Kunskaper i näringslära och kosthållning inom barn- och äldreomsorg

Motion 2004/05:So248 av Inger René (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i utbildningarna för personalen inom äldreomsorgen ges adekvata kunskaper i näringslära och kosthållning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i utbildningarna ledande till barnskötare, förskollärare och lärarexamen för yngre år ges adekvata kunskaper i näringslära och kosthållning.1

1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.

Äldres och yngres kostvanor

Stora problem kan ses när det gäller kostvanor och intag av näringsriktig mat bland barn, ungdomar och äldre människor. Detta märks inte minst på landets förskolor, skolor och institutioner för äldreboende.

Äldre människor tillbringar liksom barn allt längre tid av dagen, eller när det gäller äldre, hela dagen på institutioner av olika slag. Det kan gälla äldreboende på servicehus eller sjukhus eller, när det gäller barn, på förskola/skola och fritidshem. Gemensamt för såväl barn som äldre i dessa fall är att ansvaret för vård och omsorg har flyttats från anhöriga/familjen till kommunen, landstinget eller regionen. I alltför många fall har det visat sig att kompetensen när det gäller vikten av intag av näringsriktig mat är alltför låg. Ofta är maten på såväl äldreboendet som förskolan/skolan näringsberäknad av i bästa fall en dietist och mycket bra - på papperet! Men maten gör ingen nytta förrän den är uppäten, och där har personalen en nyckelroll.

Den personal som arbetar med barn och äldre saknar oftast kompetens inom dessa områden. Det gäller kost- och näringslära men också attityder till sunda matvanor och matglädje! Med bättre kunskaper hos personalen kan förhoppningsvis den skrämmande utveckling som vi kunnat läsa om under de senaste åren i artiklar om barns, ungdomars och äldres kostvanor bromsas.

Äldreomsorgen

Antalet äldre blir fler, inte minst ökar de med stort vårdbehov. Det borde vara självklart att de garanterades näringsriktig mat, vilket kräver kunnig och kompetent personal i bland annat kost- och näringsfrågor. När det gäller äldre, som ofta lever ensamt och isolerat, gäller det för personalen att känna till kulturella mönster hos denna grupp, såsom matvanor och allmänna beteendemönster, för att kunna ge dem bästa omsorg i form av bland annat näringsriktig kost och rikligt med vätska (gamla dricker i allmänhet alldeles för lite).

Någonstans mellan var tredje och var femte äldre är undernärd, och om alla som är undernärda, och i riskzonen för att bli det, räknas är det mer än varannan äldre. Värst drabbade är kvinnor, dementa och de som bor i särskilda äldreboenden.

Undernäringen beror inte på att de gamla får för lite mat, som man skulle kunna tro, utan på att den ökade ämnesomsättningen, som en konsekvens av kroniska sjukdomar och därför många läkemedel, ökar behovet av näring. Äldre behöver mat med en mycket hög näringstäthet, som samtidigt är energi- och proteinrik.

En första åtgärd skulle vara att personalen runt de äldre får en ökad kunskap om näringslära, kosthållning och sådant som hur tätt måltider bör serveras. Sådan kompetensutveckling borde införas genast. Därtill borde det i utbildningarna av personal till dessa yrken även ingå kurser i kost- och näringslära.

Överläkaren Åsa Brantevik, vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, säger i en intervju i Göteborgs-Posten att "det är lättare att förebygga än att behandla undernäring". Eftersom det är lättare att förebygga är det inte minst viktigt att personalen lär sig att se vilka som är i riskzonen för undernäring. Även här måste det till utbildningsinsatser.

Barnomsorgen

Förskolebarns intag av föda visar upp ett mer varierande mönster. Enligt en avhandling av Hanna Sepp får tre av fyra barn som är på förskolan hela dagen i sig för lite näring. Samtidigt är det alltfler barn som är överviktiga, vart fjärde barn mellan sex och tio år är överviktigt och mellan tre och fem procent lider av fetma. Övervikten bland barn uppvisar en stigande kurva.

Att tre barn av fyra som tillbringar lång tid på förskolan får för lite näring visar att det inte går att spara bort måltider på förskolan för dem som är där längst. Det visar också att barnen behöver ett rejält mellanmål. Om de får detta går det att uppnå Livsmedelsverkets rekommendation om hur stor andel av det dagliga näringsintaget som dessa barn skall få i förskolan.

För den överviktiga gruppen behövs det tidiga insatser där de får lära sig vad som är en bra kosthållning - inte minst skulle förskolan kunna bidra till detta.

Dagens mer splittrade familjestrukturer, där barn får klara sig själva i ökad utsträckning, påverkar livssituationen. I förlängningen riskerar barnens kostvanor att påverkas negativt. Det gör att det lagade målet som barnen får i skolan och förskolan blir allt viktigare, för många barn kan det vara det enda lagade målet de får på hela dagen. Det är också i skola och förskola som barn kan få en möjlighet att lära sig en god kosthållning.

Problemet är dock detsamma när det gäller förskolan som när det gäller äldrevården - en stor del av personalen saknar utbildning om kosthållning och näringslära.

Därför behövs det även här satsningar på kompetenshöjning inom området. Det är nödvändigt att det i barnskötar- och förskollärarutbildningen ingår en adekvat utbildning i kosthållning och näringslära för barn.

Stockholm den 21 september 2004

Inger René (m)