Liberal konsumentpolitik
Motion 1986/87:l712 Ulla Orring m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1986/87:L712
Ulla Orring m. fl. (fp)
Liberal konsumentpolitik
Marknadsekonomi
Utgångspunkten för folkpartiets konsumentpolitik är ett samhälle med en
socialt inriktad marknadsekonomi som bygger på konkurrens, fritt konsumtionsval
och fri prisbildning.
Alla erfarenheter visar att marknadsekonomi är det oöverträffade sättet
att hushålla med samhällets knappa resurser. Inget annat system ger
beslutsfattarna och konsumenterna så god information om produktions- och
avsättningsmöjligheter. Inget annat system ger så snabba och klara ekonomiska
styrsignaler. Inget annat system förmår att skapa samma ekonomiska
dynamik och tillväxt. Ett övergripande konsumentpolitiskt intresse är att
genom konkurrens och frihandel förstärka konsumenternas ställning.
Marknadsekonomin löser förvisso inte alla problem men vi tror inte att
konsumenternas intressen i allmänhet bäst tillvaratas genom politiska
regleringar eller förhandlingar mellan olika intresseföreträdare. En ytterligare
fördjupning av den svenska förhandlingsekonomin vidgar endast fältet för
ett politiskt och ekonomiskt maktspel mellan olika intressegrupper. Samhällsingripanden
av detta slag har dessutom en tendens att ge upphov till en
kumulativ process — successivt urholkas marknadsekonomins funktionsförmåga
samtidigt som kraven på centralisering, reglering och förhandlingar
växer sig allt starkare. I den här typen av system blir goda kontakter med
statstjänstemän, politiker och fackföreningsledare viktigare för ett företags
framgång än företagsledningens förmåga att effektivt sköta produktion,
innovation och marknadsföring.
I en väl fungerande marknadsekonomi är det konsumenten som via sina
köp styr produktionen i enlighet med egna preferenser. Försök att ersätta
hushållens konsumtionsval med andra efterfrågeinstrument leder endast till
en mindre marknadsanpassad produktion med åtföljande välfärdsförluster.
Marknadsekonomin förutsätter, som ovan nämnts, att det finns konkurrens
mellan fristående företag. Monopol, kartellbildningar och prissamverkan
måste därför motverkas genom en effektiv lagstiftning mot konkurrensbegränsningar.
Frihandel
Den svenska ekonomin är en integrerad del av världsekonomin. Det är den
fria handeln som gör det möjligt för ett litet land som Sverige att utnyttja
stordriftsfördelar och dra nytta av en stor och varierande mängd importerade
1** Riksdagen 1986/87. 3sami. NrL708-718
varor. Fri handel innebär således en potentiell konkurrens som håller nere Mot. 1986/87
priserna. Konsumenterna får en större mängd varor och tjänster till rimliga L712
priser att välja mellan.
Under det senaste decenniet har den protektionistiska stämningen i vår
omvärld blivit alltmera påtaglig. Handelshinder av skilda slag, subventioner,
dumpning, statsmakternas uppköpspolitik, kvalitets- och säkerhetskrav,
m. m. är allvarliga hot mot frihandeln. Regeringen bör därför, som ett led i
konsumentpolitiken, aktivt verka för en fortsatt liberalisering av de ekonomiska
relationerna med alla länder.
Hushållen och konsumentpolitiken
Ett viktigt mål för konsumentpolitiken är att underlätta för konsumenterna
att göra de köpval som från deras egna utgångspunkter är rationella. Därvid
är tillgången på information och kunskaper av stor betydelse.
En snabb utveckling av näringsliv och handel har erbjudit fördelar för
konsumenten. Nya varor har tillkommit, detaljhandelns sortiment ökat,
priserna pressats i konkurrens, genom stordrift samt förändrade distributionsmetoder.
Det ökade utbudet ställer också större krav på konsumenten. Att väga pris
mot kvalitet och att snabbt fatta ett köpbeslut förutsätter att konsumenten
har goda förkunskaper.
Konsumenten och den offentliga sektorn
En allvarlig brist i den nuvarande konsumentpolitiken är att den inte
omfattar huvuddelen av produktionen av offentliga varor och tjänster.
Under de senaste 20 åren har den offentliga konsumtionen — av utbildning,
hälsovård, transporter m. m. — ökat från 23% till 36% av den totala
konsumtionen.
Om ett företag har en monopolställning, oavsett om företaget är privat
eller offentligt, oavsett om företaget erbjuder produkter eller tjänster har
konsumenten alltid en svag ställning. Därför bör konsumentpolitiken ha som
mål att motverka monopolbildningar oavsett om de finns på den privata eller
på den offentliga sidan.
Samtidigt är det uppenbart att de varor och tjänster som produceras av den
offentliga sektorn är av utomordentligt stor betydelse för den enskilde
konsumenten. Den enskilde har oftast inte något annat val än att använda sig
av de varor och tjänster som de offentliga monopolen tillhandahåller. Detta
understryker folkpartiets krav på att bryta de offentliga monopolen och
skapa förutsättningar för tillkomsten av konkurrerande företag. Denna fråga
behandlas mer ingående i en motion från folkpartiet om frihet och enskilda
alternativ.
Den framtida konsumentpolitiken bör vara inriktad på att stärka konsumenternas
påverkan på offentligt producerade varor och tjänster. Bland de
offentliga företagen har postverket, televerket och statens järnvägar en
särställning då de producerar tjänster som i hög grad påverkar den enskildes
vardag. Här är en stark konsumentpåverkan av särskild vikt. Det kan därför
finnas anledning att se över konsumentinflytandet även i de statliga verken.
Det kan noteras att offentligt producerade varor och tjänster ingår i det Mot. 1986/87
konsumentpolitiska arbetsområdet såväl i Norge som i Danmark. Enskilda L712
konsumentorganisationer i andra länder har ofta såväl den privata som den
offentliga marknaden som arbetsområde.
Enligt folkpartiets mening bör därför en utredning tillsättas för att göra en
samlad bedömning av konsumentpolitiska aspekter på offentlig verksamhet.
Den bör granska konsumenternas förhållande till såväl sådan offentlig
verksamhet som bedrivs i affärsmässiga former som annan offentlig förvaltning.
Myndighetsutövning, t. ex. tillståndsgivning, bör dock inte behandlas.
Vidare bör endast granskas tillhandahållandet av nyttigheter för individuell
konsumtion.
En central fråga gäller vilka möjligheter konsumenten har att göra sin rätt
gällande när han eller hon anser sig felaktigt behandlad. Vad som har sagts i
detta avsnitt bör ges regeringen till känna.
Lokal konsumentverksamhet
Den lokala konsumentverksamheten är synnerligen betydelsefull. Utvecklingen
av denna är en kommunal angelägenhet som visserligen är frivillig men
som ändå måste tas på största allvar i samtliga kommuner. Folkpartiet vill
understryka vikten av en fortsatt utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten
med politisk förankring i konsumentnämnden. I denna
mångsidiga verksamhet ingår flera viktiga arbetsområden, bl. a. hushållsekonomisk
budgetrådgivning, som bör ske i samarbete med främst socialförvaltningen.
Den huvudsakliga uppgiften måste dock vara information om olika
varor och tjänster och deras prestanda.
Över huvud taget är det ytterst angeläget med bred lokal samverkan
mellan kommunala organ, näringslivet, bankerna och frivilliga organisationer.
Finansieringen av den konsumentpolitiska verksamheten kommer att
kräva resurser men rimligen inte några oöverstigliga belopp. Dessutom kan
nog viss självfinansiering uppnås genom lägre utbetalningar inom socialtjänsten
som en följd av bättre ordnad privat hushållsekonomisk budgetering.
Någon särskild lagstiftning för den lokala konsumentpolitiska verksamheten
skall inte tillkomma.
Information på produkterna
En av de mest angelägna konsumentfrågorna är att ge konsumenterna
tillgång till en ändamålsenlig information om varorna i den vardagliga
köpsituationen. Informationen bör vara så utformad att jämförelser mellan
olika alternativ underlättas. Trots en allmän nivåhöjning av de konsumentpolitiska
åtgärderna är det i dag svårare än någonsin att i butiken få en
objektiv konsumentinformation. Varuprovningskommittén föreslog på sin
tid att man på frivillig väg skulle söka bygga upp ett varudeklarationssystem i
samarbete med näringslivet. Folkpartiet vidhåller detta ställningstagande.
Grundtanken är att ett varudeklarationssystem med igenkänningstecken
skall utgöra en fördel för marknadsföringen för seriösa och ansvarskännande
företag. Samtidigt kommer systemet att underlätta för konsumenten att välja
rätt vara till rätt pris.
En utvecklingsmodell kan vara densamma som möbelbranschen tillämpar. Mot. 1986/87
Företag går samman och enar sig om en lämplig form för en seriös L712
konsumentinriktad information. Möbelfakta är en tillförlitlig och efterfrågad
information av konsumenten. Ett aktivt stöd från konsumentorgan och
medvetna konsumentgrupper skulle på så sätt leda till bättre och mer
prisvärda produkter.
Folkpartiet efterlyser initiativ från konsumentverket att i samarbete med
andra organ stimulera till ett frivilligt varudeklarationssystem för vissa varor.
Datorstödd konsumentupplysning
Rådgivning och upplysning till den enskilda konsumenten är i stora stycken
ett kvantitetsproblem. Det gäller i kommunerna att inte nöja sig med att
kunna besvara ett antal telefonfrågor per dag, eller att informera ett antal
besökande konsumenter. Det är dessutom fråga om att bringa upplysning om
varor och tjänster till konsumenterna tusentals gånger om dagen — råd och
erfarenheter bör finnas till hands vid den enskilde konsumentens inköpsplanering,
och helst också vid de direkta köptillfällena. Här räcker inte
massmedia som radio och TV och tidningar, här kan man ta datatekniken till
hjälp.
För att datorstödd konsumentrådgivning skall bli meningsfull krävs två
ting:
□ Varujämförelser och marknadsöversikter skall finnas tillgängliga. Vidgade
varuprov behöver därför göras, normer behöver aktualiseras, osv.
Sådana uppgifter kan lagras i allmänt tillgängliga databaser.
□ Den rådgivande informationen behöver spridas ut till konsumenterna via
datakommunikation.
Dataterminaler finns i Sverige redan på hundratals postkontor, bibliotek och
andra offentliga platser i vårt land. Flera hundra tusen persondatorer finns på
arbetsplatserna. En stor del av dessa har telefonmodem. Dessutom har för
närvarande många familjer i Sverige hemdatorer med telefonmodem i sina
bostäder. Dessa datorer kan kopplas in på telefonnätet. Via dessa olika
utrustningar kan konsumentrådgivning nå ut till stora mängder konsumenter.
Med detta blir varujämförelser och marknadsöversikter, som skrivs in i
allmänna databaser, via telefonnätet tillgängliga för envar. Kostnaderna för
användning blir måttliga, med hänsyn till värdet för konsumenten av att när
som helst ha tillgång till aktuella pris- och kvalitetsjämförelser. (För videotex
tillämpas enhetstaxa för telenätets användning över hela landet.)
En form av sådant individuellt konsumentstöd som kan ges med datorhjälpmedel
kommer att prövas i början av 1987. Ekerö kommun avser att
genomföra ett prov där hemvårdare vid sina hembesök hos pensionärer i
området skall medföra bärbara videotexterminaler. Genom att via pensionärens
telefonjack koppla in en aktuell databas kan hemvårdaren på dataskärmen
visa fram en bred meny över tjänster som är tillgängliga. Det blir inte
bara frågan om dagligvaruinköp (”Vad är särskilt billigt i dag?”) i ett par
varukedjor, utan också tillgång till teater, konserter, service kring personlig
hygien m. m. Det viktiga är här att varorna, biljetterna m. m. verkligen kan
beställas direkt. Leverans sker därefter från de olika producenterna direkt Mot. 1986/87
till pensionärens bostad vid överenskommet tillfälle. L712
Denna form av konsumentstöd kan komma att visa sig värdefull för många
personer som av olika skäl (ålder, rörelsehinder m. m.) har svårt att på egen
hand komma i direkt kontakt med utbudet av varor och tjänster i vårt
samhälle.
För att datorstödd konsumentupplysning skall kunna föras ut till konsumenterna
bör följande äga rum:
□ Branschorganisationer bör uppmuntras att själva bygga upp databaser
med produktfakta och jämförande varuanalyser — konsumentdatabaser.
□ Konsumentverket bör i samverkan med industrin arbeta fram praktiska
normer och standarder för sådana varuöversikter, som är avsedda direkt
för konsumenten.
□ Konsumentverket bör komplettera sitt blankettmaterial för ”familjers
konsumtion och hushållsekonomi” med datorprogram, som via t. ex.
videotexnätet eller i handeln även kan föras ut till konsumenten, för
körning på hemdatorer eller persondatorer.
□ Konsumentverket bör i samverkan med televerket studera hur konsumentupplysning
bedrivs i närstående stora utländska videotexsystem.
Televerket bör uppmuntras att t. ex. via sin Teldokfond initiera studier av
datoriserad handel med konsumentupplysning.
□ Industrins företrädare bör uppmuntras att tillsammans med televerket
starta praktiska prov med videotex för konsumentupplysning. I detta
sammanhang bör man samtidigt göra sociala studier över användningen,
så att tidiga erfarenheter utan dröjsmål kan brukas för att göra denna typ
av konsumentupplysning tillgänglig för allt bredare grupper i samhället.
Kosten
I vårt land har vi alla möjligheter att ha en hög matstandard. Vi har en väl
utvecklad livsmedelsindustri. Vi har ett bra distributionsnät. Vi har goda
förvaringsmöjligheter i bostäderna. Ändå är maten inte av den kvalitet som
konsumenterna har rätt att kräva, inte minst med tanke på de höga
matpriserna. Ett av skälen är helt enkelt att maten är för gammal när den
kommer på konsumentens bord.
Vi har en lagstiftning som kräver att alla kylvaror med kortare hållbarhet
än 30 dagar skall vara märkta med förpackningsdag och ”bäst-före-dag”.
Kylvaror med längre hållbarhet än 30 dagar kan i stället för ”bäst-före-dag”
ha ”bäst-före-månad”. Förpackningsdagen skall anges.
Hur lång hållbarhetstid som skall anges bestämmer fabrikanten. Det kan
innebära att hållbarhetstiden tänjs ut för att passa ett visst distributionssystem,
en viss försäljningskampanj etc. vilket givetvis går ut över kvaliteten.
Uppgiften om förpackningsdag garanterar inte heller att varan är tillverkad
samma dag som den förpackas.
Den nuvarande lagstiftningen garanterar visserligen att vi inte får varor
som är hälsovådliga. Men så långa lagringstider som dock är möjliga gör att
varorna inte alltid har den fräschör och fina smak som de skulle ha om de vore
färskare — och som vi betalar för.
Djupfrysta livsmedel behöver i dag inte datummärkas. En del fabrikanter Mot. 1986/87
märker frivilligt, en del diskuterar att genomföra en märkning, men inte alla. L712
De som nu gör en frivillig datummärkning sätter mycket långa hållbarhetstider
på djupfrysta livsmedel, VA år, ibland mer. En så lång lagring fordrar att
fryskedjan är obruten och att de frysta varorna behandlas rätt i butikerna —
vilket inte alltid sker. Förpackningar trasas sönder när kunder plockar om i
frysdiskarna. En del fryspaket staplas för högt i diskarna. Det är då inte
konstigt att fryst fet fisk kan smaka härsken eller att kycklingen, som varit
fryst i över ett år är torr och smaklös.
Konsumenterna har rätt att kräva att infrysningsdagen finns angiven på
varje fryspaket.
Bröd behöver i dag inte datummärkas. Genom centraliseringar har
bagerierna blivit allt större och allt färre. Bröd kan distribueras från ett
storbageri över hela landet. Det gör att brödet måste innehålla konserveringsmedel
för att inte mögla eller åldras så att konsumenten märker det. Allt
förpackat matbröd bör därför märkas med bakningsdag.
Livsmedelsindustrin får allt större möjligheter att behandla och förpacka
färskvaror så att hållbarheten ökar. Det är i och för sig bra att vi garanteras
att maten inte möglar, jäser eller blir angripen av bakterier. Men det får inte
bli en ”utveckling” som ger oss ”färskvaror” som är flera månader gamla.
Det krävs en bättre samordning för ärenden om kvalitets- och tillsatskontroll
i fråga om mat och dryck, som så starkt inverkar på konsumentens
välbefinnande. Frågan om datummärkning på livsmedlen måste även
behandlas ur denna aspekt.
Folkpartiet beklagar den nuvarande splittringen i informationsinsatserna
från de statliga organen när det gäller närings- och kostfrågor.
Två tredjedelar av svenska folket dör av cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
I många fall är felaktig kost en direkt orsak. En bättre samordning
mellan konsumentverket och livsmedelsverket och socialstyrelsen i konsumentpolitiskt
inriktade verksamheter skulle förhindra att viktiga konsumentfrågor
som t. ex. en adekvat datummärkning faller mellan borden.
Riksdagen bör besluta ge regeringen till känna vad som sägs om bättre
samordning av kostinformation och andra näringsfrågor.
Konsumentskydd på bilområdet
Det behöver knappast påpekas att en mycket stor andel av hushållen ofta
berörs av hur relationen fungerar mellan kund och företag på bilområdet.
Det berör ungdomar som sparat till den första bilen, men gör ett dåligt köp
därför att informationen om bilens kondition varit ofullständig. Det berör oss
då vi lämnar in bilen för service eller reparationsarbeten och sedan har svårt
att bedöma om arbetet är ordentligt utfört eller om priset för det utförda
arbetet är rimligt.
Ingenting tyder på att de här konsumentproblemen blivit mindre förekommande
under de senaste fem åren. Allmänna reklamationsnämnden har
sedan 1981 fått in ca 1 200 anmälningar till sin motoravdelning varje år. Det
här är Allmänna reklamationsnämndens största enskilda produktområde.
Såväl TV:s Studio S-program som konsumentverket har i flera undersök
ningar de senaste åren visat på uppseendeväckande slarv av bilverkstäderna Mot. 1986/87
då det gäller service- och reparationsarbeten. L712
Mot bakgrund av ett regeringsuppdrag 1979 från den då sittande folkpartiregeringen
har konsumentverket försökt ta fram riktlinjer för information
om bilens kondition vid köp av begagnade bilar. 1984 antog konsumentverkets
styrelse ensidigt riktlinjer för varudeklaration av begagnade personbilar.
Motorbranschens riksförbund, som varit förhandlingspart med konsumentverket,
motsatte sig dessa riktlinjer.
Konsumentvägledarna i Stockholm har undersökt i vilken utsträckning
konsumentverkets riktlinjer följs av bilhandeln. Resultatet av denna undersökning
är mycket nedslående. Ytterst få företag ger varudeklaration enligt
konsumentverkets riktlinjer vid försäljning av begagnade bilar.
Detta innebär att det för konsumenterna inte har skett någon väsentlig
förbättring i konsumentinformationen på marknaden vid köp av begagnad
bil.
När det gäller problemen med pris och kvalitet på bilreparationer kunde
man förvänta sig att den nya konsumenttjänstlagen skulle vara bilkonsumenterna
till hjälp. Men i praktiken har faktiskt konsumenten i en del viktiga
avseenden kommit i ett sämre läge än tidigare.
Det fanns nämligen tidigare en branschöverenskommelse — ”Regler för
bilreparationer” - som reglerade en del för konsumenten viktiga avtalspunkter.
Överenskommelsen var ett resultat av diskussioner mellan konsumentverket
och bilbranschen. I seriösa bilverkstäder fanns överenskommelsen
väl synlig för kunden. Nu har Motorbranschens riksförbund beslutat att
dessa regler inte längre skall gälla med hänvisning till att den nya konsumenttjänstlagen
trätt i kraft.
Praktiskt betyder detta att verkstäderna nu inte längre ser sig skyldiga att
utan uppmaning från konsumenten:
□ Lämna prisuppgift innan arbetet utförs.
□ Göra en skriftlig beställningssedel som reglerar vad som skall åtgärdas på
bilen.
□ Ange en tidpunkt för när arbetet skall vara klart.
Konsumenttjänstlagen reglerar inte dessa punkter specifikt för varje
bransch, utan här krävs att bilbranschen i förhandlingar med konsumentverket
eller genom eget initiativ tar fram konsumentskyddande regler. Så har
inte skett varför konsumentens situation i praktiken kommit att försvagas
trots tillkomsten av konsumenttjänstlagen.
Då det gäller möjligheter att avgöra kvaliteten på reparations- och
servicearbeten bör konsumentverket och de kommunala konsumentvägledarna
ägna denna fråga stort intresse. Kontinuerliga undersökningar av
arbetskvaliteten, publicering av namn på verkstäder som ej ger kunden
rättelser etc., är effektiva verktyg i det här avseendet.
Dagens situation då det gäller konsumentskyddet på bilområdet motiverar
kraftfullare åtgärder för att åstadkomma
□ Varudeklarationer av begagnade personbilar som konsumenten kan
använda sig av som beslutsunderlag vid bilköp.
□ Att konsumenten får skriftlig specificerad information om pris, åtgärder
som skall utföras och tidpunkt då åtgärden skall vara utförd, vid
inlämnande av bil för reparation och service.
Varuprovningar
Den främsta orsaken till att varuprovning behövs är det faktum att när
konsumenten inte känner till en viss produkts egenskap kan han/hon inte
heller bedöma värdet i förhållandet till priset.
Varuprovningar är det som konsumenterna mest efterfrågar vid konsumentrådgivningen.
Över hälften av de frågor som konsumentvägledaren får från allmänheten
gäller före-köp, dvs. konsumenten frågar vilka märken som finns av den vara
som skall köpas och hur de olika märkena fungerar.
Varuprovningar är sålunda ett beprövat konsumentpolitiskt instrument
som kommer konsumenterna till godo.
Riktiga provningsmetoder utgör grunden för all produktutveckling. En
stor del av nuvarande provningsverksamhet sker på konsumentverket efter
uppdrag av fabrikanterna som bestämmer vilka varor som skall provas. För
att en provning skall vara tillfredsställande borde alla märken inom samma
varugrupp provas jämsides. Samtidigt har producenterna ett intresse av
provning med tanke på att hög funktionsduglighet är ett konkurrensmedel.
Det innebär att en del av provningen kan finansieras med avgifter.
Det föreligger ett starkt behov av att utveckla provningsmetoderna dels i
konsumentverkets egen regi, dels att intensifiera det nordiska och europeiska
samarbetet.
Genom en utökad provningsverksamhet erbjuds konsumenterna bättre
produkter och producenterna tillskapar mer ändamålsenliga varor. Systemet
med varuprovningar gynnar även den svage konsumenten som sällan söker
sig till lokala konsumentrådgivare eller aldrig läser testresultat. Varorna på
marknaden förbättras i stället successivt genom provningsverksamheten.
Risken för felköp minskar, när de dåliga varorna sållas bort.
Vi anser att konsumentverkets framtida verksamhet bör bedrivas enligt de
synpunkter som här förs fram. Prioritering av verkets arbetsuppgifter skall
kunna omprövas med hänsyn till utvecklingen i samhället och enligt de behov
som varuprovningen fyller. Vi hemställer att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som sägs om varuprovningen.
Konsument i glesbygd
Under ett antal år har det utgått statliga stödinsatser för att trygga
människors behov av service i glesbygd och skärgård i hela landet. Över 700
butiker har fått möjlighet att leva vidare och ett 30-tal orter har fått sina
butiker tillbaka. Glesbygdsstödet har visat sig vara en lika billig som effektiv
social och näringspolitisk insats samtidigt som det har en viktig funktion även
för turismen.
Omkring 300000 glesbygdsbor och fritidsboende har genom stödet till
dagligvarubutikerna tryggats en butik inom rimligt avstånd.
Folkpartiet vill slå vakt om detta stöd. Samtidigt anser vi att ytterligare
servicefunktioner kunde sammanföras till glesbygdsbutiken. Många stödbutiker
erbjuder redan i dag service till konsumenterna vad beträffar apoteksoch
systembutiksvaror liksom tips- och lotteritjänster. Eftersom bibehållandet
av butikerna i glesbygden är av största vikt anser vi att andra
kombinationserbjudanden för service via glesbygdshandeln borde prövas. Mot. 1986/87
Av denna anledning borde glesbygdsstödet ses över för att tillföra nya L712
funktioner.
Med anledning av det anförda föreslår vi att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som här anförts om glesbygdsstödets funktion.
Konsumenten och kunskapen
Påverkan på konsumenter och påverkan på företag måste gå hand i hand.
Det är t. ex. meningslöst att pålägga företagen informationsplikt om
konsumenterna inte är motiverade och kapabla att använda informationen.
Detta gäller exempelvis tvättråd för en speciell vara. Nyttan av upplysning
och information försvinner om konsumenten inte förmår nyttja den. All
information bör ges i så lättfattlig text som möjligt. Därvid bör konsumenten
spela en aktiv roll i kontakt med företagen för att påverka och underlätta
samspelet mellan företag och konsument.
Skolan har en avgörande roll när det gäller att påverka eleverna till
självständiga och kritiskt analyserande medborgare. Konsumentutbildning i
skolan måste därvidlag stimuleras så att eleverna bibringas fakta inom
konsumentområdet.
En viktig hörnsten för den unga konsumenten är därför undervisning i
konsumentkunskap. Utbildning och information kring konsumtion och goda
hushållsvanor — resurshushållning, ekonomi och goda kostvanor - bör
därför starta tidigt i skolan.
På samma sätt som en bra yrkesutbildning lägger grund för goda
prestationer i yrkeslivet så utgör utbildningen inom konsumentkunskapsområdet
grunden för konsumenen att enklare och effektivare klara vardagslivet.
All erfarenhet visar att en kunnig konsument har större möjlighet att bättre
klara sin ekonomi och bättre sköta sin hälsa. Sammantaget blir detta en vinst
för hela samhället.
Hemkunskap i grundskolan
I Lgr 80 sägs bl. a.: ”Vardagskunskaper och vardagsfärdigheter skall spela en
stor roll i skolan. Dit hör kunskaper som berör hushåll, familj, samlevnadsfrågor
och teknik. Mer traditionellt stoff kan behöva vika för att skolan
tillräckligt skall kunna knyta an till den verklighet som dagligen omger
eleverna.”
Folkpartiet instämmer i den målsättningen men konstaterar samtidigt att
verkligheten inte stämmer med det uppsatta målet.
När riksdagen 1979 beslöt att fr. o. m. läsåret 1982/83 utöka undervisningen
i hemkunskap var detta ett uttryck för en vilja att höja kunskapsnivån hos
grundskoleeleverna inom området vardagsfärdigheter.
Därvid utökades antalet veckotimmar från fem på högstadiet till sammanlagt
sex på grundskolans tre stadier, dvs. en på lågstadiet, en på mellanstadiet
och fyra på högstadiet. Utrymmet för undervisningen är dock mycket
begränsat. Uppenbarligen är behovet av kunskaper inom kost och matlagning
både efterfrågade och betydande. För att åstadkomma en fullgod
undervisning är ett grundläggande krav att lokaler och kringutrustning kan
utnyttjas för en praktisk träning i bl. a. matlagning.
I många skolor i landet saknas tyvärr de förutsättningarna. Ansvaret åvilar
i första hand den lokala planeringen inom varje rektorsområde.
Enligt folkpartiet är det väsentligt att behovet även i praktiken tillgodoses
inom gängse ramar. Det föreligger också skäl att påpeka att undervisningen i
hemkunskap på grundskolans olika stadier samordnas till en organisatorisk
helhet. Dessa åtgärder kan sammanlagt leda till ett bättre resultat. Dagens
elever blir ju morgondagens föräldrar.
SÖ bör vidare få i uppdrag att utarbeta ett kommentarmaterial för
undervisningen i hemkunskap i grundskolan eftersom det nu saknas. För
övriga ämnesspecifika områden ingår i Lgr 80 ett kommentarmaterial som
stöd för det lokala utvecklingsarbetet men tyvärr ej för hemkunskapsområdet.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
Gymnasieskolan
Efter grundskolan fortsätter de flesta ungdomarna i gymnasieskolan. Det
betyder att flertalet går i skolan hela tonårsperioden. En intensiv utveckling
av såväl vanor som ovanor grundläggs under denna tid.
Med undantag för konsumtionslinjen och de yrkesinriktade linjerna, dvs.
vårdskolan, livsmedelsteknisk och social servicelinje meddelas ingen undervisning
i kostkunskap i gymnasieskolan såvida inte intresserade lärare tar upp
ämnet i t. ex. biologi och kemi.
Många ungdomar flyttar tidigt från föräldrahemmet och bildar eget hem.
En del har eget hushåll redan under gymnasietiden. Man behöver då
kunskaper för att klara en god mathållning.
Värdet av kunskaper om kost- och näringslära har också alltmer uppmärksammats.
En arbetsgrupp för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen
har framfört förslag om att kost- och näringsinslag bör tas in i undervisningen
på ett stort antal av gymnasieskolans yrkesinriktade linjer. Detta skall ske
genom en ökning av det totala timantalet och inom ramen för en förlängning
av linjerna.
Folkpartiet är medvetet om den ”trängsel” som råder inom skolschemat på
gymnasienivån.
Vi anser dock att ansträngningar måste göras för att även elever på de mer
teoretiska linjerna bibringas kunskaper i konsumentkunskap. Vissa försöksprojekt
pågår bl. a. i Lindesberg initierade av konsumentverket i samarbete
med Lindesskolan.
Även på andra håll i landet pågår försök i syfte att stärka utbildningen i
kost- och näringslära.
SÖ bör få regeringens uppdrag att lägga förslag på hur denna undervisning
kan föras in i utbildningen på gymnasieskolan.
ÖGY:s förslag om att konsumtionslinjen och konsumentekonomiska
specialkurser i gymnasieskolan skall slopas, har rönt stark kritik ute i
samhället. Folkpartiet instämmer i den uppfattningen. Vi hävdar att
konsumtionslinjen, som visat sig fylla ett stort behov av det kunnande som
utbildningen ger, på försök bör förlängas till tre år. jg
Mot. 1986/87
L712
Genom att utöka och fördjupa innehållet i kursplanerna kan en utbildning Mert. 1986/87
skapas som ger en god grund både för arbetsmarknaden och för studier vid L712
högskolan.
Även nuvarande specialkurser som ofta drivs i internatform bör finnas
kvar. Specialkurserna med deras blandning av teori och praktik ökar
elevernas självförtroende, utvecklar deras omdömesförmåga och kritiska
tänkande i konsumentfrågor samt väcker intresse för vidare utbildning.
Folkpartiet föreslår:
att sambandet kost-hälsa, speciellt matens/näringens betydelse för uppkomst
av olika sjukdomar, integreras i ämnena biologi, kemi, gymnastik
m. fl.,
att konsumtion av livsmedel behandlas exempelvis i ekonomi och samhällsorienterade
ämnen,
att lärarna bereds möjligheter till fortbildning i kost- och näringsfrågor för
att kunna meddela en adekvat undervisning.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan
framförts angående undervisningen i gymnasieskolan och även specialkurserna.
Forskning
Folkpartiet anser att det behövs en mer långsiktig kunskapsutveckling inom
det konsumentpolitiska området.
Det handlar om forskning av både grundläggande och tillämpad karaktär.
Den relativt begränsade forskning som hitintills har bedrivits och som är
viktig ur konsumentpolitisk synpunkt har främst funnits inom tekniska,
samhällsvetenskapliga och juridiska ämnesområden.
Forskning har sålunda bedrivits kring arbetsmiljö, tidsåtgång och arbetsfördelning.
Men forskningen kring hushållsarbetets sociala och ekonomiska
betydelse är bristfällig.
Det är därför angeläget att ytterligare stimulera forskning som utgår ifrån
konsumenternas krav och behov, att mer systematiskt tillvarata idéer och
uppslag som utgår ifrån den enskilde konsumenten.
Konsumentforskning är inte särskilt etablerad vid universiteten. En
långsiktig uppgift är att få till stånd kontinuerlig forskning. Om konsumentforskning
skall kunna utvecklas behövs både ekonomiska resurser, kompetenta
forskare och stimulans för forskning. En mer organiserad kontakt
mellan forskarna bör eftersträvas. Inom det samhällsvetenskapliga och det
juridiska området finns direkta tjänster för konsumentforskning i Lund,
Stockholm och Umeå. Vid andra universitet och högskolor bedrivs även
forskning. I Göteborg finns tjänster vid Chalmers tekniska högskola för det
tekniska området, initierade och hitintills ekonomiskt finansierade av
styrelsen för teknisk utveckling. Folkpartiet har tidigare förordat en utredning
om en fast förankring av den konsumenttekniska forskningen och en
varaktig finansiering. Folkpartiet tillstyrker förslaget enligt promemorian
angående konsumentteknisk forskning (Ds Fi 1986:22) att ett femårigt avtal
ingås om finansiering av basresurserna mellan CTH, STU, konsumentver
ket, arbetarskyddsstyreisen, socialstyrelsen, FOA och eventuellt andra Mot. 1986/87
intressenter. Initiativ bör tas av CTH. Innebörden av förslaget är att en L712
ordinarie professur i konsumentteknik inrättas vid CTH.
Frågan om den långsiktiga finansieringen av professuren vid CTH bör tas
upp inom ramen för de framtida forskningspolitiska propositionerna.
Folkpartiet anser även att initiativ bör tas till en diskussion inom Nordiska
rådets ram om intresse föreligger och möjligheter för de nordiska länderna
att delta i utveckling av konsumentteknisk forskning i Norden.
I Sverige bör målet vara att inom universiteten tillskapa möjligheter att
bedriva konsumentekonomisk forskning eftersom detta är ett eftersatt
område.
Folkpartiet anser att forskning bör bedrivas enligt samma modell som all
annan forskning, där respektive universitet har ansvaret.
Riksdagen bör hemställa hos regeringen om att ett femårigt avtal ingås
mellan CTH, STU, konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen
och FOA för finansiering av basresurser för konsumentteknisk forskning
i Göteborg.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av konsumentforskning.
Allmänna reklamationsnämnden
Allmänna reklamationsnämndens uppgift är att på begäran av enskilda
konsumenter pröva tvister mellan köpare och säljare rörande varor, tjänster
eller andra nyttigheter som näringsidkare tillhandahållit sin yrkesmässiga
verksamhet. Nämnden inrättades 1976 på försök och permanentades 1981.
Verksamheten fyller en väsentlig uppgift för konsumenterna.
Våren 1986 framfördes i den konsumentpolitiska propositionen förslag om
att de kommunala konsumentvägledarna i ökad utsträckning skulle medla i
reklamationstvister. Riksdagsbeslutet innebar därvid en minskning av anslaget
till ARN.
Förhoppningen var att en förstärkt konsumentverksamhet och en decentralisering
av reklamationsfrågorna skulle leda till att antalet ärenden hos
nämnden skulle minska. Dessutom beslöts att till nämnden knyta ett
partssammansatt råd, som skulle ge nämnden vägledning i policyfrågor.
Folkpartiet motsatte sig förslaget om ett partssammansatt råd samt även
nedskärningen av budgetmedel.
Vi föreslår att 300000 kr. tillförs ARN genom överföring från konsumentverkets
anslag. Den decentraliserade reklamationshanteringen har inte trätt i
kraft. Tillströmningen av ärenden till ARN är i stort sett oförändrad i
jämförelse med tidigare år ca 7 500. Men antalet nämndbeslut har minskat
med ca 10 % under budgetåret 1985/86. Den bedömning som gjordes våren
1986 har sålunda varit felaktig.
Folkpartiet anser att behov av ett partssammansatt råd ej föreligger. Det
leder enbart till onödig byråkrati och kostnader som inte uppvägs av några
vinster för konsumenten.
18
Hemställan
Mot. 1986/87
L712
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om initiativ från konsumentverket att i samarbete
med andra organ stimulera till ett frivilligt varudeklarationssystem för
vissa varor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om datorstödd konsumentupplysning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om varuprovningen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om glesbygdsstödets funktion,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre samordning angående kostinformation
och andra näringsfrågor,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommentarmaterial för hemkunskap i grundskolan,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om undervisningen i gymnasieskolan,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försök med 3-årig konsumtionslinje,3]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentforskning,3]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentskydd på bilområdet,
5. att riksdagen beslutar minska anslaget till konsumentverket med
300000 kr. jämfört med regeringens förslag,
6. att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden anslår ytterligare
300000 kr. utöver regeringens förslag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av det partssammansatta rådet vid
allmänna reklamationsnämnden.
Stockholm den 26 januari 1987
Ulla Orring (fp)
Kjell-Arne Welin (fp)
Bengt Harding Olson (fp)
Barbro Sandberg (fp)
1 1986/87: A437.
2 1986/87:Jo515.
3 1986/87: Ub809.
19
