Lånen till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Motion 1985/86:Bo224 Hans Lindblad (fp)
Motion till riksdagen
1985/86: Bo224
Hans Lindblad (fp)
Lånen till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Ett grundläggande mål i statens stöd till bostadsfinansiering har under lång
tid varit att det skall råda rimlig neutralitet mellan ombyggnadsbelåning
och nybyggnadsbelåning, så att andra faktorer än lånesystemet skall fälla
avgörandet mellan saneringsalternativen ombyggnad resp. nybyggnad.
Satsningen på räntebidrag till ROT (reparation, ombyggnad, tillbyggnad)
har starkt ökat intresset för upprustning och återanvändning av bostadsbeståndet.
Både i ROT-verksamheten och i den normala ombyggnadslångivningen
finns särskilda stödsystem inbyggda för de fall när det är ett övergripande
samhällsmål att bevarandealternativet väljs och när det av kulturhistoriska
skäl finns anledning att stödja att en upprustning sker på ett särskilt sätt
trots att detta blir dyrare, dvs. det blir fråga om s. k. antikvariska överkostnader.
I ROT-verksamheten sker detta genom att räntebidrag får beviljas till
antikvariskt motiverade åtgärder — om dessa sker under antikvarisk kontroll
- utöver övriga räntebidragsmotiverade kostnader. Detta räntebidrag
beviljas av länsbostadsnämnden (efter tillstyrkan av länsantikvarien) utan
några särskilt angivna rambegränsningar.
När det gäller de statliga ombyggnadslånen beräknas dessa efter en
schablon som utgår från motsvarande nybyggnadskostnader. Låneunderlaget
får höjas över detta schablonbelopp för att täcka antikvariska överkostnader;
därigenom får låntagaren låna mer pengar med samma villkor
som gäller för den normala bostadslångivningen, bl. a. med en i tiden
avtagande räntesubvention. Förhöjt låneunderlag för antikvariska överkostnader
får beviljas endast om beloppet avräknas från en särskild ram för
närvarande 60 milj. kr./år — som handhas av riksantikvarieämbetet.
För särskilt värdefulla byggnader kan lämnas ett för mottagaren betydligt
förmånligare tilläggslån, som är ränte- och amorteringsfritt. Dessa
tillläggslån skall rymmas inom samma ram som tidigare nämnda förhöjda
låneunderlag för antikvariskt motiverade åtgärder.
Det finns också ett annat stöd av stor betydelse för kulturminnesvården,
nämligen tilläggslån till grundförstärkning av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader. Detta tilläggslån avräknas från en annan ram, som handhas av
bostadsstyrelsen. Denna ram inrymmer även en rad andra tilläggslån, som
inte är kulturhistoriskt motiverade.
Möjligheterna att bevilja tilläggslån och förhöjt låneunderlag är ett mycket
viktigt redskap i arbetet med att tillvarata värdefulla byggnader och
miljöer och kan användas för att styra deras bevarande så att det sker på
ett varsamt och omsorgsfullt sätt. Möjligheter ges till hantverksmässiga
insatser och specialistarbeten. Tilläggslånet har emellertid i allt högre grad
kommit att bli avgörande för om en byggnad eller miljö över huvud taget
skall kunna bevaras.
Ramen för tilläggslån och förhöjt låneunderlag, 60 milj. kr./år, som
handhas av riksantikvarieämbetet, är mycket snäv i förhållande till behovet.
1 beräkningar baserade på förfrågningar hos landets länsantikvarier
(som är länsbostadsnämndernas remissinstans när det gäller dessa lån) har
behovet angivits till minst 200 milj. kr./år. Under 1985 har totalt 64 bostadsombyggnadsobjekt
(som redan handlagts av länsantikvarierna), med
ett behov av tilläggslån/förhöjt låneunderlag på 47 milj. kr. måst skjutas till
1986. Det innebär att detta års ram är till tre fjärdedelar intecknad redan
vid årsskiftet.
Ramen på 60 milj. kr./år har varit oförändrad sedan 1982, medan byggkostnaderna
ökat kraftigt. Diagrammet i bilaga 1 visar ramens storlek med
hänsyn tagen till byggkostnadsindex. Stödmöjligheterna har alltså reellt
sett minskat kraftigt, trots att intresset för renovering och upprustning av
byggnader ökat och nu på 1980-talet är avsevärt större än tidigare. Sedan
1982 har stödmöjligheterna minskat på ett mycket påtagligt sätt, trots
ROT-satsningar avsedda att öka intresset för återanvändning och förbättring
av det äldre bostadsbeståndet.
Behovet av ökat stöd till kulturhistoriskt motiverade ombyggnadsåtgärder
är klart dokumenterat. Ökat stöd kan ges genom en ökning av
beslutsramen. En förbättring av stödmöjligheterna skulle också kunna
åstadkommas genom vissa förändringar av regelsystemet.
Inledningsvis påpekades grundprincipen om jämlikhet mellan ombyggnads-
och nybyggnadslån. Denna grundprincip har genom en rad i sig små
beslut efter hand satts ur spel så att även vanliga ombyggnader utan
särskilda antikvariska överkostnader kommit att kraftigt missgynnas, genom
olikheter i lånevillkor och avskrivningstider. Vid nybyggande beviljas
dessutom generellt lån trots överkostnader på 10-15% genom s.k. produktionskostnadsbelåning.
Ombyggnader kan också ha speciella förutsättningar
som inte nödvändigtvis gör ombyggnadsresultatet till sämre bostäder
men som inverkar negativt på schablonlåneberäkningar.
Jämställdheten mellan nybyggnads- och ombyggnadsalternativen bör
återställas. Detta kan ske generellt genom ändrad schablonberäkning och
godtagande av något system som liknar produktionskostnadsbelåningen
vid nybyggnad. Det kan också ske speciellt för de kulturhistoriskt värdefulla
byggnaderna genom utökade möjligheter att ge förhöjt låneunderlag.
En del av den hårda belastningen på kulturminnesvårdens tillstyrkanderam
kan ses som ett uttryck för de allmänt ogynnsamma lånemöjligheterna för
ombyggnad.
Ett sätt att snabbt komma till rätta med en del av detta problem när det
gäller den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen är att avskaffa rambegränsningen
när det gäller det förhöjda låneunderlaget. Då kan den relativt
begränsade subventionering det är fråga om handläggas av länsbostadsnämnden
och länsantikvarien utan att riksantikvarieämbetet behöver del
Mot. 1985/86
Bo224
10
ta, i likhet med vad som nu gäller för ROT-räntebidrag. På sikt bör givetvis
även det generella lånesystemet för ombyggnad och dess förhållande till
nybyggnad omarbetas.
Det nuvarande systemet med en gemensam ram till såväl förhöjt låneunderlag
som tilläggslån har även en annan nackdel. Ramen räcker till betydligt
fler byggnadsvårdsinsatser om stödet beviljas i form av tilläggslån. Det
finns då en risk att tilläggslån beviljas, trots att förhöjt låneunderlag varit
mer adekvat.
Hemställan
Med stöd av vad som anförts hemställer jag
att riksdagen bifaller regeringens förslag till tillstyrkanderam för
tilläggslån/förhöjt låneunderlag - 60 milj. kr. för budgetåret 1986/87
— dock med förbehållet att ramen endast skall avse tilläggslån enligt
förordningen 1983:1021 om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus
2 § första stycket och att förhöjt låneunderlag enligt bostadsfinansieringsförordningen
får beviljas av länsbostadsnämnden enligt
samma villkor som i dag men utan rambegränsning.
Stockholm den 27 januari 1986
Hans Lindblad (fp)
Mot. 1985/86
Bo224
11
Bil. 1 Mot. 1985/86
Bo224
1968 åri priser
■b
<a
c»
is
(0
(0
(0
uppskattat
il is « t) n o » « * *5 » *»#-*?
WSlYMANbtZAMAIi fOR rofUiQJT LjfltUHbtFUte ^TluJiséSUN
QHKfcutoE mtK Bf&kosrHADJHDEX tia-iooYo
12
