Konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110)
Motion 1984/85:2833 Allan Ekström
Mot. 1984/85
2833-2836
Motion
1984/85:2833
Allan Ekström
Konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110)
Man kan ställa krav på att en lag av denna typ är någorlunda lättillgänglig
för konsumenter och näringsidkare, till vilka den i första hand riktar sig.
Jurister är kanske mest intresserade av att kunna jämföra lagen med andra
lagar av liknande innehåll. Båda kategorierna torde emellertid finna att det
är svårt att finna de stadganden i lagen som är av betydelse för dem, och att
när man finner bestämmelserna är de svårtydda eller intetsägande.
Dispositionen av konsumenttjänstlagen avviker helt från andra jämförbara
författningar och förslag, särskilt den nu gällande köplagen, förslaget till
konsumentköplag (SOU 1984:25) samt det förslag till nordisk köplag som har
aviserats och om vars struktur man får upplysning genom en bilaga till
betänkandet om konsumentköplag (SOU 1984:25 s.345 f.).
Medan köplagen har först bestämmelser som preciserar parternas förpliktelser
när dessa inte är klart uttalade i avtalet och därefter bestämmelser om
kontraktsbrott, har konsumenttjänstlagen först ett stort antal bestämmelser
om näringsidkarens olika kontraktsbrott och först därefter kommer grundläggande
bestämmelser om köparens förpliktelser. Det fordras både arbete
och kunskaper för att hitta reglerna. Ett exempel: En regel som en
konsument (och även näringsidkaren) kan behöva känna till på ett tidigt
stadium, nämligen redan då avtalet ingås, är den som rör priset när intet
uttryckligt avtal har träffats. En sådan regel kommer i köplagen tidigt (5 §),
men i konsumenttjänstlagen kommer den mot slutet (36 §), efter ett antal
detaljregler om näringsidkarens kontraktsbrott, vilka enligt vad man får
hoppas inte aktualiseras annat än i undantagsfall.
Ett annat exempel: En storm har skadat taket på ett hus just som det var
färdigreparerat men innan konsumenten godkänt arbetet. Näringsidkaren
kräver betalning även för det arbete som måste göras om på grund av skadan.
Konsumenten, som undrar om han verkligen är skyldig att betala för det
extra arbetet, letar i konsumenttjänstlagen. Om han är skicklig finner han en
bestämmelse i 39 §, som säger att han ej är skyldig att betala för arbete, om
arbetet går förlorat före den tidpunkt som anges i ”12 §” (referatet av
stadgandet är här för enkelhetens skull något förkortat). Slår han upp 12 §
finner han att frågan om en tjänst är felaktig skall bedömas med hänsyn till
förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades. Vad paragrafen i
övrigt innehåller har ingen relevans för hans situation. Var uppdraget då
avslutat i lagens mening vid den tidpunkt när skadan inträffade? På denna
centrala fråga ger lagtexten dock intet svar, och så till vida var besvären att
studera lagtexten förgäves.
1 Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr2833-2836
Mot. 1984/85:2833
2
Ett tredje exempel: En konsument lämnar en bandspelare till reparation
hos en radiohandlare och enligt överenskommelsen skall reparationen vara
färdig en viss dag. Konsumenten har denna dag inte fått tillbaka sin
bandspelare. När han frågar radiohandlaren, svarar denne att han utgick från
att konsumenten skulle hämta apparaten, medan konsumenten påpekar att
radiohandlaren hämtade den hos honom och att han därför utgick från att
radiohandlaren också skulle återställa den. Vad finner då konsumenten i
lagen? Han går till 24 §, som talar om att den avgörande tidpunkten för en
bedömning av om dröjsmål föreligger eller ej är den då uppdraget har
avslutats. I detta fall hänvisar lagtexten inte till 12 §, men eftersom de
citerade orden förekommer också i 12 § (samma som nyss nämndes) kanske
han kommer på att han bör gå till denna paragraf. Där finns i första stycket
andra meningen en bestämmelse som säger att om tjänsten avser en sak som
överlämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans
besittning uppdraget anses avslutat först när saken kommit i konsumentens
besittning. Lagtekniskt innebär detta att en grundläggande bestämmelse om
vad som fordras för att ett uppdrag skall anses avslutat - något som har
betydelse i många olika sammanhang - återfinns som en preciserande regel i
en bestämmelse som primärt avser tidpunkten för bedömning av om en tjänst
anses felaktig. Till denna bestämmelse hänvisas från andra bestämmelser
genom att samma språkliga uttryck förekommer. Detta är inte bara dålig
lagstiftningsteknik allmänt sett; det hade också kunnat undvikas om man
anslutit sig till äldre, välkända lagar sådana som köplagen.
Ett fjärde exempel, som denna gång avser konsumentens rättigheter när
arbetet utförts felaktigt: En snickare skall reparera en skadad möbel, men
han gör det så oskickligt att skadan blir bestående och intet kan göras åt den.
Konsumenten frågar sig vilka hans rättigheter är. Avhjälpande enligt 20 §
kommer inte i fråga på grund av felets karaktär. 21 § utgår från att felet inte
avhjälps enligt 20 § och innehåller ett antal regler. Men kan dessa tillämpas i
nu avsedd situation? Lagtexten ger intet klart besked, och slår man upp
motiven (prop. s.237 överst) räknas där upp ett antal fall i vilka 21 § är
tillämplig, men intet nämns om detta. Sunda förnuftet säger att konsumenten
måste ha de befogenheter som 21 § ger honom även i detta fall. Men jurister
litar kanske inte så gärna på sunda förnuftet när lagtext och motiv tycks tala i
motsatt riktning. (Förhoppningsvis litar juristen dock på Hellner. Speciell
avtalsrätt II, s.94, där fallet uppmärksammats.)
En närmare genomgång av lagen visar många andra exempel på att det är
svårt att hitta i lagen och att denna inte ger besked på ganska enkla frågor,
samtidigt som det finns regler för åtskilliga ovanliga situationer.
Man kan också peka på sådant som att medan köplagen och de flesta lagar
har gemensamma principer för uppgörelsen efter hävning. oberoende av
vilkendera parten som häver, har konsumenttjänstlagen två principer för
näringsidkarens kontraktsbrott (se 23 § första och andra styckena), och en
princip för konsumentens kontraktsbrott (se 48 §, som hänvisar till 42 §).
Mot. 1984/85:2833
3
Systemet blir härigenom ytterst svåröverskådligt och avviker helt från vad
som gäller vid andra avtal som inte faller under den särskilda lagen.
Utöver vad nu anförts om lagförslagets svårtillgänglighet och i förhållande
till köplagens - civilrättens bibel - avvikande mönster är att märka att många
bestämmelser är anmärkningsvärda i sig. Det får här räcka med några
exempel.
Enligt 10 § första stycket kan en näringsidkare ansvara för oriktiga
uppgifter om tjänsten som någon annan lämnat och som han inte kände till
eller ens borde ha känt till. Om näringsidkaren A lämnar uppgifter i sin
reklam om ett material som han använder, kan näringsidkaren B, som inte
alls känner till detta, likväl bli ansvarig mot en konsument som läst A:s
reklam. Denna helt oantagbara regel är dess värre icke någon dålig
formulering utan avsiktlig (s. 52).
31 § innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet när frihet från
oaktsamhet inte kan styrkas men däremot inga bestämmelser om ansvar för
uppgifter. Den allmänna principen är att avvikelser från garantier, samt
sådana uppgifter som jämställs med garantier, medför skadeståndsskyldighet
utan någon culpabedömning. Beträffande garantier i egentlig mening kan
knappast avsaknaden av en uttrycklig regel i konsumenttjänstlagen medföra
något annat resultat än som följer av allmänna, mycket säkert förankrade
regler om garantier. Beträffande uppgifter i övrigt är situationen tveksam.
Beträffande s. k. kärnegenskaper slutligen frågar man sig varför de principer
som rättspraxis kommit fram till, med stöd av analyser i doktrinen från
Karlgren och framåt, skall frångås här till konsumentens nackdel.
Regeln om avbeställning i 42 § är anmärkningsvärd bl. a. genom den dåliga
rätt till ersättning som den ger näringsidkaren. Avbeställning sker ofta innan
ett arbete är påbörjat.
Ersättning utgår enligt andra stycket endast om näringsidkaren "underlåtit
att ta på sig annat arbete" eller "på annat sätt har inrättat sig efter
uppdraget”. Detta betyder att den näringsidkare som har hela sin produktionskapacitet
upptagen kan få ersättning, eftersom han kan gå miste om ett
annat uppdrag genom avbeställningen, medan den näringsidkare som har
ledig produktionskapacitet, och för vilken därför det uppdrag som avbeställts
varit särskilt värdefullt, inte får någonting. Konsumenten har denna rätt att
avbeställa utan ersättningsskyldighet t.o.m. om skälet är att han finner
någon annan som är villig att utföra arbetet till ett lägre pris än det
ursprungligen avtalade.
Som princip för ersättningens beräkning har man talat om "subtraktionsmetod"
och om "additionsmetod", men i detta fall kan det förvisso bli en
"nollmetod”.
Sammanfattningsvis talar alla skäl för att lagförslaget icke prövas nu av
riksdagen utan får avvakta reformeringen av köprätten. Denna bedömning
är naturlig från deras sida som finner angeläget att rättsordningen känneteck
Mot. 1984/85:2833
4
nas av enkelhet, harmoni och inbördes sammanhang.
På nu upptagna skäl hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1984/85:110,
2. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag till konsumenttjänstlag
i samband med förslag rörande ny köplag och konsumentköplag.
Stockholm den 6 februari 1985
ALLAN EKSTRÖM (m)
