Livsmedelspolitiken

Motion 1985/86:Jo239 Åke Wictorsson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo239

Åke Wictorsson m. fl. (s)
Livsmedelspolitiken

Vårt lands ekonomi och välfärd har sin grund i ett starkt exportorienterat
näringsliv med god internationell konkurrenskraft. Den ekonomiska politiken
har under senare år kraftfullt utformats för att behålla och utveckla
denna inriktning, samtidigt som arbetslösheten hållits ner på en internationellt
unikt låg nivå. Betydande framgångar har nåtts och politiken måste nu
fullföljas för att vi skall få balans i våra ekonomiska relationer med omvärlden.

Vårt näringsliv genomgår, som en följd av detta, en snabb omställning
från råvaruproduktion och industritillverkning till en kunskapsintensiv industri
med snabb datorisering och automatisering och växande tjänste- och
servicesektorer. Detta får betydande konsekvenser för arbete och bosättning
i vårt land. Tidigare industri- och bruksbygder förlorar arbetsmöjligheter
i snabb takt samtidigt som nya tillväxtcentra uppstår, framför allt i de
orter dit den högre — särskilt den tekniska utbildningen — är förlagd.

Följderna av denna utveckling blir för stora delar av vårt land att arbetstillfällen
försvinner, och att människorna flyttar dit arbetsmöjligheterna
finns. Därför hotas stora områden av vårt land av befolkningsminskning
och sänkt servicenivå, samtidigt som arbetskraft, som inte uppfyller kraven
i de nya näringarna, slås ut, hänvisas till beredskapsarbeten, förtidspensioneringar
eller helt enkelt sjunker ner i passiv uppgivenhet. Ett exempel på
denna utveckling är den växande s. k. restarbetslösheten, som finns i olika
regioner i vårt land, inte minst i storstadsregionerna. Oavsett var denna
restarbetslöshet finns bör den naturligtvis bekämpas. För att detta skall
kunna ske måste vi använda olika politiska åtgärder. Vi kan inte acceptera
en utveckling som innebär, att en majoritet av befolkningen i våra expanderande
tätorter får det allt bättre samtidigt som landsdelar och växande grupper
av utanförstående människor hänvisas till passiv försörjning via olika
samhälleliga försäkringsinrättningar även om dessa behövs till dess att arbeten
kan erbjudas. Vi måste hävda arbetslinjen i sysselsättningspolitiken.
Det är också oacceptabelt att betydande delar av vårt land hotas av avflyttning
och utglesning. Vi måste hävda varje människas rätt till arbete och så
långt detta är möjligt, slå vakt om arbetsmöjligheterna över hela vårt land.

En nyckelroll i en sådan politik spelar de näringar som hör glesbygden
till: jord- och skogsbruk, trädgårdsnäring, fiske, renskötsel, turism, men
också den förädlingsindustri som bygger på dessa näringar. En faktor som
hittills är ganska obeaktad men som därutöver spelar en stor roll och i
framtiden kommer att spela en ännu större roll är kommunikationsutveck

lingen i vid bemärkelse. Nya möjligheter skapas via utbyggnad av tele- och
datanäten, samtidigt som människor i allt större utsträckning eftersträvar
de livskvalitéter som premierar hälsa och en god miljö.

En regionalpolitik som bygger på och tar till vara förutsättningarna i
dessa verkamheter, beakta möjliga kombinationer och nya utvecklingsmöjligheter
är både önskvärd och nödvändig som ett komplement till en ekonomisk
politik, syftande till en stark ekonomisk tillväxt. Medvetandet om
detta har funnits en längre tid, inte minst inom de berörda glesbygdsområdena.
Svårigheterna ligger i att den statliga politiken och administrationen
är så starkt specialiserad på olika sektorer: jordbrukspolitiken har sina målsättningar
och regler och en byråkrati organiserad i lantbruksnämnder och
lantbruksstyrelse, skogen sin i skogsvårdsstyrelser och skogsstyrelsen, fisket
sin i fiskenämnden och fiskeristyrelsen, turismen sina osv. På länsnivå
eftersträvas en samordning via länsstyrelserna men den blir i betydande
utsträckning ineffektiv, därför att sektorsindelningen på nytt är tillbaka på
central verksnivå, medan på departementsnivå i viss utsträckning en samordning
sker i jordbruksdepartementet, men även här finns betydande sektorstendenser
genom att ansvaret för regionalpolitiken ligger på industridepartementet,
arbetsmarknadspolitiken på arbetsmarknadsdepartementet,
utbildningspolitiken på utbildningsdepartementet, miljöpolitiken i statsministerns
kansli etc.

En medveten strategi på detta område förutsätter därför både förändringar
i politiken inom olika sektorer liksom organisatoriska förändringar
som beaktar möjligheterna till samspel. 1 betydande utsträckning handlar
det om att samla resurserna inom alla områden för att nå det övergripande
målet, en bättre regional balans i den ekonomiska tillväxtens samhälle.

En nyckelroll i detta sammanhang spelar livsmedelspolitiken i vid bemärkelse.
Jordbrukets utveckling liksom förädlingsindustrin är grundad på
detta. Den ger grunden för arbete och utkomst i olika bygder, bidrar till
naturvård och ett öppet landskap. Men den är också grunden för andra
sektorers verksamhet. Ett uthålligt skogsbruk förutsätter exempelvis att det
finns arbetskraft tillgänglig i olika delar av glesbygden. Därför måste förutsättningar
för ett sådant bygga på att kombinationer är möjliga när det
gäller arbete och bosättning.

Livsmedelspolitiken har som övergripande mål att trygga vårt lands livsmedelsförsörjning
till rimliga priser och med hygglig utkomst för näringens
utövare. Detta har lett fram till en jordbrukspolitik som är relativt fast
utformad sdan åtskilliga decennier och som omfattar jordbrukets utveckling
i dess helhet. Politiken har varit lyckosam på det sättet att vi numera har
en jordbruksproduktion som väl motsvarar våra behov och som på område
efter område ger en betydande överskottsproduktion som orsakar jordbrukarna
och samhället förluster genom att den, i den mån den över huvud
taget kan säljas, får säljas på världsmarknaden till priser som vida understiger
produktionskostnaderna i vårt land. Av regionalpolitiska skäl har i
huvudsak av statsmedel byggts upp ett s. k. Norrlandsstöd, som varit en
förutsättning för jordbrukets överlevnad i Norrland. I dag kan vi dock
konstatera att de åtgärder som vidtagits inte är tillräckliga. Det sker i dag en
snabb utslagning av jordbruket i Norrland.

Mot. 1985/86

Jo239

9

Problemet med vår jordbrukspolitik är att lantbrukarna, som egna företagare,
helt självklart och riktigt eftersträvar att nå maximal vinst genom
ökad produktion, samtidigt som den svenska marknaden inte helt kan konsumera
denna produktion. Överskottet uppkommer i huvudsak inom de
specialiserade och högt utvecklade jordbruksföretagen på södra Sveriges
slättbygder, medan de stora glesbygderna i norr inte klarar att försörja
befolkningen inom sina egna områden. En konsekvent jordbrukspolitik
försvåras också i hög grad av att förhållanden är så varierande för de olika
jordbrukarna beroende på läge, jordmån, produktionsinriktning, storlek,
förvärvstidpunkt, kombinationssysselsättningar för maskiner och brukare.
Det går inte längre att tala om ett enhetligt bondebegrepp. Den traditionella
bonden har i betydande utsträckning ersatts av lantbruksföretagare som
med hjälp av prognoser, maskiner, kemikalier driver sitt företag och där en
betydande del av inkomsten hämtas från andra verksamheter än jordbruket.
Investeringsbeloppen är höga och därför kämpar — i varje fall de
relativt nyetablerade företagen — med betydande finansieringsproblem.

Tiden bör nu vara mogen att med utgångspunkt i dessa förändrade förhållanden
formulera en politik för svenskt jordbruk, som tar hänsyn till
dessa förutsättningar. Detta kräver vissa radikala förändringar i den jordbrukspolitik
som bedrivits i decennier och som har sina rötter i en tid, då
målet för jordbrukspolitiken var att ge en dräglig utkomst för en brukare av
ett familjejordbruk på 20 ha.

Utgångspunkten för en sådan förändring bör vara att skapa så goda förutsättningar
som möjligt för lantbruksföretagen, så att de på den svenska
marknaden kan utvecklas rationellt och leverera de produkter som konsumenterna
behöver. Samtidigt måste det ges förutsättningar för företagen att
de på de områden där de inte kan erhålla sysselsättning inom det egentliga
jordbruket, får möjlighet att komplettera verksamheten med andra sysselsättningar.
Jordbrukspolitiken bör med denna utgångspunkt förändras så
att den blir ett stöd för att skapa livskraftiga lantbruksföretag.

Utgångspunkten för en sådan politik skall vara att försörjningen av den
svenska marknaden med livsmedel liksom nu skall vara en uppgift för
svenskt jordbruk. Ur företagens liksom ur konsumenternas synpunkt är det
dock nödvändigt att skapa ett system som undviker en stor överskottsproduktion,
som måste säljas till förlustpriser. Samtidigt måste företagen erhålla
en viss trygghet och säkerhet i sin planering, så att i denna kan beaktas
skördevariationer etc.

Detta borde kunna vinnas i ett nytt system som har den inriktningen att
staten/samhället från lantbruket beställer de kvantiteter som årligen skall
levereras. De kvantiteter som kontrakteras på detta sätt, garanteras av staten
till priser som överenskommits i förhandlingar mellan parterna på ungefär
samma sätt som i dag. Kontrakten förs sedan ner på de enskilda företagens
nivå. Kontrakten blir sedan den grund på vilken lantbruksföretagen
skall utveckla sin verkamhet. Det bör vara möjligt i ett sådant system att
skapa underlag för en rullande, långsiktig planering för lantbruksföretaget.

1 den mån de kontrakterade leveranserna inte tar i anspråk de produktionsresurser
företagen har i fråga har när det gäller areal, maskiner, arbetskraft
etc., blir det upp till resp. företagare att utnyttja dessa på bästa sätt för

Mot. 1985/86

Jo239

10

produktion av alternativa grödor och/eller utförande av andra arbeten.
Den avgörande fördelen med ett sådant system skulle vara att den enskilde
företagaren på betydligt tidigare stadium än nu vet, vad han kommer att få
in för jordbruksdriften och därmed få en helt annan möjlighet än i dag att
skaffa sig underlag för de kompletterande verksamheter som erfordras för
att ersätta de arbetsinsatser som i dag läggs ner på att producera överskottsprodukter.
Det bör vara möjligt att genomföra en omläggning på detta sätt
med bevarad och förstärkt produktivitet samtidigt som samhällets garantier
endast omfattar den kontrakterade volymen. Denna bör omfatta den försörjningsberedskap
som vi är beredda att av andra skäl fastlägga för landet.
Avsättningen inom Sverige bör alltså vara fortsättningsvis garanterad det
svenska lantbruket.

I de delar av vårt land — framför allt Värmlands-Dal, Bergslagen och
Norrland — där det av regionalpolitiska skäl är nödvändigt att bibehålla
dagens jordbruksproduktion och helst utöka den, måste betraktelsesättet
bli ett annat. Där bör samhället gå in och garantera hela jordbruksproduktionen.
Därmed blir jordbruksproduktionen i dessa bygder en basresurs i
regionalpolitiken. Vid uppgörelserna med jordbruket i stort läggs denna
produktion i botten för de leveranser som kontrakteras. För jordbruket i
dess helhet innebär detta ett gynnsammare läge för ”glesbygdsjordbruket”,
vilket är nödvändigt av hänsyn till de övergripande regionalpolitiska skäl
som redovisats inledningsvis.

I en sådan politik måste också ingå att med olika medel stimulera en ökad
och diversifierad produktion inom dessa områden. I den mån dessa insatser
inte kan bäras av livsmedelspriserna bör de liksom nu belasta statsbudgeten.
1 sammanhanget bör undersökas om det inte är möjligt att i viss utsträckning
låta stödet utgå i form av arealbidrag.

Det är viktigt att konsumenternas ökade krav på kvalitet på livsmedelsprodukterna
tas till vara och snabbt får genomslag i jordbruksproduktionen,
liksom den förädlingsindustri som bygger på denna. Likaså bör alla
möjligheter till nya tillverkningar tas till vara. Det Finns anledning att räkna
med att konsumenterna i allt större utsträckning efterfrågar färdigberedda
livsmedel. Detta bör ge underlag till lokala produktioner, där traditioner
och lokal kultur får möjlighet till genomslag. Kombinationer mellan livsmedelsproduktion
för försäljning och andra verksamheter, exempelvis äldreservice,
skolbarnsbespisning, turistverksamhet etc. bör tas till vara. Det är
viktigt att dessa möjligheter utnyttjas för att utveckla livsmedelsproduktionen
i de norra delarna av landet.

Den högre utbildningen spelar en viktig roll för att dels ge erforderlig
kompetens men också för att skapa en kreativ miljö med positiva effekter på
samhällsutvecklingen i stort. Därför bör alla möjligheter tas till vara att till
våra glesbygdsområden lokalisera sådan utbildning som i första hand avser
de areella näringarna, där det Finns naturliga förutsättningar för produktion
och där de nya tankegångarna om livsmedelsproduktion, livsmedelskvalitet
kan tas till vara. Naturliga utgångspunkter i en sådan politik är
högskolorna och universiteten inom de aktuella områdena, men också de
andra institutionerna som Finns inom området och som sysslar med forskning
och utbildning, Rörbäcksdalen, IUC i Skellefteå etc. En samverkan

Mot. 1985/86

Jo239

11

mellan högskolorna och det förändringsarbete som pågår i flera kommuner
inom det aktuella området bör utvecklas.

En ökad satsning på livsmedelsproduktion i vid bemärkelse, som en del i
en offensiv regionalpolitik, förutsätter vidare organisatoriska förändringar.
Delar av lantbruksadministrationen bör omorienteras för att kunna spela
en aktivare roll i detta arbete. Samtidigt är det viktigt att verksamheten
förankras lokalt och att samband skapas med övriga samhällsaktiviteter när
det gäller att skapa nya jobb: arbetsmarknadsorganisationen, utvecklingsfonderna,
Norrlandsfonden m. fl. Den lokala förankringen av detta arbete
är utomordenligt viktigt. Därför bör kommunerna på ett helt annat sätt
engageras i arbetet. Varje kommun bör ha resurser i form av personal och
förtroendemannaorganisation, som kan leda och utveckla denna verksamhet
på lokal nivå. I det arbetet bör samarbete sökas med organisationslivet,
inte minst de fackliga organisationerna.

Kostnaderna för en omorientering av livsmedelspolitiken efter dessa
grunder finns redan i dag i olika delar av samhällets verksamhet. I varje fall
gäller detta om hänsyn tas till de totala kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och socialförsäkringssystemen. Det troliga slutresultatet är
att samhällets totala kostnader blir lägre om de naturliga förutsättningarna
för arbete och utkomst tas till vara inom dessa områden.

Möjligheterna att omorientera livsmedelspolitiken så att den på ett bättre
sätt än i dag fyller sin roll i regionalpolitiken så som skisserats i motionen
bör bli föremål för utredning. I utredningsarbetet bör ingå bl. a. de faktorer
som tas upp i motionen, när det gäller utbildning, organisation och kostnader.
En sådan utredning bör med hänsyn till behovet av åtgärder bedrivas
skyndsamt och effektivt.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningar och möjligheter för att i ökad utsträckning
använda livsmedelspolitiken som en regionalpolitisk resurs.

Stockholm den 27 januari 1986
Åke Wiet orsson (s)

Iréne Vestlund (s) Magnus Persson (s)

Georg Andersson (s) Åsa Strömbäck-Norrman (s)

Rune Johansson (s) Nils Olof Gustafsson (s)

Mot. 1985/86

Jo239

12