Kravet på byggnadslov m. m.

Motion 1983/84:2068 Thorbjörn Fälldin m.fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84

2068-2073

Motion

1983/84:2068

Thorbjörn Fälldin m.fl.
Kravet på byggnadslov m. m.

Individuell frihet och samhällsinflytande

Modern samhällsutveckling har sedan länge varit nära förenad med
växande samhällsinflytande.

I mångt och mycket är det fråga om ett växelspel. Staten, kommunerna och
andra samhällsorgan ser det av olika skäl angeläget att i ökad utsträckning
försöka påverka, styra och kontrollera. Det sker genom lagstiftning,
ekonomisk-politiska åtgärder och på annat sätt. Inte minst enskilda
medborgare reser emellertid samtidigt önskemål och krav på det allmänna,
som innebär ökad offentlig verksamhet och aktivitet.

Den offentliga verksamheten kan med detta betraktelsesätt ses som en del
av det moderna industrisamhället. Näringslivets utveckling fordrar en
ständigt förbättrad infrastruktur i form av vägar, telekommunikationer
m.m. Specialiseringen och utnyttjandet av ständigt ny teknik kräver
satsningar på utbildning och forskning. Företagskoncentrationen, monopoliseringstendenserna
osv. förstärker å andra sidan motiven för mer styrning.

Sist men inte minst betyder den materiella standardhöjningen mycket. När
grundläggande behov av t. ex. mat och kläder har blivit tillgodosedda,
inriktas konsumtionsökningen i stor utsträckning på sådana tjänster som
produceras i offentlig regi: sjukvård, barnomsorg, kulturell verksamhet
m. m.

Från dessa utgångspunkter finns det anledning att slå vakt om den
offentliga sektorn och trygga fortsatt goda utvecklingsmöjligheter. En abrupt
avveckling av viktiga delar av den offentliga verksamheten skulle med
säkerhet ge både stora välfärdsförluster och inverka negativt på
näringsli vsutvecklingen.

Samtidigt måste man principiellt ställa samma krav på effektivitet och
hushållning med tillgängliga resurser på myndigheter och offentliga organ
som på näringslivet. Här utgör givetvis både det numera mycket höga
skattetrycket och bristen på korrigerande mekanismer problem. Därför är
det viktigt med en diskussion om bl. a. hur prismekanismen skall kunna
utnyttjas bättre i statlig och kommunal verksamhet. Möjligheterna till ökad
lokal självförvaltning i kooperativ och annan form liksom förutsättningarna
för en ökad tjänsteproduktion i privat regi måste också prövas.

En långtgående användning av själva lagstiftningsmakten och statsmakten
i övrigt till styrning in i minsta detalj av företag och enskilda medför också
risker. De välståndsbildande krafter som bygger på den enskildes initiativ

1 Riksdagen 1983184.3 sami. Nr2068-2073

Mot. 1983/84:2068

2

och skaparkraft hämmas och kan t. o. m. brytas ner. Många detaljregleringar
och en omfattande byråkrati blir ett hinder för utveckling och inte en
stimulans. Samhällssystemet blir som helhet ineffektivt. Resurser slösas
bort.

Frågan om hur långt myndighetsutövningen och annan offentlig
maktutövning får drivas har ytteligare ställts på sin spets när reglering,
styrning och kontroll dessutom i allt högre grad har gjorts selektiv och
därmed inriktats på enskilda individer. Den klassiska diskussionen om
avvägningen mellan frihet och trygghet, individuellt och kollektivt,
självbestämmanderätt och gruppbeslut har tillförts nytt bränsle.

De ökade intrång i den personliga friheten som många i dag upplever
förbinds ofta med rätta med socialdemokratisk politik. Det är också
obestridligt att socialdemokratins förkärlek för kollektivistiska och
centralistiska lösningar skapar problem i detta avseende liksom dess
okänslighet för individens behov av ett ”personligt revir”.

Den socialdemokratiska politiken har inte minst under 1970-talet och
1980-talet avspeglat en stark misstro mot både det ekonomiska
marknadssystemet och mot medborgarnas förmåga att ta ansvar för sig själva
och sina närmaste. Samtidigt har socialdemokraterna hyst en övertro på
myndigheternas och de stora kollektivens förmåga att ställa allt till rätta och
tillgodose människors krav på trygghet i kollektiva former.

Individen har genom denna utveckling fått sin frihet beskuren utan att det
har gett större trygghet. Samhällets och kollektivens makt har förstärkts på
den enskildes bekostnad. Inte minst den enskildes rörelsefrihet i vanliga
vardagssituationer har beskurits. Valfriheten har suttit trångt t. ex. när det
gäller barnomsorg, alternativ skolgång och vård. Det personliga reviret har
successivt krympt.

Som man har kunnat vänta har den utvecklngen i sin tur fött starka
motreaktioner. Många av de nya lagreglerna och bestämmelserna när det
gäller exempelvis byggande, möjligheterna att driva företag, skyldigheten att
lämna uppgifter för statistiska ändamål m. m. har uppfattats som starkt
frihetsinskränkande eller kränkande för den personliga integriteten.

Samtidigt står det klart att den växande floran av lagar, bestämmelser och
föreskrifter också mer och mer reser hinder för nya idéer och framsteg,
ekonomiskt lika väl som kulturellt.

De många detaljreglerna är dessutom omöjliga att överblicka för en
enskild medborgare. Det gör denne mer och mer beroende av s. k. expertis.
Han eller hon känner sig i underläge gentemot bl. a. statliga och kommunala
tjänstemän. Denna den offentliga maktens företrädare uppfattas inte sällan
som samma andas barn som gamla tiders patroner, fogdar och
överhetspersoner.

Mot. 1983/84:2068

3

Fortsatt avreglering och avbyråkratisering

Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att denna utveckling bestämt
bryts. Människors möjligheter att få utlopp för egna initiativ och eget
skapande är i längden den bästa garantin för demokrati och ett öppet
samhälle och för samhällseffektivitet och ekonomisk utveckling - en tillvaro
där människor kan känna både frihet och trygghet. En fortsatt utveckling i
hittillsvarande banor kommer inte minst att tära på samhällssolidariteten.

Arbetet med att avreglera och få bort onödig byråkrati måste mot denna
bakgrund enligt vår uppfattning ha två utgångspunkter. Det gäller för det
första att befästa respekten för mänsklig integritet, likhet inför lagen men
också behovet av individuell anpassning i lagstiftningsarbetet, lagtillämpningen
och kontakterna mellan myndigheter och enskilda. För det andra är
det fråga om ett ekonomiskt effektivitetsproblem, där det både gäller att
minska kostnaderna för själva förvaltningsapparaten och att förbättra
funktionsdugligheten i det ekonomiska systemet som helhet. Möjligheterna
till framgång ligger här ofta i ökad decentralisering och ökad lokal
bestämmanderätt.

Man kommer givetvis här snabbt till en ideologisk brytpunkt. Mot den
decentralistiska syn som vi här har gett uttryck för står socialdemokraternas
och andra socialistiska partiers tro på centralmaktens möjligheter och den
motsvarande bristen på tilltro till individen.

Därför var det heller ingen tillfällighet, att avregleringsfrågorna och
möjligheterna att få bort onödig byråkrati första gången sköts i förgrunden
efter regeringsskiftet 1976. Den då tillträdande regeringen tog sig på bred
front an olika aspekter på krångel och byråkrati-Sverige.

Genom byråkratiutredningen riktades bl. a. uppmärksamheten på att
allmänheten uppfattar många lagar och författningsbestämmelser som
omotiverade eller onödigt komplicerade. Myndigheternas språk och service
ägnades likaledes stor uppmärksamhet. Byråkratiutredningen tog vidare
initiativ till Samhällsguiden, som utkom första gången 1979.

DEFU (delegationen för företagens uppgiftslämnande) och dess
efterföljare FUD (företagens uppgiftsiämnardelegation) har bl. a. bidragit
till att minska de krav som ställs på företagen när det gäller
uppgiftslämningen till statistiska centralbyrån och andra myndigheter.

Förvaltningsutredningens arbete inriktades bl. a. på möjligheterna att
minska den centrala förvaltningen på olika områden och i ökad utsträckning
lägga besluten närmare människorna. I anslutning till detta arbete fattade
regering och riksdag bl. a. beslut om väsentliga bantningar av skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen.

Också decentraliseringsutredningens arbete bör nämnas i detta
sammanhang.

1979 framlades förslag till en lång rad avbyråkratiseringsåtgärder i
propositionen Åtgärder mot krångel och onödig byråkrati. Det gällde bl. a.
byggområdet.

1* Riksdagen 1983184.3 sami. Nr2068-2073

Mot. 1983/84:2068

4

Andra åtgärder av betydelse var bl. a. införandet av bestämmelser i den
s. k. begränsningskungörelsen och i kommittédirektiven med krav på
kostnadsutredningar. Vidare bör den s. k. stat-kommungruppen nämnas.
Dess arbete var inriktat på att förenkla det statliga regelsystemet för
kommunerna. Detta resulterade bl. a. i förenklade regler för statsbidragsgivningen
på skolområdet samt enklare och rättvisare regler för barnomsorgen.
I det senare fallet har förenklingarna dock tagits tillbaka av socialdemokraterna.

Allt som allt upphävdes åren 1976-1982 ca 1000 lagar och förordningar.
Viktigare är kanske ändå att antalet nya lagar och detaljbestämmelser
begränsades. Tyvärr har denna typ av lagstiftning på nytt fått ökad
omfattning efter det socialdemokratiska regeringsövertagandet 1982. Många
lagförslag det senaste året har dessutom lett till extra komplicerad
tillämpning på grund av dåligt förberedda propositioner.

Även om det nu finns också socialdemokratiska företrädare, som säger sig
vilja verka för avreglering och minskad byråkrati, karakteriseras den
socialdemokratiska politiken fortfarande av ökad centralstyrning, centralisering
inom myndigheterna och detaljreglering. Det gäller t. ex. kommunområdet
där de vidtagna förenklingsåtgärderna beträffande statsbidragsgivningen
till barnomsorgen som nämnts har tagits tillbaka. Den socialdemokratiska
regeringen har förklarat sig vara motståndare till ytterligare delningar av
kommuner. Översynen av den kyrkliga lokalförvaltningen tycks vara helt
inriktad på att skapa större enheter.

Inom den statliga administrationen har en centralisering bl. a. genomförts i
postverkets organisation. Länsåklagarväsendet har centraliserats. Förslag
föreligger till en mycket stark centralisering av kronofogdemyndigheterna.

På det ekonomiska området har socialdemokraterna med vänsterpartiet
kommunisternas hjälp drivit igenom systemet med löntagarfonder som
ytterst syftar till central kontroll av viktiga industriinvesteringar. Arbetet
med åtgärder i syfte att nedbringa den ekonomiska brottsligheten är helt och
hållet inriktat på att utvidga kontrollsystemet och inte i någon som helst
utsträckning på att förebygga brott genom t. ex. enklare och klarare
skatteregler.

Exemplen kan mångfaldigas, trots att det bara har gått 1,5 år sedan
regeringsskiftet.

Vi menar att det nu i stället är nödvändigt att fortsätta arbetet med
avreglering och avbyråkratisering på grundval av de åtgärder som vidtogs
under åren 1976-1982.

I mångt och mycket är detta fråga om ett tålmodigt vardagsarbete över hela
det administrativa fältet. En sådan vardagsrationalisering måste dock
kombineras med mera systematisk genomgång på vissa angelägna områden.

Vi tar i denna motion upp fyra sådana områden: lagstiftningen på
byggområdet, det statliga byggandet, lagstiftningen på arbetarskyddets
område samt den del av datalagstiftningen som är speciellt inriktad på att

Mot. 1983/84:2068

5

skydda den personliga integriteten. I andra centermotioner till årets riksdag
behandlas bl. a. förutsättningarna för en vidgad kommunal demokrati,
lagstiftningen och rättssäkerheten, förenklingar av den arbetsrättsliga
lagstiftningen (MBL), ledighetslagstiftningen m. m.), samt ytterligare delar
av datalagstiftningen. När det gäller den statliga förvaltningen föreslår vi
dessutom bl. a. i en trafikpolitisk motion att transportrådet skall avvecklas
och att dess nuvarande uppgifter skall läggas över på regionala och lokala
myndigheter.

Åtgärder för att minska byggkrånglet

Plan-, bygg- och bostadsområdet hör sedan länge till de mest
genomreglerade i vårt land. Många av bestämmelserna hänför sig till den tid
då det rådde stor bostadsbrist. De har alltså ofta tillkommit för att förhindra
spekulation, slarv i byggandet och felinvesteringar. De har sedan fått vara
kvar. I andra fall har byggkrånglet utökats som bl. a. ett led i skyddet av
miljön.

Det kan diskuteras i vilken utsträckning man har uppnått de olika syftena.
Fastighetsmarknaden har från tid till annan utsatts för kraftiga
spekulationsvågor, trots de många regleringarna. Inflationen och skatteförhållandena
har utlöst krafter, som inte har varit möjliga att tygla ens med ett
mycket omfattande och detaljerat regleringssystem. Vad beträffar miljön har
exempelvis stadskärnorna aldrig förfulats i så snabb takt som under den tid då
byggandet och planväsendet har varit som hårdast reglerat.

Ett ytterligare skäl för att nu försöka angripa byggkrånglet på bred front är
de snabbt stigande kostnaderna för bygglov m. m. även när det gäller mindre
arbeten. Orsaken till dessa kostnadsökningar är bl. a. att kommuner och
andra övervakningsmyndigheter inte har förmått dra ner sin kontrollorganisation
när byggandet har minskat. De har t. ex. ofta ansett sig ha fortsatt
behov av egen expertis, trots att antalet byggnadsärenden har gått ner.
Kostnaderna har därmed fått slås ut på allt färre ärenden. Men varje enskilt
ärende har också dragit högre och högre kostnader till följd av utökade krav
på detaljgranskning. Följden har blivit att även tämligen enkla och
okomplicerade bygglov i dag blivit mycket dyra.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig, om inte betydande delar av
detaljregleringen på plan-, bygg- och bostadsområdet har överlevt sig själva.
Det finns enligt vår uppfattning också anledning att efterlysa ett mera
varierat byggande både vad gäller miljöutformning och standard än det
funnits möjlighet att utöva under den tid som allt byggande har varit hårt
detaljreglerat.

Bl. a. behöver det öppnas möjligheter till bättre anpassning till lokala
förhållanden. Den byggnation som genomförts de senaste årtiondena bryter i
många avseenden den lokala miljön. Bostadshus och affärshus är i dag oftast
likadant utformade från Ystad till Haparanda. Det finns anledning att på ett

Mot. 1983/84:2068

6

bättre sätt slå vakt om varje landsdels särprägel.

De kraftigt stigande boendekostnaderna gör det också angeläget att i
större utsträckning än vad som nu är fallet kunna differentiera standarden
både i nybyggda och ombyggda hus. Inte minst ungdomens bostadsfråga
kommer annars att bli mycket svår att lösa.

Den aktuella situationen på byggarbetsmarknaden gör det just nu särskilt
angeläget att försöka påskynda reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsverksamheten.
Utfallet av det stimulansprogram som riksdagen antog före
jul kommer med all sannolikhet att bli magert. En av orsakerna till detta är
utan tvekan byggkrånglet. Trots möjligheterna till statliga bidrag kommer
inte ett tillräckligt antal ombyggnadsprojekt i gång. Ibland utgör
tillståndskraven i sig själva ett hinder.

I andra fall äts de statliga bidragen upp av kostnaderna för bygglov m. m.

Mot denna bakgrund anser vi det nödvändigt, att den pågående
omarbetningen av plan- och byggnadslagstiftningen bör kompletteras med
en genomgång av Svensk Byggnorm i syfte att göra systemet enklare och
billigare. En sådan genomgång av Svensk Byggnorm bör påbörjas
omedelbart.

Vissa punktinsatser bör kunna beslutas omedelbart. Det gäller bl. a.
kraven på bygglov för ombyggnader och reparationer. Här bör det vara
möjligt att antingen helt avstå från krav på bygglov under en begränsad
period eller att kraftigt begränsa de byggobjekt som kräver sådant lov.

Även bostadslångivningen bör radikalt kunna reformeras i administrativt
hänseende. Detta bör ske i samband med att bostadslånen överförs från
statsbudgeten till andra kreditinstitut. Vi har tidigare framfört krav på
sådana förenklingar i en bostadspolitisk motion. I samband med en sådan
reform och som följd av det minskade byggandet bör också bostadsstyrelsens
organisation kunna bantas.

Den fysiska riksplaneringen utgör ett jämförelsevis ungt inslag i
planeringsverksamheten i vårt land. Den har hittills bedrivits på så sätt att
man med jämna mellanrum har samlat in data och andra uppgifter från
statliga myndigheter, kommuner, företag och enskilda i hela landet. På
grundval av detta material har regering och riksdag angett riktlinjer för
byggandet i känsliga områden i landet, bl. a. fjällområdet och olika
kustområden.

Det bör i fortsättningen kunna vara möjligt att avstå från denna typ av
materialinsamling, eftersom man nu har fått god kännedom om olika
områdens känslighet för bebyggelse. Den kommunala planeringen bör alltså
i fortsättningen kunna grundas på de riktlinjer, som regering och riksdag
redan har angett.

Mot. 1983/84:2068

7

Decentralisering av det statliga byggandet

Statens byggande handhas till största delen av byggnadsstyrelsen.
Undantaget är framför allt det militära området, där fortifikationsförvaltningen
svarar för motsvarande uppgifter.

En sådan organisation innebär en mycket stark centralisering av hela det
statliga byggandet. Detta kan säkert vara till fördel när man exempelvis skall
göra upphandlingar för större byggprojekt. Organisationen blir emellertid
samtidigt tungrodd. Mindre lokalförändringar, kompletteringar m. m. ställer
sig dyra.

När det statliga byggandet nu dessutom minskar, finns det enligt vår
uppfattning anledning att pröva, om inte många av byggnadsstyrelsens
nuvarande funktioner kan decentraliseras till resp. myndigheter. Mycket
talar för att man därmed skulle få en rationellare och billigare organisation
för byggandet och lokalförvaltningen inom den civila delen av
statsförvaltningen.

Avbyråkratisering ger effektivare arbetarskydd

Till de mest komplexa regelsystem som tillskapats under senare år hör de
regler som gäller arbetarskyddet. Förenklingar är därför angelägna både av
kostnadsskäl och för att göra verksamheten effektivare.

Ett bra och rejält arbetarskydd är betydelsefullt för både individ och
samhälle. Därför är det viktigt att bl. a. yrkesinspektionens arbete kan
koncentreras på de mest väsentliga uppgifterna. Därmed kan man också
lättare begränsa kostnadsdrivande åtgärder utan att det får negativa
verkningar för arbetarskyddet.

Bl. a. är det angeläget att det faktiska behovet och inte formella mallar
beträffande besöksfrekvens m. m. får styra yrkesinspektionens arbete.
Verksamheten bör alltså ges en mer efterfrågestyrd inriktning. Den
uppsökande verksamheten bör i ökad utsträckning inriktas på åtgärder som
kan eliminera risker för hälsa och miljö långsiktigt.

Det är vidare viktigt att det finns en rimlig proportion mellan mål och
medel i arbetarskyddsverksamheten. Det finns otaliga enskilda exempel på
att man för att nå en näst intill obetydlig arbetsmiljöförbättring påfordrat en
mycket kostsam investering. Enligt vår mening måste sådana ”övergrepp” på
ett obyråkratiskt sätt kunna korrigeras.

Arbetstidslagstiftningen har lett fram till en hel del byråkrati och krångel,
särskilt för många småföretagare. Det senaste exemplet är kravet från
arbetarskyddsstyrelsen att s. k. mertid måste registreras i en särskild bok
utöver den normala arbetstidsmätningen. Den typen av tidskrävande
registreringar är givetvis angelägna att eliminera.

Mot. 1983/84:2068

8

Datatekniken och integriteten

Datatekniken innebär både möjligheter och risker. Den sida som det finns
särskild anledning att uppmärksamma här är de integritetsproblem som
följer med de ökade möjligheterna att samla in, behandla och ställa samman
uppgifter i stor skala. Uppgifter som var för sig kan betraktas som tämligen
harmlösa kan med datateknikens hjälp ställas samman på sätt som bl. a.
inkräktar på den enskildes integritet.

Den avgörande frågan i sammanhanget är givetvis vilken rätt myndigheter
skall ha att utkräva uppgifter av den enskilde, registrera dem, lämna ut dem
till andra och dessutom hålla dem lagrade för obestämd tid. Skall man kunna
värna den enskildes integritet, är det nödvändigt med stor restriktivitet i
dessa avseenden.

Inte minst viktigt är givetvis, att det finns klara regler för vilka uppgifter en
myndighet har rätt att infordra. En vägledande princip måste enligt vår
uppfattning vara, att kommunala och statliga myndigheter inte själva får
avgöra vilka uppgifter som man skall samla in. På motsvarande sätt måste det
finnas klara, restriktiva bestämmelser om utlämning av uppgifter till andra
och om hur länge de får lagras. Olika typer av personuppgifter bör kunna
bedömas olika för olika myndigheter.

Det innebär också att uppgifter som har samlats in för ett visst ändamål inte
utan vidare bör få användas i andra sammanhang. Vi menar att samkörningar
av dataregister med olika typer av information i princip bör vara förbjudna.
Undantag från denna grundregel bör bara kunna medges av datainspektionen
såvitt det inte är reglerat i lag.

Integritetsproblemen vid databehandling sammanhänger också med
riskerna för fel, som kan fortplanta sig mycket snabbt i dataregister. I de fall
som man upptäcker fel måste den drabbade kunna få rättelse. Möjligheter
bör bl. a. öppnas för myndigheterna att själva rätta uppenbara fel i större
utsträckning än vad som nu är fallet.

Identifikationen i datasammanhang sker i allmänhet genom användning av
personnummer. Personnummer används också i många andra sammanhang
för identifikation och registrering. Det har gjort personnumren mycket
spridda samtidigt som många uppgifter har blivit alltför lätta att identifiera.

Enligt vår uppfattning bör användningen av personnummer göras mer
restriktiv. Det bör t. ex. kunna övervägas att låta rätten att utnyttja
personnummer som registerbegrepp vara förbehållet vissa offentliga
myndigheter. Myndigheter bör inte heller automatiskt ha rätt att lämna ut
personnummer tillsammans med andra datauppgifter. Den sittande
datadelegationen bör ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet.

Mot. 1983/84:2068

9

Hemställan

Med hänvisning till vad som har anförts hemställer* vi

1. att riksdagen beslutar att kravet på byggnadslov för ombyggnader

och reparationer skall slopas under en försöksperiod på exempelvis
tre år,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en genomgripande

översyn av Svensk Byggnorm i förenklingssyfte i samband med
införandet av den nya plan- och bygglagen,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna

vad som har anförts i motionen beträffande slopad ytterligare
insamling av underlag för den fysiska riksplaneringen.

Stockholm den 24 januari 1984

THORBJÖRN FALLDIN (c)
KARIN SÖDER (c)

OLOF JOHANSSON (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)
GUNNEL JONÄNG (c)

RUNE GUSTAVSSON (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
ARNE FRANSSON (c)
CLAES ELMSTEDT (c)

ANDERS DAHLGREN (c)
BERTIL JONASSON (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c) KARL BOO (c)
GUNNAR BJÖRK (c)

i Gävle

* Se även motionerna 1983/84:2069-2071.