel dikteras av samma princip som all annan
handel — vinstintresset. Bara de som har råd att betala kan ta del av
produktionsöverskottet. Nödvändigt bistånd, hjälpsändningar och övrigt
värdefullt arbete av stater, internationella organ och frivilliga krafter ändrar
inte på grundläggande orsaker till skillnaderna mellan fattiga och rika länder.
Det kan inte heller vår livsmedelspolitik göra. Det är främst genom stora
mängder insatsmedel — handelsgödsel, bekämpningsmedel, importerade
fodermedel - som vårt överskott uppstår. Därför innebär ett läge med
tyngande överskott ett utmärkt tillfälle att lägga om jordbruks- och
livsmedelsproduktionen till en mer balanserad produktion.

Produktionens inriktning

En ganska stor och växande del av produktionen av fläsk, broiler och ägg sker
nu i ”djurfabriker”, skilda från det egentliga jordbruket. Det finns tendenser
att transnationella företag tar över delar av animalieproduktionen och
skaffar kontroll över både avel och fodertillförsel. Det finns också anledning
att både från etiska och folkhälsosynpunkter vara starkt kritisk till formerna
för denna fristående animalieproduktion. Det sammanhänger bl. a. med
användningen av s.k. kemoterapeutiska (antibiotikaliknande) medel i
uppfödningen. Vpk anser att nya ”djurfabriker” inte skall få uppföras och de
befintliga inte byggas ut. De bör i stället på sikt avvecklas och produktionen

Mot. 1986/87

Jo278

19

knytas till jordbruket i decentraliserade, måttligt stora anläggningar.

Dagens ofta ensidiga odling utarmar jorden och gynnar angrepp av
skadegörare. Bekämpningen formas ofta till ett slags kemiskt krig mot
naturen. En allsidig växtföljd, anpassad efter regionala förhållanden,
minskar däremot förekomsten av ogräs, skadedjur och växtsjukdomar. Det
är av flera skäl viktigt att i högre utsträckning än i dag producera
proteinfodret inom landet. En successiv avveckling av kemikalieanvändningen
kan — åtminstone i inledningsskedet - leda till lägre avkastning av vissa
grödor, men är ändå önskvärd.

Ekologiska hänsynstaganden och risken för resistensbildning är skäl att
söka andra vägar än kemikalieanvändning. Så länge bekämpningsmedel
används behöver vi en förstärkt produktkontroll. En ökad satsning på
resistensförädling är också viktig. Möjlighet till viss framgång anses föreligga
beträffande 90% av sjukdomarna på lantbruksväxter samt vissa viktiga
frukt-, bär- och köksväxtslag. För växtskadedjuren är kunskaperna sämre
beträffande tänkbara resultat.

Det som i debatten kallas alternativ odling är knappast något entydigt
begrepp, även om det finns grupper av producenter och distributörer som har
formulerat regler för sin verksamhet. Det gemensamma är avståndstagandet
från gifter och övriga medel i produktionen som försvårar ett jordbruk i
ekologisk balans. Alternativodlingen bör gynnas och få samhällets stöd för
att utveckla och sprida metoder, kunnande och erfarenhet.

Trädesersättningen är till nackdel för redan etablerade alternativodlare
eftersom de ofta har träda eller gröngödslingsvall. Ersättningen betalas
endast ut till utökat trädesavtal jämfört med förhållandena 1984/85. Alternativodlare
bidrar inte till spannmålsöverskottet och bör få ersättning för all
trädesareal. Enligt liknande resonemang kan förmalningsavgiften på alternativodlad
brödsäd avskaffas, liksom slaktdjursavgiften för alternativuppfödda
djur. Slaktdjursavgiften borde kunna användas som instrument även beträffande
djur som föds upp med konventionella metoder. Ett avskaffande av
slaktdjursavgiften inom norra stödområdet, som ”importerar” kött från
södra Sverige, skulle stimulera en mera regionalt balanserad produktion.

Fisket i försörjningen

Fisket har som näring ofta kombinerats med jordbruk; det gäller inte enbart
insjöfisket utan i stor utsträckning också havsfisket. Det egentliga yrkesfisket
är numera av ganska liten omfattning. Fisk är en viktig källa för att tillföra
kroppen animaliskt protein. Från konsumentsynvinkel är därför fiskerinäringen
av stor betydelse. Utöver näringsmässiga skäl talar flera andra för att
livsmedelspolitiken bör främja en ökad produktion och konsumtion av fisk
och fiskprodukter.

Räknat per individ är Sverige världens största importör av fiskprodukter.
Efterfrågan är alltså redan nu stor. Det finns därför utrymme för utbyggnad
av fiskförädlingen om det görs i samplanering med andra näringar. Fisket bör
ges bättre villkor och förutsättningar. Även vattenbruk med odling av olika
slag bör utvecklas. En kraftig expansion på detta område skulle kunna ge
arbete åt flera tusen personer, samtidigt som det minskar sårbarheten på

Mot. 1986/87

Jo278

20

området och kan åstadkomma en faktisk kostförbättring. Ett optimalt fiske
förutsätter noggranna kunskaper om fiskebeståndens storlek och havets
ekologi. Fisket måste utformas så att långsiktig lönsamhet och fiskevård
gynnas och kortsiktiga vinstintressen bekämpas.

Fisket kan spela större roll i folkhushållet om vi etablerar en statlig
fiskepolitik — där hänsyn tas till de stora skillnaderna i öst- och västkustfiske
- med sikte på att bättre utnyttja havets resurser och med ekologiska hänsyn
för att ge arbete och försörjning.

Trädgårdsnäringen

70% av produktionen är koncentrerad till området Skåne, Blekinge,
Flalland, Östergötland och Stockholms län - Skåne står ensamt för 60%!
Denna obalans kan minskas genom förbättrad information och kunskapsöverföring.
Betingelserna för trädgårdsodling kan förbättras genom sambruk
av lagerutrymmen och maskinutrustning. Efterfrågan på trädgårdsprodukter
ökar. Men trädgårdsnäringen är pressad av importkonkurrens och har en
svag ställning organisatoriskt. Gränsskyddet behöver ses över.

Mat och makt

70% av livsmedelsproduktionen passerar genom jättegrossisternas (KF,
ICA, Dagab-NK-Åhléns) händer. Dessa styr livsmedelsteknologin och
matkvaliteten. Specialisering av arbetet har liksom ensidig produktion
medfört en fortgående utarmning av arbetets innehåll och yrkeskunskaper
hos livsmedelsarbetarna. Livsmedelsarbetarförbundet går också som enda
svenska fackförbund till offensiv mot storskalighet och försämrad matkvalitet.
I ett näringspolitiskt program kräver förbundet decentralisering och ökat
inflytande för konsumenterna.

Kraven som borde omfattas av hela arbetarrörelsen gäller en decentraliserad
och mindre sårbar produktion och förädlingsindustri med en regional
spridning för att slå vakt om självförsörjning, garantera sysselsättning,
vidareutveckla och bredda yrkeskunnandet och skapa bättre arbetsvillkor i
samtliga produktionsled.

Livsmedelsindustrin ägs till ca 1/3 av privata svenska kapitalägare.
Volvo-Beijerkoncernen dominerar. Ca 12% ägs av enskilda utländska
kapitalägare, där de största världsföretagen på området finns representerade,
som holländska Unilever, schweiziska Nestlé, CPC International,
Cadbury osv.

Den hårda priskonkurrensen i detaljhandelsledet, dvs. ett hårt tryck på att
skära ner kostnaderna, har lett till ett minskat sortiment och specialiserad
produktion vid varje enhet. Ett samarbete med verkstadsindustrin har
inletts, där maskinleverantörerna nu spelar en avgörande roll för utvecklingen
inom livsmedelsindustrin. Det teknologiska kunnandet övergår därmed
till maskinindustrin. Härigenom har de ledande i Sverige — Alfa Laval, Tetra
Pak, PLM, Volvo-Beijer m.fl. — även en stark ställning internationellt.

Den kemiska industrin, vilken levererar bekämpningsmedel till jordbruket
och tillsatser till livsmedelsindustrin, har också ett betydande inflytande.

Mot. 1986/87

Jo278

21

Eftersom denna bransch domineras starkt av multinationella intressen och
maktkoncentration, ökar sårbarheten i det svenska jordbruket och inom
livsmedelsproduktionen.

Ett fåtal stora maktgrupper har fört oss in i en snabb utveckling mot
högteknologisk produktion, stordrift och specialisering. Utslagning av
mindre och medelstora företag sker också i snabb takt. Med hänsyn till
beredskap, nationellt oberoende, sysselsättning och regionalpolitik innebär
detta en farlig utveckling.

Volvos makt över vår mat är ett slående exempel på koncentration och
monopolisering inom livsmedelsbranschen. Livsmedelssektorn svarar för
nära 10 % av Volvos omsättning. Biljätten är på väg att genom sitt Proventor
Food AB bli landets största livsmedelsjätte. Volvo reglerar en stor del av
svenska folkets matvardag. Genom Cardo tar man ett avgörande grepp över
biotekniken och utvecklingen av utsädet via Hilleshög och Weibulls.

Kapitalets makt över maten måste inskränkas

Jordbrukspolitiken måste vidgas till en heltäckande livsmedelspolitik. Hela
produktionskedjan från råvara, förädling, distribution och till handeln,
måste samordnas planmässigt.

Konsumentinflytande

Konsumenterna har i dag mycket litet inflytande över hur den mat vi alla äter
framställs och över prissättningen på varorna. Det finns inte någon stark,
organiserad konsumentrörelse. KF ägs visserligen av konsumenterna själva
genom ca 2 miljoner medlemmar och sägs representera det starkaste
demokratiska inslaget i den svenska livsmedelsförädlingen och distributionen.
KF:s inriktning har dock följt de kapitalistiska ägargruppernas utveckling
i många avseenden. Dock har KF visat större lyhördhet för satsningar på
alternativa och avkemikaliserade varor allteftersom konsumenternas krav
har vuxit fram.

I de högindustrialiserade länderna har jordbruket som ekonomisk bas i
samhället förlorat i betydelse. Några få procent av befolkningen är direkt
sysselsatta i jordbruket som utmärks av hög mekanisering och stor insats av
ofta importerade produktionsmedel. Jordbruksproduktionens betydelse har
förskjutits från att ha varit folkflertalets både utkomstkälla och kostförsörjningsmöjlighet
till att gälla det senare.

Det mest påtagliga inflytandet över livsmedelspolitiken har konsumenterna
i dag genom den konsumentdelagation som är en av parterna vid
jordbruksprisförhandlingarna. Hittills har dock dessa förhandlingar varit
hårt bundna av beslut i riksdagen genom de löpande jordbruksavtalen.
Dessutom är konsumentdelegationen inte renodlat konsumentinriktad till
sin sammansättning. Här finns, förutom representanter för de fackliga
organisationerna och riksdagspartierna, representanter för det privata
näringslivet i tillverkar-, grossist- och handelsleden. Det har måhända
fungerat någorlunda eftersom det endast varit leden före grossister och
handel man förhandlat om och man därför haft gemensamt intresse av så låga
råvaru- och produktpriser som möjligt. Men om man skall vidga livsmedels

Mot. 1986/87

Jo278

22

politiken att omfatta också dessa led, kan en konsumentdelegation knappast
vara sammansatt på detta vis. Det behövs andra och fler kanaler för
konsumentinflytande.

Den offentliga sektorn konsumerar stora mängder livsmedel på daghem,
sjukhus, skolor, militärförläggningar osv. Den äger också betydande jordbruksarealer.
Vid offentlig upphandling bör villkor ställas så att konsumenternas
behov av giftfria och högkvalitativa livsmedel tillgodoses. Härigenom
skulle en stimulans ges åt en riktig produktionsinriktning och ett bidrag
lämnas till folkhälsan och vettigare konsumtionsmönster.

Livsmedelsarbetarna har i likhet med konsumenterna förlorat möjligheten
att i dag kontrollera varornas kvalitet. Samtidigt finns det nu ett mycket
starkt engagemang hos enskilda konsumenter, miljörörelsen, vissa producenter/jordbrukare
och livsmedelsarbetare. Folkhälsofrågorna har mött ett
nytt starkt gensvar hos stora grupper också inom den fackliga rörelsen i
övrigt, vid sidan av den vanligare arbetsmiljökampen.

Bristen på konsument- och folkrörelseinflytande hämmar dock det starka
engagemanget att få utlopp till att bli en verklig maktfaktor. Det behövs en
strategi för detta, typ den som livsmedelsarbetarna nu kämpar för. Det
behövs forskare och forskning som kan påbörja arbetet med en alternativ och
mindre sårbar produktion av livsmedel men också en sådan plan för
kemikalie- och övrig varuproduktion. Syftet skall vara att öka produkternas
kvalitet utifrån konsumenternas behov.

För en ny livsmedelsproduktion med en strategi och helhetssyn även på
folkhälsa, miljö och arbetsmiljö, behövs en samverkan mellan facket;
forskare, konsumenter och miljörörelse. Därför kan ett första steg vara att
ett forskningsinstitut helt oberoende av nuvarande maktgrupper inom
livsmedelsindustrin byggs upp.

Ett första steg mot ökat konsumentinflytande över matpengarna är att
inrätta konsumentdelegationer inom SPK. statens pris- och kartellnämnd,
och använda priskontroll, övervakning och prisstopp i högre utsträckning.
Företagen måste då förhandla om sina prishöjningar och konsumenterna kan
här få möjlighet till insyn och påverkan genom en större öppenhet vid sådana
förhandlingar.

Sammansättningen av dessa konsumentdelegationer i SPK bör utredas.
Om man utgår från intressegrupperingar kan det vara lämpligt att inrätta en
konsumentdelegation vid förhandlingar med insatsvaruledet och en annan
vid förhandlingar med handel och industri i ledet efter jordbruket och dess
förädlingsindustri.

Med en sådan konstruktion kan konsumentdelegationens sammansättning
vid jordbruksprisförhandlingarna behållas. Intressena blir rätt klart utskilda i
de olika leden. Livsmedelssubventionerna bör vid fördelningen ingå i
jordbruksprisförhandlingarna.

Konsumenten och livsmedlen

Livsmedlen skall vara bra, näringsriktiga och ha ett rimligt pris. Den ökade
användningen av konstgödsel, bekämpningsmedel och kemiska tillsatser står
i strid med kravet om bra livsmedel. Bra livsmedel skall vara färska och så
litet raffinerade som möjligt. (Med detta menar vi t. ex. att mjöl borde vara

Mot. 1986/87

Jo278

23

mindre finmalet och potatis ätas i mera naturlig form, inte som chips,
pommes frites m. m.) Detta kräver en decentraliserad livsmedelsindustri.

Folkhälsan

Med utgångspunkt från att huvuddelen av all cancer är att hänföra till
miljöfaktorer i vid bemärkelse, har det sagts att kosten skulle kunna spela roll
vid så stor andel som 60 % av all cancer hos kvinnor och 40 % av all cancer hos
män.

Den moderna livsmedelsteknologin har på olika sätt lett till nya kemiska
ämnen i kosten. Den kemiska teknologin har medfört genomgripande
förändringar i alla led av produktion, lagring och beredning av vår mat. En
oacceptabelt stor del av de kemikalier och gifter som påverkar oss når oss
alltså genom livsmedel via rester från skilda stadier i en konstlad hantering.
Dessutom kan i födan finnas biologiskt producerade gifter, t. ex. mögelgifter.
Vi får nitrat, tungmetaller och asbestfibrer genom dricksvattnet.
Substanser från bekämpningsmedel och konstgödsel kommer till oss genom
jordbruket. Konserveringsmedel, färgämnen och konsistensgivare tillförs av
livsmedelsindustrin.

Med denna kunskap är det oförsvarligt att vi fortsätter att utsätta oss själva
och kommande generationer för risker och ohälsa. Det är endast kapitalintressen
utanför den vanlige medborgarens kontroll som skördar frukterna av
en sådan politik.

Växtodling

Det är angeläget att utforma det framtida jordbruket på sådant sätt att
behovet av konstgödsel minskar och användandet av bekämpningsmedel
försvinner. Utbrytning av djurhållning från det egentliga jordbruket skapar
bl. a. stora problem med överskott av gödsel. En ökad areal av baljväxter
skulle kunna tillgodose proteinbehovet och samtidigt lösa en del av
problemen med arealanvändningen. Dessutom har det positiv inverkan på så
sätt att det minskar behovet av kvävegödsling. Ett jordbruk med växtodling
och djurhållning i kombination ger de bästa möjligheterna till en produktion i
ekologisk balans.

Världen och vi

Vår livsmedelspolitik är hela tiden beroende av omvärlden, vilket lett till den
form av gränsskydd och reglering vi sedan länge har.

Trots överskottet skulle vi inte utan vidare klara försörjningen vid en
avspärrning. Vi är nämligen i hög grad beroende av import för att jordbruket
i sin nuvarande form skall fungera. En tredjedel av alla insatsmedel i
jordbruket importeras, t. ex. maskiner, bränsle, konstgödsel, bekämpningsmedel
och foderprotein. Det säljs bortemot åtminstone 30 olika fabrikat av
jordbrukstraktorer i Sverige, med ett otal modellvarianter. För närvarande
har vi ingen tillverkning i landet. Både beträffande konstgödsel och
bekämpningsmedel finns det kartelliknande överenskommelser mellan till

Mot. 1986/87

Jo278

24

verkarna, vilket håller priserna uppe. Det s. k. världsmarknadspriset på
spannmål är ett konstlat pris som styrs av ett fåtal privata storföretag (främst
de s. k. fem systrarna) och vissa länder med konstant överskottsproduktion.

I dag pågår en kamp mellan västmakterna liksom mellan de transnationella
bolagen om herraväldet över tredje världens folk och dess behov av
livsmedel, läkemedel, etc. Världssvälten är kolossal, inte minst på grund av
de stora bolagens makt över produktionen av primära basbehov och på grund
av samma bolags skovling och miljöförstöring av jordarna i tredje världen.
Men också i USA är svälten omfattande. Många barn lider av direkt eller
indirekt svält i denna en av de rikaste av nationer.

Nästan samtliga industriländer har ett starkt skyddsnät kring sin jordbruksproduktion.
Det är därför missvisande att hävda att vi i avgörande grad
skulle få billigare livsmedel om vi lät ”världsmarknadspriserna” slå igenom,
med resultat att huvuddelen av det svenska jordbruket skulle slås ut och
finnas kvar endast där de bästa jordarna finns. Att satsa på en sådan
utveckling vore att bedra oss själva. Om vi drastiskt minskar jordbruksproduktionen
och blir beroende av att köpa utifrån, finns det ingen som av den
anledningen kommer att sälja billigt till oss.

För att få så bra och billig mat som möjligt bör vi trygga vår egen
livsmedelsproduktion och i största utsträckning göra oss oberoende.

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om alla medborgares behov av trygg tillgång, till
rimliga priser, på näringsrik och hälsosam föda,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att jordbrukspolitiken måste vidgas till en
heltäckande livsmedelspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om regional ”självförsörjning” av livsmedel i hela
landet,

4. att riksdagen beslutar att inga nya ”djurfabriker” skall få
uppföras och att de befintliga skall avvecklas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en successivt avvecklad kemikalieanvändning,
alternativ odling och om en produktion i ekologisk balans,

6. att riksdagen beslutar att ett forskningsinstitut helt oberoende av
nuvarande maktgrupper inom livsmedelsindustrin inrättas, vars verksamhet
skall bygga på en helhetssyn även på folkhälsa, miljö och
arbetsmiljö,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en statlig fiskepolitik med sikte på att bättre
utnyttja havets resurser utifrån ekologiska hänsyn,

[att riksdagen hemställer hos regeringen om inrättandet av
konsumentdelegationer inom statens pris- och kartellnämnd,1]

Mot. 1986/87

Jo278

25

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att vid offentlig upphandling till exempelvis
barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård villkor ställs så att konsumenternas
behov av giftfria och högkvalitativa livsmedel tillgodoses,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att monopolism inom livsmedelsindustrin bör
bekämpas.1]

Stockholm i januari 1987

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Jan Jennehag (vpk)

Mot. 1986/87

Jo278

1 1986/87:N428.