Landtransporter av farligt gods

Motion 1985/86:Fö408 Karl-Erik Svartberg och Torgny Larsson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Fö408

Karl-Erik Svartberg och Torgny Larsson (s)
Landtransporter av farligt gods

Bakgrund

På vägar och gator runt hela vårt land transporteras dagligen mängder av
farligt gods som explosiva varor, brandfarliga vätskor och fasta varor, giftiga
och frätande varor etc.

Det har visat sig att kunskaperna om och kontrollen av transporterna är
bristfälliga, vidare att märkningen av fordonen samt informationen till
förarna brister. Ett antal olyckor med utsläpp från laster med farligt gods har
också inträffat under senare tid.

I lagen och förordningen om transport av farligt gods, som antogs av
riksdagen resp. utfärdades av regeringen 1982, regleras hanteringen av
varorna. Godset som transporteras skall vara klassificerat, emballage eller
motsvarande skall vara märkt. Även transportmedlen kan märkas. För varje
transport skall finnas en deklaration av godset, om transportmyndigheterna
kräver det också en skriftlig instruktion om godsets farlighet och eventuella
åtgärder i händelse av en olycka.

Ansvarig central myndighet är sjöfartsverket, senare i år överflyttat till
statens räddningsverk. För tillsynen på fältet svarar polismyndigheterna.

En av trafikpoliserna vid polisens ”giftgrupp” i Stockholmsområdet
uppgav för ett år sedan, att av ungefär 2 000 kontrollerade fordon under fem
år följde högst tio de uppsatta reglerna, dvs. 0,5 %. Enligt uppgifter också
från olika myndigheter i Älvsborgs län är efterlevnaden dålig. På goda
grunder kan antas att över stora delar av landet följs inte säkerhetsbestämmelserna.
Det fuskas med märkning och deklarationer. Också själva
kontrollen brister. Några större resurser har inte avsatts till denna. Det är
alltså endast en ringa del av regelfusket som uppdagas. Kritik mot regelsystemet
förekommer. Det anses vara omfattande och oklart.

Någon kartläggning av transportvägar för farligt gods förekommer i stort
sett inte. T. o.m. lastnings- och lossningsplatser är dåligt dokumenterade.
Undantag finns. I Stockholm har länsstyrelsen genomfört en översiktlig
kartläggning 1982.1 ytterligare några län har länsstyrelserna i samarbete med
kommunerna genomfört kartläggningar. I vissa fall har dessa lett till
skyltning av särskilda leder för transporterna samt andra förebyggnade
åtgärder.

Vid förfrågan hos olika myndigheter har framgått att ingen känner ansvar
för en kartläggning, varken länsstyrelserna, kommunerna, länstrafikgrupperna
eller brandförsvaren. Lagstiftningen reser ej heller något krav på

kartläggning av transporter av farligt gods. Samhället saknar således full
kontroll över de farliga transporterna.

Som tur är inträffar trots allt ytterst få olyckor. Men skulle oturen vara
framme kan det få mycket allvarliga konsekvenser. En dåligt märkt och
deklarerad transport i kombination med en medvetslös förare efter en
inträffad olycka ger brandförsvaret stora svårigheter att snabbt sätta in
motåtgärder. Giftig gas kan sprida sig över stora områden. Inträffar olyckan
dessutom i tätt bebodda områden, kan en mängd förolyckade och skadade
människor bli resultatet. Detta påtalas också i den utredning som länsstyrelsen
i Stockholm genomfört.

Åtgärder

Det är alldeles nödvändigt att skärpa de förebyggande insatserna.

Först gäller det att förstärka utbildningen av såväl förare som poliser. Den
dåliga laglydnaden tyder på bristande kunskaper hos förarna. Det är
önskvärt, att behovet av utbildningsinsatser också bekantgörs för våra
internationella handelspartners. De utländska fordonen och deras förare
tillhör också gruppen lagöverträdare.

Kontrollen av märkning och deklarationer måste skärpas med syfte att få
en bättre efterlevnad av gällande regler.

Det är angeläget att uppställningsplatser för fordonen anordnas i tillräcklig
utsträckning utefter de stora transportlederna.

Översiktliga kartläggningar av transportvägar och lastnings- och lossningsplatser
bör genomföras. Detta höjer olycksberedskapen, men ger också
underlag för att vidta förebyggande åtgärder som skydd för känsliga
anläggningar, exempelvis vattentäkter, och skyltning av särskilda transportleder
eller annan information till åkerierna, så att förarna gör ett vägval som
minimerar riskerna. Lokala trafikföreskrifter om transport av farligt gods
bör därefter övervägas.

Kartläggningen ger också underlag för den fysiska planeringen, så att
utsatt lokalisering av exempelvis nya bostäder undviks. På samma sätt kan
lokaliseringen av nya industrier, som använder farligt gods, förbättras. De
boende kan också få information om vilka transporter som förekommer i
anslutning till eller genom deras bostadsområden och hur de skall handla i
händelse av en olycka. Det ger ökad trygghet.

Med tanke på behovet av lokal kunskap för att genomföra kartläggningen
synes kommunerna och deras miljö- och hälsoskyddsnämnder vara mest
lämpade att genomföra en sådan planering. För detta talar också att det
lokala brandförsvaret svarar för insatserna i händelse av en olycka. I vissa
regioner kan trots det kommunalförbunden eller länsstyrelserna vara att
föredra.

Mot. 1985/86
FÖ408

13

Hemställan

Med hänsyn till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förbättrad utbildning för förare av
fordon med farligt gods och för de trafikpoliser som utövar tillsynen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt kontroll av transporter av miljöfarligt
gods,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av tillräckligt antal uppställningsplatser
för fordon med miljöfarligt gods,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lokala och regionala kartläggningar av transportvägar
och lastnings- och lossningsplatser för farligt gods.

Stockholm den 23 januari 1986

Karl-Erik Svartberg (s) Torgny Larsson (s)

Mot. 1985/86
FÖ408

14

gotab Stockholm 1986 10131