om kulturpolitiken Mot.

Motion 1987/88:Kr222 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Kr222

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

om kulturpolitiken Mot.

1987/88

Kr222-225

Konstnärligt och kulturellt skapande är en viktig förutsättning för ett öppet,
demokratiskt samhälle. Ett fritt och vitalt kulturliv är nödvändigt för att ge
stimulans och motverka de krafter som vill förleda människor till passivitet
och rädsla. Delaktighet i kulturlivet stärker fantasi, känsla, tolerans,
förståelse och glädje och skapar därmed ett mänskligare samhälle.

En liberal kulturpolitik bygger på en andlig öppenhet som främjar
utvecklingen av en mångdimensionell människa. Ett sådant samhälle blir
också dynamiskt genom den samlade strävan hos alla sina medborgare.
Samhället blir öppet och tolerant i vetskapen om att individernas olikheter är
den yttersta gemensamma tillgången.

En liberal kulturpolitik måste ständigt försvara den skapande människan.
Kultur innebär andlig odling och förutsätter kunskap, arbete, träning och
möda oavsett vilket område man ger sig in på. Konsten fångar och engagerar
människor att gå utanför sig själva. Konsten kan ge människan upplevelsen
av att ha gläntat på dörren till det ofattbara. Publikens medskapande är en
del av den kulturella processen. Kosntnärliga upplevelser blir i detta
perspektiv en viktig källa till mänsklig erfarenhet och kunskap.

En aktiv kulturpolitik är därför en demokratisk angelägenhet av första
rangen. Kulturen får inte bli en angelägenhet för de få, de redan gynnade
eller för kulturlivets administratörer. Därför har stat, landsting och kommuner
en viktig stödjande och stimulerande roll som behöver vidareutvecklas
och förnyas inför 1990-talet.

En liberal kulturpolitik - grundläggande värderingar

Frihet, mångfald och kvalitet är nyckelbegrepp i en liberal kulturpolitik.
Frihet innebär att varje enskild människa skall ha rätt att själv välja den form
av kulturupplevelser eller kulturskapande hon vill ta del av och ägna sig åt.
Och av frihet följer mångfald.

Det är individerna själva, deras skapande och deras upplevelser som
bestämmer kulturens former, innehåll och giltighet. Kulturskapare och deras
publik bör fritt kunna mötas på en öppen marknad utan offentlig styrning.
Den fullvuxna medborgaren bör själv få bilda sig en uppfattning om god och
dålig konst utan censuringrepp. Barnet och den unga människan måste
emellertid alltid skyddas.

1 Riksdagen 1987188. 3sami. Nr Kr222 -225

Därför blir det en liberal huvuduppgift att tidigt lära människor att själva
värdesätta kunskap, äkthet och kvalitet. Det innebär att en satsning på god
barn- och ungdomskultur med betoning på kunskap och träning blir dubbelt
viktig som motvikt till att masskulturens avarter.

Det är med barnen som vi lägger grunden till nya kulturmönster för
framtiden. Här finns den framtida kulturellt medvetna publiken och här finns
framtidens kulturutövare.

Det innebär att vi måste nå barnen tidigare än vad som i dag sker. Det
borde vara en utmaning för alla kulturskapare att nå barnen med levande
konst, litteratur, dans och musik och därmed skapa en motvikt till kulturellt
fattiga miljöer. Och det räcker inte med information. Kultur fordrar kunskap
och träning av såväl utövare som en aktiv medskapande publik.

Kulturlivet måste också kunna fungera så att barn och vuxna kan få
gemensamma kulturella upplevelser. Förmånspriser och rabatter inom
kulturområdet bör därför avse familjen som grupp.

Syftet med statliga och kommunala stöd till kulturområdet måste vara att
öka mångfalden i kulturutbudet. Det gäller att stödja svåra och smala
kulturområden samt stimulera alternativ inom områden som domineras av
kommersiell masskultur. Vi vill därför verka för att det skapas flera helt
fristående alternativa finansieringskällor för kulturell verksamhet.

Det innebär att vi närmare vill studera möjligheterna till avdrag vid
beskattningen för bidrag till kulturändamål för företag och enskilda.
Sponsring bör även kunna förekomma för att stödja aktiviteter och
evenemang av olika slag. Vi vill dock understryka att det är stat och kommun
som skall svara för basresurserna i kulturinstitutionerna.

Statligt och kommunalt stöd till kulturlivet får aldrig medföra försök att
styra kulturskapandet, som måste få arbeta med stor konstnärlig frihet.
Konsten har sin styrka i att vara en motvikt till makthavarna och det
etablerade samhället.

Kreativitet och uttrycksbehov finns hos alla människor, inte bara hos de
professionella. En aktiv och engagerad publik innebär också ett medskapande.
Amatörerna har en stor betydelse för kulturklimatet i samhället.

Det innebär emellertid inte att alla kulturyttringar skulle vara lika bra. De
professionella måste därför få stöd att utöva sin yrkesroll samtidigt som
amatörer finner sin glädje men inte sin utkomst i kulturen. Kvalitetskravet
måste få större genomslagskraft och bli ett av de nya kulturpolitiska målen.

De konstnärliga yrkesutövarna måste också få ett starkt stöd och ges
rimliga levnads- och arbetsvillkor. Det gäller dem som arbetar inom fasta
kulturinstitutioner, fria yrkesmässigt arbetande konstnärliga grupper samt
enskilda konstnärer och kulturskapare. Det innebär i första hand att vi vill
värna om kulturskaparnas upphovsrätt. Men stat och kommun måste även
tillhandahålla olika former av stöd och stimulans.

Kulturskaparna måste också ges rimligare skatteförhållanden. Att jämställa
kulturskapare med vanliga egenföretagare är en orimlighet i det
nuvarande skattesystemet. Kulturskaparnas skattesituation måste därför ses
över.

Vi vill också sträva efter att så många som möjligt blir delaktiga i kultur i
olika former, också de handikappade. Det får inte vara så att människor i

Mot. 1987/88

Kr222

2

stora delar av landet enbart blir hänvisade till massmarknadens produkter.
Detta gör också det kommunala stödet till kulturen så viktigt.

Ett fritt kulturutbyte över nationsgränserna är av avgörande betydelse för
vitaliteten och kvaliteten i ett lands kulturliv. Det gör det möjligt för oss att få
kontakt med andra idéer och kulturyttringar som berikar vår egen kultur och
skaparkraft.

Det är väsentligt att alla invandrare finner sig väl till rätta i Sverige och
samtidigt kan bibehålla kontakten med sitt gamla hemlands kultur och
vidareutveckla denna. Vi i Sverige måste emellertid också göra invandrarna
delaktiga av det svenska kulturarvet och de värderingar som ligger bakom
skapandet av det demokratiska välfärdssamhället. Själva bör vi också ta till
vara den stimulans som invandrarkulturerna kan ge oss. På båda dessa
punkter brister det i dag.

En förutsättning för ett givande kulturutbyte, antingen det sker med
människor i vårt egen land, via tryckta skrifter eller ljud- och bildmedier eller
i direktkontakt med andra länder, är att vi bevarar det svenska kulturarvet
och vår egen nationella kulturtradition levande. Vår öppenhet gentemot
omvärlden och de nya möjligheter — eller hot — som de nya medierna medför
innebär också att vi måste skydda och vårda vårt språk, vår kultur och vår
nationella identitet. Det är kulturarvet som ger oss möjlighet till kontakt med
tidigare generationer. Genom att vårda detta kulturarv och ständigt hålla det
levande gör vi det möjligt för våra barn och barnbarn att fortsätta denna
dialog.

Därför är skyldigheten att vårda kulturarvet absolut för en liberal
kulturpolitik. Reformer av annat slag kan ofta vänta, men försummelse av
vården av kulturarvet är oåterkallelig. Det ger kulturpolitiken en särskild
ställning i samhället. Kulturen är inte en sektor som kan behandlas bara som
en vanlig budgetpost. Kultur har med livskvalitet att göra och ger den
vardagliga välfärden dess andliga dimension. Kostnaderna för kultur är ofta
förhållandevis små, och små insatser kan få stora återverkningar i form av
skapande och förändringar i själva tidsandan i ett samhälle. För folkpartiet är
kulturpolitiken därför ett prioriterat område.

Folkpartiet kräver en snabb aktivering av kulturpolitiken som skulle
kunna ge kulturlivet en ny känsla av vitalitet och självförtroende. Detta får i
sin tur återverkningar i hela samhället i form av en ny tidsanda och en ny lust
till självständigt skapande. De områden som folkpartiet i första hand vill
prioritera är konstnärsstödet, barnkulturen och kulturminnesvården.

Konstnärsstödet

Konstnärernas ekonomiska förhållanden kännetecknas av en olycksbådande
kombination av låga inkomster och hög arbetslöshet. Detta gäller alla
konstområden. Under första halvåret 1987 var 12,6 % av medlemmarna i
musikernas arbetslöshetskassa utan arbete mot 12,0 % vid samma tid året
före. För teateranställda var motsvarande siffra 11,6 %, dvs. hela 2 % högre
än första halvåret 1986. Också för bild- och formkonstnärerna, som inte har
någon arbetslöshetskassa, är läget ytterst bekymmersamt.

De professionella kulturskaparna måste få samhällets stöd att utöva sin

Mot. 1987/88

Kr222

3

yrkesroll. Det bör markeras genom att två nya mål för kulturpolitiken fogas
till dem som antogs av riksdagen år 1974. Det ena av de nya målen bör vara
att främja kvalitet, det andra att bereda kulturskaparna rimliga arbetsvillkor.

För att det sistnämnda målet skall uppnås måste konstnärernas rättigheter
värnas, så att de får ersättning för sitt arbete.

Vid de två senaste riksmötena har folkpartiet föreslagit att kompositörer
skall ges ersättning för att noter används på bibliotek och att såväl
kompositörer som utövande musiker och sångare får ersättning för att
fonogram lånas ut och används för enskild avlyssning på bibliotek. Regeringens
förslag att avsätta en miljon kronor för detta ändamål är ett steg i rätt
riktning.

Det föreslagna beloppet är emellertid väl snålt tilltaget. Enligt konstnärsnämndens
förslag skulle ersättning utgå med ett belopp per notexemplar och
fonogram motsvarande ersättningen för referensexemplar av litterära verk.
Vi ansluter oss till den av konstnärsnämnden förordade beräkningsgrunden.
Om den tillämpas på nu tillgänglig statistik över via folkbiblioteken
tillgängliga noter och fonogram, skulle ”ersättningen för biblioteksmusik”
uppgå till 2,7 milj. kr. Vi föreslår att denna summa anvisas, vilket innebär en
ökning med 1,7 milj. kr. i förhållande till vad regeringen föreslagit. Medlen
bör tillföras två fonder, Sveriges komponistfond och Sveriges musikerfond.
Fördelningen dem emellan bör ske enligt de riktlinjer som konstnärsnämnden
föreslagit. Yrkande om detta väckes i en motion tillsammans med
centern.

Frågan om kopiering av noter bör lösas på samma sätt som inom
litteraturområdet. Ersättningen bör tillföras komponistfonden.

I enlighet med konstnärsnämndens förslag bör konstnärsnämndens arbetsgrupper
för upphovsmän på musikområdet, för musiker och sångare samt för
scen- och filmkonstnärer ombildas till styrelser för Sveriges komponistfond,
Sveriges musikerfond respektive Sveriges scenfond.

En särskild fond för att stödja bildkonsten och bildkonstnärerna bör bildas
på grundval av en ny avgift som bör tas ut på yrkesmässig andrahandsförsäljning
av konst t. ex. på auktioner och genom konsthandeln. Den utredning av
frågan som enligt vad vi erfarit pågår inom konstnärsnämnden bör kunna
ligga till grund för ett beslut.

Konstnärernas skatteförhållanden måste vidare anpassas till deras särskilda
situation. Folkpartiet kräver i en separat motion en snabb utredning om
kulturskaparnas skatter. Syftet bör vara att införa ett nytt inkomstslag för
kulturskaparna som tar hänsyn till deras speciella arbets- och inkomstförhållanden.

Även sedan reformer genomförts i syfte att ge konstnärerna bättre
ersättning för sina verk och prestationer kommer det att behövas samhällsstöd
i form av bidrag för att ge konstnärer möjlighet att under sammanhängande
perioder ägna sig åt sin konst, att genom resor inhämta nya intryck och
att bedriva konstnärligt utvecklingsarbete. Dessa bidrag bör i första hand
tillfalla konstnärer som saknar fast anställning.

Under anslaget F 6 anvisas bidrag till författare, översättare, kulturjournalister,
dramatiker, bild- och formkonstnärer, musikaliska upphovsmän,
musiker och sångare samt scen- och filmkonstnärer. I regeringens förslag för

Mot. 1987/88

Kr222

4

budgetåret 1988/89 ingår lmilj. kr. för ersättning till komponister och
musiker för bibliotekens användning av noter och fonogram. Vi föreslår att
medel för detta ändamål, av oss ovan beräknade till 2,7 milj. kr., anvisas
under ett särskilt anslag.

Regeringens förslag innebär vidare en treprocentig uppräkning av anslaget
med 0,47 milj. kr. och ett särskilt bidrag till danskonstnärer med 0,3 milj. kr.

Vi finner detta helt otillräckligt och föreslår att anslaget höjs med 3,7 milj.
kr. utöver vad regeringen föreslagit. Härtill kommer den resursförstärkning
under anslaget om 1 milj. kr. som regeringen föreslagit för biblioteksersättning
till komponister och musiker, men som vi tillgodoser genom tillskapandet
av Sveriges komponistfond och Sveriges musikerfond.

2 milj. kr. därav bör användas till en allmän ökning och fördelas i stort sett
likformigt till de grupper det gäller. Vidare bör 1 milj. kr. anvisas som ökning
av anslaget till musiker och sångare, som endast torde få en mindre del av den
föreslagna ersättningen för biblioteksmusik. Därtill bör 1,7 milj. kr användas
till höjning av anslaget till scen- och filmkonstnärer, varav 0,7 milj. kr. bör
tillfalla dansare, koreografer och danspedagoger. Tillsammans med av
regeringen föreslagna 0,3 milj. kr. höjs alltså anslagen till danskonstnärerna
med lmilj. kr.

Vi kräver vidare att antalet inkomstgarantier ökas med sju per år under de
närmaste tre åren. Kostnaden för budgetåret 1988/89 beräknas till 525 000 kr.

Stöd till frilansmusiker

Arbetsläget för de musiker som ej är fast anställda är för närvarande mycket
bekymmersamt. Musikinstitutionernas resurser för att utnyttja frilansmusiker
har i de flesta fall krympt avsevärt. Det anslag som regeringen föreslår till
Svenska Rikskonserter (F14) är inte specificerat eller lätt att analysera.
Ingenting tyder dock på att den nya musikorganisationen skulle ha några
speciella resurser för att ge stöd åt fler produktioner med utnyttjande av
utövande svenska musiker. Anslaget för offentlig konsertverksamhet bör
därför räknas upp och beloppet under Bidrag till Svenska rikskonserter ökas
med 2,5 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit.

Barnkultur

Det andra prioriterade området är barnkulturen. Det är genom att nå barnen
som kulturen långsiktigt kan befästas i vårt land. Ett levande och fritt
kulturliv fordrar att barnen tidigt får träning och kunskaper i de estetiska
ämnena. Dessa ämnen måste därför lyftas fram i skolan och ges en mera
framträdande roll.

Musik och dans bör ges särskild prioritet i förskoleåldern, ett ansvar som i
första hand åvilar kommunerna.

Vi ställer oss bakom det utökade stöd till filmkulturella insatser för barn
och ungdom, som regeringen föreslår i budgetpropositionen.

Utöver detta bör dock stödet till de fria teater-, dans- och musikgrupperna
förstärkas för att möjliggöra bredare insatser bland barn och ungdom.
Anslaget under denna post får enligt regeringens förslag en mycket blygsam

Mot. 1987/88

Kr222

5

uppräkning. De fria grupperna gör fortfarande beundransvärda insatser med
begränsade resurser. Detta gäller inte bara teater utan i lika mån dans och
musik.

Marionetteatern har under 1987 fått nya lokaler för sin föreställnings- och
museiverksamhet. Teatern åtnjuter högt internationellt anseende och har
utfört en enastående pionjärinsats. Det är därför motiverat att Marionetteatern
under detta anslag tilldelas ett verksamhetsbidrag.

Anslaget Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper (F17) bör räknas
upp med 2700000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.

Svenska Barnboksinstitutet har haft akuta ekonomiska problem, och
regeringen föreslår en förstärkning av anslaget utöver kompensation för
prisutvecklingen med 150 000 kr. Detta är dock otillräckligt, och med hänsyn
till det betydelsefulla arbete som Barnboksinstitutet utför bör ytterligare
150000 kr. anvisas under anslaget Bidrag till folkbibliotek (F20).

Kulturtidskrifterna

Socialdemokraterna avskaffade häromåret stödet till organisationstidskrifter,
vilket utgick med närmare 40 milj. kr. till ca 470 olika tidskrifter.
Indragningen förorsakade stora svårigheter för och i vissa fall nedläggning av
tidskrifter.

Några få organisationstidskrifter har sedermera fått stöd under anslaget till
kulturtidskrifter. Urvalet av dessa blev godtyckligt och skedde närmast på
måfå. Kulturtidskrifterna kämpar liksom organisationernas tidningar med
stora ekonomiska svårigheter. Regeringen föreslår ingen reell uppräkning av
anslaget till dem. Vi menar att kulturtidskrifterna med sina ofta små upplagor
fyller en väsentlig uppgift i kulturdebatten och föreslår därför en uppräkning
av anslaget Stöd till kulturtidskrifter (G9) med 2,5 milj. kr. utöver vad
regeringen föreslagit.

Inköpsanslag till statens konstmuseer

Kombinationen av de senaste årens ökande konstpriser och nedskärningarna
av statens konstmuseers budget har fått en synnerligen olycklig inverkan på
museernas fortsatta förmåga att förvärva konstverk till samlingarna. Nedskärningarna
har hårt drabbat inköpsanslagen eftersom de under senare år
varit ett av de få ställen där inskränkningar kunnat göras utan omfattande
begränsningar av den utåtriktade verksamheten.

När det gäller förvärven av samtida svensk konst uppstår, om anslagspolitiken
inte ändras, en synnerligen allvarlig situation eftersom det skapas luckor
som man med stor säkerhet aldrig kommer att kunna fylla. Det leder till en
brist på kontinuitet i samlingarna som kommer att försvåra för såväl forskare
som publik att skaffa sig en någorlunda riktig bild av det konstnärliga
skapandet i landet i vår tid.

Det samlande det här talas om sköts av Moderna museet med fotografiska
museet (måleri, skulptur och fotografi), Nationalmusei gravyravdelning
(teckningar och grafik) och Nationalmusei konsthantverksavdelning (konsthantverk
och formgivning). Från statens konstmuseers sida har understrukits

Mot. 1987/88

Kr222

6

att det inte är några stora summor som behövs för att man skall kunna
uppehålla samlandet i en utsträckning som ger den ovan nämnda täckningen
och som samtidigt står i en rimlig proportion till de resurser för lagring, vård
och vetenskaplig bearbetning som museerna också i framtiden kommer att
ha. Vår bedömning är att även en relativt begränsad uppräkning inom en
överskådlig tid skulle kunna tillåta Moderna museet och de båda nämnda
avdelningarna vid Nationalmuseum att fullgöra sin uppgift i vad den avser
förvärv av samtida svensk konst.

I budgetpropositionen för två år sedan föreslog regeringen en förstärkning
av medelsanvisningen för statens konstmuseers inköp av konst med 2,7 milj.
kr., varav 500 000 kr. beräknades utgöra en permanent förstärkning av denna
resurs. Vi uttalade då att denna förstärkning i sin helhet borde göras
permanent.

I årets budgetproposition sker ingen förstärkning. Med hänsyn till vad vi
anfört föreslår vi att inköpsanslaget förstärkes utöver vad regeringen
föreslagit med 2800000 kr.

Bidrag till regionala museer

Regeringen föreslår att antalet grundbelopp som tilldelas de regionala
museerna skall utökas med 15, vilka i första hand bör fördelas mellan de små
museerna. Vi har inga invändningar mot detta.

Göteborgs kommun har ett synnerligen väl utvecklat nät av museer. Flera
av dessa t. ex. Etnografiska museet, har närmast nationell karaktär med
samlingar av hög internationell klass. Enligt vår mening bör för detta
ändamål ytterligare 15 grundbelopp utgå till Göteborgs museer.

Helsingborgs kommun har anhållit att Helsingborgs museum skall förklaras
berättigat till statligt stöd. Detta är väl motiverat, inte minst på grund av
det för svenska förhållanden unika friluftsmuseet Fredriksdal. Vi föreslår att
15 grundbelopp tilldelas Helsingborgs museum.

Grundbeloppet är preliminärt beräknat till 147 300 kr., av vilket statsbidrag
utgår med 55 %. Vi föreslår att anslaget Bidrag till regionala museer
(F49) utökas med 2430000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.

Kulturminnesvård

Kultur- och byggnadsminnesvården har fått en starkare förankring under det
senaste decenniet. Efter en period av historielös syn på vårt kulturarv finns i
dag en stark opinion för ökat bevarande. Det har tagit sig uttryck i att
bevarandeplaner upprättats i ett stort antal kommuner och i ett växande
intresse att rusta upp äldre bebyggelse. Tyngdpunkten bör nu i ökad
utsträckning förskjutas mot kommunerna som måste spela en central och
mer aktiv roll för skyddet av kulturmiljön och bevarandet av enskilda
byggnader och kulturhistoriskt intressanta miljöer. Den lokala kulturminnesvårdsverksamheten
är en viktig inkörsport till ett ökat medvetande om
och intresse för vårt kulturarv.

En väl fungerande byggnadsvård kräver resurser både i pengar och
kunskaper. En förutsättning för såväl omedelbar byggnadsvård som framtida

Mot. 1987/88

Kr222

7

underhåll är att äldre yrkestraditioner hålls vid liv och att hantverksutbildningen
förstärks.

Kulturarvet omfattar många värdefulla, samlade miljöer av byggnader,
föremål och kulturlandskap, som länge skyddades av fideikommisslagen.
Dessa unika miljöer och samlingar håller nu på att splittras och många
föremål förs ut på den internationella konstmarknaden. Statens möjligheter
till övertagande eller inlösen är begränsade. En särskild utredning bör se över
möjligheterna för en speciallagstiftning som underlättar att framgent hålla
samman en del av dessa kulturmiljöer. En möjlig förebild är National Trust i
Storbritannien.

I detta sammanhang vill vi påpeka att fornminnesvården nästan helt saknar
egna anslag och därmed blivit beroende av arbetsmarknadspolitikens
växlingar.

Vårt kulturarv i form av byggnader, skulpturer, museiföremål, hällristningar
och runstenar håller på att förintas, sakta men i accelererande takt.

Den förorenade luften och vattnet förorsakar frätande skador på olika
stenarter, på metaller som brons, koppar, järn och zink, på äldre målade
glasfönster samt på papper, textilier och läder.

Att skadorna är omfattande också i vårt land har uppmärksammats först på
senare år. Kanske beror detta på att nedvittrandet inte är så iögonenfallande
som att skogen vissnar, att fåglarna försvinner och att sjöarna dör. Och ändå
är det sönderfall som drabbar kulturminnen av olika slag oåterkalleligt. Det
är omöjligt att återskapa raserade skulpturer och bortvittrade utsmyckningar.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Statens historiska museum (SMHH)
lämnade våren 1987 till regeringen ett förslag till handlingsprogram för
åtgärder mot luftföroreningarnas skadeverkningar på kulturminnen och
kulturföremål. Enligt detta har nedbrytningen ökat kraftigt under de senaste
30 åren. ”Klara bevis finns för att den ökande nedbrytningstakten förorsakas
av luftföroreningar i form av svaveldioxid och/eller svaveldioxid i kombination
med andra föroreningar främst kväve. Hotet mot kulturminnen och
kulturföremål är särskilt stort i tätorter med stora utsläpp av föroreningar
men situationen är allvarlig också på landsbygden.”

Hittills har enbart punktundersökningar utförts, t. ex. i Stockholm och på
Gotland. Därför saknas en fullständig bild av läget.

I Stockholm har gjorts kontinuerliga mätningar av svavelföreningar i olika
stenmaterial. Värdena var helt jämförbara med samtidigt uppmätta värden i
central- och sydeuropeiska storstäder. Det förfall som inte kan ses med blotta
ögat kan konstateras vid jämförelser med bilder på byggnader, skulpturer
etc. från början av 1900-talet. En utomordentligt snabb nedbrytning har skett
under decennierna efter 1940.

På Gotland har särskilt skadorna på kyrkornas fasadutsmyckningar
studerats. Undersökningarna visar betydande skador, där tempot ökat de
senaste åren. Uppmätta föroreningar är lika stora som i storstäderna. De
unika glasmålningar som finns i några gotländska kyrkor är också de på väg
att förstöras av föroreningarna och kan räddas endast med en dyrbar
restaureringsmetod.

Spridda undersökningar i samband med restaureringar visar att luftförore

Mot. 1987/88

Kr222

8

ningarnas effekter är lika svårartade runt om i landet som i Stockholm.

Medeltida fasadskulpturer på skånska, västgötska och östgötska kyrkor
har samma skador som de på Gotland. Också hällristningar och skriften på
runstenar visar tecken på att plånas ut.

Inte ens föremål som förvaras i museer är skonade. De frätande
föroreningarna tränger in med luften och bryter ner och skadar arkiverade
papper och böcker, men också föremål av textil, läder och metall. Även ännu
ej uppgrävda föremål hotas av förstörelse i jorden på grund av markförsurningen.

Enligt RAÄ/SHMM är ”snabba och kraftfulla åtgärder för att minska både
de inhemska utsläppen och utsläppen från övriga länder i Europa av
avgörande betydelse för att hejda fortsatt förstörelse av oersättliga kulturminnen”.

I folkpartiets partimotion om miljöpolitiken föreslås en rad åtgärder mot
luftföroreningar och försurning, bl. a. en miljöavgift för utsläpp av svaveldioxid.

Viktigt är vidare en utökad inventering och dokumentation, (det som inte
går att rädda måste dokumenteras för eftervärlden), skydd och konservering,
utbildning och information. Det finns i dag åtskillig forskning i andra länder
att ta del av. Men det är viktigt att Sverige bygger upp egen kunskap och
kompetens då både våra bergarter och andra material och vårt klimat är
annorlunda än i Europa i övrigt.

Det är angeläget att den förstärkning av kulturminnesvården som Riksantikvarieämbetet
planerat kan genomföras. Med budgetåret 1988/89 bör
kraftigt ökade resurser sättas in på inventering och dokumentation, skydd
och konservering samt uppföljning, samordning och information. Tyngdpunkten
i de direkta skydds- och konserveringsåtgärderna bör läggas på
monument av sten, främst sandsten och kalksten. Bidragsmedel bör dock
kunna utgå även till andra materialgrupper, bl. a. bronsskulpturer, metallkonstruktioner
och glasmålningar. En förstärkning av medlen till kulturminnesvård
bör ske med 10 milj. kr. utöver vad regeringen föreslår i en
beräkningspost jämte sedvanligt påslag för att kompensera kostnadsstegringen.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de kulturpolitiska målen bör kompletteras
med dels ett krav på konstnärlig kvalitet, dels ett krav på rimliga
arbetsvillkor för landets fritt arbetande konstnärer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en avgift på yrkesmässig andrahandsförsäljning
av konst,

3. att riksdagen till Bidrag till konstnärer (F6) för budgetåret
1988/89 anvisar 3,7 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit,

4. att riksdagen till Inkomstgarantier för konstnärer (F7) för
budgetåret 1988/89 anvisar 525 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.

Mot. 1987/88

Kr222

9

5. att riksdagen till Bidrag till Svenska Rikskonserter (F14) för
budgetåret 1988/89 anvisar 2,5 milj. kr. utöver vad regeringen
föreslagit.

6. att riksdagen till Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper
(F17) anvisar 2700000 kr. utöver vad regeringen föreslagit,

7. att riksdagen till Bidrag till folkbibliotek (F20) för anslagsposten
Stiftelsen Svenska Barnboksinstitutet anvisar 150000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit,

8. att riksdagen till Stöd till kulturtidskrifter (G 9) för budgetåret
1988/89 anvisar 2,5 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit,

9. att riksdagen till Statliga museer: Vissa kostnader för utställningar
och samlingar m. m. (F44) för anslagsposten Statens konstmuseer
anvisar 2,8 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit,

10. att riksdagen till anslaget Bidrag till regionala museer (F49)
anvisar 2430000 kr. utöver vad regeringen föreslagit,

11. att riksdagen till Kulturminnesvård (F32) för budgetåret 1988/
89 anvisar 10 milj. kr. utöver vad som följer av propositionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en speciallagstiftning för att hålla
samman kulturmiljöer.

Stockholm den 21 januari 1988

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1987/88

Kr222

10