Kostnaderna för adoptivföräldrar vid internationella adoptioner
Motion 1984/85:1003 Inga Lantz och Margo Ingvardsson
9
Motion
1984/85:1003
Inga Lantz och Margo Ingvardsson
Kostnaderna för adoptivföräldrar vid internationella adoptioner
Att adoptera ett barn från Bolivia kan kosta 50 000 kr., från Colombia kan
det kosta 52 000 kr. Den vanligaste adoptionskostnaden ligger dock på
36 000 kr. Det som avgör kostnaden är framför allt reskostnaden och
vårdkostnaden m. m. i utlandet. Dollarkursens fördubbling på fyra år har
spelat stor roll när det gäller ökningen av adoptionskostnaderna. Möjligheterna
att påverka kostnaderna i någon nämnvärd utsträckning torde därför
vara små. På fyra år har adoptionskostnaderna ökat med 140 %. Under
samma tid har KPI (konsumentprisindex) ökat med 46 %.
Med de nuvarande höga adoptionskostnaderna är det inte möjligt för
andra än välsituerade familjer att adoptera barn från utlandet. Tillgången på
svenska barn för adoption är mycket begränsad. En del adoptionsorganisationer
förmedlar banklån men detta är inte tillräckligt för att även ekonomiskt
svaga familjer skall kunna ha råd att adoptera barn.
De som av ekonomiska skäl inte kan överväga adoption, när ena parten i
ett förhållande inte kan få biologiskt egna barn, blir därför hänvisade till
insemination, provrörsbefruktning eller barnlöshet. Det är ur olika aspekter
bättre att stimulera till adoption än till olika konstgjorda befruktningsvägar.
Under 1983 kom 1 651 barn från andra länder till Sverige för att adopteras
här. Under första halvåret 1984 kom 744 barn. De stora adoptionsländerna är
Indien, Sydkorea, Sri Lanka och Colombia. Andelen privata adoptioner har
minskat sedan 1979 då det nuvarande systemet med auktoriserade organisationer
infördes. 1979 var drygt 40 % av adoptionerna privata. 1983 var 15 %
privata, dvs. de hade skett på annat sätt än genom någon organisation. 254
barn kom då till Sverige på privata vägar. Över 40 % av de privata
adoptionerna 1983 var barn som kom från Sri Lanka.
Adoptivföräldrarna jämför sig, helt naturligt, med dem som föder barn i
Sverige och det stöd som samhället ger dessa familjer i samband med barnets
födelse. Bland dem som är ofrivilligt barnlösa uppstår också stora orättvisor i
samhällets stöd. De föräldrar som genomgår insemination eller s.k. provrörsbefruktning
får i stort sett all hjälp att få barn genom samhällets
bekostnad. Stödet till adoptivföräldrar begränsas till statsbidraget till
adoptionsorganisationerna.
Det vore rimligt att samhällets stöd till adoptionsföräldrar åtminstone
motsvarar det stöd som biologiska föräldrar får vid sitt väntade föräldraskap.
Stödet till adoptionsföräldrar borde kunna utgå dels som ett rent bidrag, dels
i form av återbetalningspliktigt lån. Vid socialutskottets senaste behandling
av denna fråga hänvisades i utskottets skrivning till att regeringen i årets
Mot. 1984/85:1003
10
budgetproposition skulle återkomma till frågan om adoptionskostnaderna.
Men i budgetpropositionen sägs bara på s. 124 i bilaga 7 följande: ”När det
gäller frågan om de ökade adoptionskostnaderna vill jag framhålla att jag ser
det som en naturlig uppgift för NIA (nämnden för internationella adoptioner)
att noggrant följa kostnadsutvecklingen och finna olika vägar för
begränsning av kostnaderna både i Sverige och utomlands.”
Det är viktigt att denna fråga får sin lösning. De höga och hela tiden
stigande adoptionskostnaderna motiverar en översyn i syfte dels att sänka
adoptionskostnaderna, dels att i ekonomiskt avseende jämställa adoptivfamiljer
med övriga barnfamiljer.
Med stöd av ovanstående hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av adoptionskostnaderna
i syfte att sänka dessa kostnader för berörda adoptionsfamiljer.
Stockholm den 23 januari 1985
INGA LANTZ (vpk)
MARGÖ INGVARDSSON (vpk)
