Korporativismen i Sverige

Motion 1986/87:K212 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1986/87 :K212

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Korporativismen i Sverige

1. Folkrörelsernas betydelse

Liberalismens grundidé är varje individs rätt till frihet och likabehandling.
Häri har liberaler genom åren funnit ett försvar för ett samhällssystem byggt
på principen om allmän och lika rösträtt. Endast demokratin innebär lika
inflytande för alla - oavsett grupptillhörighet, kön, yrke eller stånd - vid
valet av politiska organ. Samtidigt är liberaler medvetna om att skilda former
av intresseorganisationer och folkrörelser utgör omistliga inslag i samhällsbilden.
Dessa ger medborgarna möjligheter att göra sina röster hörda även
utanför valdagen. Demokratin vitaliseras: missförhållanden uppdagas och
förslag väcks samtidigt som arbete i fria organisationer tränar medlemmarna
att delta i demokratiskt beslutsfattande.

Det är inte svårt att finna exempel på den positiva roll organisationerna
spelat vid tillkomsten av mycket av det vi finner värdefullt i Sverige. De stora
folkrörelserna var betydelsefulla krafter bakom demokratiseringen, välfärdspolitiken
och folkbildningen. Rösträttsrörelsen, väckelserörelsen och
nykterhetsrörelsen var omistliga krafter till stöd för den politiska kampen för
demokrati och social rättvisa i vårt land. De fackliga organisationerna blev
viktiga hävstänger i den ekonomiska och sociala utvecklingen. Jordbrukskooperationen
fick en betydelsefull roll då en ny jordbrukspolitik utformades
under mellankrigstiden. Folkbildningsförbunden har medverkat till att
vidga den andliga friheten och den allmänna bildningsnivån. De frivilliga
försvarsorganisationerna ger det svenska försvaret en unik resurs. Eftersatta
grupper som t. ex. handikappade och invandrare kan göra sina röster hörda
genom olika organisationer. På senare tid har miljörörelsen och fredsrörelsen
kommit att spela en värdefull roll för opinionsbildningen och samhällsutvecklingen.

Mot denna bakgrund värnar folkpartiet om organisationernas självständighet
och arbetsmöjligheter. De har en viktig roll att fylla som garanter för
mångfald och vitalitet i den demokratiska processen. Det finns sålunda ingen
motsättning mellan folkpartiets ställning som idéparti obundet av någon
speciell samhällsklass och en insikt om betydelsen av ett fritt organisationsväsende.

Om organisationer och rörelser skall kunna fylla denna positiva roll måste
deras inflytande balanseras av folkrepresentationen och de politiska partierna.
De politiska partiernas uppgift är att se till allmänintresset medan
intresseorganisationernas är att driva sina medlemmars särintressen. Och

idéer om det allmännas bästa - där skilda särintressen sammanvägs måste Mot. 1986/87

alltid vara de överordnade. I annat fall riskerar vi att närma oss det K212

korporativa samhället: den allmänna och lika rösträtten trängs tillbaka som
yttersta grund för samhällsstyret till förmån för uppgörelser och förhandlingar
mellan olika organiserade intressen. Individerna behandlas inte längre lika
oavsett vilken samhällsgrupp de tillhör. Stora och välorganiserade grupper
dominerar över de mindre och svagare. Frågan om vilken grupp man
representerar blir viktigare än vilka argument man har att komma med när en
fråga skall avgöras.

Idéhistoriskt brukar termen korporativism hänföras till de idéer om
särintressens roll, som återfinns i Mussolinis fascism. Där skulle parlamentarism
ersättas med ett representationssystem med yrkes- eller grupptillhörighet
som grundprincip, till skillnad från parlamentarismens utgångspunkt om
den enskilda medborgarens rätt till representation. 1 nyare vetenskaplig
debatt har emellertid termen kommit att användas i sammanhang, där
korporativism existerar inom den parlamentariska demokratins ram. Man
talar numera om neo-korporativism och en vital internationell forskning
pågår för att studera detta fenomen. I Sverige är korporativism-forskningen
inte fullt så utvecklad trots att man kan peka på att viktiga pionjärinsatser
gjordes inom detta område åtminstone så långt tillbaka som under 1940talet.

Neo-korporativism, och den akademiska forskningen kring detta begrepp,
handlar om relationerna mellan den parlamentariska demokratin och de
organiserade intressena. Litet förenklat kan man säga att det är två typer av
demokratiproblem som behandlas. Det ena rör en situation, där risken är att
helhetsperspektivet eller allmänintresset får svårt att hävda sig i den
allmänna dragkamp, som kan råda mellan särintressena (kravmaskinsproblemet).
Det andra problemet rör en situation, där intresseorganisationerna
får allt fler förvaltande uppgifter och där deras självständiga roll, och
därmed den mångfald organisationsfriheten skall garantera, hotas (kooptationsproblemet).

Av detta följer att frågan om relationerna mellan allmän- och särintresse i
en parlamentarisk demokrati i hög grad är ett balansproblem. Och det
handlar inte endast om ett problem som är aktuellt för parlamentariker och
grupper som inte tillhör starka organiserade särintressen. I minst lika hög
grad kan man se frågan om självständighet kontra ansvar och inflytande som
en strategisk problematik för organisationerna något vi skall återkomma
till längre fram i denna motion.

Naturligtvis är inte Sverige på väg att bli en korporativ stat i betydelsen att
parlamentarismen ersätts med representation efter yrkesgrupper. Ingen
betydelsefull organisation vill detta i princip. Men den inom socialdemokratin
framarbetade SAMAK-rapporten visar vilken långtgående samordning
av organisationer och stat man där är beredd till. Rapporten talar bl. a. om
behovet av att de facto ta ytterligare ett steg mot en förhandlingsekonomi,
som skulle innebära att i princip alla former av inkomster dras in i en
förhandlingsprocess, där man ger parterna ett ökat inflytande över den
ekonomiska politiken. Men även om SAMAK-rapportens vision ännu inte
förverkligats finns tecken på att balansen mellan sär- och allmänintressen
rubbats.

2. Rubbad maktbalans Mot. 1986/87

K212

Det är inte svårt att se hur många organisationer under senare årtionden
kraftigt förstärkt sitt inflytande. De har utvecklats till att bli effektiva
kravmaskiner, svåra att stå emot när de mobiliserar full kraft. Obalansen
mellan partier och organisationer kan illustreras på flera sätt.

En illustration är att jämföra de resurser som de politiska partierna har i
förhållande till intresseorganisationerna. På riksdagens alla partikanslier
fanns 1985 24 handläggare. Enbart TCO:s samhällspolitiska avdelning hade
vid samma tidpunkt 25 anställda. LO:s socialpolitiska enhet och SAF:s
utbildningspolitiska enhet hade vardera ca 10 anställda.

Vid sidan om förstärkta resurser har organisationerna kommit i besittning
av allt flera centrala positioner. Genom politiska beslut har organisationerna
givits representation i hundratals olika myndigheter och utredningar. SAF,

LO, TCO och SACO/SR är sålunda representerade i allt från kommerskollegium,
över domstolsverket till riksmuseet. Samtidigt deltar de i ett stort antal
remissomgångar. Exempel på förslag som under senare år har remitterats till
fackliga organisationer har gällt bl. a. älgjakten, aborter, våld i videogram,
kvinnlig omskärelse, prostitution och spelhallar.

Dessa styrkerelationer sätter naturligtvis sina spår i debatten. De påverkar
vilka frågor som kommer upp och hur de formuleras. Massmedia, som skulle
kunna vara en balans mot olika särintressen, förstärker i många fall dessa
intressens inflytande. Organisationernas överlägsna informationsresurser
och förmåga att mobilisera sina medlemmar gör att deras genomslag i
massmedia ofta blir stort.

Den rubbade maktbalansen mellan allmänintresse och särintressen får till
effekt att partierna får allt svårare att värna om svaga och utsatta gruppers
rätt. Med den ojämlikhet som finns i det korporativa systemet - inflytande i
enlighet med organisationsgrad visar det sig att de svagaste och mest
utsatta grupperna får svårt att göra sin röst hörd. Det är inte i det glömda
Sverige, som de starkaste rörelserna har sin hemvist. Det är hos de stora och
väletablerade grupperna.

Men det är inte bara när det gäller den liberala demokrati- och jämlikhetssynen
som tendenserna till korporativism får ogynnsamma effekter. Även
när det gäller marknadsekonomin kan sådana effekter noteras. Grunden för
marknadens effektivitet är konsumenternas fria val mellan olika varor och
tjänster och producenternas strävan att tillfredsställa dessa. Inget företag kan
i längden överleva om det inte förmår sälja produkter som konsumenterna
efterfrågar till ett pris som de accepterar. Även om verklighetens ekonomier
inte överensstämmer med de teoretiska modellernas abstrakta värld, så kan
vi konstatera att inget annat system kunnat visa upp så goda resultat då det
gäller välfärd, valfrihet och effektivitet som marknadsekonomin.

Denna suveräna ställning för konsumenterna håller nu på att försvagas av
den förhandlingsekonomi som gör sitt intrång på allt fler marknader. I
samband med att marknaderna blir mer reglerade blir besluten mer
åtkomliga för organiserade intressen och stora företag. Vad som tidigare
fungerade som ett växelspel mellan konsumenter och producenter förvandlas
till en ren kraftmätning mellan olika intressegrupper. Ofta får konsumentin

1* Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr K211 -214

tresset ge vika för producentintresset. På varje enskild marknad är ägare och Mot. 1986/87

anställda förvisso färre än konsumenterna. Men de är samtidigt i mycket K212

högre grad direkt berörda. Därför har de ofta lättare att bilda starka
sammanslutningar: konsumenternas bredare, men samtidigt i varje enskild
fråga ljummare, engagemang ger dem en svagare position vad gäller
förmågan att organisera sig.

Ett exempel på detta är jordbrukspolitiken. Bönderna är mer beroende av
den än konsumenterna. Därför är de bättre organiserade. Dessutom besitter
de en rad special- och detaljkunskaper. Vi ser också effekterna: bondekooperationens
makt är mycket stor. Den internationella konkurrensen har
eliminerats genom politiska beslut. Livsmedelsindustrin har centraliserats.

Flera uppmärksammade fall finns, där privata konkurrenter motarbetas på
tvivelaktigt sätt (t. ex. Hammerdals mejeri, Pågens vegetabiliska grädde och
Götene ost).

Det sammantagna resultatet av att producentintressen på detta sätt
dominerar var sin marknad kan mycket väl bli en försämring för alla. De som
är producenter på en marknad är ju själva konsumenter på andra. Samma
fenomen - att var och en kämpar för sitt eget bästa på andras bekostnad och
att detta leder till att alla kan få det sämre - ser vi på frihandelns område. I
dag reses allt fler krav på protektionistiska åtgärder. I Sverige slår socialdemokraterna
vakt om protektionismen på tekoområdet. Ytligt sett skulle
protektionistiska åtgärder leda till minskat hot mot sysselsättningen. Detta är
dock en felsyn. Protektionism i stor skala skulle leda till sådana motåtgärder
från omvärlden, att det enda resultatet skulle bli lägre reallöner utan att
arbetstillfällena blir flera.

Motsvarande logik kan återfinnas inom den offentliga sektorn. Det är
lättare att organisera dem som förlorar på en besparing än dem som
(marginellt) vinner på varje enskild besparing. Den sammantagna effekten
blir att besparingar blir svåra att genomföra.

Den obalans som kan konstateras mellan några få starka särintressen och
dem som skall stå för allmänintresset i den politiska beslutsprocessen leder
sålunda till såväl bristande politisk jämlikhet som bristande effektivitet, vad
gäller statens förmåga att tillfredsställa medborgarnas intressen i deras
egenskap av konsumenter eller skattebetalare. Till detta vill vi lägga en
tredje punkt, där tendenserna till korporativism leder till ur liberal synvinkel
ogynnsamma effekter. Centralt för liberalismen är idén om att individerna
skall åtnjuta ett stort mått av integritet, att de skall tillförsäkras sådana
rättigheter att de på viktiga områden ges möjlighet att självständigt fatta
beslut om sina egna villkor, oberoende av kollektiva ställningstaganden.

Aktuella exempel är rätten att fritt välja om man vill gå in i eller stå utanför
organisationer. Kollektivanslutning är inte förenlig med grundläggande
idéer om individens integritet och politiska frihet.

Ibland brukar det hävdas att ovanstående typ av kritik syftar till att göra
intrång på organisationsfriheten. Denna åsikt bygger dock på en felsyn
rörande vad denna frihet innebär. Organisationsfriheten är en rättighet för
individer att sluta sig samman och arbeta för gemensamma mål och intressen.

Men ur detta följer inte att organisationerna skall ha frihet att bortse från
individers och minoriteters rättigheter i sitt handlande. Även intressegrupper

måste anpassa sitt handlande till de grundläggande regler som den politiska Mot. 1986/87

friheten uppställer. Organisationsfriheten får inte tas till intäkt för brott mot K212

demokratiska grundrättigheter såsom t. ex. rätten att självständigt avgöra
om man vill ansluta sig till ett politiskt parti.

För folkpartiet är det angeläget att ge idealiteten ökat utrymme i
samhället. Den enskilde skall ges möjlighet att i högre grad ta personligt
ansvar för sig själv och sina medmänniskor. Även här kan vi emellertid se hur
de starka organisationerna kan hindra individens möjligheter till självständig
handling.

Exemplen på hur sådant, som normalt borde vara en fråga för individen
personligen, blir föremål för kollektiva beslut stannar inte vid ovanstående.

Andra fall är de kollektiva hemförsäkringar hos Folksam som trots kritik från
NO, KO och försäkringsinspektionen finns kvar inom den fackliga rörelsen
samt Målarförbundets och Byggnadsarbetareförbundets ovilja att acceptera
boendes frihet att själva göra en del inredningsarbeten.

3. Åtgärder

Balansen mellan särintresse och allmänintresse måste sålunda återställas för
att värna den politiska jämlikheten, den samhälleliga effektiviteten och den
individuella integriteten. Vi anser inte att så skall ske genom att organisationernas
frihet och självständighet reduceras, utan genom att de politiska
förtroendevalda får förstärkta möjligheter att ta sitt ansvar att se till
allmänintresset.

Vi vill inte försvära för organisationerna att agera i sina medlemmars
intressen. Som framhållits är starka och livaktiga organisationer, vilka
hämtar sin kraft från sina medlemmar och kämpar för deras intressen, en
förutsättning för mångfald och balans.

Folkpartiets grundinställning och krav rörande organisationernas ställning
och roll kan sammanfattas i följande principer:

Intresseorganisationerna skall slåss för sina medlemmars intressen

Det är deras uppgift. Ingen utomstående skall lägga fast vilka frågor en
organisation skall driva, vad den skall anse eller vilka som skall representera
organisationen. Dess politik skall utgå från medlemmarna, och det är hos
dem avgörandena skall ske om vad som skall uppfattas som "medlemsintresset
och hur detta kan förenas med andra intressen. En sammantvinning av
makt mellan de stora organisationerna och det allmänna leder till att detta
medlemsinflytande försvagas. I takt med att organisationerna smälter in i
statsapparaten riskerar ledarnas representativitet för sina medlemmar att
minska. Det blir till sist oklart om organisationsrepresentanterna alls
fungerar som representanter för sina medlemmars intressen. Ytterst kan
detta leda till att organisationerna i sin egenskap av fria och representativa
rörelser försvagas: medlemmarna känner misstroende mot sina valda ledare.
Förtroendesprickor uppstår. På så sätt är korporativismen inte bara ett hot
mot den parlamentariska demokratins funktionsduglighet: även organisationerna
har ett intresse av att stå självständiga från staten.

7

Organisationsfriheten är till för individen Mot. 1986/87

Som ovan påpekats är organisationsfriheten en rätt för individer att sluta sig
samman inte en rätt för organisationer att agera utan hänsyn till allmänna
principer om integritet och individuella fri- och rättigheter.

Folkrörelserna är folkets rörelser

Om organisationerna skall kunna bidra till ökad pluralism och balans krävs
att de står självständiga från dem de är satta att påverka, dvs. politikerna.

Organisationerna måste med andra ord hämta sin styrka från sina medlemmar.
Detta hindrar självfallet inte att staten bör kunna ge stöd till
organisationer, vilka verkar för ideella eller allmännyttiga ändamål eller
organisationer som företräder grupper, vilka tillhör de sämst ställda i
samhället.

Mot denna bakgrund vill folkpartiet avskaffa avdragsrätten för fackavgifter
och införa avdragsrätt för bidrag till internationellt bistånd.

Det är också en viktig forskningsuppgift att studera hur resursströmmarna
ser ut mellan det allmänna och organisationerna. En sådan studie vore av
värde inte endast för att kartlägga ekonomiska makt- och beroendeförhållanden
på central nivå utan även på regionala och lokala nivåer.

Inom ekonomin är det naturligt att konsumentintresset har företräde framför
producentintresset

Vi har i det ovanstående visat hur starka producentintressen kan leda till att
de gemensamma intressen vi alla har i egenskap av konsumenter trängs
tillbaka. Vi exemplifierade där med jordbrukssektorn. Men exemplen kunde
lika väl ha hämtats från taxi, flyget eller telemarknaden. I samtliga fall har
företagarna intresse av att hålla fast vid regleringar, vilka är till konsumenternas
nackdel. Detta innebär självfallet inte att samtliga producentkrav är
oberättigade. Företagare och anställda har t. ex. behov av rimlig tid och hjälp
för att klara en omställning. Men det måste ändå vara konsumentintresset
som är vägledande för politiken.

De politiska organen är överordnade organiserade särintressen

Offentligt anställda skall självklart som alla andra ha rätt till inflytande över
arbetsmiljöfrågor o. d. Men detta får inte innebära att de ges dubbel rösträtt:
i frågor av principiell karaktär måste de stå tillbaka för de politiska besluten.

Gränserna måste härvidlag markeras tydligare: det måste klargöras att
politiska ställningstaganden i propositioner, utredningsdirektiv eller utnämningar
inte är förhandlingsbara.

Det är också rimligt att antalet intresseföreträdare i verksstyrelser, statliga
utredningar och liknande organ begränsas. Förvisso finns områden där
intresseorganisationerna har legitima skäl att vara representerade. Men det
är ändå lätt att peka på fall, där det är svårt att se hur sådan representation
kan vara motiverad. Även när det gäller remissförfarandet bör sådana här
gränsdragningar göras. Från regering och riksdag bör det göras klart att de
stora organisationerna inte alltid kan behandlas som "tunga. Självklart är
det organisationernas sak att själva avgöra vilka frågor de vill driva. Men det

är också politikernas rätt och skyldighet att avgöra i vilken grad man vill ta Mot. 1986/87
intryck av skilda särintressen. K212

I samband med den kommunala demokratiutredningen har det uttryckts
farhågor om att de politiska partierna håller på att försvagas i inflytande. De
skulle inte spela samma centrala roll i den representativa demokratin och
debatten som tidigare. Denna utveckling måste motverkas. Partierna måste i
ökad grad skapa kontaktytor med medborgarna, utveckla nya idéer och föra
ut dem i debatten. Delvis är en sådan förnyelse av partiarbetet en fråga om
vilket intresse partierna själva besitter för att förändra sin verksamhet - det
handlar om egen motivation. Men det är också viktigt att partierna ges
resurser att fungera effektivt. Och här är den ovan påtalade resursobalansen
mellan sär- och allmänintresse ett kännbart problem.

*

Mot denna bakgrund föreslår vi en rad förändringar i syfte att minska de
korporativa tendenserna i vårt samhälle:

medlemmar skall ha rätt att utträda ur en organisation

förbud mot kollektivanslutning till politiskt parti skall införas

antalet intresseföreträdare i verksstyrelser, statliga utredningar och
liknande organ skall begränsas

de sakförsäkringar som i dag tecknas av organisationer för sina medlemmar
bör bygga på principen att den enskilde måste aktivt tacka ja för att
omfattas av försäkringen

hyresgäster skall ges rätt att själva avgöra om de skall betala ersättningar
för bl. a. hyresgäströrelsens fritidsverksamhet

löntagarfonderna skall avskaffas

organisationernas ekonomiska stöd av skattemedel bör kartläggas

intresseledamöter i domstolarna skall avskaffas

facklig närvarorätt i de kommunala nämnderna skall avskaffas

MBL i regeringskansliet skall avskaffas

riksdag och partier bör ges ökade resurser att företräda allmänintresset

avdragsrätten för fackföreningsavgifter skall avskaffas

avdragsrätt bör införas för gåvor till ideella organisationer för internationellt
biståndsarbete

en ny jordbruksutredning bör tillsättas med syfte att bl. a. utreda
möjligheterna till omfattande avreglering.

Maktutredningen

Den av regeringen sommaren 1985 tillsatta maktutredningen har fått mycket
ambitiösa och allmänna direktiv. Detta ser folkpartiet som positivt. Det är
viktigt att utredningen ges möjlighet att arbeta under fria förhållanden och
utifrån vetenskapliga fruktbarhets- och kvalitetskrav. Vi vill emellertid
poängtera det viktiga i att vi i Sverige får en belysning av frågorna om
balansen mellan sär- och allmänintressen, och vilka effekter den rådande
situationen får i relation till olika normer och ideal knutna till den
parlamentariska demokratin. Det finns med andra ord behov av inte bara
deskriptivt inriktad forskning. Även utvärderande eller normativ forskning
är viktig på detta område. Det är därför angeläget att regeringen - genom

någon pågående utredning eller i annan form - skapar möjligheter för att
vetenskapligt belysa de korporativa tendenserna i det svenska samhället.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att belysa
de korporativa tendenserna i vårt samhälle.

Stockholm den 19 januari 1987

Mot. 1986/87
K212

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

10