Livsmedelspolitiken

Motion 1985/86:Jo258 Lars Wemer m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86: Jo258

Lars Wemer m. fl. (vpk)
Livsmedelspolitiken

Livsmedelspolitiken bör utgå från alla medborgares behov av trygg tillgång,
till rimliga priser, på näringsrik, smaklig och hälsosam föda. Från
den utgångspunkten borde inriktning och omfattning av jordbruksproduktionen
bestämmas, inte från de lönsamhetsvillkor som marknaden anvisar.
En allt starkare opinion kräver förändringar.

Vpk anser att den livsviktiga debatten måste fortsätta och hoppas att
opinionen för en ny livsmedelspolitik blir så stark att alla får rätt till god
hälsa och hälsosam mat till ett pris som alla har råd att betala.

Den samhälleliga politiken på detta område har traditionellt i första hand
syftat till att reglera förhållandena inom själva jordbruket. För ett antal
årtionden sedan hade detta sin grund i att ”modernäringen”, jordbruket,
var direkt försöijningskälla för huvuddelen av befolkningen. Vi har i dag
en helt förändrad bild. Huvuddelen av tidigare brukningsenheter har slagits
ut, yttre rationalisering, ökad maskinanvändning, insatsmedel och
andra former för mer effektiv produktion har lett till att en jordbruksbefolkning
på några få procent svarar för en jordbruksproduktion mycket
större än tidigare.

Denna totala förändring i jordbruksproduktionen, med specialisering,
koncentration och uppkomsten av en omfattande förädlingsindustri, har
fått en rad både oanade och oönskade konsekvenser. Samhället har emellertid
ännu inte dragit tillräckliga slutsatser av den faktiska förändringen av
verkligheten. Det är hög tid att vidga begreppet jordbrukspolitik till en
allmän livsmedelspolitik. En sådan skall omfatta inte bara produktion av
livsmedel och råvaror till livsmedel, utan också förädling och distribution,
frågan om konsumenternas inflytande, frågan om koncentrationen och om
behovet av lokal livsmedelsproduktion. Den skall reglera strukturen. Den
skall ange inriktning på resurshushållning, god markanvändning och beakta
alla viktiga miljökrav.

Odlingens omfattning

En grundläggande princip beträffande jordbrukets omfattning är att all
åkermark också skall brukas.

De klimatiska och andra förutsättningarna är mycket skilda i olika delar
av landet, men variationsmöjligheterna är också stora. Ett skäl att bedriva
jordbruk i alla delar av landet är dess stora regionalpolitiska betydelse. En
stor del av glesbygdens folk är sysselsatta inom jord- och skogsbruk. En

levande miljö i hela landet, ett levande Sverige, där människor bor och
arbetar, där landskapet inte är igenväxt och förbuskat, förutsätter ett
levande jordbruk. Beredskapsskäl måste också beaktas. Vid en avspärrning
skall vi dels klara totalförsöijningen, dels klara försörjningen i vaije
enskild del av landet. Också detta talar, trots alla skillnader i jordens
produktivitet m.m., för jordbruk i alla landsdelar. I själva verket är det
viktigt att de olika regionerna blir så ”självförsörjande” som möjligt, att vi
inte utarmar vissa områden och godtar en okontrollerad centralisering,
innebärande att foder, mjölk, kött, bröd osv. i växande grad transporteras
kors och tvärs över landet. Detta medför också färskare livsmedel av
bättre kvalitet.

Det är främst genom stora mängder insatsmedel - handelsgödsel, bekämpningsmedel,
importerade fodermedel - som ett överskott blir resultatet.

Därför innebär ett läge med ett tryckande överskott ett bra tillfälle att
lägga om jordbruks- och livsmedelsproduktionen till en mer balanserad
produktion.

Med den struktur och det system som råder i ekonomin kommer detta
överskott ändå inte världens svältande människor till godo.

Jordbruket kan inte alltid ses som en fristående näring utan kan med
fördel ses i kombination med andra sysselsättningar. Sambandet med
skogsbruket är naturligt och traditionellt i många delar av landet. Också
frukt- och trädgårdsodling, bärodling/plockning, biodling, jakt, svampodling/plockning,
diverse hantverk, turism och fiske kan ses som delar av
en allsidig verksamhet för att upprätthålla jordbruket också i områden med
lägre produktivitet.

Fisket i försörjningen

Fisket har som näring ofta kombinerats med jordbruk; det gäller inte
enbart insjöfisket utan i stor utsträckning också havsfisket. Det egentliga
yrkesfisket är numera av ganska liten omfattning. Fisk är en viktig källa för
att tillföra kroppen animaliskt protein. Från konsumentsynvinkel är därför
fiskerinäringen av stor betydelse. Utöver näringsmässiga skäl talar flera
andra för att livsmedelspolitiken bör främja en ökad produktion och konsumtion
av fisk och fiskprodukter.

Räknat per individ är Sverige världens främsta importör av fiskprodukter.
Det bör därför finnas utrymme för utbyggnad av fiskförädlingen
om det görs i samplanering med andra näringar. Fisket bör ges bättre
villkor och förutsättningar. Även vattenbruk med odling av olika slag bör
utvecklas. En kraftig expansion på detta område skulle kunna ge arbeten åt
flera tusen personer, samtidigt som det minskar sårbarheten på området
och kan åstadkomma en faktisk kostförbättring. Ett optimalt fiske förutsätter
noggranna kunskaper om fiskebeståndens storlek och havets ekologi.
Fisket måste utformas så att långsiktig lönsamhet och fiskevård gynnas
och kortsiktigt vinstintresse bekämpas. Denna fråga behandlas utförligare i
en särskild Östersjö-motion.

Mot. 1985/86

Jo258

7

Fisket kan spela en större roll i folkhushållet om vi etablerar en statlig
fiskepolitik - där hänsyn tas till de stora skillnaderna i öst- och västkustfisket
- med siktet på att bättre utnyttja havets resurser och med ekologiska
hänsyn för att ge arbete och försörjning.

T rädgård snäringen

70% av produktionen är koncentrerad till området Skåne. Blekinge, Halland,
Östergötland och Stockholms län - Skåne står ensamt för 60%!

Självplockandet börjar också bli vanligt, dvs. att konsumenten själv får
plocka sina bär och grönsaker hos odlaren.

Efterfrågan på trädgårdsprodukter ökar fortfarande. Men trädgårdsnäringen
är pressad av importkonkurrens och har en svag ställning organisatoriskt.

Produktionens inriktning

En ganska stor och växande del av produktionen av fläsk, broiler och ägg
sker nu i ”djurfabriker”, skilda från det egentliga jordbruket. Det finns
tendenser att transnationella företag tar över delar av animalieproduktionen
och skaffar kontroll över både avel och fodertillförsel. Det finns
också anledning att både från etiska och folkhälsosynpunkter vara starkt
kritisk till formerna för denna fristående animalieproduktion. Det sammanhänger
bl. a. med användningen av s.k. kemoterapeutiska (antibiotikaliknande)
medel i uppfödningen. Vpk anser att nya ”djurfabriker” inte skall
få uppföras och de befintliga inte byggas ut. De bör i stället på sikt
avvecklas och produktionen knytas till jordbruket i decentraliserade, måttligt
stora anläggningar.

Dagens ofta ensidiga odling, s. k. monokultur, utarmar jorden och gynnar
angrepp av skadegörare. Bekämpningen formas ofta till ett slags kemiskt
krig mot naturen. En allsidig växtföljd, anpassad efter regionala
förhållanden, minskar däremot förekomsten av ogräs, skadedjur och
växtsjukdomar. Det är av flera skäl viktigt att i högre utsträckning än i dag
producera proteinfodret inom landet. En successiv avveckling av kemikalieanvändningen
kan — åtminstone i inledningsskedet — leda till lägre
avkastning av vissa grödor, men är ändå önskvärd.

Ekologiska hänsynstaganden och risken för resistensbildning är skäl att
söka andra vägar än kemikalieanvändning. Så länge bekämpningsmedel
används behöver vi en förstärkt produktkontroll. En ökad satsning på
resistensförädling är också viktig. Möjlighet till viss framgång anses föreligga
beträffande 90% av sjukdomarna på lantbruksväxter, samt vissa
viktiga frukt-, bär- och köksväxtslag. För växtskadedjuren är kunskaperna
sämre beträffande tänkbara resultat.

Mat och makt

70% av livmedelsproduktionen passerar genom jättegrossisternas, ICA,
Dagab-NK-Åhlén, händer. Dessa styr livsmedelsteknologin och matkvali

Mot. 1985/86

Jo258

8

teten. Specialisering av arbetet har liksom ensidig produktion medfört en
fortgående utarmning av arbetets innehåll och yrkeskunskaper hos livsmedelsarbetama.
Livsmedelsarbetarförbundet går också som enda svenska
fackförbund till offensiv mot storskalighet och försämrad matkvalitet. I ett
näringspolitiskt program kräver förbundet decentralisering och ökat inflytande
för konsumenterna.

Kraven som borde omfattas av hela arbetarrörelsen gäller en decentraliserad
och mindre sårbar produktion och förädlingsindustri med en regional
spridning för att slå vakt om självförsöijning, garantera sysselsättning,
vidareutveckla och bredda yrkeskunnandet och skapa bättre arbetsvillkor i
samtliga produktionsled.

Ca 30% av livsmedelsindustrin ägs av enskilda privata svenska kapitalägare.
Volvo-Beijerkoncernen dominerar och expanderar bl. a. genom köpet
av Felix från engelska Cavenham. Ca 12% ägs av enskilda utländska
kapitalägare, där de största världsföretagen på området finns representerade,
som holländska Unilever, schweiziska Nestlé, CPC International, Cadbury
osv.

Den hårda priskonkurrensen i detaljhandelsledet, dvs. ett hårt tryck på
att skära ner kostnaderna, har lett till ett minskat sortiment och specialiserad
produktion vid varje enhet. Ett samarbete med verkstadsindustrin har
inletts, där maskinleverantörerna nu spelar en avgörande roll över utvecklingen
inom livsmedelsindustrin. Det teknologiska kunnandet övergår därmed
till maskinindustrin. Härigenom har de ledande i Sverige - Alfa
Laval, Tetra Pak, PLM, Volvo-Beijer m.fl. — även en stark ställning
internationellt.

Den kemiska industrin, vilken levererar bekämpningsmedel till jordbruket
och tillsatser till livsmedelsindustrin, har också ett betydande inflytande.
Eftersom denna bransch domineras starkt av multinationella intressen
och maktkoncentration, ökar sårbarheten i det svenska jordbruket och
inom livsmedelsproduktionen.

Ett fåtal stora maktgrupper har fört oss in i en snabb utveckling mot
högteknologisk produktion, stordrift och specialisering. Utslagningen av
mindre och medelstora företag sker också i en snabb takt. Med hänsyn till
beredskap, nationellt oberoende, sysselsättning och regionalpolitik innebär
detta en farlig utveckling.

Volvos makt över vår mat är ett slående exempel på koncentration och
monopolisering inom livsmedelsbranschen. Biljätten är på väg att genom
sitt Proventor Food AB bli landets näst största livsmedelsjätte. Redan i
dag finns det täckning för påståendet att Volvo reglerar en stor del av
svenska folkets matvardag, från frukostlimpan till kvällsölen och sillsmörgåsen.

Utgången av kampen om Pripps avgör om bilföretaget Volvo skall få ett
ytterligare stärkt grepp över Uddevalla och ett inflytande även överfoderoch
spannmålsförsäljning. Vinner Volvo dessutom slaget om Cardo tar
man ett avgörande grepp över biotekniken och utvecklingen av utsädet via
Hilleshög och Weibulls.

Kapitalets makt över maten måste inskränkas.

Mot. 1985/86

Jo258

9

Jordbrukspolitiken måste vidgas till en heltäckande livsmedelspolitik.
Hela produktionskedjan från råvara, förädling, distribution och till handeln,
måste samordnas planmässigt.

Konsumentinflytande

Konsumenterna har i dag mycket litet inflytande på hur den mat vi alla äter
framställs och prissättningen på dessa varor. Det finns inte någon stark,
organiserad konsumentrörelse. KF ägs visserligen av konsumenterna
själva genom ca 2 miljoner medlemmar och sägs representera det starkaste
demokratiska inslaget i den svenska livsmedelsförädlingen och distributionen.
KF:s inriktning har dock följt de kapitalistiska ägargruppernas utveckling
i många avseenden. Dock har KF visat större lyhördhet för
satsningar på alternativa och avkemikaliserade varor, allteftersom konsumenternas
krav har vuxit fram.

I de högindustrialiserade länderna har jordbruket som ekonomisk bas i
samhället förlorat i betydelse. Några få procent av befolkningen är direkt
sysselsatta i jordbruket, som utmärks av hög mekanisering och stor insats
av, ofta importerade, produktionsmedel. Jordbrukspolitikens betydelse
har förskjutits från att ha varit folkflertalets både utkomstkälla och kostförsöijningsmöjlighet
till att gälla det senare.

Det mest påtagliga inflytandet över livsmedelspolitiken har konsumenterna
i dag genom den konsumentdelegation som är en av parterna vid
jordbruksprisförhandlingarna. Hittills har dock dessa förhandlingar varit
hårt bundna av beslut i riksdagen genom de löpande jordbruksavtalen.
Dessutom är konsumentdelegationen inte renodlat konsumentinriktad till
sin sammansättning. Här finns, förutom representanter för de fackliga
organisationerna och riksdagspartierna, representanter för det privata näringslivet
i tillverkar-, grossist- och handelsledet. Det har måhända fungerat
någorlunda, eftersom det endast varit leden före grossister och handel
man förhandlat om, och man har därför haft gemensamt intresse av så låga
råvaru- och produktpriser som möjligt. Men om man skall vidga
livsmedelspolitiken att omfatta också dessa led kan en konsumentdelegation
knappast vara sammansatt på detta vis. Det behövs andra och fler
kanaler för konsumentinflytande.

Den offentliga sektorn konsumerar stora mängder livsmedel på daghem,
sjukhus, skolor, militärförläggningar osv. Den äger också betydande jordbruksarealer.
Vid offentlig upphandling bör villkor ställas så att konsumenternas
behov av giftfria och högkvalitativa livsmedel tillgodoses. Härigenom
skulle en stimulans ges åt en riktig produktionsinriktning, och ett
bidrag lämnas till folkhälsan och vettigare konsumtionsmönster.

Livsmedelsarbetarna har i likhet med konsumenterna förlorat möjligheten
att i dag kontrollera varornas kvalitet. Samtidigt finns det nu ett
mycket starkt engagemang hos enskilda konsumenter, miljörörelsen, vissa
producenter/jordbrukare och livsmedelsarbetare. Folkhälsofrågoma har
mött ett nytt starkt gensvar hos stora grupper också inom den fackliga
rörelsen i övrigt, vid sidan av den vanligare arbetsmiljökampen.

Bristen på konsument- och folkrörelseinflytande hämmar dock det star

Mot. 1985/86

Jo258

10

ka engagemanget att få utlopp till att bli en verklig maktfaktor. Det behövs
en strategi för detta, typ den som livsmedelsarbetarna nu kämpar för. Det
behövs forskare och forskning som kan påbölja arbetet med en alternativ
och mindre sårbar produktion av livsmedel men också en sådan plan för
kemikalie- och övriga varuproduktion. Syftet skall vara att öka produkternas
kvalitet utifrån konsumenternas behov.

För en ny livsmedelsproduktion med en strategi och helhetssyn även på
folkhälsa, miljö och arbetsmiljö behövs en samverkan mellan facket, forskare,
konsumenter och miljörörelse. Därför kan ett första steg vara att ett
forskningsinstitut helt oberoende av nuvarande maktgrupper inom livsmedelsindustrin
byggs upp.

Ett första steg mot ökat konsumentinflytande över matpengarna är att
inrätta konsumentdelegationer inom SPK, statens pris- och kartellnämnd,
och använda priskontroll, övervakning och prisstopp i högre utsträckning.
Företagen måste då förhandla om sina prishöjningar, och konsumenterna
kan här få möjlighet till insyn och påverkan genom en större öppenhet vid
sådana förhandlingar.

Sammansättningen av dessa konsumentdelegationer i SPK bör utredas.
Om man utgår från intressegrupperingar kan det vara lämpligt att inrätta en
konsumentdelegation vid förhandlingar med insatsvaruledet och en annan
vid förhandlingar med handel och industri i ledet efter jordbruket och dess
förädlingsindustri.

Med en sådan konstruktion kan konsumentdelegationens sammansättning
vid jordbruksprisförhandlingarna behållas. Intressena blir rätt klart
utskilda i de olika leden. Livsmedelssubventionerna bör vid fördelningen
ingå i jordbruksprisförhandlingarna.

Konsumenten och livsmedlen

Livsmedlen skall vara bra, näringsriktiga och ha ett rimligt pris. Den ökade
användningen av konstgödsel, bekämpningsmedel och kemiska tillsatser
står i strid med kravet om bra livsmedel. Bra livsmedel skall vara färska
och så lite raffinerade som möjligt. (Med det menar vi t. ex. att mjöl borde
vara mindre finmalet och potatis ätas i mer naturlig form, inte som chips,
pommes frites m. m.). Detta kräver en decentraliserad livsmedelsindustri.

Folkhälsan

Med utgångspunkt i att huvuddelen av all cancer är att hänföra till miljöfaktorer
i vid bemärkelse, har det sagts att kosten skulle kunna spela roll
vid så stor andel som 60% av all cancer hos kvinnor och 40% av all cancer
hos män.

Den moderna livsmedelsteknologin har på olika sätt lett till nya kemiska
ämnen i kosten. Den kemiska teknologin har medfört genomgripande
förändringar i alla led av produktion, lagring och beredning av vår mat.

Huvuddelen av de kemikalier och gifter vi får i oss når oss genom mat
och dryck, som gifthaltsrester från skilda stadier i hanteringen. Det gäller
nitrat, tungmetaller och asbestfibrer genom dricksvattnet, det gäller rest

Mot. 1985/86

Jo258

11

substanser från bekämpningsmedel och konstgödsel, det gäller inte minst
konserveringsmedel, färgämnen och konsistensgivare. Dessutom kan i
födan också finnas biologiskt producerade gifter, t. ex. mögelgifter.

Växtodling

Det är också angeläget att utforma det framtida jordbruket på sådant sätt
att behovet av konstgödsel minskar och användandet av bekämpningsmedel
försvinner. Utbrytning av djurhållning från det egentliga jordbruket
skapar bl. a. stora problem med överskott av gödsel. En ökad areal av
baljväxter skulle kunna tillgodose proteinbehovet och samtidigt lösa en del
av problemen med arealanvändningen. Dessutom har det positiv inverkan
på så sätt att det minskar behovet av kvävegödsling. Ett jordbruk med
växtodling och djurhållning i kombination ger de bästa möjligheterna till en
produktion i ekologisk balans.

Världen och vi

Vår livsmedelspolitik är hela tiden beroende av omvärlden, vilket lett till
den form av gränsskydd och reglering vi sedan länge har. Sverige producerar
överskott av både spannmål och djurprodukter.

Trots överskottet skulle vi inte utan vidare klara försöijningen vid en
avspärrning. Vi är nämligen i hög grad beroende av import för att jordbruket
i sin nuvarande form skall fungera. En tredjedel av alla insatsmedel i
jordbruket importeras; t. ex. maskiner, konstgödsel, bekämpningsmedel,
foderprotein. Det säljs 185 traktormodeller i Sverige, men bara en tillverkas
inom landet. Både beträffande konstgödsel och bekämpningsmedel
finns det kartelliknande överenskommelser mellan tillverkarna, vilket håller
priserna uppe.

Det s. k. världsmarknadspriset är ett konstlat pris som styrs av ett fåtal
privata storföretag (främst de s. k. fem systrarna) och vissa länder med
konstant överskottsproduktion.

I dag pågår en kamp mellan västmakterna liksom mellan de transnationella
bolagen om herreväldet över tredje världens folk och dess behov av
livsmedel, läkemedel etc. Världssvälten är kolossal, inte minst på grund av
de stora bolagens makt över produktionen av primära basbehov och på
grund av samma bolags skovling och miljöförstöring av jordarna i tredje
världen. Men också i USA är svälten omfattande. Många barn lider av
direkt eller indirekt svält i denna en av de rikaste av nationer.

Nästan samtliga industriländer har ett starkt skyddsnät kring sin jordbruksproduktion.
Det är därför missvisande att hävda att vi i avgörande
grad skulle få billigare livsmedel om vi lät ”världsmarknadspriserna’’ slå
igenom, med resultat att huvuddelen av det svenska jordbruket skulle slås
ut och finnas kvar endast där de bästa jordarna finns. Att satsa på en sådan
utveckling vore att bedra oss själva. Om vi drastiskt minskar jordbruksproduktionen
och blir beroende av att köpa utifrån så finns det ingen som av
den anledningen kommer att sälja billigt till oss.

För att få så bra och billig mat som möjligt bör vi trygga vår egen
livsmedelsproduktion och i största utsträckning göra oss oberoende.

Mot. 1985/86

Jo258

12

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om alla medborgares behov av trygg tillgång, till
rimliga priser, på näringsrik, smakriktig och hälsosam föda,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om att jordbrukspolitiken måste vidgas till en
heltäckande livsmedelspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regional ”självförsöijning” av livsmedel i hela
landet,

4. att riksdagen beslutar att inga nya ”djurfabriker” skall få uppföras
och att de befintliga skall avvecklas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en successivt avvecklad kemikalieanvändning
och om en produktion i ekologisk balans,

6. att riksdagen beslutar att ett forskningsinstitut helt oberoende
av nuvarande maktgrupper inom livsmedelsindustrin inrättas, vars
verksamhet skall bygga på en helhetssyn även på folkhälsa, miljö
och arbetsmiljö,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om en statlig fiskepolitik med sikte på att bättre
utnyttja havets resurser utifrån ekologiska hänsyn,

8. att riksdagen hemställer hos regeringen om inrättande av konsumentdelegationer
inom statens pris- och kartellnämnd1,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att vid offentlig upphandling till t. ex. barnomsorg,
äldreomsorg och sjukvård ställs villkor så att konsumenternas
behov av giftfria och högkvalitativa livsmedel tillgodoses,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att monopolism inom livsmedelsindustrin bör
bekämpas.1

Stockholm den 27 januari 1986

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

John Andersson (vpk)

Viola Claesson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

11985/86: N304.

Mot. 1985/86

Jo258

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

13