Liberala perspektiv

Motion 1992/93:K502 av Olle Schmidt (fp)

Från liberal utgångspunkt finns anledning att välkomna
idéer om nya regioner i framtidens Europa. De bygger på
två grundläggande liberala principer, internationalism och
närdemokrati. Genom ett utbyggt EG-samarbete minskar
nationsgränsernas betydelse. Människor, företag eller
områden kan samverka med utgångspunkt från
gemensamma intressen utan att nationella gränser hindrar.

För liberaler är det angeläget att politiska beslut fattas så
nära de enskilda människorna som möjligt. Här tror vi att
nya större svenska regioner skulle ge bättre möjligheter än
tidigare att föra ned beslutsfattande från den nationella
nivån. Den starkt enhetliga nationalstaten Sverige skulle
kunna ge utrymme för fler regionala variationer och låta
regionernas invånare på egen hand ta ett större ansvar för
sin utveckling.

Regioner viktiga i EG

Debatten om svenska regioner har pågått länge. De
gamla landskapen, de statliga länen, de folkvalda
landstingen och samverkande kommuner har vid olika
historiska tillfällen spelat viktiga roller för regional
förvaltning och beslutsfattande. Under många år fanns
politiska motsättningar, ibland till och med låsningar, om
begreppet länsdemokrati.

I Sverige liksom i andra länder väcks åter tankar om
ändrade regionala uppgifter och en ny regional indelning.
Också Sveriges ansökan om medlemskap i EG har
stimulerat diskussionen kring hur vår regionala indelning
skall se ut i framtiden. Inom EG finns starka krafter som vill
stärka regionernas ställning. Tyskland har som en federal
stat delstater som är självstyrande inom många områden. I
debatten om Maastrichtsavtalet värnar de tyska delstaterna
om sitt inflytande.

Också inom EG:s traditionellt centralistiska länder som
Storbritannien och Frankrike finns krav på mer inflytande
åt organ och områden under nationalstatsnivå.
Skotska nationalister kräver totalt oberoende, ''Ett fritt
Skottland inom EG.'' De nationella brittiska
oppositionspartierna förespråkar mer av skotskt självstyre.
Också i Wales och i en del engelska regioner finns krav på
mer självstyrelse och mindre inflytande för centralmakten i
London.

Även i det starkt centralstyrda Frankrike pågår en
försiktig decentralisering. Nya områden växer fram vars
utveckling väl förmår mäta sig med den traditionellt
dominerande huvudstadsregionens.

Valen i Italien våren 1992 visade ökat stöd för partier
som förespråkade större regionalt självstyre. Spanien har
starka regionala spänningar, med separatistisk terrorism i
Baskien. Det större och mer välmående Katalonien har
däremot hittills visat hur det går att på fredlig väg vinna ökat
självstyre inom Spanien.

Det finns en del mörka drag i kraven på regionalt
självstyre. I Italien förenar de regionalt inriktade partierna
krav på mindre centralstyre med misstro mot invandrare
eller ovilja att stödja eftersatta regioner. Mer militanta
grupper i olika länder ställer krav på oberoende med en
underliggande aggressiv nationalism.

Men de utgör inte huvudfåran i kraven på starkare
regioner. Det handlar i stället om att återuppväcka en sedan
länge slumrande identitet. Där finns också praktiska,
demokratiska och starka ekonomiska skäl för brett
samarbete på regional nivå. I många av Europas stater har
makthavarna medvetet försökt minska gamla naturliga
regioners självbestämmande. Det har varit ett ofta effektivt
sätt att förstärka den centrala maktens auktoritet.

Nu finns motstridiga utvecklingstendenser. I Östeuropa
sveper en nationalistisk våg fram. I det forna
Jugoslavien, liksom i delar av det forna Sovjetunionen, har
etniska konflikter till och med lett till krigshandlingar.
Även länder som Tjeckoslovakien, som under
mellankrigstiden var en demokrati, har upplösts.
Nationalismen visar tendenser att sprida sig också i
Västeuropa. Motståndet mot den europeiska unionen i
Västeuropa har starka inslag av nationalism.
Nationalstatens självständighet värnas.

Men på sikt kommer också dagens nationalister att
märka nationalstatens begränsningar. Nationalstaten är för
begränsad för att på egen hand kunna bemästra
gränsöverskridande problem, där miljöförstöring är ett
tydligt exempel. De alltmer sammanflätade europeiska
ekonomierna gör det allt svårare att föra en egen avvikande
ekonomisk politik. Valutakriserna hösten 1992
visade hur maktlösa nationalstaterna var och en för sig är
gentemot de internationella valutahandlarna.
Nationalstatens roll som maktbärare och militär värnare av
folk och territorium minskar -- lyckligtvis -- i betydelse.

Samarbetet inom EG öppnar möjligheter att klara de
uppgifter som är för svåra för en enskild stat. Men det
innebär samtidigt att den traditionella nationalstaten
formellt tappar inflytande till förmån för det överstatliga
EG.

Samtidigt upplever många medborgare att
nationalstaten är för stor för andra uppgifter. De tror inte
längre på stora centraliserade system. Kulturella variationer
och historiska olikheter leder till krav på mer närdemokrati.
Ökade ekonomiska kontakter och utbyggd infrastruktur
kan å andra sidan leda till behov av ökat samarbete
inom större områden än dagens lokala enheter.

Områden inom nationalstaterna sluter sig samman för
att hävda sina intressen. De traditionella nationsgränserna
upplevs på många håll som hämmande. Allt oftare
samarbetar människorna i naturliga regioner även om de
skulle råka ligga i olika nationalstater.

EG stödjer denna utveckling. Man har slagit fast sitt stöd
för närhetsprincipen (subsidiaritet). Politiska beslut bör
alltid fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Det finns
diskussioner om att komplettera EG-parlamentet med en
kammare som skulle väljas av Europas regioner. I
Europarådet finns en särskild kommitté för regional
utveckling och organisationen Assembly of European
Regions får alltfler medlemmar.

Län sedan 1600-talet

Landskapen har en lång tradition i vårt land. När
landskapslagarna nedtecknades på 1200-talet hade de
dåvarande landstingen eller allmänna tingsmötena såväl
konstitutionella (kungavalen) som lagstiftande och
dömande funktioner. Men detta starka lokala inflytande
hotade strävandena att ena Sverige. Nationalstaten och
senare det kungliga enväldet stärktes. Sverige blev en av de
mer enhetliga och centralstyrda europeiska staterna.

Sveriges länsindelning har bestått sedan 1600-talet.
Liksom på många andra håll använde kungamakten
administrativa metoder för att stärka nationalstaten. De
nya länen skulle slå sönder de gamla landskapen.
Nyförvärvade områden skulle försvenskas.

Som administrativa enheter har länen således bestått i
flera hundra år. Men de har -- med få undantag -- inte skapat
sin egen identitet. Svenskarna identifierar sig alltjämt med
landskapen. Man är dalmas, inte ''kopparbergare'',
skåning, inte ''kristianstadslänsbo'' etc.

Den statliga länsförvaltningen var ursprungligen en rent
administrativ utlöpare för att underlätta kungens
maktutövning. Länsstyrelserna började över tiden
handlägga ärenden från många olika förvaltningsområden.
Rådgivning blev vid sidan av myndighetsutövning en viktig
uppgift.

Länsstyrelsen har fått ökade befogenheter inom bl a
regionalpolitikens område. Under senare delen av
1900-talet har flera förändringar genomförts.
Skattefrågorna har brutits ut ur länsstyrelsen. 1991
sammanfördes bl a
länsvägnämnd, lantbruksnämnd och den gamla
länsstyrelsen till en ny starkare samordnad länsstyrelse.
Reformens främsta syfte var att koncentrera länsstyrelsens
insatser till verksamhet av betydelse för länets utveckling
och framtid, egentligen en rent politisk fråga.

Reformen innebar dock ingen förändring av
länsstyrelsens grundläggande uppgifter. Den skall alltjämt:
se till att de nationella målen inom ett stort antal
verksamhetsområden får genomslag i länet ge akt på
länets tillstånd och vid behov främja länets utveckling och
befolkningens bästa som allmän förvaltningsmyndighet
svara för myndighetsutövning, tillsyn och rättstillämpning
enligt ett flertal lagar.

Regeringen utnämner landshövding, men övriga
ledamöter i länsstyrelsen utses av landstingen. Numera
framgår det således av instruktionerna att länsstyrelsen inte
bara skall syssla med att genomföra statsmakternas
intentioner. Den skall också främja länets utveckling och
befolkningens bästa. Landshövdingen framstår i dessa
dagar mer som länets främste lobbyist än som regeringens
förlängda arm.

Landstingens renässans

Efter en flerhundraårig dvala väcktes landstingen till liv
1862. I början fungerade de främst som valkorporation till
riksdagens första kammare och som utvecklare av den
fattiga landsbygden. Länsstyrelsen hade dock vetorätt över
många landstingsbeslut. Det var först med den offentliga
sjukvårdens expansion som landstingens betydelse ökade
rejält.

Landstingens verksamhet domineras nu i stor
utsträckning av sjukvården. Stockholms läns landsting
utgör delvis ett undantag med sitt totalansvar för bl a
kollektivtrafik och regional planering. Staten har dock
givit också andra landsting fler uppgifter inom bl a
länstrafik och utbildning.

Medborgarnas intresse för landstingets verksamhet -- så
när som när nedskärningar inom vården hotar -- har
dock inte varit så stort. Det har säkert ett samband
med landstingens trots allt ganska begränsade
verksamhetsområde, låt vara att enskilda landsting har tagit
större ansvar för sitt områdes regionala utveckling.

Krav på länsdemokrati

Under en längre tid har krav på mer av ''länsdemokrati''
ställts. Det har handlat om att landstingen skulle ta över
hela eller delar av länsstyrelsens verksamhet. Tanken var att
den demokratiska kontrollen därmed skulle öka och den
statliga detaljstyrningen minska.

Diskussionen har inte lett till några väsentligt
förändrade roller för länsstyrelse och landsting. Däremot
tillsätter -- som tidigare nämnts -- landstingen numera hela
länsstyrelsen utom landshövdingen. Det har dock inte visat
sig vara någon lyckad lösning. Länsstyrelsernas myndighets-
och kontrollfunktion försvåras av att de till största delen
tillsätts av lokala politiker. När länsstyrelser skall avgöra
frågor av mer politisk karaktär är deras roll som myndighet
i stället en komplicerande faktor.

Svenska län små

I ett EG-perspektiv är de svenska länen små. Till ytan
kan en del svenska län visserligen hävda sig gentemot
europeiska regioner. Befolkningen är dock i allmänhet
väsentligt större i de nuvarande EG-ländernas regioner.

Det finns starka demokratiska, ekonomiska och
praktiska argument för att en framtida svensk
regionindelning skall bygga på andra områden än dagens
län. Kommunikationer, näringsliv, utbildning,
samarbetsbehov med mera har onekligen förändrats en del
sedan 1600-talet. Statliga myndigheter, större företag med
flera har ofta en egen indelning som ofta inte följer
länsgränserna.

I ett framtida mer ekonomiskt och kulturellt integrerat
Europa blir konkurrensen mellan olika områden skarp. Det
gäller då att mobilisera de egna resurserna för att uppnå
bästa möjliga utveckling. Tillgången på högre utbildning,
bra kommunikationer, god miljö, tillgång till sjukvård, väl
fungerande social service som barnomsorg och kulturell
vitalitet är exempel på faktorer som avgör var människor
vill bo och näringslivet etablera sig i framtiden.

Ett område får lättare att hävda sig om det har en lagom
storlek och besluten kan fattas på den mest ändamålsenliga
nivån. Men det räcker inte med att en struktur ser bra ut på
pappret. Den måste ha stöd hos dem som berörs. Politiska
organ måste ha en egen identitet. Utan förtroende från
väljarna får en beslutsfattande nivå svårt att fungera väl.
Därför bygger Europas framväxande regioner så mycket
som möjligt på gamla enheter, områden som ofta har känt
sig höra samman redan innan nationalstaterna etablerades.

Statligt utredande

Under sommaren 1992 presenterades en statlig
utredning om regionala roller. Dess viktigaste
förutsättningar var den allt starkare internationella
integrationen, kravet på en näringspolitik för hållbar
utveckling, behovet av förändringar i den statliga
förvaltningen och möjligheterna till gränsöverskridande
samarbete inom kommuner och landsting.

Utredaren hade att belysa hur de regionala
samarbetsmönstren kan behöva utvecklas. Han valde att
presentera tre olika alternativ för uppbyggnad av den
offentliga verksamhetens regionala nivå.

Det första alternativet innebär att staten har
huvudansvaret för de regionala utvecklingsfrågorna.
Länsstyrelsens roll som sammanhållande regionalt organ
stärks och länsförvaltningen utvidgas till fler områden.
Länsstyrelsernas lekmannastyrelser avskaffas. Landstingen
berörs inte direkt.

Det andra alternativet betyder att kommunerna i
samverkan får ansvaret för de regionala frågorna.
Landstingen avvecklas. Länsstyrelserna finns kvar med i
princip nuvarande omfattning och inriktning.

Enligt det tredje alternativet bildas ett nytt regionalt
folkvalt organ. Det får sina uppgifter från dagens landsting
och länsstyrelse. Utredaren anser att antalet regioner bör
vara mindre än i dag.

Regeringen har därefter utsett en parlamentarisk
regionberedning. Den skall vara klar senast den 1 mars
1994. Beredningen har öppna mandat att lägga fram förslag
om uppgiftsfördelningen mellan huvudmän och nivåer.
Beredningen har dock vissa grundläggande utgångspunkter
för sitt arbete. Det handlar om närhetsprincip,
demokratiska former, långsiktigt hållbar utveckling, den
internationella utvecklingen m m.
Mot bakgrund av det förslag beredningen slutligen
fastnar för bör den administrativa indelningen på regional
nivå övervägas.

Svåra frågor

Det finns ett antal svåra frågor av principiell och praktisk
natur inför ett ställningstagande till förmån för starka
självstyrande regioner. Finns det tillräckligt med frågor som
bör avgöras på regional nivå för att motivera egna
beslutsorgan? Bör de i så fall vara direktvalda och ges
ekonomiskt ansvar via beskattningsrätt? Finns det en
tillräckligt stark regional identitet i Sverige för att motivera
nya indelningar i beslutsnivåer?

Är det rimligt att vid sidan av kommunalval, riksdagsval
och i framtiden EG-val också ha regionval? Hotas
rättssäkerheten av regionala politikers rätt att fatta
självständiga beslut? Vore det bättre att genom nationell
rättighetslagstiftning garantera alla medborgare mer
likvärdig behandling och likvärdig tillgång till t ex social
service?

Dessa frågor och invändningar är värda att ta på allvar.
Det finns områden där medborgarna behöver en nationell
rättighetslagstiftning. Det gäller att undvika att regionala
organ behandlar frågor som bäst avgörs på andra nivåer.
Närhetsprincipen handlar om att beslut skall fattas på lägsta
effektiva nivå. Men det är inte alltid den lägsta nivån är den
mest effektiva. Den regionala identiteten är ännu på många
håll inte särskilt utvecklad. Statlig myndighetsutövning
sköts bäst av statliga myndigheter.

Lagstiftningen bör självfallet ligga kvar på nationell
nivå. Men det finns däremot starka skäl som talar för
direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt.
Alltför mycket rättighetslagstiftning riskerar att politisera
domstolsväsendet och leda till centralisering och onödig
likformighet.

Infrastruktur och arbetsmarknad

Det finns många politiska frågor som bäst avgörs på
regional nivå. Det nya regionparlamentet bör
fastställa regionplaner. Det kan handla om samordning
av infrastruktur, näringslivsplaner, eller
regionalpolitiskt stöd. Framgångsrik regional
resursmobilisering förutsätter att strategier och program
formas under nära medverkan av kommuner, näringsliv och
organisationsliv.

Den del av länsarbetsnämndens arbetsuppgifter som
avser sysselsättningsfrämjande åtgärder kan föras över till
regionparlamentet. Den lokala arbetsförmedlingen och
beslut om stöd till arbetshandikappade är dock
exempel på uppgifter som bör vara ett statligt ansvar.
Det betyder att en del individbeslut förs ned från
länsarbetsnämnden till den lokala arbetsförmedlingen.

De olika affärsverkens utbyggnadsplaner inom
kommunikationsområdet skulle kunna samordnas bättre.
Regionparlamentet skulle kunna besluta om länsvägsplan
och länstrafikanläggningsplan. Med större regioner bör fler
projekt omfattas än dagens länstrafikanläggningar.

Utbildning och kultur

Stöd och strategisk satsning på högre utbildning är
viktigt för att långsiktigt stärka arbetsmarknaden. Regionen
kan ingå i huvudmannakretsen som stiftelsebildare, liksom
bidra till att finansiera forskning och utveckling vid
universitet och högskola. Regionparlamentets roll bör dock
inte betyda mer byråkrati och att universitetens oberoende
hotas. Regionparlamentet kan få ansvaret för
folkbildningen, dvs främst bidrag till bildningsförbund och
folkhögskolor.

När det gäller större kultursatsningar kan
regionparlamenten bidra till att det blir ett ökat utbud
utanför huvudstaden. Regionen kan ta över ansvaret för
huvuddelen av landstingets kulturverksamhet, liksom det
nu mellan stat, kommun och landsting tredelade
ekonomiska ansvaret.

Miljö

Miljöanalyser, planer och ekonomiskt stöd till
genomförande av miljöprojekt kan ligga på
regionparlamentet. Det kan också få ansvar för regional
miljöövervakning och kunskapsinsamling. Tillsyn och
tillstånd för miljöstörande verksamhet är
myndighetsuppgifter och bör däremot ligga kvar hos
stat och kommun. Stöd till lantbruksutveckling kan
innebära regionalt stöd till alternativ energiproduktion,
liksom till kombinationssysselsättning.

Kollektivtrafik och sjukvård

Regionen bör kunna ta över landstingens och
länstrafikbolagens ansvar för kollektivtrafik. Den kan
engagera entreprenörer i naturliga pendlingsområden och
svara för underskottsfinansiering. Regionen kan få ansvar
för den högspecialiserade vården vid
region/undervisningssjukhusen, liksom för offentligt
utbud av länssjukvård.

Pengar från olika håll

Nu kommer de ekonomiska resurserna för regional
verksamhet från olika håll. Sjukvården finansieras av
landstinget, den högre utbildningen av staten,
kollektivtrafiken av landsting och kommun.

Regionalpolitiska anslag administreras i många fall av
länsstyrelserna, men det är statliga pengar osv. Nya
regionala organ kan därför få ta över hanteringen av pengar
från såväl, stat, landsting som i något fall kommuner.

Landstingen och länsstyrelserna avskaffas

Dessa nya regionala organ bör inte utgå från dagens
länsindelning. Det handlar inte om att ge landstingen större
beslutanderätt, utan om att skapa nya näringsgeografiskt
sammanhållna regioner. När nya regionala organ
bildas bör landstingen naturligen avskaffas.

Den statliga myndighetsfunktionen bör renodlas.
Länsmyndigheternas geografiska indelning kan förändras
oavsett om nya regioner bildas för politiskt beslutsfattande.
Dessa regionala myndigheter bör utses på annat sätt än via
lokala politiska organ. De behöver inte heller alla vara
lokaliserade till samma ställe inom regionen. De bör sköta
uppföljning, kontroll, tillståndsgivning, rättstillämpning
och andra former av myndighetsutövning.

Där finns många frågor som också i framtiden behöver
skötas av en statlig myndighet som inte har en politisk
ledning. Det handlar bl a
om efterlevnaden av miljölagar och lagar om social
omvårdnad, att behandla ansökningar om att bli svensk
medborgare, avgöra överklaganden.

Ansvaret för de i praktiken politiska beslut om länens
framtid som nu fattas av länsstyrelserna bör föras över till
organ som är direkt ansvariga inför regionernas/länens
invånare. Det kan gälla t ex
användningen av de regionalpolitiska
länsanslagen.

Direktvalda regionala organ

Regionala beslutsorgan bör väljas direkt. Bara så får
politikerna ett direkt ansvar för regionens utveckling inför
samtliga väljare. De alternativa beslutsformer som står till
buds förmår inte på samma sätt tydliggöra det politiska
ansvaret för just regionens frågor. Statliga
myndigheter som också fattar politiska beslut kan inte
ställas till ansvar inför de lokala väljarna.

Kommunalförbund är ett alternativ till direktval. Men
de gör ansvaret för besluten svårare att upptäcka. Väljarna
kan ställa respektive kommunalpolitiker till svars, men
helheten har inga direkta företrädare. Kommunalförbund
ger också större utrymme för förhandlande och
kompromisser utan insyn. Politikerna riskerar att tvingas
ägna mer tid åt att förhandla med varandra än att förklara
och ta ansvar för sin politik inför väljarna.

Mycket talar också för att framtida regionala organ bör
ha egen beskattningsrätt. Jag är medveten om att utrymmet
för nya skatter är minst sagt begränsat. Den nationella
nivån har ett övergripande ansvar för samhällsekonomin.
Den kan därför ibland behöva ingripa med skattestopp och
indragningar från kommuner och regioner. Vid andra
tillfällen kan stöd till t ex
lokala investeringar komma i fråga.

Men jag menar att det på den regionala nivån bör finnas
ett direkt samband mellan beslut och ekonomiska
konsekvenser, liksom i riksdag och kommun. Det ger
utrymme för mer effektiv användning av resurserna, mer
valuta för skattepengarna. Den som själv får betala
notan blir också mer inriktad på att genomföra nödvändiga
besparingar. Den lokala beskattningsrätten har givit
svenska kommunalpolitiker mer frihet, men också större
ansvar än deras motsvarigheter i många andra länder. Där
betalas kommunernas budgetar i högre utsträckning med
statsbidrag.

Det är inte självklart att den regionala
beskattningsrätten enbart skall gälla personlig
inkomstskatt. Andra alternativ, som regional
fastighetsskatt, bör övervägas. Även i framtiden behövs
statliga bidrag som utjämnar förutsättningarna mellan
regionerna. Men utan egen beskattningsrätt riskerar de
regionala politikerna att förvandlas från beslutsfattare med
eget ansvar till högljudda lobbyister. De skulle alltid kunna
skylla impopulära beslut på statsmakterna och kräva mer
pengar därifrån. Det finns heller inga klara belägg för att
fler beskattningsnivåer höjer skattenivån. De landstingsfria
kommunerna tar ut skatt i närheten av riksgenomsnittet.

Nya regioner bör växa fram underifrån

På många håll i Sverige förs nu intressanta diskussioner
om samarbete utanför den egna kommun- eller
länsgränsen. I t ex
Västsverige, Skåne och Mälardalen är de på väg att
konkretiseras genom att nya samarbetsorgan bildas eller
förslag om nya länsgränser läggs fram.

Detta samarbete gör inte halt vid nationsgränserna. Som
redan nämnts finns exempel på geografiskt och ekonomiskt
sammanhängande områden som delas av nationsgränser.
Där finns starka skäl att tillsammans försöka etablera
transnationella regioner. I vårt land förs sådana
diskussioner bl a kring Öresundsregionen, Mittnorden,
Kvarken, Skagerackområdet och
Storkalotten. Sådana initiativ kan också vitalisera det
nordiska samarbetet.

Regional identitet och ett förtroendefullt samarbete
skapas inte genom centrala diktat eller inflammerade
debatter om var nya gränser skall gå eller vilken ort som
skall bli den nya residensstaden. I de glesbefolkade
delarna av Sverige skulle befolkningsmässigt likvärdiga
regioner innebära mycket stora ytor. Det skulle ge stora
geografiska avstånd mellan medborgare och
beslutsfattare.

Det är därför regionerna själva bör ta initiativ till
ett utökat samarbete och nya gränser. Statsmakterna bör
visa öppenhet för att stödja framväxten av nya regioner.
Dessa bör ges möjlighet att inrätta regionala organ som i så
fall ersätter landstingen. Staten bör vara beredd att
överlämna beskattningsrätt och ansvar för politiska beslut
inom olika områden till direktvalda regionala organ. Den
bör ta initiativ till att renodla sin egen myndighetsutövning
på regional nivå. Om nya gränser dras och nya regioner
bildas för politiskt beslutsfattande bör också
länsmyndigheternas geografiska indelning förändras.

Enligt min mening vore det lämpligt att regionalt indela
Sverige i 8-10 regioner.

Avslutning

Koncentrationen av politisk, ekonomisk och
massmedial makt till Stockholm är ett väsentligt problem i
dagens Sverige. Direktvalda regionparlament vore ett sätt
att minska och decentralisera den offentliga makten.
Härigenom skulle större utrymme ges för starkare regioner
och mer självständiga kommuner. Andra centrala
maktcentra inom närings- och organisationslivet kan
härigenom stimuleras att följa efter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida regionala
indelningen,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om verksamhetsansvaret mellan stat
och kommun och landsting,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppgiftshanteringen på den
regionala nivån,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om direktvalda regionala parlament,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beskattningsrätten på regional
nivå.

Stockholm den 15 januari 1993

Olle Schmidt (fp)

1 Yrkande 1 hänvisat till BoU