Liberal skattepolitik

Motion 1986/87:sk462 Liberal skattepolitik

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Sk462

Liberal skattepolitik

1 Skatteuttagets storlek

I den skattepolitiska debatten är det två huvudfrågor som ofta diskuteras:
dels hur stort det totala skatteuttaget bör och kan vara, dels hur skatterna bör
tas ut vid ett givet skatteuttag. Vi skall i det följande huvudsakligen diskutera
den senare frågan, men det finns anledning att inledningsvis också beröra den
förstnämnda, dvs. om det totala skatteuttagets storlek.

Skatteuttaget i Sverige har ökat snabbt under efterkrigstiden och fram till
mitten av 1970-talet då en viss stabilisering skedde. Denna utveckling är inte
unik för Sverige. En motsvarande utveckling har ägt rum i flertalet små
industriländer. Även i de stora länderna har skattetrycket ökat men i långsammare
takt.

Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste åren sagt sig
eftersträva en i stort sett oförändrad skattekvot. De omfattande skattehöjningar
som regeringen initierat under senare år påstås inte ha lett till att
skattetrycket i realiteten har ökat. Det är nu uppenbart att detta påstående
inte är sant, vilket vi också påpekat ett flertal gånger. Sedan 1982 har
skattekvoten ökat från ca 50,1% till 52,9%.

Skatter och avgifter sorn andel av BNP

	1981	1982	1983	1984	1985	1986	1987
Procent	50,9	50,1	50,7	50,6	51,3	51,5	52,9

Källa: Finansplanen

Skattekvoten höjs således till nära 53 % av BNP i år. Höjningen beror främst
på den s. k. engångsskatten på pensionsförsäkringar och sägs därför vara
tillfällig. För år 1988 föreslås emellertid höjda arbetsgivaravgifter varför
skattekvoten kommer att uppgå till 52 % nästa år. Det är en höjning med ca 2
procentenheter på fem år, och än mer om man tar hänsyn till de skiftande
konjunkturlägena. Vi i folkpartiet anser att denna utveckling med ständigt
stigande skattetryck måste brytas.

Vid internationella jämförelser av skattetrycket ligger Sverige ofta i topp
med en skattekvot, dvs. de totala skatterna uttryckta som andel av BNP, strax
över 50%. Jämförelser av detta slag är emellertid vanskliga att göra. Skattekvoten
kan variera kraftigt beroende på hur skatteuttaget sker, vilken fördelningen
är mellan skatteavdrag och bidrag, hur socialförsäkringssystemet är
organiserat etc.

Mot.

1986/87

Sk462-463

1 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Sk462-463

I en icke publicerad OECD-studie har man sökt justera skattekvoterna i
syfte att uppnå större jämförbarhet än i den traditionella statistiken. I den
senare har t. ex. Schweiz en skattekvot kring 30% och Sverige, som nämnts,
strax över 50%, dvs. en skillnad på ca 20 procentenheter. Sedan skattekvoterna
justerats med hänsyn till olikheter i mätteknik hade skillnaden krympt
till ungefär 5 procentenheter.

Skattekvoten säger mycket lite om de enskilda hushållens egentliga skattebörda
och om hur deras ekonomiska förhållanden ser ut. De verkliga förhållandena
kan vara exakt desamma vid mycket varierande skattekvot. Låt oss
med ett par exempel belysa detta.

Barnbidragen uppgår i år till ca 10 miljarder kronor. Om bidragen ersattes
av skatteavdrag skulle skattekvoten sjunka med 1 procentenhet, emedan
barnfamiljernas situation skulle vara exakt densamma som tidigare (vi bortser
i det här sammanhanget från olika komplikationer som skulle inträda om
en sådan förändring verkligen genomfördes).

Arbetsgivar- och egenavgifter till sjukpenningförsäkringen uppgår till ca
20 miljarder kronor. Om dessa avgifter precis som i dag var obligatoriska men
inbetalades till privata försäkringsbolag skulle skattekvoten sjunka med ett
par procentenheter, men sjukersättning skulle utgå på samma sätt som i dag
(vi bortser i detta exempel från de möjligheter som ett sådant system skulle
innebära att variera försäkringsvillkoren och från de effektivitetsförbättringar
som konkurrens mellan olika försäkringsbolag kan tänkas medföra).

Dessa bägge exempel visar att man skulle kunna välja administrativa
lösningar som leder till lägre skattekvot utan att hushållens situation över
huvud taget behöver påverkas. Avgörande för valet av administrativt system
bör rimligen vara vad som är rationellt. Vi tar inte här ställning till om den
lösning vi har valt i Sverige är den bästa. Avsikten är närmast att visa att man
med utgångspunkt i skattekvoten knappast kan dra några självklara slutsatser
om hur skatterna påverkar samhällsekonomin. Det avgörande för detta är i
stället vilka effekterna för hushåll och företag blir av olika beteenden.

Man bör i diskussionen om skatteuttaget skilja mellan det verkliga skattetrycket
och det som mäts med skattekvoten. Skattekvoten kan manipuleras
både uppåt och nedåt genom olika åtgärder som alltså inte behöver påverka
skattebetalarnas verkliga situation ett enda dugg. För att denna verkliga
situation skall påverkas måste också reala förändringar i ekonomin ske.
Sådana kan vara t. ex. minskade offentliga aktiviteter eller minskade sociala
förmåner. Det kan skapa utrymme för verkliga skattesänkningar.

I ett dynamiskt perspektiv vidgas naturligen handlingsmöjligheterna. Vid
tillväxt i ekonomin kan offentliga verksamheter fortgå som hittills samtidigt
som det verkliga skattetrycket minskar. Effektivisering av offentliga verksamheter
kan på samma sätt skapa utrymme för skattesänkningar. Dessa
möjliga skattesänkningar måste emellertid vägas mot de många önskemål
som förstärkningar av den offentliga sektorn också kan finnas.

Vi i folkpartiet har sedan ett antal år hävdat att Sverige nått skattetaket. Vi
avvisar således en fortsatt höjning av skattetrycket. Ambitionen bör snarare
vara att på sikt sänka skattetrycket. De konkreta förslag vi lägger fram i denna
motion innebär en minskning av de totala skatterna för år 1988 med 6,5
miljarder kronor, eller ca 0,6 procentenheter av BNP.

Mot. 1986/87

Sk462

2

Vår bedömning är emellertid att det under de närmaste åren knappast finns
utrymme för några radikala skattesänkningar. De möjligheter som finns att
effektivisera den offentliga verksamheten måste tas till vara för att frigöra
resurser som kan hjälpa till att lösa akuta problem av olika slag inom denna
sektor. Hur möjligheterna ter sig på något längre sikt är det i dag omöjligt att
uttala sig om. Vid god ekonomisk tillväxt är det uppenbart att möjligheterna
till skattesänkningar blir större än eljest.

Vissa skattesänkningar bör emellertid genomföras redan nu, främst för att
underlätta avtalsförhandlingarna. Vi redovisar i vår ekonomisk-politiska motion
de närmare motiven härför.

Dessutom finns det som nämnts mycket starka skäl att undvika skattehöjningar.
Det hänger samman med de negativa effekter som dagens skattesystem
har på samhällsekonomin. Skattetrycket kan vid dagens skatteuttag
reformeras. En höjning av skatteuttaget skulle väsentligt försvåra en sådan
reform.

Omvänt kan man naturligtvis hävda att det blir enklare att reformera
skattesystemet om skatteuttaget sänks. Det är obestridligen sant. Men ett
kraftigt sänkt skatteuttag redan i ett kort perspektiv måste vägas mot de
förändringar i offentlig verksamhet och förmåner som detta skulle framtvinga.
Det är mot bakgrund av en sådan avvägning vi dragit slutsatsen att
skatteuttaget inte radikalt kan sänkas under de närmaste åren. Detta utgör
dock enligt vår mening inget hinder för en mycket radikal skattereform. Det
primära syftet med en sådan är att öka tillväxttakten i ekonomin och därmed
långsiktigt öka handlingsfriheten.

I skattedebatten framförs ibland tanken att ett sänkt skatteuttag i sig skulle
få så positiva effekter på samhällsekonomin att skattesänkningen så att säga
betalar sig själv. Det finns knappast några belägg för att denna teori håller.
De praktiska erfarenheterna i t. ex. USA talar ett annat språk. Det måste
beaktas att ett minskat skatteuttag, som inte balanseras av minskade utgifter,
omedelbart leder till ett ökat budgetunderskott som på olika sätt kan påverka
ekonomin negativt.

2 Skattesystemets framtida utformning

De alternativ som i praktiken står till buds om skattesystemet skall reformeras
är två: antingen får reformen ske genom att ändrat skattesystem vid
ungefär samma skatteuttag som i dag, eller så får reformen ske vid sänkt
skatteuttag och sänkta offentliga utgifter. I det senare fallet måste man
givetvis redovisa vilka nedskärningar som skall göras.

Enligt folkpartiets uppfattning finns det mycket goda möjligheter att radikalt
förändra skattesystemet också vid dagens skatteuttag.

De största svagheterna som vidlåder dagens skattesystem finns i inkomstbeskattningen.
Låt oss särskilt framhålla tre problem.

Det första är de höga marginalskatterna som i sin tur bidrar till stora s. k.
skattekilar. Med skattekil avses skillnaden mellan vad en arbets- eller uppdragstagaren
får behålla netto sedan hänsyn tagits till alla skatter och bidrag.

Skattekilen för en genomsnittlig svensk löntagare överstiger i dag 70 %, dvs.

Mot. 1986/87

Sk462

3

efter alla skatter får han av en extra arbetad timme bara behålla drygt en
fjärdedel av det resultat arbetet ger. För personer med högre inkomster är
skattekilen ännu större.

Det viktigaste skälet till att skattekilen blir så stor är den progressiva
inkomstskatten. I genomsnitt uppgår denna till ca 35% av bruttoinkomsterna,
men på marginalen - dvs. för extra arbetsinsats eller en inkomstökning
- uppgår skatten till över 50% för praktiskt taget alla heltidsarbetande.
För en fjärdedel av dem överstiger den 65%.

De höga marginalskatterna leder till minst fyra slags problem. Det första är
deras effekter på lönebildningen och därmed indirekt på inflationen. Även
måttfulla löneökningar efter skatt leder till ganska dramatiska kostnadsökningar
för arbetsgivarna. När kostnaderna drivs upp försämras konkurrenskraften.

Det andra är deras effekter på arbetsutbudet. I en studie för ESO har
professor Sören Blomqvist visat att särskilt de högsta marginalskatterna, som
alltså träffar de högsta inkomsterna, har negativa effekter på arbetsutbudet.
Det är inte förvånande att det förhåller sig så. Personer som uppnått en god
inkomstnivå har inte samma motivation som andra att anstränga sig ytterligare
för att bättra på sin ekonomi. När ersättningen för en extra insats blir
särskilt låg på grund av hög marginalskatt är det knappast oväntat om insatsen
ofta uteblir.

Den tredje är marginalskatternas och skattekilarnas effekter på skattemoralen.
Även om det är svårt att kvantifiera problemet råder det knappast
någon tvekan om att det leder till skattefusk och skatteflykt. På varje arbetsplats
i Sverige pågår ständigt en jakt efter skattefria förmåner.

Det fjärde är de besvärande marginaleffekter som marginalskatterna tillsammans
med inkomstprövade bostadsbidrag och dagisavgifter skapar för
många barnfamiljer. I värsta fall har de knappast någon möjlighet alls att
påverka sin ekonomiska situation. Stiger inkomsten till följd av en extra insats
försvinner nästan allt i skatt, ökade avgifter och minskade bidrag. De har
fastnat i ”fattigdomsfällan”. Detta problem kan inte lösas bara genom lägre
marginalskatter även om det skulle innebära ett steg i rätt riktning. Men
därutöver är det angeläget att ersätta bostadsbidragen med allmänna barnbidrag
och vårdnadsbidrag och att införa enhetstaxa på dagis. Vi har i annat
sammanhang närmare utvecklat våra synpunkter i denna fråga.

Det andra huvudproblemet i inkomstskattesystemet gäller den olikartade
behandlingen av olika slags kapitalinkomster. Några exempel:

-Den som har en ränteinkomst från banksparande som understiger 1 600
kr. eller som sparar i allemanssparande! har en helt skattefri avkastning.

- När avkastningen på banksparande överstiger 1600 kr. tillämpas en helt
nominell princip, dvs. hela räntan är skattepliktig inkomst trots att en del
närmast är att betrakta som kompensation för inflationen.

- För den som äger aktier direkt i ett företag gäller samma beskattningsprincip
för utdelningen som för ränta från ett bankkonto. Men innan utdelningen
betalas ut till aktieägaren har den beskattats med bolagsskatt i företaget.
Denna dubbelbeskattning leder till en hård total beskattning av
aktieutdelningar till enskilda.

Mot. 1986/87

Sk462

4

- För egna hem tillämpas något som närmast kan liknas vid en real princip.
Den s. k. schablonintäkten motsvarar i stort sett en normal realränta (även
om realräntan just nu råkar vara betydligt högre).

- För den som pensionssparar gäller - om man bortser från den s. k.
engångsskatten - att sparad arbetsinkomst och avkastningen på sparandet
beskattas vid uttaget men inte när det intjänas.

Vidgar vi perspektivet till realisationsvinster blir mönstret än mer komplicerat.

De här olikheterna i skattebehandling av olika kapitalinkomster är den
grundläggande förutsättningen för det som brukar kallas skatteplanering.
Det kan löna sig att flytta pengar mellan konton enbart av skatteskäl. Olikheterna
i beskattningen blir ofta viktigare för placeringsval än bedömningen av
den samhällsekonomiska avkastningen för olika placeringar. Detta kan ge
arbete åt skatterådgivare, men också leda till en felaktig resursanvändning i
samhället.

Det tredje huvudproblemet gäller företagsbeskattningen. Formellt är bolagsskatten
drygt 50%, men reellt är den lägre. Det beror på de möjigheter
som finns till bokslutsdispositioner. Skillnaden mellan formell och reell beskattning
är ett viktigt incitament att behålla vinsterna i företagen. Om de
delas ut till aktieägarna och på det sättet kan omplaceras uttas nämligen den
högre skattesatsen. Den verkliga skatten hålls nere genom att vinsterna plöjs
ned i företaget i form av t. ex. varulagernedskrivningar och insättningar på
investeringsfonder.

Enligt vår uppfattning finns starka skäl att minska reserveringsmöjlighetema
och sänka skattesatsen, t. ex. till 30%.

Det bör också ses som ett led i en reform som syftar till en mer likartad
skattemässig behandling av olika finansieringskällor, ägare, kapitalformer
och branscher. Skillnaderna är i dag mycket stora. Låt oss jämföra ett par
alternativ som har det gemensamt att en genomförd investering förutsätts ge
en avkastning på 10% och att inflationen är 5%.

Om investeringen finansieras med lånade pengar blir den effektiva skattesatsen
10%, om den finansieras genom nyemission av aktier blir skattesatsen
75%.

Om det investerande företaget ägs av enskilda hushåll blir skattesatsen
70%, men om det ägs av skattefria stiftelser blir den 10%, dvs. avkastningen
efter skatt är dubbelt så stor som avkastningen före skatt.

Den översiktliga genomgång vi här gjort av skattesystemets problem och
snedvridande effekter är givetvis inte fullständig, men visar ändå på behovet
av en radikal skattereform. Det svenska skattesystemet har ibland liknats vid
ett lapptäcke. Det ligger mycket i den karaktäristiken. Även om vi talat om
”skattesystemet” finns i det inte längre mycket av system. Det är angeläget
att en skattereform har som en viktig ambition att återupprätta systematiken i
det svenska skattesystemet. Det skulle göra det enklare och mer överblickbart.

De förenklingar vi här efterlyser och eftersträvar måste skiljas från de
förenklingar som genomförts under senare år. Dessa har inte i första hand
syftat till att förenkla skattesystemet som sådant, utan till att göra livet

Mot. 1986/87

Sk462

5

enklare för skattebetalarna genom att fjärma dem från skattesystemet och
låta det skötas av arbetsgivare, banker och datorer. Även om vi medverkat till
vissa av dessa ”förenklingar” ser vi en fara i ett skattesystem som blir allt
krångligare samtidigt som de enskilda människorna får allt mindre kunskaper
om och direkt kontakt med skattesystemet.

Av de kritiska synpunkter vi ovan redovisat på dagens skattesystem följer
också vissa riktlinjer för den skattereform vi anser behövs:

• marginalskatterna måste sänkas

• kapitalinkomstbeskattningen måste göras mer enhetlig

• företagsbeskattningen måste förenklas genom färre reserveringsmöjlighe

ter och sänkt bolagsskattesats, och den måste bli mer neutral med avseende
på ägare, finansieringsform, investeringsslag etc.

Av dessa förändringar i skattesystemet är det framför allt sänkningen av
marginalskatterna som kostar. Om den skall kunna genomföras vid totalt sett
oförändrade eller i varje fall inte kraftigt minskade skatteintäkter måste
andra skatter höjas eller skattebasen breddas. Huvudgreppet vid en reform
bör vara en bredare skattebas. Innebörden av det är att fler inkomster måste
tas fram till beskattning. Det kan innebära att olika inkomstavdrag minskas
eller försvinner men också att vissa icke skattepliktiga inkomster görs skattepliktiga.

Om man ser till beskattningen av fysiska personer är det i särklass mest
kostsamma avdraget i dag det s. k. grundavdraget. Detta uppgår i år till 9 000
kr. och nästa år till 10000 kr. Det innebär att de första 9000 (10000) kr. i
inkomst är helt skattefria. För att kompensera för det måste på motsvarande
sätt ett stort utrymme för skattesänkningar för inkomstdelar ovanför 9 000
(10 000) kr. Enligt vår mening bör man därför överväga att slopa grundavdraget
helt som ett led i en radikal skatteomläggning.

Den tyngsta invändningen mot ett slopat grundavdrag är naturligtvis att
det, i varje fall kortsiktigt, skulle innebära ett högre skatteuttag för låginkomsttagare.
Kan en sådan förändring trots denna effekt i något läge vara
motiverad?

Ja, vi menar det. Om man vinner fördelar i ett mer dynamiskt perspektiv
kan utvecklingen ganska snabbt ge ett bättre utfall också för dem som
kortsiktigt ser ut som förlorare på reformen. Om vi med andra ord tror att en
skatteomläggning skulle ha gynnsamma effekter på den ekonomiska tillväxten
kommer den på några års sikt att vara bra för alla. Om skattesystemet
skall styras av kortsiktiga fördelningspolitiska hänsyn kan det bli ett hinder
för den omläggning som krävs för att vinna mer långsiktiga fördelar.

Det kan också finnas skäl att närmare granska låginkomsttagargruppen
innan man låter hänsyn till deras situation bestämma skattesystemets utformning.

Hit hör givetvis många pensionärer. Vi förutsätter att de även i fortsättningen
kommer att särbehandlas i skattesystemet och därigenom hållas skadeslösa
vid en skatteomläggning.

Hit hör vidare många barnfamiljer. Dessa bör hellre kompenseras genom
ett utökat familjepolitiskt stöd än genom ett grundavdrag i skattesystemet.

Mot. 1986/87

Sk462

6

Det är av största betydelse att en familjepolitisk reform genomförs parallellt
med en radikal skatteomläggning.

I gruppen finns också många med tillfälligt låga inkomster. I en studie som
SCB gjorde härom året av inkomsttagare med mycket låga inkomster visade
det sig - med undantag just för barnfamiljer - att de året därpå fått betydligt
bättre inkomster och lämnat den studerade gruppen.

De flesta låginkomsttagare torde tillhöra denna grupp därför att de inte har
heltids- och helårsarbete. Det gäller t. ex. personer på väg in på arbetsmarknaden,
feriearbetande ungdomar och naturligtvis många deltidsarbetande.
Skattesystemets nuvarande utformning innebär att dessa deltids- eller delårsarbetande
betalar lägre skatt vid en given timlön än heltidsarbetande med
samma timlön. Enligt vår uppfattning kan det starkt ifrågasättas om det är
särskilt rättvist. Folkpartiet har i alla år hävdat att ”det måste löna sig att
arbeta”. Det bör gälla även i dag.

Självfallet skall ingen förhindras att arbeta deltid. I många situationer är
det en bra lösning för individen och familjen. Däremot ifrågasätter vi om
deltidsarbete bör vara skattemässigt gynnat jämfört med heltidsarbete. Samtidigt
vill vi i sammanhanget framhålla att vi anser det angeläget med en
sjukförsäkringsreform som ger rättvisa åt deltidsarbetande. På den punkten
är de i dag missgynnade. Vi beklagar att regeringen lagt fram ett så dåligt
underbyggt förslag att vi känt oss tvingade avvisa det. Vi har i annat sammanhang
redovisat synpunkter på hur reformen kan utformas och också avsatt
medel för dess finansiering.

Förutsatt att grundavdraget slopas, och att skattebasen också i vissa andra
avseenden breddas, bör det vara möjligt att införa en i huvudsak proportionell
inkomstskatt för det stora flertalet inkomsttagare. Skattesatsen bör
kunna ligga på 35-40%. För dem som har de högsta inkomsterna bör marginalskatten
kunna begränsas till 50%. Det skulle innebära att man alltid får
behålla minst hälften av en inkomstökning eller en extrainkomst, vilket enligt
vår bedömning är rimligt.

För kapitalinkomster bör en enhetlig skattesats införas, t. ex. 50%. Den
bör i princip endast träffa den reala avkastningen, dvs. avkastningen - räntan,
utdelningen eller liknande - sedan inflationen rensats bort.

Om alla mottagare av ränteinkomster görs skattepliktiga skulle det dessutom,
såsom en arbetsgrupp inom SACO/SR föreslagit, vara möjligt att
förenkla hela avdrags- och kapitalinkomstsystemet. Denna fråga får emellertid
prövas när underlag för en omfattande reform tas fram.

Vi har redan angivit riktlinjerna för en reformering av företagsbeskattningen.
Självfallet anser vi att vinstdelningsskatten till de kollektiva löntagarfonderna
skall slopas liksom dubbelbeskattningen på aktieutdelningar.

Den omfattande skattereform vi i det föregående skisserat är angelägen,
men måste genomföras under ganska många år. Den skulle självfallet innebära
en förändrad situation för många och påverka deras beteende. För att ge
människor och företag möjlighet till omställningar måste de ges ordentligt
med tid. Men eftersom det tar tid att fullt ut genomföra reformen är det också
angeläget att snabbt komma i gång. Det bör vara möjligt att ta de första stegen
i reformen redan den 1 januari 1989.

Mot. 1986/87

Sk462

7

Avslutningsvis vill vi understryka vikten av att skattereformen ses i ett
dynamiskt perspektiv. Det går inte att utvärdera en skattereform av denna
omfattning genom att se hur den slår i kronor och ören för den ene eller andre
förutsatt att den genomfördes från en dag till en annan. Ofta bedöms skattereformer
efter sådana detaljerade tabeller. Men långt viktigare är de dynamiska
effekterna. Hur påverkas människors beteende och företags kalkyler?
Vilka blir effekterna på inflation, tillväxt och reallöneutveckling på några års
sikt?

Även små effekter på t. ex. tillväxten blir ganska snabbt långt viktigare än
de förändringar som redovisas i statistiska tabeller. Men självklart är det svårt
att med någon noggrannhet beräkna de dynamiska effekterna och ange dem i
kronor för varje hushåll. Beräkningar får mer karaktär av räkneexempel eller
kvalitativa bedömningar. Det gör inte dessa effekter mindre betydelsefulla i
verkligheten.

Om man å andra sidan inte tror att en skattereform har några effekter alls
på tillväxten och dynamiken i ekonomin bör man avstå. Då lever vi redan i
den bästa av världar. Vi är emellertid övertygade om att detta är en felsyn om
nu någon till äventyrs omfattar den. En skattereform efter de riktlinjer vi
diskuterat i denna motion skulle tvärtom få stor betydelse för utvecklingen av
svensk ekonomi i framtiden.

3 Nej till förhandlad inkomstpolitik

Inom socialdemokratin finns det i dag personer som menar att skattepolitiken,
liksom den ekonomiska politiken över lag, bör formas i nära samråd med
och genom ömsesidigt beslutsutbyte mellan regeringen och arbetsmarknadens
parter. I en rapport kallad SAMAK utvecklas dessa tankegångar under
benämningen förhandlad inkomstpolitik.

Vi i folkpartiet tar avstånd från sådana tankar. Regeringen bör begränsa sig
till att genom bl. a. skattepolitikens utformning skapa goda och stabila förutsättningar
för samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneökningar. Ett nödvändigt
inslag i en sådan politik är kraftigt sänkta marginalskatter och återinfört
inflationsskydd.

4 Rättssäkerheten i skattesystemet

Från rättssäkerhetssynpunkt är det ytterst otillfredsställande att många människor
är oförmögna att beräkna eller kontrollera sin skatt. Skattebetalarna
blir på så sätt utlämnade till skattemyndigheterna. Svårigheterna att förstå
skattereglerna leder också till att många människor utan uppsåt bryter mot
reglerna. Särskilt för småföretagare, konstnärer, lantbrukare eller andra
skattskyldiga som inte har vanliga tjänsteinkomster krävs ett stort mått av
kunskaper för att undvika att begå fel mot skattereglerna.

Det är av hänsyn till både rättssäkerheten och effektiviteten i vårt ekonomiska
system angeläget att vårt skatte- och uppbördssystem förenklas.

Mot. 1986/87

Sk462

8

Skattskyldiga med mera komplicerade inkomst- och förmögenhetsförhållanden
har i dag ett omfattande lagkomplex att sätta sig in i. Detta erbjuder
inte bara problem utan också - för den fiffige - möjligheter att genom olika
förfaranden undgå den skatt som lagstiftaren förutsett borde utgå.

Under den borgerliga regeringsperioden inleddes ett reformarbete som nu
resulterat i ett förenklat deklarations- och taxeringsförfarande. Dessa förenklingssträvanden
måste drivas vidare så att väsentliga förenklingar kan uppnås
även i andra avseenden. Den reform vi ovan föreslagit kommer att skapa
väsentliga förbättringar även i förenklingsavseende i och med att den kan
väntas leda till bättre förutsättningar för ökad förståelse hos löntagare och
företagare för skattereglernas innebörd på andra skatteavsnitt.

Allt oftare får vi belägg för att inte ens taxeringsväsendet alltid förmår att
rätt tillämpa gällande lagstiftning. Det är naturligtvis mot bakgrund av detta
förhållande än mer omöjligt att kräva att de skattskyldiga skall förmå att alltid
rätt tillämpa och följa skattelagarna.

En av de viktigaste principerna i det liberala frihetsarvet är rättssäkerheten.

I rättssäkerhetens idé ligger att skattereglerna skall ha en sådan fasthet och
klarhet att medborgarna kan förutse konsekvenserna av sina handlingar, att
de kan känna till var gränsen går mellan tillåtet och förbjudet och att de klart
vet vilka sanktionerna är om lagens bestämmelser överträds.

Många människor känner i dag osäkerhet därför att de inte vet var gränserna
mellan tillåtet och förbjudet går, därför att en hel del lagar är kautschukartade
och myndigheter ofta uppträder med allt större självsäkerhet
och under allt mindre kontroll.

Vi har i en annan motion redovisat ett antal förslag i syfte att öka rättssäkerheten
i skatteprocessen.

Riksdagen antog hösten 1980 en generalklausul mot skatteflykt. Syftet var
att komma till rätta med transaktioner som innebär kringgående av skattelagstiftningen.
I dess ursprungliga lydelse - vilken folkpartiet medverkade till gällde
som ett huvudvillkor för att klausulen skulle kunna tillämpas ett s. k.
omvägsrekvisit, dvs. den skattskyldige skulle ha använt sig av ett förfarande
som i varje särskilt fall framstod som onormalt eller konstlat med hänsyn till
det ekonomiska resultatet som - bortsett från beskattningen - hade uppnåtts
med förfarandet.

Riksdagens socialistiska majoritet beslöt 1983 ändra klausulen så att varje
förfarande som innebar en skattevinst - oavsett om det inneburit en omväg
eller ej - skulle kunna medföra att klausulen blir tillämplig.

Rekvisiten i lagen är nu så allmänt hållna att lagens tillämpning i det
närmaste är oförutsebar såväl för de skattskyldiga som för myndigheterna.
Ändringarna i skatteflyktslagen är enligt folkpartiets mening oacceptabla och
visar prov på ramlagstiftning när den är som sämst. Det är av rättssäkerhetsskäl
angeläget att lagen avskaffas.

Däremot finns det starka skäl att genom en omvänd generalklausul förhindra
att skattskyldiga på grund av lagstiftningens bristande utformning
utsätts för en icke avsedd beskattning som framstår som oskälig enligt lagstiftningens
grunder.

Mot. 1986/87

Sk462

9

Dessa höga skattesatser ger starka incitament till skattefusk och skatteflykt.
Detsamma gäller bidragsreglerna som späder på marginalskatternas
effekter. Därmed aktualiseras från olika håll krav på hårda kontroller av både
företag och hushållens privatekonomi. Skattemyndigheterna ges rätt och
resurser att kontrollera många transaktioner i ekonomin. Vi anser att den
växande skattekontrollen är ett hot mot den individuella integriteten.

Den s. k. EKO-kommissionen har kommit med en rad uppseendeväckande
förslag vars syfte varit att skärpa kontrollen för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. I sin iver att hitta bra kontrollsystem har EKO-kommissionen
tummat på centrala principer i vår rättsordning.

Vi är inte beredda att acceptera att man inför en särskild rättsordning för
ekonomiska brott. Centrala principer i vår rättsordning, som t. ex. bevisvärderingsregler,
regler om preskriptionstider, rättshjälp etc. måste vara desamma,
oavsett om en person är misstänkt för skattebrott eller andra brott.
Samhällets reaktion på brott skall i stället komma till uttryck genom val av
påföljd.

Rättshjälp beviljas i dag inte i skattemål. Frågan om ersättning för rättegångskostnader
ingår inte i skatteprocessen. Parterna får alltid bära sina
kostnader. I ett avseende anser vi att en ändring härvidlag bör ske. I de fall
den klagande vinner i ett skattemål bör vederbörande kunna få sina omkostnader
täckta av staten. Att få rätt mot staten i ett skatteärende skall inte
behöva innebära en kostnad för den skattskyldige.

5 Marginalskattesänkning redan 1988

Vi har tidigare beskrivit inriktningen på den marginalskattereform folkpartiet
anser måste göras fr. o. m. den 1 januari 1989. Det är emellertid nödvändigt
att i avvaktan på denna reform redan nästa år ta ett första steg.

När reformer genomförs stegvis bör man börja med det viktigaste steget.
Det skulle därför vara naturligt att börja med att lägga hela marginalskattesänkningen
i de högsta inkomstintervallen där de värsta snedvridande effekterna
uppstår. Enligt vår bedömning finns det emellertid ett väl så viktigt
problem som kräver en snabb lösning. Det är att komma till rätta med den
alltför snabba lönekostnadsökningen. Synnerligen blygsamma framsteg har
hittills gjorts att få ned den totala kostnadsökningen i den svenska ekonomin
till, eller helst under, den nivå som råder i våra viktigaste konkurrentländer.
Om inte avgörande steg i denna riktning uppnås i avtalsrörelsen 1988 riskerar
allvarliga problem att uppstå. Vi anser därför att de skattepolitiska förändringar
som är allra mest angelägna 1988 är de som underlättar nästa avtalsrörelse.

Folkpartiet föreslår således att marginalskatterna sänks den 1 januari 1988
med 3 procentenheter för alla heltidsarbetande, dvs. för alla med inkomster
över 80000 kr. Marginalskatten sänks då från ca 50% till ca 47% (med
utgångspunkt från en kommunalskatt på ca 30 kr.) för inkomster mellan
80000 kr. och 150000 kr. För inkomster mellan 150000 kr. och 200000 kr.
sänks marginalskatten från 64% till 61%, och för de högsta inkomsterna
sänks den från 75% till 72%.

Mot. 1986/87

Sk462

10

Av samma skäl - för att underlätta avtalsrörelsen 1988 - avvisar vi regeringens
förslag om höjda arbetsgivaravgifter med 1,3% från den 1 januari 1988.
Vi föreslår också att den extra ATP-avgiften på 0,2% till de kollektiva
löntagarfonderna avskaffas.

På kort sikt minskar statens inkomster med ca 4,6 miljarder kronor på
grund av de sänkta marginalskatterna. Den uteblivna höjningen av arbetsgivaravgifterna
motsvarar ca 3 miljarder kronor. Tillsammans innebär dessa
båda förslag således en skattesänkning med ca 7,6 miljarder kronor.

Dessa båda åtgärder bör tillsammans avsevärt underlätta ett avtal på låg
nominell nivå 1988. Ett enkelt räkneexempel på individnivå kan illustrera
effekterna. Vi utgår från en löntagare som 1987 har en lön före skatt på
120000 kr.

Om arbetsgivaravgifterna höjs enligt regeringens förslag och kostnadsökningen
för arbetsgivaren skall stanna på 3 % blir löntagarnas löneökning efter
skatt drygt 1100 kr.

Med de av oss förslagna förutsättningarna blir löneökningen efter skatt
1900 kr. Till det kommer en skattesänkning på ytterligare 900 kr. (vid
beräkningen har även den sänkning av grundavdraget som vi föreslår i vår
familjepolitiska motion beaktats). Totalt ökar inkomsterna efter skatt således
med drygt 2 800 kr.

För att lönen efter skatt i detta exempel skall öka med lika mycket, dvs.
2800 kr., med de av regeringen förslagna reglerna måste arbetsgivarens
kostnader stiga med 5,8% eller nästan dubbelt så mycket som förutsatt.

Det bör understrykas att detta är ett individexempel. Bilden kan nyanseras
om beräkningarna görs för hela löntagarkollektivet, men tendensen är givetvis
densamma.

Vi föreslår också att inkomstskatteskalan inflationsskyddas. Ett sådant
inflationsskydd är en garanti mot att inflationen tillåts smyghöja skatten.
Inflationsskyddet bidrar därmed till att skapa stabila förutsättningar för
avtalsrörelserna i och med att löntagarna inte behöver beräkna någon kompensation
för en annars trolig skattehöjning.

6 Vissa företagsskattefrågor

Den svenska företagsbeskattningen bygger på principen om en nettobeskattning.
Skillnaden mellan intäkter och kostnader utgör således beskattningsunderlag.
Ned- och avskrivningar tillåts i en utsträckning som medger god
konsolidering av företag. Historiskt sett har denna liberala företagsbeskattning
varit till fördel för uppbyggnaden av det svenska näringslivet.

Kraven på förnyelse inom näringslivet har emellertid förändrats kraftigt.
Produktförnyelsen måste numera ske i en betydligt snabbare takt än tidigare.
De nuvarande skattereglerna verkar emellertid starkt konserverande i så
måtto att de premierar kvarhållande av vinsterna i de företag där de uppstått
till nackdel för utdelning. En s. k. inlåsningseffekt uppstår. Detta medför att
fördelningen av kapitalresurserna mellan alternativa investeringsprojekt inte
blir föremål för den marknadsmässiga prövning som vore önskvärd. Vi anser
därför att förändringar måste genomföras för att stimulera till ökad rörlighet

Mot. 1986/87

Sk462

11

av riskkapitalet och därmed motverka den nämnda inlåsningseffekten.
Denna uppstår främst på grund av dubbelbeskattning av utdelade vinstmedel.

I det skattesystem som vi föreslår skall träda i kraft med början 1989 är
dubbelbeskattningen avskaffad.

Vi har i vår partimotion om aktiemarknaden beskrivit ett antal förändringar
till det bättre som bör göras i fråga om beskattningen av riskvilligt
sparande. Det gäller t. ex. rätt till omplaceringar inom en aktieportfölj utan
realisationsvinstbeskattning, hänsyn till latent skatteskuld vid förmögenhetsvärderingen
av aktier, lindrad beskattning av aktiesparfonder, beskattning av
optioner m. m. Alla dessa förbättringar sker bäst i samband med den av oss
föreslagna stora skattereformen år 1989.

Vi har i en annan motion om de mindre och medelstora företagen utförligt
beskrivit de negativa effekter som uppstår på grund av förmögenhetsskatten
på det i företagen arbetande kapitalet. Ett omedelbart tillrättaläggande i
detta avseende är så angeläget att vi föreslår att förmögenhetsskatten på
arbetande kapital avskaffas från den 1 januari 1988.

För närvarande är reglerna sådana att avdrag i rörelsen beviljas för barn
som t. ex. feriearbetar i ett föräldraägt företag om barnet är 16 år eller äldre. I
annat fall sker sambeskattning med föräldrarnas inkomst. I princip anser vi
att denna form liksom andra kvarvarande former av sambeskattning skall
avskaffas. Som ett steg på denna väg anser vi att åldersgränsen bör sänkas till
15 år.

För några år sedan beslöt riksdagens socialistiska majoritet att arbetsrättsligt
skadestånd inte utgör avdragsgill driftkostnad. Sådana skadestånd kan
utdömas eller tillkomma genom förlikning. Ofta utgår de med ett i förhållande
till förseelsen relativt högt belopp. 1 vissa företagsformer tillkommer
dessutom inkomstskatt och arbetsgivaravgifter, varför påföljden blir både
kännbar och beroende av den företagsform i vilken rörelsen drivs. Vi anser att
sådant arbetsrättsligt skadestånd bör behandlas som en omkostnad i rörelsen
och således vara avdragsgill i rörelsen.

7 Bostadsbeskattningen

I vår bostadspolitiska motion beskriver vi utförligt våra förslag i fråga om
bostadsbeskattningen. Vi anser t. ex. att olikheten mellan reaskatt på småhus
och bostadsrätter bör avskaffas och att uppskovsrätt i båda fallen bör förekomma.

När den nya statliga fastighetsskatten infördes, lanserades den som ”ett
solidariskt omfördelningssystem inom bostadssektorn”. Vi påpekade då och
detsamma gäller fortfarande - att det är svårt att finna något spår av
solidaritet i denna skatt.

Fastighetsskatten utgår således utan hänsyn till den skattskyldiges inkomst,
förmögenhet eller försörjningsbörda. För ägare av nyuppförda hus
med statliga lån tas viss hänsyn till lånesituationen, men detta gäller inte om
fastigheten är privatfinansierad. I övrigt påverkas inte beskattningen av om
den skattskyldige dras med stora skulder på småhuset eller om dessa är
slutamorterade.

Mot. 1986/87

Sk462

12

Den statliga fastighetsskatten har således fått en mycket olycklig och
orättvis utformning. Detta förhållande ökade ytterligare hösten 1986 när
riksdagens socialistiska majoritet beslöt om en skärpning med 0,5 procentenheter
för privatägda hyreshus.

Av statsfinansiella skäl föreslår vi inte att fastighetsskatten omedelbart
avskaffas. Beskattningen av fastigheter bör ingå i den översyn av bostadsfinansiering
och beskattning som enligt vår mening bör ske snarast med syfte
att kraftigt reducera bostadssubventionerna. Ett första steg bör emellertid tas
genast. Vi föreslår således att den senaste skärpningen på 0,5 procentenheter
avskaffas.

8 Övriga skattefrågor

Mervärdeskatt och punktskatter

Mervärdeskatten bör enligt vår uppfattning vara så långt möjligt konkurrensneutral,
och skilda skattesatser bör undvikas. Vi avvisar således tanken på en
slopad eller lägre skattesats för livsmedel. Av samma skäl anser vi att många
av de nu existerande punktskatterna (s. k. lyxskatt på choklad, deodoranter
m. m.) på sikt bör avskaffas. Därigenom skulle man kraftigt reducera skattesystemets
styrande inverkan på människornas konsumtionsval, och dessutom
undvika ett betydande krångel.

Fullfölj särbeskattningen

Fortfarande återstår inslag av sambeskattning i skattesystemet. Riksdagen
har nyligen avskaffat sambeskattningen på s. k. B-inkomster. Självfallet
måste då också sambeskattningen av de förmögenheter som ger upphov till
denna avkastning avskaffas.

Gåvoskatten

Vi förslår också att det skattefria gåvobeloppet höjs från 2000 kr. till 10000
kr. Det har under lång tid varit nominellt oförändrat och det reala värdet har
sjunkit kraftigt. Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Fackavgifter

Skattereduktionen för medlemsavgift till fackförening infördes mot vår vilja
och bör avskaffas.

Kommunalskatten

Det finns stora skillnader i utdebitering mellan olika kommuner och landsting
i landet. Denna skillnad skulle vara avsevärt mycket större om vi inte hade ett
system för kommunal skatteutjämning.

Vi vill därför slå fast att skatteutjämningssystemet måste ha en hög ambition
att korrigera för skillnader i skattekraft och opåverkbara kostnader

Mot. 1986/87

Sk462

13

mellan olika kommuner och landsting. Vi utvecklar vårt ställningstagande i
denna fråga i en separat motion.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att skyndsamt utarbeta förslag till nytt skattesystem
enligt de riktlinjer som anförts i motionen,

[att riksdagen avslår regeringens förslag till höjda arbetsgivaravgifter
från den 1 januari 1988',]

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en skala för statlig
inkomstskatt 1988 enligt vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinfört inflationsskydd
av den statliga inkomstskatteskalan enligt vad som anförts i
motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffad förmögenhetsskatt
på arbetande kapital enligt vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar sänka åldersgränsen för sambeskattning
mellan barn och föräldrar till 15 år enligt vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring så att
arbetsrättsligt skadestånd blir avdragsgill rörelse,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastighetsskatten,

8. att riksdagen beslutar upphäva beslutet hösten 1986 om höjning
av fastighetsskatten med 0,5 procentenheter för privatägda hyreshus,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om differentiering av mervärdeskatten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om punktskatter,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffad sambeskattning
av förmögenheter,

12. att riksdagen beslutar höja det skattefria gåvobeloppet till 10 000
kr.,

13. att riksdagen beslutar upphäva lagen om skattereduktion för
fackföreningsavgifter fr. o. m. den 1 januari 1988.

Stockholm den 27 januari 1987

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Birgit Friggebo (fp)

Karin Ahrland (fp) Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Kjell Johansson (fp)

Mot. 1986/87

Sk462

11986/87:Sf346.

14