Liberal bostadspolitik
Motion 1983/84:2113 Jan-Erik Wikström m. fl.
Mot. 1983/84
2113-2115
Motion
1983/84:2113
Jan-Erik Wikström m. fl.
Liberal bostadspolitik
Bostadskonsumenternas önskemål måste enligt folkpartiets uppfattning
vara utgångspunkten för bostadsplaneringen.
Sverige har i dag en bostadspolitik som inte tar tillräcklig hänsyn till de
boendes egna önskemål och preferenser. Ett flertal opinionsundersökningar
har påvisat många människors önskan att byta boendeform till bostadsrätt,
villa eller radhus och att äga sin bostad.
En viktig orsak till att många inte kan bo som de skulle vilja är att
bostadsmarknaden snedvridits av subventioner och regleringar. Trots det för
regeringen en bostadspolitik som bygger på ytterligare subventioner,
regleringar och organisationsmakt vilket riskerar att ytterligare fjärma
utbudet av bostäder från de boendes önskemål.
Ökat enskilt ägande för ökad valfrihet
Folkpartiet eftersträvar valfrihet i boendet. De enskilda människorna
måste ges ökade förutsättningar att själva ta ansvar försitt boende. Bl. a. bör
ökade möligheter därför skapas för dem som önskar äga sin bostad att göra
det. Lagliga möjligheter för införande av ägarlägenheter måste skapas. Även
en ökad satsning på bostadsrätter är angelägen. Boende i hyreshus bör få rätt
att förköpa fastigheten då ägaren vill sälja denna. Detta bör gälla oberoende
av vem som är ägare till husen. De kommunala bostadsföretagen bör
uppmuntras att sälja fastigheter till hyresgäster om dessa uttalat önskemål
härom.
Prisnivån bör vara marknadsmässig. Även om priset i vissa mindre
attraktiva bostadsområden kan bli lågt är det ändå bättre om det kan leda till
att bostadsområden som i dag står tomma eller kraftigt subventioneras
används för avsett ändamål.
Ökad satsning på bostadsrätter
Det är viktigt att öka de boendes möjligheter till inflytande över sina
boendeförhållanden. Bostadsrätten är härvidlag en lämplig boendeform.
Det ligger ett värde i att de boende ges möjlighet till inbördes samverkan
inom sin bostadsrättsförening, där de får ta ansvar för gemensamma frågor
kring boendemiljö och ekonomi.
Antalet bostadsrätter har ökat, men mycket återstår att göra. Folkpartiet
har under åren i regeringen medverkat till att fler människor givits möjlighet
1 Riksdagen 1983184.3 sami. Nr2113-2115
Mot. 1983/84:2113
2
att välja bostadsrätten som boendeform. Tyvärr har den socialdemokratiska
regeringen framlagt en del förslag som hotar att bromsa denna positiva
utveckling.
När riksdagen våren 1982 på förslag av bostadsminister Birgit Friggebo
antog proposition om förslag till åtgärder för att främja övergång från
hyresrätt till bostadsrätt stärktes rätten för de hyresgäster som önskade
ombilda sina hyreslägenheter till bostadsrätter.
Enligt lagen kan hyresgästerna inlämna en intresseanmälan gällande
förvärv av fastigheten. Om två tredjedelar av de boende i fastigheten
skriftligen har förklarat sig intresserade av en ombildning anmäls detta till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Riksdagens
beslut år 1982 innebar att denna rätt i princip gavs till hyresgäster oberoende
av ägare till fastigheten. Riksdagens majoritet ändrade emellertid
propositionen så att bostadsrättsförening ansluten till rikskooperativ
förening undantogs från två tredjedels-kravet. Vi anser fortfarande att
propositionens förslag borde lagts till grund för riksdagens beslut. Ett
lagförslag med den nu förordade inriktningen bifogas.
På förslag av den socialdemokratiska regeringen har lagen våren 1983
ändrats så att denna möjlighet till ombildning till bostadsrätt över huvud
taget ej ges till hyresgäster i fastigheter ägda av staten, kommuner,
landstingskommuner, kommunalförbund, allmännyttiga bolag eller aktiebolag.
Enligt folkpartiets mening bör lagen ändras i enlighet med förslaget i
proposition 1981/82:169. Ett lagförslag bifogas motionen.
Liksom i det övriga bostadsbeståndet är det önskvärt att man på
bostadsrättsmarknaden har den rörlighet som motiveras av att människor
under sin livstid har skiftande hushållssituation. Den reavinstbeskattning
riksdagen antog i december 1983 på förslag av den socialdemokratiska
regeringen kommer att allvarligt hämma rörligheten.
Eftersom beskattningen knutits till den nominella vinsten kan man i vissa
fall bli tvingad betala skatt på en real förlust.
Dessutom har beskattningen av bostadsrätter inte förenats med den
uppskovsrätt som finns vid försäljning av småhus.
Bägge dessa förhållanden kommer bl. a. att leda till en icke önskvärd
tröghet på marknaden. Ett nytt förslag bör föreläggas riksdagen. Detta
förslag bör bygga på och samordnas med realisationsvinstbestämmelserna på
småhusområdet. I avvaktan på nytt förslag bör tidigare gällande regler
återinföras.
111 a § i bostadsrättslagen finns ett förbud mot s. k. hembudstvång. Denna
paragraf ger ett skydd för den enskilde i förhållande till bl. a. kommuner.
Den socialdemokratiska regeringen utreder f. n. möjligheten att göra det
möjligt att avskaffa förbudet mot hembud.
Riksdagen bör uttala som sin mening att förbudet mot hembud skall
kvarstå. Som en konsekvens därav bör 1983 års bostadsrättskommitté befrias
från detta utredningsuppdrag. Riksdagen bör ge regeringen denna åsikt till
känna.
Mot. 1983/84:2113
3
Regeringen föreslog i proposition 1982/83:153 förändringar som innebar
en särbehandling av Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation
vad gäller förvärvstillstånd vid förvärv av hyresfastighet. De organisationer
som fortfarande är befriade är HSB och Riksbyggen. Folkpartiet yrkade vid
behandlingen i riksdagen att de tre organisationerna skulle behandlas lika.
Vi anser därför att de förändringar som blev förljden av proposition
1982/83:153 skall upphävas. I bilaga till denna motion har vi utarbetat
lagförslag.
Hyresgästers bestämmanderätt över åtgärder i den egna lägenheten
Riksdagen beslöt år 1974 att landets hyresgäster skulle ges möjlighet att få
tapetsera och måla sina lägenheter samt därutöver göra vissa mindre arbeten.
1978 tillsattes den s. k. underhållsfondsutredningen. Utredningsarbetet
syftade till att ge underlag till ett system där hyresgästerna genom att ta större
ansvar för den egna lägenhetens underhåll skulle kunna påverka sin hyra.
Riksdagen fattade hösten 1983 beslut om ändring i 15 § hyreslagen (12
kap. 15 § jordabalken) så att hyresvärdens underhållsskyldighet inte skall
vara tvingande om hyresavtalet innehåller förhandlingsklausul enligt
hyresförhandlingslagen (1979:304) och de avvikande bestämmelserna har
tagits in i en förhandlingsordning enligt denna lag.
Bakgrunden till ändringen var en överenskommelse träffad mellan SABO
och Hyresgästernas riksförbund om vissa riktlinjer angående bostadshyresgästens
inflytande över den egna lägenheten.
Bl. a. med anledning av en motion från folkpartiet gav riksdagen
regeringen till känna att möjligheten till ekonomisk kompensation vid eget
underhåll av lägenheten skulle övervägas och att krav på förhandlingsordning
inte borde vara en förutsättning härför.
Möjlighet till ökat inflytande bör således omfatta alla hyresgäster och inte
endast dem som bor i hus för vilka förhandlingsordning upprättats. Som
framgått ovan pågår överväganden i denna riktning.
ROT-programmet
Det program för reparation, ombyggnad och tillbyggnad som riksdagen
antog hösten 1983 har tidigare kritiserats av folkpartiet. Vi anser att
programmet tillkommit i all hast. Den arbetsgrupp inom departementet som
utarbetade underlaget för förslaget har inte haft den ambitiösa utgångspunkt
för stadsförnyelsearbetet som den tidigare regeringen haft. Regeringen har i
alltför hög grad lagt upp programmet utifrån ett normtänkande samt
förutsätter ökad statlig och kommunal styrning. De boendes önskemål
kommer inte att påverka förnyelsearbetet i särskilt hög grad. Eftersom
programmets genomförande fordrar nya bidrag och lån förstärks
subventionssystemets inslag i bostadspolitiken.
1* Riksdagen 1983/84.3 sami. Nr 2113-2115
Mot. 1983/84:2113
4
Det finns goda skäl att anta att den ökade sysselsättning som var ett av
regeringens motiv för införande av programmet inte kommer att
förverkligas. Vi avvisar riksdagens beslut med anledning av proposition
1983/84:11.
Programmet bör avslutas vid halvårsskiftet 1984.
Bostadsbidrag
Vid riksdagens behandling av höjning av bostadsbidragen i enlighet med
proposition 1983/84:40 bil. 9 yrkade folkpartiet avslag på vissa höjningar av
bostadsbidragen till barnfamiljer. Vi yrkade avslag med hänvisning till att vi
avsåg föreslå höjningar av barnbidrag och flerbarnsstöd. Vi har till årets
riksmöte lagt sådana förslag och vidhåller vårt yrkande. Nuvarande
bostadsbidrag bör gälla 1984 och 1985. För innevarande budgetår blir
besparingen 67 milj. kr. och för nästa ca 275 milj. kr.
Beträffande åtgärder i bostadsområden med stort antal outhyrda
lägenheter och bidrag till förbättring av boendemiljön vidhåller vi vårt
förslag i motion 1983/84:34.
Beträffande bidrag till vissa tillgänglighetsskapande åtgärder vidhåller vi
vårt förslag i motion 1983/84:86.
Bostadsbyggandet
Före valet 1982 kritiserade socialdemokraterna de borgerliga regeringarna
för att bostadsbyggandet minskade.
Efter regeringsskiftet 1982 har emellertid byggandet fortsatt att minska
och det ligger i dag på den lägsta nivån sedan andra världskriget. Enligt
preliminära uppgifter från SCB minskade antalet påbörjade lägenheter
under januari-november 1983 med 12 % jämfört med samma period 1982.
Januari-november 1983 påbörjades 32720 lägenheter, att jämföras med
37371 lägenheter 1982.
Påbörjade lägenheter åren 1977-1983
År | Alla lägenheter | Hustyp |
| % |
Flerbostadshus | Småhus | Småhus | ||
1977 | 53 950 | 13 700 | 40 250 | 75 |
1978 | 57 300 | 16 700 | 40 600 | 71 |
1979 | 56 000 | 17 800 | 38 200 | 68 |
1980 | 50 100 | 17 550 | 32 500 | 65 |
1981 | 44 350 | 17 600 | 26 750 | 60 |
1982 | 41 600 | 18 300 | 23 300 | 56 |
1982 |
|
|
|
|
jan-nov1 | 37 371 | 16 299 | 21 072 | 56 |
1983 |
|
|
|
|
jan-nov1 | 32 720 | 15 533 | 17 187 | 53 |
'Preliminära uppgifter.
Källa SCB
Mot. 1983/84:2113
5
De allmännyttiga bostadsföretagens betydelse
De allmännyttiga - kommunala - bostadsföretagen har ett lägenhetsbestånd
som i dag uppgår till mer än hälften av hyresmarknaden. Genom att de
allmännyttiga bostadsföretagen är hyresledande blir de kommunala hyrorna
avgörande för hyresnivån i landet.
Många bostadsföretag har under de senaste åren haft svårt att täcka de
höga drift- och underhållskostnaderna. Dessa kostnaders andel av de totala
kostnaderna för fastighetsförvaltningen har ökat kraftigt.
Regeringen förutsätter fortsatt minskat byggande de kommande åren. Vi
avser inte att kritisera regeringen för detta. Men det finns anledning att
påminna om de våldsamma löftena i 1982 års valrörelse om ökat byggande av
nya bostäder.
SABO-företagens kostnader för kapital, underhåll och drift åren 1978-1982
År | Kostnader, kr/m2 |
|
|
| |
Kapital | Underhåll | Drift Bränsle | Övriga | Summa | |
1978 | 65:73 | 27:72 | 18:95 | 45:88 | 158:28 |
1979 | 69:67 | 35:35 | 24:05 | 49:48 | 178:55 |
1980 | 77:57 | 39:43 | 33:87 | 54:36 | 205:24 |
1981 | 36:09 | 46:03 | 42:82 | 60:34 | 235:29 |
1982 | 97:43 | 47:90 | 48:38 | 66:27 | 259:98 |
Källa: SABO
Staten har vid ett flertal tillfällen bistått bostadsföretagen med
underhållslån och hyresförlustlån. Även om dessa lån t. o. m. ibland
efterskänkts har de inte annat än kortsiktigt löst några problem.
Detta leder i sin tur till ytterligare behov av subventioner.
Att bostadssektorn inte längre täcker de egna kostnaderna är ett allvarligt
problem i dagens svenska ekonomi. När de kommunala bostadsföretagen
brister i kostnadstäckningen får detta besvärande konsekvenser även för
underhållet och bostadsbyggandet i den enskilda sektorn.
Successiv avveckling av räntesubventioner
Bostadsbidrag och räntebidrag utgör de beloppsmässigt dominerande
subventionsformerna på bostadsmarknaden. Till detta kan läggas
skatteeffekterna av avdrag för egnahemsägare.
Mot. 1983/84:2113
6
Bostadssubventionernas och hyreshusavgiftens utveckling åren 1979-1983
Miljarder kronor |
|
|
|
1979 1980 | 1981 | 1982 | 19833 |
Bostadsbidrag1 | 5,0 | 6,0 | 6,0 | 6,3 | 6,7 |
Räntebidrag | 3,7 | 5,0 | 7,2 | 8,9 | 9,5 |
Skattesubvention |
|
|
|
|
|
för egnahemsägare^ |
|
|
|
|
|
6,3 | 7,9 | 9,9 | 11,5 | 12,0 | |
Hyreshusavgift |
|
|
|
| - 0,4 |
Summa | 15,0 | 18,1 | 23,1 | 26,7 | 27,8 |
1 Innefattar såväl de statliga och de statskommunala bostadsbidragen som de
kommunala bostadstilläggen till folkpension.
2 För åren 1979-1981 redovisas resultaten av riksrevisionsverkets taxeringsstatistiska
undersökningar. Såväl fastigheter med överskott som fastigheter med underskott har
beaktats.
3 Preliminära uppgifter.
Källa:Regeringens prop. 1983/84:100 bil. 13.
Räntebidragen som är en del av det statliga bostadslånesystemet skall här
behandlas närmare. Bidragens storlek bestäms i princip av skillnaden mellan
den faktiska räntekostnaden för bottenlån och bostadslån och den
garanterade räntan beräknad på ursprungliga belopp av dessa lån.
Garanterad räntesats är f. n. 3 % av hyres- och bostadsrättshus och 5,5 % för
egnahem under det första året av lånetiden. Den garanterade räntan höjs
sedan för varje följande år.
Räntebidragen har under de senaste åren kraftigt ökat. Under år 1981
uppgick de till ca 7,2 miljarder kronor att jämföra med ca 8,9 miljarder
kronor budgetåret 1982/83 och 9,5 miljarder kronor budgetåret 1983/84.
Förutom under 1982 har riksdagen vid två tillfällen under de senaste åren
beslutat om extra upptrappningar av de garanterade räntorna. Första gången
var hösten 1980, då extra upptrappningar beslöts för vissa egnahem och
bostadsrättshus. Extra upptrappningar beslutades även våren 1981 avseende
vissa hyreshus. Riksdagsbeslutet från våren 1982 innebär för hyreshusens och
bostadsrättshusens del extra upptrappningar av de garanterade räntorna för i
huvudsak årgångarna 1958 till 1974. Vidare är de extra upptrappningarna
genomgående högre för bostadsrättshus än för motsvarande årgång av
hyreshus. Motiveringen till detta har varit att det på hyreshussidan sker en
viss utjämning av kostnaderna mellan olika årgångar av bostäder. Sålunda
fördelas de höga kostnaderna i nyproduktionen åtminstone till viss del på
både äldre och nya hus.
Alla hus finansieras via lån till marknadsräntan 12-13%. Skillnaden
mellan marknadsräntan och den garanterade räntan betalas alltså av
skattebetalarna via statliga subventioner. Lånegränserna varierar mellan
olika fastigheter. Allmännyttan får t. ex. subventionerad ränta på lån till
100 % av låneunderlaget, motsvarande den godkända produktionskostnaden,
vilken i princip skall motsvara den faktiska.
Fastigheter med bostadsrätt får lån till 99 % av låneunderlaget, småhus till
95% och privata hyreshus till 92%. Fastigheter som saknar statliga lån
saknar helt räntesubventioner. I dessa fall får bostadsägarna dra av räntorna
Mot. 1983/84:2113
7
på lånen sedan ränteutgifterna minskats med den skattepliktiga intäkten på
bostäderna.
Sedan 1975 har en markant förskjutning ägt rum mellan de olika
subventionsformerna på bostadsmarknaden. Under mitten av 1970-talet var
bostadsbidraget den största subventionsformen och uppgick till ca 38 % av
totalt subventionsbelopp. I början av 1980-talet hade denna andel sjunkit till
under en fjärdedel. Räntebidragen och skattesubventionen ökade kraftigt
under denna tid.
Att man från regeringshåll är medveten om problemen med den ökande
subventioneringen av bostadsmarknaden framgår av direktiven till
bostadskommittén. Där sägs:
En fortsatt real ökning av subventionerna är inte samhällsekonomiskt
godtagbar och inte heller bostadspolitiskt önskvärd. Delar av subventionerna
- jag tänker främst på de generella subventionerna - bidrar till en
bostadsstandard som är så hög att den inte bör stödjas ytterligare framför
annan konsumtion. Enligt min mening är det ett grundläggande problem, att
utvecklingen av bostadssubventionerna inte har styrts av bostadspolitiska
mål inom ramen för givna samhällsekonomiska resurser.
Det är angeläget att komma ifrån dagens starkt subventionerade och
reglerade bostadsmarknad. Övergången till en friare marknad kan innebära
vissa problem, men dessa är överkomliga och på sikt av mindre omfattning än
de som i dag finns på bostadsmarknaden.
I stället för att nya subventioner införs bör åtgärder vidtas för att minska
och på sikt avveckla dem. En sådan avveckling måste dock kombineras med
tillskapandet av nya låneformer som bättre fördelar kapitalkostnaderna över
tiden.
Genom någon typ av reallån som avlöser utestående lån, när
subventionerna avvecklas, begränsas ökningen av boendekostnaderna.
Reallån innebär att en viss del av räntebetalningarna ersätts med en
skulduppräkning.
Enligt vår mening bör räntesubventionerna fr. o. m. 1985 minskas med ca 2
miljarder kronor. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att framlägga förslag
så att de minskande bidragen inte får någon omedelbar effekt på hyran.
Regeringen har själv i sin proposition 1983/84:40 vid borttagandet av
räntetilläggen visat på en metod att åstadkomma denna effekt.
Bostadskommittén bör lägga förslag om sådana nya låneformer.
Den av regeringen aviserade fastighetsskatten förutsätts ingå som en
komponent i strävan efter att åstadkomma en utjämning av kostnaderna över
tiden. Det är dock en utomordentligt dålig metod och löser inte de problem
den är avsedd att lösa. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att vi är
motståndare till höjning av det totala skattetrycket kommer vi att avvisa
regeringens förslag.
Mot. 1983/84:2113
8
Försöksverksamhet med fri hyresmarknad
När bruksvärdesystemet infördes 1968 var avsikten att detta inte skulle
verka begränsande för en fri hyressättning utan fungera tillsammans med den
fria marknaden. Att systemet ändå fått en hyresreglerande inriktning kan till
stor del förklaras med den bostadsbrist som rådde ännu i slutet av 1970-talet.
En avveckling då hade inneburit kraftiga hyreshöjningar. Men i dag är
bostadsmarknaden i stort sett mättad. Sverige är världens mest bostadstäta
land med drygt 445 lägenheter per 1000 invånare. De 40000 tomma
lägenheterna som finns runt om i landet visar att det finns ett kraftigt
utbudsöverskott i de flesta kommuner.
Därför skulle en avveckling av bruksvärdesystemet med största
sannolikhet inte innebära någon större ändring av hyresnivån. Såväl smärre
höjningar som sänkningar av hyresnivån skulle bli följden. De särskilda
omständigheterna på bostadsmarknaden med bl. a. krav på besittningsskydd
förutsätter någon form av konfliktlösningsmodell. Således skall avregleringen
kombineras med ett bibehållet starkt besittningsskydd.
Ett steg på vägen mot en friare hyresmarknad skulle vara att på försök
avveckla bruksvärdesystemet i några kommuner. Försöksverksamheten bör
noggrant och vetenskapligt utvärderas, innan man går vidare.
Organisationsmakt
Organisationerna utgör en viktig del av vårt samhällsliv. Fria och
livskraftiga organisationer är en förutsättning för en bra demokrati.
Statsmakterna har uppmuntrat framväxten och bibehållandet av ett rikt och
varierat föreningsliv.
Ett samhälle med mycket starka organisationer är emellertid inte
problemfritt. Särintressen gynnas lätt på bekostnad av helhetens intressen.
Även den enskilde individen kan också komma i kläm i den stora
organisationen. Intresseorganisationerna har fått alltmer myndighetsliknande
uppgifter, och uppgörelser mellan staten och organisationerna blir allt
vanligare. Organisationernas roll på bostadssektorn är särskilt omfattande.
Utöver representationen i statliga kommittéer och offentliga organ har
organisationer även givits utrymme i den dömande makten.
Den 1 januari 1969 tillkom hyresnämnderna i sin nuvarande form.
Hyresnämnderna var ursprungligen avsedda att fungera som medlingsinstanser.
Allteftersom har emellertid hyresnämnderna erhållit prövningsrätt i allt
fler frågor.
En hyresnämnd består i regel av en lagfaren ordförande samt två andra
ledamöter från hyresmarknadens organisationer Fastighetsägareförbundet
eller SABO resp. Hyresgästernas riksorganisation. Talan mot hyresnämnds
beslut förs hos bostadsdomstolen. Även denna instans består av en majoritet
av organisationsrepresentanter dvs. tre lagfarna och fyra intresseledamöter.
Mot. 1983/84:2113
9
Det må vara att det i många fall kan synas praktiskt att hyresmarknadens
parter finns representerade i den dömande instansen. Dock är det betänkligt
ur rättssäkerhetssynpunkt. Människors förtroende för den dömande
maktens oberoende och integritet urholkas genom intresseledamöternas
delaktighet i rättstillämpningen.
Inte sällan kan intresseledamöterna ställas inför mer eller mindre uttalade
intressekonflikter.
Det är t. ex. inte tillfredsställande att ledamöter från Hyresgästernas
riksförbund i hyresnämnden är med och avgör huruvida hyresgäster i en
förening fristående från hyresgäströrelsen skall ges förhandlingsrätt eller
inte.
Den dömande makten bör i ett rättssamhälle vara opartisk. Hyresnämnds
och bostadsdomstols uppgifter bör därför överföras till de allmänna
domstolarna så att rättstillämpningen sker utan medverkan av intresseledamöter.
Bland de myndighetsliknande funktioner som under senare år har tilldelats
intresseorganisationerna kan nämnas att hyresgäströrelsens godkännande s.
k. hyresgästintyg - i regel krävs för bygglov då en fastighetsägare vill bygga
om sin fastighet.
Det är tveksamt om sådana uppgifter skall åläggas en intresseorganisation.
Ett annat aktuellt exempel kan hämtas från regeringens nyligen framlagda
s. k. ROT-program. En förutsättning för att räntebidrag till underhåll skall
utbetalas är att hyresgäströrelsen får ta del av fastighetsägarens ekonomiska
information beträffande underhållssituationen.
Hyresgäströrelsen har jämfört med andra organisationer på bostadsmarknaden
givits en privilegierad ställning. Genom hyresförhandlingslagen har
hyresgäströrelsen givits rätt att förhandla även för icke-medlemmars
räkning. Ytterst få hyresgäster har lyckats att i från hyresgäströrelsen
fristående föreningar själva erhålla förhandlingsrätt. Detta är otillfredsställande.
Hyresgästernas fristående föreningar måste stärkas och möjligheter
på sikt skapas för hyresgäster som så önskar att få egen förhandlingsrätt.
Hyresgäströrelsen särskiljer sig även ekonomiskt från andra organisationer
på bostadsmarknaden. I dag erlägger hyresgäster i allmännyttan - dvs.
såväl medlemmar som icke-medlemmar - speciella avgifter via bostadsföretagen
direkt till hyresgäströrelsen. Avgifterna - vid sidan av förhandlingsersättningen
benämnda boinflytandeersättning och ersättning för fritidsverksamhet
- betalas in av hyresgästen som del av hyran.
Enligt hyresgäströrelsens egna beräkningar erhöll de olika hyresgästföreningarna
i landet år 1982 52,2 milj. kr. i fritidsmedel. Ersättningen för
boinflytande uppgick samma år till 33,5 milj. kr.
Beloppen-en viss procent av totalhyran - uttas av hyresgästen med stöd av
avtal mellan Hyresgästernas riksförbund och SABO resp. Hyresgästföreningen
och bostadsföretaget. Till skillnad från förhandlingsersättningen
Rättelse-, S. 12, hemställan 4 Står: 1982/83 Rättat till: 1983/84
Mot. 1983/84:2113
10
finns emellertid inte något direkt lagstöd för uttaget av avgifterna för
fritidsverksamhet och boinflytande.
Fritidsverksamhet kan till nöds möjligen sägas komma samtliga
hyresgäster till del, om denna verksamhet är öppen och kan brukas av
samtliga hyresgäster men detta gäller inte i fråga om boinflytandet. Denna
verksamhet kommer inte alla boende till del. Endast medlemmar i
Hyresgästföreningen får här möjlighet att delta.
Utgångspunkten för bruksvärdesystemet var enligt riksdagens bostadspolitiska
beslut 1967 och 1974 att de allmännyttiga företagen skulle ta ut sådana
hyror som täckte deras kostnader - den s. k. självkostnadsprincipen. Att
betrakta ersättningen till Hyresgästföreningen som del av företagens
självkostnader är orimligt.
Någon rätt för de allmännyttiga bostadsföretagen att av hyresgästen utta
annan avgift än hyra - dvs. vederlag för nyttjanderätt av hus eller del av hus föreligger
inte. Nämnda avgifter för fritidsverksamhet och boinflytande bör
således fortsättningsvis inte betraktas som hyra.
Avreglering
Vår lagstiftning har fått allt större inslag av ramlagstiftning. Konkreta svar
på vilka krav samhället ställer på den enskilde går därmed inte att utläsa ur
lagtexten.
Den enskilde måste ha möjlighet att i förväg kunna utläsa huruvida en
handling strider mot lagen eller ej. Det må vara att lagtexten inte kan täcka in
samtliga handlingsmönster eller att syftet med vida formuleringar är gott priset
blir dock ökad rättsosäkerhet.
Ramlagstiftningen överlåter den närmare uttolkningen åt myndigheterna.
Trots att en förutsättning för myndigheternas egen normutfyllnad är att
inga nya ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden får
beslutas blir resultatet i praktiken ofta annorlunda.
Regelverket föder sig självt. Det kan till sist bli så detaljerat att de
väsentliga regleringarna skyms i regeldjungeln.
Svensk byggnorm kan här tas som ett exempel. En byggnormreglering av
kraven på säkerhet och hälsa är nödvändig. Byggnormer för energiåtgång
eller handikapptillgänglighet kan också anses önskvärda. Men med den
väsentliga regleringen har även oförklarliga byråkratiska regler tillkommit.
Ingen är betjänt av att regleringar och rekommendationer till slut
nonchaleras genom att få förmår att tränga igenom normfloran.
Frågan är om sådana typer av regleringar och myndighetsrekommendationer
egentligen behövs.
Även kostnadsaspekten är ytterst väsentlig i sammanhanget. Såväl
myndigheternas förvaltningsapparat kring tillskapandet som tillämpningen
av regelverket medför icke oväsentliga kostnader.
Problemen har bl. a. studerats av riksrevisionsverket i rapporten
Mot. 1983/84:2113
11
Besparingar genom avregleringar (RRV 1982:999). I rapporten dras följande
slutsatser:
Under 1970-talet har ramlagstiftningen och de statliga myndigheternas
reglerande verksamhet kraftigt ökat i omfattning. Syftet med regleringarna
har varit att komma till rätta med säkerhetsproblem, miljöproblem och andra
missförhållanden i samhället. Regleringarna har vanligen inneburit stora
fördelar för medborgarna, men samtidigt även ökade kostnader. Anslagen i
statsbudgeten för myndigheternas reglerande verksamhet beräknas under
femårsperioden 1975/76-1979/80 ha mer än fördubblats. Framför allt har
regleringarna medfört ökade kostnader för kommuner och företag.
Totalkalkyler över regleringarnas kostnadsmässiga konsekvenser saknas. Av
de olika delstudier som gjorts kan man dra slutsatsen att regleringar varit en
viktig förklaring till de senaste årens höjningar av kommunalskatterna och av
priserna på olika varor. Härtill kommer att regleringar kan innebära
begränsningar i det kommunala självstyret och hinder mot innovationer och
teknisk utveckling. Regleringar kan även påverka konkurrensförhållandena
till nackdel för konsumenterna.
Vid utarbetandet av nya regler har kostnaderna och de negativa effekterna
i övrigt ofta kommit i bakgrunden i förhållande till de intressen som skall
främjas. Detta gäller i synnerhet den samlade belastningen av regelverken. 1
de få fall då beräkningar av reglers totala effekter gjorts har de avsedda
positiva effekterna ofta övervärderats samtidigt som kostnaderna och andra
negativa effekter underskattats.
Många regler har till följd av den tekniska, ekonomiska och administrativa
utvecklingen blivit föråldrade. Av de studier som gjorts i Sverige och
utomlands kan man dra slutsatsen att stora samhällsekonomiska besparingar
kan göras om man slopar eller förändrar existerande regleringar.
Men regleringarna medför kostnader även direkt. I det uppmärksammade
Uppsalaexperimentet ”normfritt byggande”, som initierades av Birgit
Friggebo, lyckades byggföretagen pressa byggkostnaderna högst väsentligt.
Resultatet från anbudstävlingen i Uppsala visade att hyrorna i nya lägenheter
skulle kunna sänkas med upp till 55 kr./m2 genom en mer flexibel tillämpning
av gällande byggnormer. Vidare visade resultatet från tävlingen att statens
långivning skulle kunna minskas med 120 milj. kr. per år och de generella
bostadssubventionerna minskas med 30 milj. kr. per år om enbart var femte
lägenhet byggdes normfritt.
I en annan studie, Den offentliga byggadministrationen, redovisar
författarna Patrik Engellau och Agneta Björklund en rad intressanta
resultat.
De fann att enbart i Stockholms kommun utgick 1981 inte mindre än drygt
164 milj. kr. i kommunala, regionala och centrala kostnader för
byggadministrationen.
Administrationskostnaden uppgick 1981 till hela 498 kr./m2 lägenhetsyta.
Detta skulle annorlunda uttryckt innebära att byggadministrationskostnaden
ungefär motsvarar en fjärdedels helårs tjänsteman å 200000 kr. för varje
lägenhet på 100 m2 som byggs. Den största delen (ca 90 %) av de offentliga
administrationskostnaderna härrör från den kommunala verksamheten.
Mot. 1983/84:2113
12
Men man måste här komma ihåg att den kommunala byggadministrationens
tillväxt till stor del beror på ökade uppgifter från staten.
Utredarna konstaterar även att byggadministrationen i form av tjänster
inom stat, länsstyrelser och kommuner ökat kraftigt under 1970-talet. Att det
verkligen är administrativa tjänster som ökat avspeglas bl. a. i en ökad
tjänstemannaandel av personalresurserna inom den offentliga byggadministrationen.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs*
1.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om bostadsrätter,
2. att riksdagens beslut om ett bostadsförbättringsprogram upphävs,
3. att riksdagen beslutar anta i bilaga till denna motion framlagda
lagförslag till
a) ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m. m.,
b) ändring i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt,
c) ändring i bostadsrättslagen (1971:479),
4. att riksdagen på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1983/84 till Bostadsbidrag m. m. anvisar ett förslagsanslag av
93 000 000 kr.,
5. att riksdagen till Bostadsbidrag m. m. anvisar ett i förhållande till
regeringens förslag med 275000000 kr. sänkt förslagsanslag om
1255000000 kr. för budgetåret 1984/85,
6. att riksdagen beträffande åtgärder i bostadsområden med stort
antal outhyrda lägenheter och bidrag till förbättring av
boendemiljö som sin mening ger regeringen till känna vad som
föreslagits i motion 1983/84:34,
7. att riksdagen beträffande bidrag till vissa tillgänglighetsskapande
åtgärder som sin mening ger regeringen till känna vad som
föreslagits i motion 1983/84:86,
8. att riksdagen beslutar att på försök avveckla bruksvärdesystemet i
några kommuner och där införa en fri hyresmarknad med en
noggrann och vetenskaplig utvärdering efter försöksverksamhetens
slut,
9. att riksdagen beslutar att en precisering i hyreslagen sker varav
framgår att ersättning för boinflytande och fritidsverksamhet som
kommer organisation av hyresgäster till del icke skall anses som
hyra,
* Se även motionerna 1983/84:2114-2115.
Mot. 1983/84:2113
13
10. att riksdagen beslutar att bestämmelse i hyreslagen eller
hyresförhandlingslagen införs om att förhandlingsöverenskommelse
icke må slutas om förhandlingsersättning till organisation av
hyresgäster utan att ersättningen eller dess beräkningsgrunder
klart specificeras i själva hyresavin,
11. att riksdagen beslutar om att en skyndsam översyn bör göras av
gällande lagstiftning och övrigt regelsystem på bostadsområdet i
syfte att framlägga förslag om avreglering och minskad
detaljstyrning,
12. att riksdagen beslutar minska anslaget till räntebidrag med 2
miljarder kronor och i samband därmed begär förslag till annan
finansieringsform.
Stockholm den 25 januari 1984
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp)
Mot. 1983/84:2113
14
Bilaga
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet
m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet m.m. att 2§ skall ha nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse
2 §
Föreslagen lydelse
Förvärvstillstånd fordras Förvärvstillstånd fordras inte
1. om egendomen-förvärvas från staten, kommun, landstingskommun eller
kommunalförbund,
2. om staten, kommun,
landstingskommun, kommunalförbund,
aktiebolag som helt ägs av
kommun eller landstingskommun,
allmännyttigt bostadsföretag, folkrörelsekooperativ,
riksorganisation
eller regional folkrörelsekooperativ
organisation av bostadsrättsföreningar
eller bostadsrättsförening ansluten
till sådan organisation är
förvärvare,
2. om staten, kommun,
landstingskommun, kommunalförbund,
aktiebolag som helt ägs av
kommun eller landstingskommun,
allmännyttigt bostadsföretag, riksorganisation
av bostadsrättsföreningar,
bostadsrättsförening ansluten
till sådan organisation samt
hyresgäster som gjort intresseanmälan
enligt lagen (1982:352) om rätt till
fastighetsförvärv för ombildning till
bostadsrätt är förvärvare,
3. om egendomen enligt medgivande av regeringen förvärvas för kyrkligt
ändamål eller fånget prövats enligt lagen (1970:939) om förvaltning av
kyrklig jord,
4. om egendomen förvärvas av kreditinrättning vilken enligt lag eller enligt
reglemente eller bolagsordning som regeringen fastställt är skyldig att åter
avyttra egendomen,
5. om förvärvaren är gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren
eller, när makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens
avkomling, allt under förutsättning att överlåtaren inte är skyldig att avyttra
egendomen enligt 6 § eller enligt 3 kap. 1 § lagen (1982:618) om utländska
förvärv av fast egendom m. m.,
6. om förvärvet avser andel i
fastighet och förvärvet av andelen
sker i syfte att bereda förvärvaren och
hans familj bostad pä fastigheten,
7. om förvärvet skall prövas enligt
lagen om utländska förvärv av fast
egendom m. m.,
8. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion,
9. om andel i fastighet förvärvas av 6. om förvärvet skall prövas enligt
någon som redan äger andel i lagen om utländska förvärv av fast
fastigheten och som ej enligt 6 § är egendom m. m.,
skyldig att avyttra sistnämnda andel. 7. om förvärvet sker genom inrop
på exekutiv auktion.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om förvärv som skett före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Mot. 1983/84:2113
15
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv för
ombildning till bostadsrätt
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1982:352) om rätt till fastighetsförvärv
för ombildning till bostadsrätt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Lagen gäller inte om egendomen Lagen gäller inte om egendomen
innehåller färre än fem lägenheter. ägs av staten, kommun, landstingskommun,
kommunalförbund, allmännyttigt
bostadsföretag eller aktiebolag
som helt ägs av en kommun
eller landstingskommun. Lagen gäller
inte heller om egendomen innehåller
färre än fem lägenheter.
Vid beräkning av antalet lägenheter enligt denna lag räknas som lägenhet
varje avskild enhet som är inrättad att varaktigt och självständigt användas
som bostad eller för annat ändamål. Från garage, lager och andra lägenheter
som i första hand används som förvaringsutrymmen bortses.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser gäller om
hembud har skett före lagens ikraftträdande.
3 Förslag till
Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)
Härigenom föreskrivs i fråga om bostadsrättslagen (1971:479) att 60 a §
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60 a §
En bostadsrättsförenings beslut om förvärv av hyresfastighet för
ombildning av hyresrätt till bostadsrätt skall fattas på föreningsstämma.
Beslutet skall biträdas av hyresgästerna i minst två tredjedelar av de uthyrda
lägenheter som omfattas av förvärvet. Dessa hyresgäster skall vara
medlemmar i bostadsrättsföreningen.
Vid beräkningen av antalet lägenheter bortses från garage, lager och andra
lägenheter som i första hand används som förvaringsutrymmen.
Protokollet från föreningsstämman skall innehålla uppgift om hur
beräkningen av rösterna har skett och hållas tillgängligt för hyresgästerna och
fastighetsägaren.
Innan beslut om fastighetsförvärv fattas, skall sådan ekonomisk plan som
avses i 4 § upprättas och hållas tillgänglig för hyresgästerna. Till planen skall
fogas ett besiktningsprotokoll, som visar fastighetens skick. Planen skall
även vara försedd med intyg enligt 4 §.
Beslut om förvärv i strid med första stycket är ogiltiga. Detsamma gäller
beslut om förvärv som fattats utan att ekonomisk plan varit tillgänglig enligt
Mot. 1983/84:2113
16
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fjärde stycket. Om likväl förvärv har skett enligt beslutet och lagfart har
meddelats, skall dock vad nu sagts ej gälla.
I fråga om bostadsrättsföreningar
som är anslutna till en rikskooperativ
organisation gäller denna paragraf
endast om fastighetsförvärvet sker
enligt lagen (1982:352) om rätt till
fastighetsförvärv för ombildning till
bostadsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
