Konsumentskyddet vid finansiell leasing

Motion 1986/87:l812 Martin Olsson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:L812

Martin Olsson (c)

Konsumentskyddet vid finansiell leasing

Genom konsumenträttslig lagstiftning och genom olika former av konsumentpolitisk
verksamhet strävar samhället bl. a. efter att ge konsumenten
en stark ställning. Vid leasingaffärer synes konsumentens ställning ej vara
så stark som den som samhället eftersträvat i andra avtalsförhållanden.

Med anledning av mål i domstolar och anmälningar till konsumentverket
om skäligheten i leasingavtal vill jag ta upp frågan om behovet av översyn
av konsumenternas ställning vid s. k. finansiell leasing.

Normalt förekommer tre parter vid en leasingaffär. Leverantören som
säljer leasingobjektet till leasetagaren, kunden, och leasingbolaget som erlägger
likvid till leverantören. Leasetagaren erlägger sedan periodiska leasingavgifter
till leasingbolaget.

Samtidigt som leasingbolaget sluter ett leasingavtal med kunden sluter
det även ett inköpsavtal med leverantören. Därefter sker leverans från leverantören
direkt till leasetagaren, kunden. Det är leasingbolaget som äger
objektet men nyttjanderätten upplåts till kunden. Denne får själv svara för
underhåll, service m. m., vilket vanligen sker genom att ett separat serviceavtal
med annan part tecknas. Leasingbolagets funktion är således av rent
finansiell karaktär. Avtalen om finansiell leasing är ofta sådana att kundens
ställning kan bedömas som svag. Leasingbolaget äger hyresobjektet men
ansvarar inte gentemot kunden för fel eller brist hos leasingobjektet i annan
utsträckning än leverantören svarar gentemot leasingbolaget. Om leasingobjektet
skulle ha någon defekt skall leasetagaren själv verkställa reklamation
hos leverantören.

Vid ett mål i högsta domstolen om skälighet i vissa leasingvillkor har två
företrädare för konsumentintresset, konsumentverket och Motormännens
riksförbund, M, förutom synpunkter på målet gett allmänna synpunkter på
kundens ställning vid finansiell leasing.

Konsumentverket uppger att verket ofta får anmälningar där leasingvillkorens
skälighet ifrågasätts. Bland anmälarna finns inte bara de som räknas
som konsumenter utan även många småföretagare som vänder sig till verket
därför att de upplever sig vara i ett allvarligt underläge gentemot finansbolag
och leverantörer. Konsumentverket framhåller i yttrandet att det typiskt
sett råder brist på jämlikhet i styrkeförhållandet mellan avtalsparterna
vid leasing både till konsument och till småföretagare.

Motormännens riksförbund framhåller i sitt yttrande att det tyvärr måste
konstateras att konsumentskyddet just vid leasing är eftersatt, vilket enligt
M framstår som särskilt beklagligt med tanke på att denna avtalsform ofta

vänder sig till ekonomiskt svaga konsumenter. Det senare anses bero på att Mot. 1986/87

billeasing framhålls som ett alternativ till sedvanligt kreditköp, men med L812

den skillnaden för konsumenten att någon kontantinsats inte behöver erläggas.

M framhåller att den bärande principen vid leasingavtal borde vara att
leasetagaren alltid skall ha rätt att föra talan direkt mot leasingbolaget. En
annan ordning medför påtaglig risk för rättsförluster för leasetagarna.

Med hänsyn till både omfattningen av finansiell leasing och vikten av ett
fullgott skydd för konsumenterna även i dessa avtalsförhållanden bör riksdagen
enligt min mening hos regeringen begära att en översyn företas i syfte
att stärka konsumentskyddet i dessa avtalsförhållanden. Det ökade skydd
som konsumenterna kan anses ha behov av bör om möjligt även gälla småföretagare,
eftersom dessa kan anses vara i motsvarande underläge gentemot
finansbolag och leverantörer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av konsumentskyddet
vid avtal om finansiell leasing.

Stockholm den 26 januari 1987
Martin Olsson (c)

11