Livsförlängande åtgärder m. m.

Motion 1981/82:1309 Mårten Werner

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

11

Motion
1981/82:1309

Mårten Werner

Livsförlängande åtgärder m. m.

I utredningen om livets slutskede diskuteras den ofta motionsledes
framförda tanken, att en medborgares tidigare dokumenterade vilja att vid
grava irreversibla sjukdomstillstånd avstå från livsuppehållande insatser,
skall respekteras. Utredningen anser att ett sådant ”dödstestamente” skall
väga tungt men anser det inte kunna vara juridiskt bindande. Dock tillägger
man: ”Även om man numera ser på läkarens plikt att rädda liv på ett mera
nyanserat sätt än tidigare, kvarstår dock faktum att det är oklart hur utslaget
skulle bli om typfall skulle rättsligt prövas.”

Tveklöst vore det en styrka för patienten och läkaren om man kunde
åberopa ett auktoritativt myndighetsuttalande om att sådan dokumenterad
och styrkt viljeyttring skall respekteras om inte särskilda skäl talar däremot. I
vart fall finns alla skäl att hörsamma Europarådets rekommendation att
närmare utreda giltigheten av sjukas skriftliga deklaration mot livsförlängande
åtgärder.

Därmed finge man också tillfälle att närmare undersöka den angränsande
frågan, rätten till dödshjälp i svåra sjukdomslägen.

Den höga självmordsfrekvensen, enligt försäkringsbolaget Skandia över
5 000 fall 1980, finns det naturligt alla skäl att på allt sätt söka häva. De flesta
av dessa suicider kan också med målmedvetna åtgärder förhindras enär
orsakerna inte sällan är att söka i andra människors hänsynslöshet eller
likgiltighet. Men det förefaller inhumant att en patient - som regel i livets
slutskede - skall behöva underkasta sig ett ohyggligt lidande före hädanfärden
i fall där smärtstillande medel inte kan hjälpa.

Syftet med de s. k. dödstestamentena är att dessa skall kunna tala för
patienten, när denne förlorat förmågan att kommunicera med omgivningen.

Men i det anförda fallet avses den som vid fullt medvetande och förstånd
begär att få lämna livet därför att lidandet blivit övermäktigt.

Härmed avses ingen genväg i sjukvården. Allt skall naturligtvis göras för
att patienternas hälsa skall återvända, men även sjukvården har sin gräns.
Att förskjuta döendet genom att förlänga lidandet är varken hedersamt eller
humant.

Det enda en människa vid slutet riktigt säkert äger är den egna kroppen.
När denna enbart blivit en outhärdlig börda torde det tillhöra de mänskliga
rättigheterna att bli befriad från densamma. Patienten och självfallet ingen
annan skall ha bestämmanderätten vid ett sådant tillfälle. Men i dagens
situation är det samhället, sjukvårdsmyndigheten, som i dylikt fall tvingar

Mot. 1981/82:1309

12

patienten mot hans vilja att bära bördan av skoningslöst lidande och
meningslöst liv.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i enlighet med
Europarådets rekommendation vad gäller sjukas skriftliga
deklaration mot livsförlängande åtgärder och i samband
därmed av frågan om dödshjälp i grava irreversibla sjukdomslägen.

Stockholm den 26 januari 1982

MÅRTEN WERNER (m)