Kost- och hälsofrågor i skolundervisningen

Motion 1986/87:Ub802 Pär Granstedt m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Ub802

Pär Granstedt m. fl. (c)

Kost- och hälsofrågor i skolundervisningen

I ett samhälle som förändras i allt snabbare takt och där utveckling sker på
alla områden måste konsumenten ges en reell möjlighet att följa med i denna
utveckling. Reklam, information, forskningsresultat och beräkningar av
olika slag kommer i en strid ström.

Under de senaste årtiondena har vår livssituation förändrats drastiskt. Av
gjorda beräkningar framgår att vid sekelskiftet kommer kvinnor och män att
ha samma förvärvsintensitet. Ännu är vi inte där, men få är de hem där en
husmor i dag har tid och möjlighet att förmedla kost- och matlagningskunskaper
till sina barn.

Vetenskapen är enig om att det stora kostproblemet i vårt land är
felnäring. Konsumenterna å sin sida tycks vara övertygade om att problemet
med maten är gifter, tillsatser osv. Dessa problem kommer långt ned på
vetenskapens lista. Här uppstår en klyfta mellan tro och vetande hos
konsumenterna och i botten ligger okunnigheten. Konsumenterna måste få
en ärlig chans att skaffa sig kunskaper inom kost- och hälsoområdet.

Det finns ett utbrett intresse hos många konsumenter för småskalig
produktion, ”naturenlighet”, att laga maten själv och en skepsis mot den
storskaliga tillverkningen och mot långa transporter av livsmedel. På grund
av uteblivna kunskaper är det fortfarande så att matinköpen görs utifrån att
de skall kosta minsta möjliga och kvalitetsprodukter har mycket liten
efterfrågan. Objektiva bedömare bland livsmedelstekniker och näringsexperter
hävdar samstämmigt att svenska folket aldrig haft så goda möjligheter
som i dag att köpa livsmedel av hög kvalitet och äta en näringsrik kost.

Situationen har uppmärksammats i flera offentliga utredningar som
konstaterat att behovet av matkunskaper är stort. De är nämligen förutsättningen
för en mathållning som möjliggör för den enskilde att leva ett sunt liv,
få en god hälsa, en god prestationsförmåga i skola och arbetsliv och ytterst
också att undgå att tynga den dyrbara sjukvårdsapparaten i samhället med
olika former av ”välfärdssjukdomar”.

Påpekanden i denna riktning finns t. ex. i den rapport som lämnades av
livsmedelskommitténs expertgrupp för kost- och hälsofrågor, av utredningen
Hälsa och sjukvård inför 1990-talet och av cancerkommittén. Värdet av
kunskaper i matlagning har också betonats av utredningen Hushållning för
välfärd. I dess betänkande belyses på olika sätt hur en bristfällig ekonomisk
hushållning hotar att gå ut över matbudgeten.

I all pedagogik har det sedan länge varit en självklarhet att teoretiska
moment skall kompletteras med praktiska tillämpningsövningar. 1

Mot.

1986/87

Ub802-803

1 Riksdagen 1986187.3 sami. Nr Ub802-803

Det är inte möjligt att meddela en effektiv och meningsfull undervisning i
näringslära utan praktiska tillämpningsövningar och det är också stor risk att
många människor till följd av bristfällig undervisning i matlagning får en
matordning som medför risker för felnäring i olika avseenden. Näringsfysiologerna
är överens om att konsumtionen av både fett och socker bör minskas.

Svenska mattraditioner och kostvanor har hittills i stor utsträckning
baserats på erfarenheter och kunnande som funnits hos äldre generationer.
Det är uppenbart att en överföring mellan generationerna inte längre
fungerar. Därmed faller ett ökat ansvar på samhället att ombesörja den
utbildning som krävs för att maten skall kunna fylla de uppgifter den har i
människornas vardagsliv. Den skall - rätt använd - ge innehåll åt tillvaron,
betyda mycket för den sociala samvaron, ge positiva smakupplevelser,
allsidig och tillräcklig näring och trygga ett långsiktigt välbefinnande. Det är
knappast möjligt att uppnå ett rimligt mått av livskvalitet om inte människornas
försörjning med god och näringsriktig mat tillgodoses till överkomliga
kostnader. Det kan knappast heller vara förenligt med det svenska välfärdssamhällets
övergripande målsättningar om de mest grundläggande behoven
missas på grund av kunskapsbrister.

Basen för kunskapsförmedling till hela folket måste självfallet utgöras av
insatserna inom den obligatoriska skolan och andra former av utbildning.
Nedan följer ett antal sådana åtgärder som skulle medverka till en bättre
kunskap.

Förskolan

Om barn i förskolan får tillfälle att möta olika råvaror och tillredningar ger
det den förtrogenhet och trygghet, som är en förutsättning för att de som
vuxna skall tillägna sig goda matvanor och förmåga att handskas praktiskt
med mat och matvaror.

En förutsättning för att förskolan skall kunna meddela sådan träning och
positiv attitydpåverkan är givetvis att förskollärarna har utbildning för
ändamålet. För närvarande ingår inte näringslära och livsmedelskunskap i
förskollärarnas utbildning. Utbildningsplanerna måste därför kompletteras
på den punkten. Detta är så mycket mer angeläget som förskollärarna också
har ett betydande ansvar för vad barnen äter i förskolan.

Grundskolan

För eleverna i grundskolans lågstadium ingår ämnet hemkunskap i samhällsorienterade
ämnen. På mellanstadiet är ämnet fristående och har där en
stadieveckotimme. På högstadiet har ämnet fyra stadieveckotimmar. Endast
tre procent av undervisningstimmarna i grundskolan utgörs av hemkunskap.
Ämnet hemkunskap omfattar fem huvudmoment, nämligen kost, hygien,
miljö, konsumentekonomi och samlevnad. Det innebär att tyngdpunkten i
undervisningen lätt kan förskjutas på sådant sätt att den tid som ägnas åt kost
blir minimal. Detta synes erfarenhetsmässigt ske, speciellt om lärarna inte
har kompetens som hushållslärare och då hemkunskapslokaler saknas. Det
är naturligtvis inte heller möjligt att bedriva effektiv undervisning i matlagning,
när möjligheter till detta saknas.

Mot. 1986/87

Ub802

2

Gymnasieskolan

I dag får endast ca 10 % av gymnasieeleverna någon undervisning om kost.
Antalet elever på konsumtionslinjen har därtill minskat de senaste åren.
Översynsgruppen för gymnasiala utbildningar, ÖGY, har föreslagit att
konsumtionslinjen och därtill knutna specialkurser skall läggas ned. Vilka
konsekvenser ett dylikt förslag får, om det vinner gehör, kan i dagsläget inte
överblickas.

Det är när eleverna uppnått gymnasieåldern som sambandet mellan kost
och välbefinnande börjar göra sig märkbart. Då är de personliga frågorna om
egen bostad och egen matlagning högaktuella.

Behovet av kunskaper blir därmed alltmer påtagligt. Å andra sidan är det
också ett stort antal tonåringar som slarvar med mathållningen och därmed
allvarligt äventyrar sitt välbefinnande.

Det är också först på gymnasial nivå som det är möjligt att fullt ut gå in på
de näringsinriktade aspekterna på maten. För dessa krävs nämligen grundläggande
kunskaper i kemi, fysik, fysiologi m. fl. ämnen som eleverna inte
tidigare hunnit få.

Alla de tidigare nämnda utredningarna har betonat skolans och utbildningsväsendets
ansvar för människornas grundläggande kunskaper i dessa
avseenden. Mot denna bakgrund bör undervisningen om kost, näringslära
och hälsa göras obligatorisk på gymnasieskolans alla linjer.

Yrkesutbildning och fortbildning

I dag är efterfrågan på personal till hemtjänsten stor. De linjer i gymnasieskolan
som utbildar personal för denna sociala service är social servicelinje
och KO-linjen. Även från andra konsumentekonomiska kurser och vårdkurser
rekryteras personal till dessa tjänster. Sociala servicelinjen är relativt ny.
Från såväl skolor som socialförvaltningar anses att eleverna från linjen ofta är
alltför unga (18 år) och omogna för att arbeta med så kvalificerade uppgifter
som det här gäller. De är också efter avslutad utbildning lågt motiverade för
vårdbiträdesyrket, speciellt inom hemtjänsten.

Mathållningen utgör en mycket viktig del av de tjänster som skall
ombesörjas. Det bevisas av utredningar som gjorts i en del kommuner. Man
har tillfrågat vårdtagarna hur de uppfattade hemtjänsten. Det mest negativa
visade sig vara ensamheten och de dåliga kunskaper som den yngre
personalen har i praktisk matlagning.

En annan viktig sektor är storhushållssektorn. I många storkök arbetar
outbildad personal. Så t. ex. beräknar man att hälften av de anställda i den
offentliga sektorns storkök saknar kunskaper i kost och näringslära. Många
måltider innehåller också för mycket fett och för lite kostfibrer. Yrkeskunskaperna
på kostområdet måste värderas högre.

Inom hela livsmedelssektorn, i livsmedelskedjans alla led, borde utbildning
i närings- och matkunskap efterfrågas och krävas i mycket högre grad än
vad som nu är fallet. De högre speicalkurser i kost, hälsa och hushållning som
startat 1986 borde anordnas i alla gymnasieregioner.

Konsumentekonomiska specialkurser om ett år eller en termin anordnas

Mot. 1986/87

Ub802

3

av såväl primär- som landstingskommuner. I dessa kurser ges praktisk
kostkunskap under 13 av de 38 veckotimmarna. Särskilt effektiv blir
matundervisningen på internathushållsskolorna där man äter alla mål och får
leva med goda matvanor. Man får träning i att planera och organisera arbetet
med maten och har tid att öva in rationella matlagningsmetoder. Elever som
genomgår dessa kurser är därför ofta bättre rustade för att klara de krav som
ställs såväl inom hemtjänst som storhushåll. ÖGY föreslår nu att dessa
utbildningar skall avvecklas tillsammans med KO-linjen.

Situationen för internathushållsskolorna är oviss. ÖGY:s förslag har
förstärkt denna ovisshet och det finns huvudmän som helt har tagit bort eller
minskat utbildningen. Motiven har bl. a. varit besparingar och en anpassning
till ÖGY-förslaget. Det måste vara något allvarligt fel i det tänkande som styr
utbildningsplaneringen när man avrustar på detta sätt. Samhällets rop efter
kunskaper kring kost och hälsa verkar inte vara uppmärksammat.

Lärår- och högskoleutbildningar

Den fortgående teoretiseringen av undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan
har medfört att utbildningen för blivande hushållslärare också
blivit mer abstrakt än tidigare. Den tid som ägnas åt praktiskt matlagningsarbete
bedöms i dag otillräcklig för att de blivande hushållslärarna skall kunna
sägas behärska den praktiska matlagningen på ett tillfredsställande sätt. En
talande illustration till detta förhållande är att lärarkandidaterna ofta deltar i
frivilliga, av andra organisationer anordnade kurser i praktisk matlagning.
Starka skäl talar för en grundlig översyn av utbildningen för blivande lärare i
hemkunskap.

Den högre utbildningen om mat och näring måste också breddas och
komma utanför lärarsektorn. Kunskaperna behövs inom många akademiska
yrken. Skäl föreligger att göra om linjeinstitutionerna till ämnesinstitutioner.
Ämneskunskaper kan sedan byggas på med t. ex. pedagogisk, teknisk,
ekonomisk, informations- eller forskningsutbildning.

Vuxenutbildning och folkbildning

Enligt vuxenutbildningsförordningen får utbildning för vuxna anordnas
enligt läroplanerna för gymnasieskolan. Möjligheterna att anordna utbildning
i kost- och hälsokunskap skulle därför kunna utnyttjas betydligt bättre
inom vuxenutbildningens ramar. Fortbildning för yrkesverksamma av olika
kategorier kan således genomföras i större utsträckning med de lokaler och
resurser som finns i primärkommuner och vid internathushållsskolorna.
Personalkategorier som t. ex. förskole-, storhushålls- och vårdpersonal,
konsumentsekreterare liksom andra rådgivare och informatörer skulle vara
betjänta av sådan fortbildning.

Även inom folkbildningens ramar kan en stor del av den socialpedagogiska
uppgift som behandlats i denna motion tillgodoses. Studieförbunden har
traditionellt den breda kontaktyta gentemot de stora folkgrupperna som
utbildningssystemet ofta saknar. Möjligheterna att genom studiecirklar
sprida kunskaper i näringslära och kostfrågor bör därför till alla delar
utnyttjas och uppmuntras. Detta kan ske till en för samhället mycket låg
kostnad.

Mot. 1986/87

Ub802

4

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utbildning av förskollärare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bättre förutsättningar för hemkunskapsundervisning
i skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om obligatorisk undervisning om kost, näringslära
och hälsa på samtliga av gymnasieskolans linjer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utbildning och fortbildning av personal i den
kommunala hemtjänsten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behoven av högre specialkurser i kost, hälsa och
hushållning i samtliga gymnasieregioner,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bibehållandet av konsumtionslinje, konsumentekonomiska
specialkurser och internathushållsskolor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om översyn av utbildningen för blivande lärare i
hemkunskap,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjligheterna till ökade fortbildningsinsatser
genom komvux och studieförbunden.

Stockholm den 21 januari 1987
Pär Granstedt (c)

Larz Johansson (c) Karl Boo (c)

Jan Hyttring (c) Kerstin Göthberg (c)

Marianne Andersson (c) Stina Gustavsson (c)

Mot. 1986/87

Ub802

5