Kontroll av rådgivare, m. m. (prop. 1984/85:90)

Motion 1984/85:1172 Nic Grönvall

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

10

Motion
1984/85:1172
Nic Grönvall

Kontroll av rådgivare, m. m. (prop. 1984/85:90)

1. Regeringens proposition vilar i allt väsentligt på eko-kommissionens
betänkande Kontroll av rådgivare. Regeringen har på ett hälsosamt sätt tagit
hänsyn till remissbehandlingen av detta delbetänkande.

2. Regeringens proposition visar på ett avslöjande sätt på bristen på
kännedom om problemets verkliga innehåll. Propositionen, liksom ekokommissionens
betänkande, är produkten av utredare utan anknytning till
verkligheten.

3. Organiserad brottslighet viker icke för förekomsten av preventiv
lagstiftning. Regeringens proposition om Kontroll av rådgivare kan således
icke rimligen avse kontroll av sådana rådgivare som ägnar sig åt rådgivning
till den organiserade brottsligheten. Följaktligen kan propositionen blott
avse gränsfallsproblemen. Propositionen, liksom eko-kommissionens förslag,
syftar till att avskräcka rådgivare från att söka gränsfallen i lagstiftningen.

Värdet i att söka gränsfallen i lagstiftningen ligger i den stora belöning som
uppkommer om gränsen kan bestämmas så väl, att den som söker målet med
säkerhet kan placera en transaktion på rätt sida om lagens gräns och därmed
undgå oförmånlig beskattning.

4. Eftersom regelskrivningen i Sverige kommit att bli en regelskrivning av
oklarheter och tveksamheter, behöver medborgarna råd i sökandet efter
laglighetens gräns. Regeringens proposition syftar till att avskräcka kunniga
personer från att ge råd till medborgarna. Detta är ett i sig allvarligt
övergrepp på medborgarnas rättigheter. Det kan därvid inte tjäna som
tillräckligt motiv, för att på detta sätt beta medborgaren rätten till kompetent
rådgivning, att vissa rådgivare kan ha varit vårdslösa i försöken att bestämma
gränsen.

5. Det är värt att understryka att föredragande statsråd i propositionen
nödgas konstatera, att vare sig eko-kommissionens förslag eller statsrådets
egna överväganden vilar på annat än lösa antaganden om vidden av den typ
av rådgivning som kan komma att träffas av lagstiftningen. Regeringen
uppoffrar således de rättssäkerhetskrav, som är rättsstatens främsta kännetecken,
för att göra vinster, vars storlek inte ens kan förutses av föredragande
statsråd, eftersom den frågan lämnats utan utredning. Ur denna synpunkt är
den framlagda propositionen ett beklagligt exempel på de många eftergifter
av rättsstatens krav som den nuvarande regeringen gjort.

Redan av dessa skäl bör propositionen om ny lagstiftning om förbud mot
yrkesmässig rådgivning i vissa fall och om ändring i rättegångsbalken och

Mot. 1984/85:1172

11

inkassolagen avslås.

6. Innan en detaljkritik av de framlagda lagstiftningsförslagen genomförs,
skall fastslås att nu gällande regler innehåller straffansvar för den som med
råd eller dåd främjar brottslig verksamhet. Den strävan till utvidgning av
ansvarsområdet som föreslås i regeringens proposition, syftar alltså till att
tillskapa ett ytterligare medverkansansvar utan att grunderna för behoven av
ett sådant ytterligare medverkansansvar vare sig utretts eller tillräckligt
motiverats i propositionen.

7. För att ansvar skall ifrågakomma enligt den nya lagstiftningen, för den
som utövar rådgivande verksamhet, skall gälla, att rådgivningen skall ske
yrkesmässigt. Med detta begrepp skall förstås att rådgivningen skall ske mot
betalning i icke obetydlig omfattning. Detta innebär att lagstiftaren, om
regeringens proposition bifalls, ställer envar som ger råd under ansvarshot,
eftersom ingen yrkesmässig rådgivare helt kan skydda sig mot möjligheten av
att ett felaktigt råd lämnas. Det anges visserligen i lagtexten att grunden för
straffbarhet skall vara att rådet lämnas av grov oaktsamhet. Kriteriet för
straffbarhet i skatteärenden anges också såsom ”grov”. All erfarenhet av
lagtolkningen inom skattestrafflagstiftningen och uppbördslagstiftningen
visar att bestämningen ”grov” saknar varje anknytning till ordets innehåll.
Ett vart råd av ekonomisk eller juridisk natur som sedermera visar sig vara
fel, kan således mycket väl leda till både förödande ansvarsbestämmelser
och, framför allt, ett fullständigt ekonomiskt förödande näringsförbud. Det
hjälper inte härvid att statsrådet i sina specialmotiveringar försöker att
begränsa denna långtgående effekt genom olika typer av bestämningar.
Bristerna i statsrådets försök härvidlag framgår icke minst av det egendomliga
uttalandet att rådgivning i form av sakkunnigutlåtande undantas från
bestämmelserna. Det orimliga att hänvisa till bestämningen ”grov” framgår
sist, men inte minst, av det faktum, att vid bedömningen av huruvida
oaktsamhet i skattefrågor är grov, man även tar hänsyn till beloppsstorleken i
den fråga som varit föremål för diskussion - alltså ett förhållande utan direkt
anknytning till innebörden av det råd som kan ha lämnats. Oberoende
således av rådets innehåll av intellektuell prestation kan en eventuell
felbedömning anses såsom ”grov” om frågan har gällt ett större belopp. Ett
råd som avser 500 kr. men som är grovt oaktsamt, bedöms ofta sakna
oaktsamhetskriteriet medan ett annat råd, som lämnats efter noggrann
förberedelse, men som avsett 500 000 kr. och som vid slutlig prövning visat
sig felaktigt anses såsom ett grovt oaktsamt råd.

8. Den föreslagna lagen blir än mer oacceptabel då bestämningarna kring
de omständigheter som skall få föranleda åläggande av yrkesförbud
granskas. Liksom såvitt gäller frågan om straffansvar synes regeringen mena
att bedömningen huruvida näringsförbud och straff skall utmätas, är
beroende, icke av rådgivarens vandel och vanliga uppträdande, utan även i
vissa sammanhang huruvida hans klient är ”benägen att begå brott”. Frågan
om ansvar och långtgående näringsförbud föreslås alltså kunna bli beroende

Mot. 1984/85:1172

12

icke av gärningsmannens uppsåt, sinne eller vilja utan av en annan persons
vandel, sinne och vilja. Vid bedömningen av huruvida någon skall anses vara
förtjänt av näringsförbud skall, enligt statsrådets specialmotivering, en
”riskbedömning ske”. Därvid skall hänsyn tas till ”t. ex. att han balanserat
på gränsen mellan det lagliga och det straffbara området i tidigare
sammanhang”. Hur skall denna prövning ske? Skall rättegången om
näringsförbud också omfatta en prövning av den misstänktes beteende i en
lång rad tidigare fall? Vilken kompetens skall erbjudas domstolen för att
avgöra huruvida råd lämnats i det s. k. gränsområdet tidigare eller om den
misstänkte rådgivaren "balanserat på gränsen” tidigare? Dessa uttalanden
torde sakna motstycke i specialmotiveringen till svensk lagstiftning.

9. Den som enligt förslaget ålagts näringsförbud, förlorar icke blott
möjligheten att idka rörelse som syftar till rådgivning utan förlorar även
möjligheten till anställning i vissa sammanhang. En person, som således
lämnat ett felaktigt råd av oaktsamhet, skulle de facto därmed göras förlustig
varje möjlighet att för en framtid försörja sig eftersom personen, om han är
en utbildad konsult, vanligen saknar möjlighet att driva verksamhet inom
annat än det fack till vilket han utbildat sig. Det absurda i denna ståndpunkt
får sitt yttersta bevis i meningen ”Förbudet inbegriper också den som har ett
dominerande inflytande i t. ex. ett fåmansbolag. Denne mäste nämligen
antas faktiskt handha ledningen och förvaltningen av företagets angelägenheter.”
Härvid framgår att regeringen uppenbarligen tycks tro att advokater,
revisorer eller andra rådgivare och konsulter som driver rådgivningsverksamhet
i bolagsform också deltar i varje konsultation i bolaget, även om
bolaget anställer ett mycket stort antal konsulter. Regeringen skriver in i
detta förslag ett principalansvar av en vidd som svensk lagstiftning aldrig
tidigare skådat.

10. Ytterligare ett exempel på regeringens fullständiga brist på förståelse
för verksamheter av rådgivande natur kommer till synes i förslaget att med
”medverkan” också skall förstås rent ”sekreterarbiträde” och annan
kontorsverksamhet som har anknytning till rådgivningsverksamhet. Förbudet
att bedriva rådgivning skulle således jämväl kunna innebära ett förbud att
bedriva ”kontorsstädning”.

Regeringen sätter sig över anställningstrygghetens principer genom att
kallt konstatera att den som av en eller annan anledning utsatts för ett
näringsförbud också därmed förverkat sin anställning.

Med hänvisning till det anförda yrkar jag

att proposition 1984/85:90 avslås av riksdagen.

Stockholm den 17 januari 1985

NIC GRÖNVALL (m)