Ledamotsstödet

Motion 2001/02:K418 av Kent Härstedt (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att huvuddelen av de framgent ökande resurserna som avsatts för ledamotsstöd skall användas i respektive ledamots valkrets för kontakter och relationer med respektive parti, medborgare, föreningsliv, myndigheter och näringsliv samt att riksdagen med utgångspunkt från Demokratiutredningens rapporter och slutsatser överväger behovet av ökat stöd lokalt och regionalt för utökade medborgarkontakter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utvärdera hur det nuvarande ledamotsstödet svarar mot personvalsinslagets ökade krav på ledamöterna.

Motivering

Demokratin är enligt många i kris. Minskat valdeltagande, färre medlemmar i de politiska partierna och en ökad misstro mot politiker är några av tecknen som går att urskilja. Samtidigt finns det ett stort samhälleligt intresse hos våra medborgare. I fjol varnade en rapport för att den siste partimedlemmen försvinner år 2013, och i många kommuner oroar man sig för om man skall lyckas fylla valsedlarna till valet 2002.

Samtidigt finns det ett stort samhällsintresse hos medborgarna. De vill vara delaktiga, de vill på verka och är både kunniga och engagerade. Förutsättningarna borde vara goda för de politiska partierna att fånga upp detta intresse – men ändå tycks det inte räcka till.

I valet 1998 infördes för första gången ett personvalsinslag i valet till Sveriges riksdag. Detta ledde till att medborgarna inte bara var passiva mottagare av de politiska partiernas rangordning av kandidater på valsedlarna, utan nu också aktivt hade en möjlighet att vara delaktig i valet av ”sin företrädare”.

Genom att välja bland de kandidater som de politiska partierna funnit lämpliga att representera dem gavs nu medborgarna en möjlighet att också ha ett engagemang som sträckte sig ytterligare ett steg. Det var dock tyvärr inte många politiker som tog till vara denna möjlighet till ökad kontakt och kommunikation med medborgarna. Men mycket talar för att personvalsinslaget kommer att ”växa till sig” och att alltfler kommer att upptäcka dess möjligheter. Det är därför viktigt att formerna för stödet till ledamöterna börjar formas därefter. För det är mycket angeläget att det finns en legitimitet och förankring för riksdagsledamöterna både hos sina respektive partier och hos de medborgare de representerar. I en situation då antalet medlemmar i de politiska partierna minskar är det angeläget att man anstränger sig för att öka förtroendet för det politiska arbetet samtidigt som man arbetar med den politiska förankringen. Personvalsinslaget är därför ett viktigt steg i rätt riktning.

Partierna kommer att få lära sig att hantera att personvalsinslaget kommer att föda fram ett nytt slags politiker som kommer att lägga än mer tid och engagemang på medborgarkontakt och förankring. Erfarenheterna under de år som gått hos flera av de riksdagsledamöter som via personvalsinslaget blivit valda är just att banden mellan medborgare och förtroendevalda stärks. Distansen minskar och kraven på den förtroendevalde ökar. Krav på tillgänglighet, engagemang, lyhördhet och en återkoppling mot utställda löften är några av de förväntningar som är tydliga. Samtidigt suddas distansen mellan förtroendevald och medborgare ut på ett mycket positivt vis. Har man lagt en röst på någon finns inget skäl till blyghet eller distans utan tvärtom. På detta sätt vitaliseras vardagsdemokratin och indirekt också det partipolitiska arbetet. Genom detta byggs förtroendet för demokratin och demokratiskt valda företrädare upp igen.

Men förändringarna har ställt kravet på tillgänglighet på sin spets. Hur kan man på ett rimligt sätt representera en valkrets med exempelvis åtta kommuner?

Det förväntas och är självklart att man skall upprätthålla kontakter med den lokala partiorganisationen, följa den lokala debatten i medier, sköta organisationen av besök på föreningar, myndigheter och näringsliv och samtidigt driva ett offensivt förändringsarbete i riksdag och partiorganisation.

Till sitt förfogande har en riksdagsledamot en till två dagar i veckan i sin valkrets och marginella resurser lokalt och samtidigt fler dagar och resurser centralt i riksdagen. Resultatet blir en besvärlig balansgång för de förtroendevalda.

Personvalsinslaget i det kommande valet kommer att få än större genomslag. Och för riksdagsledamöterna – oavsett om man är vald via personvalsinslaget eller ej – ställs allt högre och högre krav.

Förändringar krävs för att man skall kunna svara upp mot medborgarnas rimliga och rättmätiga förväntningar och samtidigt bidra till att förtroendet för demokratin återbyggs. Därför bör det nu stegvis ökande ledamotsstödet ses över så att huvuddelen av resurserna hamnar i respektive ledamots valkrets. På detta sätt kan strukturer byggas upp för att ha en lokal medarbetare som kan bistå i kommunikationen med medborgare, parti, föreningsliv och näringsliv.

På detta sätt har också ledamoten ständigt öron och ögon i valkretsen som följer den lokala debatten och kan på detta sätt bättre delta i densamma.

Ledamotsstödet används då på ett sätt som svarar upp mot personvalsinslagets praktiska konsekvenser och vi får början till en modern organisation av stödet till ledamöterna.

Stockholm den 2 oktober 2001

Kent Härstedt (s)