Konsumentpolitiken

Motion 1982/83:2039 Ola Ullsten m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

9

Motion

1982/83:2039

Ola Ullsten m. fl.

Konsumentpolitiken

Marknadsekonomi bygger på ett samspel mellan konsumenter och producenter.
För att konsumenterna skall kunna göra ett verkligt val mellan de
olika varor som producenterna tillhandahåller krävs en effektiv konsumentupplysning.
Konsumentverket som är statlig myndighet med uppgift att stödja
konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden har i detta
avseende en viktig funktion. I Sverige saknas egentliga konsumentorganisationer.
Bara på några speciella områden finns konsumentorganisationer av
större omfattning - bilist- och hyresgästorganisationer - men inte heller dessa
har den uppbyggnad som behövs för att fungera som renodlade konsumentföreträdare.

Denna avsaknad av konsumentrörelse är anmärkningsvärd i ett land med i
övrigt så starka organisationer, inom t. ex. näringslivet och fackföreningsrörelsen.
Detta ger konsumentverket dess särskilda betydelse.

Fri handel och fri konkurrens är viktiga förutsättningar för att marknadsekonomin
skall kunna fungera och därmed ge konsumenterna en nyckelställning
på marknaden. Genom frihandeln förs varor in i landet och konsumenterna
får möjlighet att välja mellan importerade och svensktillverkade
varor. Frihandeln är också av avgörande betydelse för att inget företag skall
kunna missbruka sin ställning.

Socialdemokraterna har tidigare lagt förslag om importdepositioner och
andra handelshinder. På senare tid har man mest talat om ”köpa-svenskt”kampanjer
och ändringar i offentliga upphandlingsförordningar. Även om
de senare typerna av åtgärder kan synas oskyldiga är de farliga eftersom de
kan leda till reaktioner från omvärlden.

Protektionistiska åtgärder får negativa effekter för konsumenterna genom
att deras valmöjligheter begränsas. Också löntagarna drabbas i längden av en
protektionistisk politik genom att exportindustrin kan mötas av motåtgärder
i andra länder och genom att man binder resurser till näringsgrenar med en
sämre reallöneutveckling.

Tanken att ekonomin ytterst skall tillgodose vårt behov av varor och tjänster
är inte särskilt konstig. Redan Adam Smith konstaterade: ”Konsumtionen
är meningen och målet med all produktion. Producenternas intressen
bör tillgodoses endast i den mån det är nödvändigt för att främja konsumenternas
intressen. Regeln är så självklar att varje försök att bevisa den skulle te
sig absurt.”

Konkurrensen mellan olika företag och företagsformer bidrar till effektivitet
i produktionen och till att öka möjligheterna för konsumenterna att

Mot. 1982/83:2039

10

välja mellan olika produkter. Den nya konkurrenslag, som trätt i kraft vid
årsskiftet, är ett bra redskap att hålla uppe konkurrensen och förhindra
skadliga monopolbildningar. En så långt möjligt fri prisbildning krävs för att
priset skall kunna fungera som signal till konsumenter och producenter.

I en marknadsekonomi präglad av konkurrens får vi således valfrihet, prispress
och produktutveckling. Det ligger i producenternas egenintresse att
försöka tillgodose köparnas önskemål.

I ett samhälle som vårt med starka fackföreningar, starka jordbruksorganisationer
osv. riskerar konsumentintresset lätt att komma bort.

Detta förstärks av att den ekonomiska politiken har utvecklats så att politiska
beslut får en allt större betydelse på allt fler marknader. Allmänna
ramar ersätts i högre grad av förhandlingar och uppgörelser mellan politiker,
myndigheter, stora företag och stora organisationer.

Konsument- och producentintressen kan naturligtvis komma i konflikt
med varandra. Åtminstone på kort sikt kan ett företag gynnas av att sälja
dåliga varor till ett högt pris. Möjligheten att gå i land med konststycket
minskar dock om missnöjda köpare kan vända sig till en annan säljare.

Även löntagarintresset kan komma i konflikt med konsumenternas önskemål.
De anställda vill ofta hindra eller bromsa en strukturomvandling. Men
denna omvandling är vanligen ett uttryck för att konsumenterna vill ha en
annan produktionsstruktur. Krav på höga löner, bättre arbetsmiljö, bekvämare
arbetstider osv. höjer priserna för konsumenterna, snarare än minskar
vinsterna för ägarna.

Från slutet av 1960-talet och framåt har den statliga konsumentpolitiken i
stor utsträckning inriktats på att skapa ett legalt skyddsnät för konsumenterna.
Genom denna inriktning av konsumentpolitiken har konsumentinformationen
blivit eftersatt. Enligt folkpartiets uppfattning är en stark satsning
på konsumentinformation nu nödvändig.

För att marknadsekonomin skall fungera på avsett sätt krävs att konsumenterna
har god tillgång till en korrekt information. En ökad konsumentupplysning
är därvid av stort värde, speciellt för grupper som annars har en
svag ställning på marknaden. En korrekt utformad reklam har i detta sammanhang
stor betydelse, t. ex. för att informera konsumenterna om existensen
av nya produkter och tjänster. Samtidigt är det uppenbart att det måste
ställas krav på att reklamen liksom annan säljinformation är informativ och
inte spekulativ. Prisuppgifter och jämförpriser, hemkonsulenter och konsumentrådgivning,
datummärkning och ångervecka är alla åtgärder som verkar
för ökad information och ökat skydd mot impulsköp.

Varuprovningskommittén har i betänkandet Fakta för konsumenter (SOU
1982:38) föreslagit ett system för frivillig varudeklaration som ett led i en
bredare konsumentupplysning. Denna rapport är f. n. ute på remiss, och det
finns således anledning att återkomma när remissvaren inkommit. Vad som
är väsentligt, vilket framhålls i rapporten, är att konsumentpolitiska resurser
används för sådana saker som konsumenterna uppfattar som viktiga, t. ex.

Mot. 1982/83:2039

11

handgriplig information i den reella köpsituationen. Detta förutsätter en viss
omprioritering av resurserna inom konsumentverket.

Konsumentombudsmannen bör handlägga ärenden med stöd av marknadsföringslagen,
lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen)
och konsumentkreditlagen. KO bör vidare föra talan i marknadsdomstolen.

För att ärendehandläggningen skall bedrivas effektivt måste klara regler
utarbetas för i vilka fall ärenden, som handläggs med stöd av ovan nämnda
lagar, skall avskrivas utan åtgärd. Det bör inte få förekomma att ärenden som
av allmänheten upplevs som bagatellartade handläggs av KO och ibland
t. o. m. förs vidare till marknadsdomstolen.

Ingrepp i marknadsföringen i form av lagstiftningsåtgärder bör göras endast
i sådana fall, då lagstiftningen bedöms leda till väsentligt förbättrade
förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi.

Det bör finnas skäl för att 7 och 8 §§ i marknadsföringslagen (7 § behandlar
att inget annat än pengar får lämnas i utbyte mot märke eller annat bevis; 8 §
behandlar kombinationserbjudanden) skulle kunna upphävas. Dessa paragrafer
torde knappast bidra till att väsentligt förbättra konsumentens ställning
i marknadsekonomin.

18 § regleras s. k. kombinationserbjudanden: en frisör får t. ex. inte bjuda
på kaffe under väntetiden, detta är ett otillåtet kombinationserbjudande.
Skall verkligen knappa konsumentpolitiska resurser användas för att stävja
sådant? Egentligen bör det inte vara nödvändigt att alls reglera kombinationserbjudanden.

Regeln om s. k. naturligt samband gör tillämpningen löjlig. I stället bör
konsumentpolitiken koncentreras på prisinformation. Först när detta är prövat
och visat sig otillräckligt får annan lagstiftning övervägas.

Arbetarskyddsstyrelsen handlägger ärenden av produktsäkerhetskaraktär
med stöd av arbetsmiljölagen. Verket har emellertid numera endast möjlighet
att handlägga ärenden som avser produkter som används i arbetslivet.
Många produkter som finns på marknaden för försäljning direkt till konsument
är av den karaktären att de i vissa fall används i arbetslivet, i andra fall
för hobbyverksamhet. Det är oss främmande att olika säkerhetskrav skall
ställas om samma vara om den används i hemmet eller om den används i
arbetslivet.

En bättre samordning av produktsäkerhetsarbetet torde vara effektivitetsbefrämjande.
Arbetarskyddsstyrelsen har stor erfarenhet av produktsäkerhetsarbete
och effektivare arbete inom detta område torde kunna bedrivas
om samma verk även handlägger ärenden av samma karaktär när det gäller
varor som används i hemmen.

Tidigare fanns med stöd av 6 § i arbetarskyddslagen möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen
att ingripa mot farliga produkter trots att dessa egentligen
inte omfattades av lagen, utan t. ex. användes i hemmen.

Mot. 1982/83:2039

12

Vi anser att en återgång till denna ordning skulle vara effektivare både när
det gäller produktsäkerhetsarbetet och konsumentinformationen.

Vi anser därför att 4 § i marknadsföringslagen bör upphävas och i stället
bör denna typ av konsumentskydd markeras i arbetsmiljölagen. Arbetarskyddsstyrelsen
bör även fortsättningsvis handlägga ärenden med stöd av
arbetsmiljölagen.

Konsumentverket bör ha en renodlad roll som problemuppfångare och
informatör.

Verket bör således bygga upp en kunskap om vilka konsumentproblem
som finns och ständigt söka hålla denna kunskap aktuell. Verket bör peka på
var problemen finns och överlåta i första hand till berörd näringsidkare eller
organisation att lösa problemen. I andra hand bör verket vända sig till annan
berörd myndighet för åtgärd.

Verket bör vidare initiera jämförande varuprovningar.

Den andra stora uppgiften för konsumentverket bör vara att underlätta för
konsumenterna att skaffa sig information om utbud och kvalitet. Verkets
information bör huvudsakligen inrikta sig på att nå de regionala och kommunala
konsumentvägledarna för vidare spridning till den enskilde konsumenten.

Konsumentverket bör utrustas med de moderna elektroniska hjälpmedel
som väl lämpar sig att föra ut konsumentinformation. Kommuner och länsstyrelser
skall kunna ansluta sig till en sådan informationsbas med egna terminaler.

Hemkonsulenterna i länen är en viktig länk i konsumentinformationen
inte minst för kontakterna med de lärare som undervisar i ämnen som berör
konsumentinformation.

Ett viktigt inslag i en konsumentvänlig politik är att bibehålla de fria affärstiderna.
Socialdemokraterna har tidigare i riksdagen föreslagit att affärstiderna
skall regleras och det är oroande att det i budgetpropositionen inte
finns några uttalanden om vikten av fria affärstider. Det är i första hand inte
en facklig arbetstidsfråga utan en konsumentpolitisk fråga. De personer som
arbetar på helger och kvällar vill i stor utsträckning ha sina arbetstider förlagda
till denna tidpunkt. Och för de flesta konsumenter är det av avgörande
betydelse att kunna förlägga sina inköp till en tidpunkt de själva kan välja.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
aviserade kommittén för översyn av konsumentpolitiken bör
beakta vad som i motionen anförs om inriktningen av konsumentpolitiken,

2. att riksdagen beslutar upphäva 7 och 8 §§ i marknadsföringslagen,

3. att riksdagen beslutar att 4 § i marknadsföringslagen inarbetas i
arbetsmiljölagen.

Mot. 1982/83:2039

Stockholm den 25 januari 1983

OLA ULLSTEN (fp)

KARIN AHRLAND (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp)
ROLF WIRTÉN (fp)

BJÖRN MOLIN (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp)
KERSTIN EKMAN (fp)
RUNE ÅNGSTRÖM (fp)