Kostnadsansvaret för fornminnesvården
Motion 1986/87:Bo201 Anna Wohlin-Andersson och Marianne Karlsson (c)
Motion till riksdagen
1986/87 :Bo201
Anna Wohlin-Andersson och Marianne Karlsson (c)
Kostnadsansvaret för fornminnesvården
I Östergötland finns tre av Sveriges äldsta stadskärnor: Vadstena, Skänninge
och Söderköping. Att man vid byggande i dessa städer stöter på fornlämningar
är snarare regel än undantag. Dessa fasta fornlämningar är skyddade enligt
lagen om fornminnen. Om någon vill rubba, förändra eller avlägsna fasta
fornlämningar krävs det tillstånd av länsstyrelsen. Innan länsstyrelsen kan
lämna sådant tillstånd krävs det som regel arkeologiska undersökningar.
Det innebär att sanering och ombyggnad av äldre stadsdelar i dessa orter
ofta måste föregås av omfattande arkeologiska utgrävningar som tar lång tid
och som förorsakar stora kostnader. Stadsbyggandet är numera i hög grad
inriktat på sanering och ombyggnad av äldre bostadsbestånd för att man
bättre skall kunna utnyttja bebyggelsebar mark och för att de miljövärden
som den äldre bebyggelsen ger skall kunna tas till vara. Arkeologiska
utgrävningar kommer således att bli allt vanligare, om denna inriktning av
byggnationen skall kunna genomföras. Alternativet är i många fall att
värdefull jordbruksmark i städernas omgivningar måste tas i anspråk för
bebyggelseändamål.
Det är självklart av stort allmänt intresse att områden som är av betydelse
för den arkeologiska forskningen blir undersökta och att värdefulla fornminnen
kan tas till vara.
Samtidigt är det av stor vikt att bestämmelserna har en sådan utformning att
restaureringen av äldre stadskärnor inte i onödan fördröjs eller att enskilda
eller kommuner drabbas av stora kostnader. Utgrävningarna och forskningen
kring fornlämningarna måste i höggrad betraktas som ett nationellt intresse,
varav följer att staten bör svara för huvudparten av kostnaderna för de
arkeologiska undersökningarna.
Så är det emellertid inte enligt gällande bestämmelser. Enligt 9 § lagen om
fornminnen skall kostnaden för undersökning eller annan åtgärd som krävs
med anledning av att allmänt eller större enskilt arbetsföretag berör fast
fornlämning åvila företaget ”såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden
finnes obilligt”. Det innebär att kostnaderna för arkeologiska utgrävningar
i samband med ny- eller ombyggnadsarbeten till övervägande del
faller på fastighetsägaren/byggherren. Den möjlighet till statsbidrag som
anges i den senare delen av bestämmelserna täcker inte behovet. Riksantikvarieämbetet,
som har att fördela medlen, förfogar efter höjningen i årets
budgetproposition över 800 000 kr. för detta ändamål. Detta skall räcka till
hela landet, vilket det tyvärr inte gör. Förarbetena till lagen och prövade fall
Mot.
1986/87
Bo201-206
1 Riksdagen I986/S7. 3.sami. Nr Bo201-206
ger också vid handen att syftet med lagbestämmelsen är att kostnaden helt
skall åvila fastighetsägaren/byggherren.
Eftersom det i många fall kan komma att gälla mycket stora belopp är inte
den gällande ordningen rimlig. Ytterst blir det hyresgästerna i de nya eller
ombyggda fastigheterna som få bära kostnaderna genom påslag på hyrorna.
En typ av ”byggnation” där man ofta stöter på fornlämningar är byte eller
reparation av VA-nätet. Detta blir då extra kostsamt för städer med mycket
gamla stadskärnor. Detta förhållande har inte behandlats av arkeologiutredningen.
Denna utredning har i betänkandet (SOU 1985:13) om fornlämningar och
exploatering bl. a. föreslagit att tilläggslån enligt förordningen (1983:1021)
för ombyggnad av bostadshus m. m. i vissa fall även skall kunna lämnas för
arkeologiska undersökningskostnader i samband med nybyggnad eller
ombyggnad av bostadshus. Bostadsministern föreslår i årets budget att 2,5
milj. kr. anslås till sådana tilläggslån.
Vi delar bostadsministerns åsikt att stöd skall utgå vid "bostadsbyggande i
äldre stadskärnor" men vi vill omvandla tilläggslånen till bidrag. Lånen kan
ju när som helst sägas upp och då drabbas i sista hand de hyresgäster som
råkar bo ovanpå fornlämningarna.
Ett annat alternativ är att kostnaderna läggs helt på kommunerna. Men
inte heller detta är rimligt, eftersom olika kommuner drabbas mycket olika.
Och även med ett kommunalt kostnadsansvar blir det ett genomslag i
hyreskostnaderna för de enskilda. Det riktiga bör således vara att staten
svarar för åtminstone huvudparten av kostnaderna, eftersom det är ett
riksintresse som skall tillgodoses.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
1. att riksdagen beslutar att stödet till arkeologiska undersökningskostnader
i samband med nybyggnad eller ombyggnad av bostadshus i
äldre stadskärnor ges i form av statliga bidrag,
2. att riksdagen beslutar att vid beräkning av det statliga bidraget,
kostnad för byte och reparation av VA-nät får ingå,
3. att riksdagen beslutar att under Bostadsdepartementet (elfte
huvudtiteln) anvisa 2,5 milj. kr. till arkeologiska undersökningskostnader.
Stockholm den 14 januari 1987
Anna Wohlin-Andersson (c) Marianne Karlsson (c)
Mot. 1986/87
Bo201
2
