Konsumentmakt

Motion 2002/03:L247 av Inger René m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Vi är alla konsumenter. Det är vi som skall välja våra bas- och konsumtionsvaror och få ekonomin att gå ihop. Det är vi som skall lösa de eventuella problem vi stöter på. Besluten som skall styra marknaden skall därför överlåtas åt människorna.

Socialdemokratisk konsumentpolitik går ut på att genom centralisering skapa ett system för styrande av konsumenternas val. En sådan politik tar makten från konsumenterna och ger den i stället till statliga förmyndare. Konsumentmakt är endast skenbar när statliga organisationer tar över rådgivning och planering. Problemet är inte bara att konsumentens egen kapacitet förringas. Resultatet blir också att varor och tjänster fördyras, eftersom producenterna övervältrar de extra kostnaderna på konsumenterna. Vi tvingas alla att vara med och betala för statens konsumentpolitik. Eftersom Sverige redan är ett högprisland i internationell jämförelse, blir effekten för den svenska konsumenten dubbel.

Trenden går således mot en ökad centralisering av konsumentmakten i Sverige. Dessvärre saknas en diskussion av hur prisnivåer och konkurrens samverkar, och vilka effekter detta har för konsumenterna.

Vi vill vända på dessa trender och ge makten till konsumenten. Våra konsumentpolitiska mål är:

• att ge förtroendet och makten till konsumenterna, genom en mer avreglerad konsumentpolitik och ett sunt underifrånperspektiv,

• att kunskap ger trygghet; barn och ungdomar skall kunna lära sig grundläggande privatekonomi i skolan, för att som vuxna bli kunniga konsumenter,

• att stimulera konkurrens på marknaden genom motverkande av konkurrens- och handelshinder,

• att arbeta för en fungerande inre marknad och genomförande av en gemensam europeisk valuta,

• att Konsumentverkets förlagsverksamhet, samt provtagnings- och forskningsverksamhet privatiseras och sköts oberoende från staten,

• att prioritera reformeringen av EU:s jordbrukspolitik,

• att all märkning av varor skall vara frivillig,

• att stimulera modeller för utomrättslig lösning av konsumenttvister.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 11

2 Innehållsförteckning 12

3 Förslag till riksdagsbeslut 13

4 Inledning 13

5 En skenbar konsumentmakt 14

5.1 Från den enskilde konsumenten till staten 14

6 Centralstyrd konsumentrådgivning 15

7 Onödig detaljstyrning 15

8 Vem vinner på en omfattande konsumentlagstiftning? 16

8.1 Varför ifrågasätta systemet? 16

8.2 Vad kostar regeringens konsumentskydd? 17

8.3 Sverige som högprisland 17

8.4 Tullar och subventioner fördyrar ytterligare för konsumenterna 18

9 En moderat konsumentpolitik 19

9.1 Mål och inriktning 19

9.2 Öka konsumenternas egna kunskaper 19

9.3 Prioritera konkurrens som konsumentpolitisk satsning 20

9.4 Avreglera Konsumentverket 20

9.5 Avskaffa tullar och handelshinder 21

9.6 Produktsäkerhet även för offentliga tjänster 21

9.7 Låt märkning av varor vara frivillig 22

9.8 En genomtänkt modell för tvistlösning 22

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för och inriktning av konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.1

4. Riksdagen beslutar att avskaffa handelsändamålet i plan- och bygglagen.2

5. Riksdagen begär att regeringen avyttrar Konsumentverkets förlags- och provtagningsverksamhet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frihandel.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av Europeiska gemenskapens gemensamma jordbrukspolitik.3

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av produktsäkerhetslagen så att denna skall omfatta varor och tjänster som tillhandahålls av den offentliga sektorn.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivillig märkning av varor.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utomrättslig tvistlösning.

1Yrkandena 3 och 6 hänvisade till NU.

2Yrkande 4 hänvisat till BoU.

3 Yrkande 7 hänvisat till MJU.

4 Inledning

Vi är alla konsumenter och behöver basvaror, mat, kläder och andra produkter i vårt dagliga liv. Vi skall få ekonomin att gå ihop och våra hushållskassor skall avgöra vad som skall inhandlas och hur handeln skall gå till. Detta är lätt att glömma bort när man hör diskussioner om produkters lämplighet, tariffer och medborgaraspekter på handel och marknad.

Att regeringen genom sin politik försöker styra över konsumenternas fria val är förmynderi. Regeringen litar inte på människors kapacitet att själva kunna värdera varor och tjänster. Att misstro människors kompetens och i stället ivra för statliga myndigheters och verks överinseende av den dagliga konsumtionen vittnar om en felaktig människosyn.

Regeringen säger sig vilja värna svaga konsumenter. Men svaghet är inte en egenskap, utan ett tillstånd som kan förändras. Det är inte heller rättvist att betrakta konsumenter som ett kollektiv med svaghet som gemensam nämnare, när vi alla är konsumenter och alla har olika förutsättningar och intressen.

Tron på den enskildes kapacitet är grundbulten i ett sunt samhälle. En modern konsumentpolitik måste därför ge människor utrymme att själva fatta beslut om sin konsumtion. När man flyttar beslutanderätten ifrån människorna till statliga organisationer skapar man en konstgjord konsumentmakt och den enskilde konsumentens betydelse i beslutsfattandet minskar. Det är viktigt att alla ges möjligheter att hävda sin rätt i ett konkurrensutsatt näringsliv. Detta ställer krav på en fungerande marknad utan pekpinnar från staten.

Sist och slutligen är det vi konsumenter som skall bestämma vad vi vill betala för. Därför skall besluten flyttas närmast människorna och överlåtas till deras bedömning.

5 En skenbar konsumentmakt

5.1 Från den enskilde konsumenten till staten

Regeringens konsumentpolitik kan till sitt innehåll synas välmenande, men är feltänkt genom att man strävar bakåt, i riktning mot mer centralstyrning. Genom att centralisera beslutsfattandet och stärka statsbidragsfinansierade organisationer överlåter man enskilda människors ansvar för pengar samt köp och avtal av civilrättslig karaktär till staten eller dess institutioner.

Dagens lagstiftning har redan till viss del en skev syn på det kommersiella förhållandet. Så kallade värnlösa konsumenter ställs emot förment elaka näringsidkare som flankeras av en heltäckande juridisk stab. Bilden är som tagen ur en John Grisham-roman. Sanningen är dock ofta en annan. De flesta svenska småföretag har ingen egen juridisk kompetens, utan får lägga mycket tid och arbete på att tränga igenom de lagar och förordningar statsmakten lägger på dem.

6 Centralstyrd konsumentrådgivning

Den privata tjänstesektorn spänner över ett brett spektrum av olika branscher, sysselsätter cirka 1 639 000 svenskar och innehåller allt ifrån vård till detaljhandel och IT. Därmed utgör sektorn en betydande del av den svenska ekonomin. Den nya ekonomin handlar i själva verket om den nu snabbt pågående omvandlingen av ekonomin till ett tjänstesamhälle, där alltfler löntagare får sin utkomst från en expanderande tjänstesektor.

Den privata tjänstesektorn måste naturligtvis ges förutsättningar att vara konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Det kräver ett bra klimat för arbete och företagande, sunda lagar och regler, anständiga skattenivåer etc. Det kräver också att stat och kommun inte snedvrider konkurrensen genom att syssla med annat än kärnverksamhet.

I vårt högutvecklade samhälle finns det behov för konsumenter att söka vägledning hos specialister. Komplicerade transaktioner som husköp, försäkringsplaceringar etc. har skapat ett gott utbud av duktiga mäklare. Verksamheterna är också kringgärdade av lagstiftning som syftar till att kontrollera och kvalitetssäkra. Det finns också privata organisationer som bevakar konsumenternas intressen. Två exempel som finns att tillgå kostnadsfritt på Internet är Consumer Intelligence och Spara Pengar.

Offentligt finansierade konsumentrådgivare är inte det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar, eller att hjälpa konsumenterna. Uppkomna problem och missförstånd torde i de allra flesta fall kunna hanteras av representanter för ortens handel och konsumentföreträdare, det vill säga frivilliga organisationer.

7 Onödig detaljstyrning

Sedan 1970-talet har detaljhandeln successivt flyttats ut till städernas ytterområden. Anledningen har varit bostadsbyggandets planering, krav på framkomlighet, markpriser samt parkeringsmöjligheter. Detta har kommit konsumenterna till godo genom konkurrens, breddat utbud och sänkta priser.

Den nuvarande regleringen av handelsetableringar i kommunernas detaljplaner leder till försämrad konkurrens. Under den borgerliga regeringen ändrades lagstiftningen så att det inte längre var möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel. Kommunerna skulle i sin planering kunna ta hänsyn till näringsfrihet och främjandet av en effektiv konkurrens.

Under de senaste åren har det emellertid förekommit fall där Boverket och länsstyrelser underkänt detaljplaner antagna av kommunfullmäktige genom att säga nej till etablering av stormarknader. Ett exempel är den tyska lågpriskedjan Lidl som sökt tillstånd för etablering i ett antal kommuner. Avslagen har motiverats med hänvisning till försörjda och underförsörjda bostadsområden, trafiksäkerhet eller miljöskäl. I en kommun agerar en nykterhetsorganisation mot en etablering, eftersom man fruktar att lågpriskedjan skall verka för ett slopat svenskt alkoholmonopol. Detta ligger inte i konsumenternas intresse.

Det är en kommunal angelägenhet att bestämma hur den egna marken skall disponeras, varför det är rimligt att besluten fattas av kommunen, som är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor. Länsstyrelser och Boverket bör dock endast kunna upphäva planer när dessa strider mot uttalade riksintressen. Konsumenternas intresse av konkurrens och pressade priser torde väga tyngst.

Dåvarande Statens pris- och konkurrensverk gjorde 1991 en undersökning av hur etableringar av stormarknader i externa lägen påverkade prisbilden på livsmedel. Vid jämförelsen av en kommun som hade handel utanför stadskärnan och en som inte hade det visade det sig att prisnivån på livsmedel var upp till nio procent lägre i kommunen med externhandel.

De lagstadgade möjligheterna att i en detaljplan styra handelsändamålet bör tas bort, eftersom det strider mot konsumenternas intresse av sund konkurrens och lägre priser.

8 Vem vinner på en omfattande konsumentlagstiftning?

8.1 Varför ifrågasätta systemet?

Under de senaste åren har tonläget skärpts i debatten om konsumentpolitik. Begreppet konsument är liktydigt med utsatt.

Ångerveckor och informationsplaner läggs till köpeavtal, i stället för att uppmuntra den grundläggande principen pacta sunt servanda (avtal skall hållas, d v s att kund och säljare skall stå vid sin överenskommelse).

Möjligheten till ångerrätt och rådgivning av en vägledare ter sig naturligtvis positivt för den osäkre konsumenten. Man kan dock med fog argumentera för att dessa företeelser i slutänden reducerar konsumenten till just den värnlösa varelse regeringen beskriver honom eller henne som.

Det finns sedan länge en vilja hos konsumenter att betala lite extra för hög kvalitet, säkerhet och extra god service. Anledningen till att det kostar extra är att handlaren måste ha fler anställda, högre beredskap och själv rensa ut allt som inte håller måttet. Trots merkostnaden väljer ändå många att ta den utgiften, eftersom de upplever att trygghet och service är värda att betala extra för.

Ett tydligt exempel är de frivilliga garantier, utöver själva konsumentköpsgarantin, man kan köpa när man införskaffar elektronikvaror av olika slag (televisionsapparater, mobiltelefoner etc.). Ett annat exempel är installationskostnader för nya, datarelaterade produkter. I erbjudandet om bredbandsuppkoppling erbjuds modem, med eller utan instruktioner, med telefonsupport, eller till och med möjligheten att få hembesök för komplett installation. Självfallet är det en prisskillnad på de olika alternativen.

Problemet med den socialdemokratiska konsumentlagstiftningen är inte att varor och tjänster inte skall ha en acceptabel grundnivå, eller att oskäliga avtal inte skall kunna ogillas, utan att det inte kommer att gå att avstå ifrån att betala de speciella trygghetsförsäkringarna. Bit för bit fördyras det vi som konsumenter handlar.

Konsumenterna får inte själva avgöra vilken skydds- eller genomförandenivå de vill lägga sig på, utan alla måste vara med och betala extrakostnaderna för ogenomtänkta köp och statens jämförelser av dammsugarmodeller.

8.2 Vad kostar regeringens konsumentskydd?

Priserna höjs när Socialdemokraterna omyndigförklarar de svenska konsumenterna. Den relevanta frågan är huruvida konsumenterna som grupp gynnas mer av att kunna ångra sig i två hela veckor efter ett köp på distans, samtidigt som handlarens merkostnader gör att många konsumenter inte har råd att köpa varan?

I en nyligen genomförd undersökning konstaterades att anpassningen av marknadsföring till konsumenter på Internet, och hänsynstagandet till de olika personuppgiftslagar som gäller i tio undersökta EU-länder, krävde 700.000 kronor i jurist- och expertarvoden. Mängden av regler som skall anpassas till varje enskild medlemsstats konsumenter komplicerar handeln. Få småföretag har de ekonomiska möjligheterna att dra nytta av e-handelns fördelar eftersom regelverket är så komplicerat. Det är i första hand konsumenterna som drabbas av detta, eftersom de går miste om pressade priser, bättre service och högre kvalitet, som hade kunnat bli resultatet av en bredare e-handel och därigenom en sund konkurrens.

Vad notan blir i slutänden är det ingen som vet i dagsläget. Vad vi vet är att den del av notan som hamnar på skattebetalarnas bord är drygt 121 miljoner kronor för att driva konsumentverket och drygt 16 miljoner kronor för Allmänna reklamationsnämnden.

8.3 Sverige som högprisland

De svenska priserna på varor och tjänster är höga. I genomsnitt ligger den svenska prisnivån cirka 20 procent över EU-nivå och cirka 30 procent över OECD-nivå.

En anledning är den svaga svenska valutan. Den fortgående försämringen av penningvärdet sedan 1970-talet har medfört att importerade varor, halvfabrikat och råvaror har blivit avsevärt dyrare. Detta kommer att innebära ökade priser på många varor.

Ytterligare en orsak till de höga priserna i Sverige är våra höga skatter. All skatt måste i slutänden tas ut i högre priser på varor och tjänster. På detta sätt läggs till exempel inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt och energiskatter på priserna. För en svenskproducerad vara utgör nästan hälften av priset just skatt.

En stark variabel som gör att prisnivåerna för den svenske konsumenten är högre än det internationella genomsnittet är bristande konkurrens. Företagskoncentrationen i Sverige är hög. Undersökningar från bland annat Konkurrensverket visar att det finns klara tecken på att det råder ett samband mellan koncentrationen i detalj- och partihandeln och prisnivån. Det finns betydande välfärdsvinster som kan realiseras om konkurrensen stärks och prisnivån därigenom faller. Fördjupade studier av detta samband är därför av stor vikt för inriktningen av den ekonomiska politiken, samt för de myndigheter som arbetar med att stärka konkurrensen och värna om konsumentintresset.

8.4 Tullar och subventioner fördyrar ytterligare för konsumenterna

Genom mätning av statiska effektivitetsvinster kan man ge en bild av problemen med tullar. En undersökning från amerikanska Heritage Foundation visar att länder som har en genomsnittlig tullnivå på högst fyra procent har en per capita-inkomst på 17.000 dollar. Detta jämförs med länder som har tullnivåer på 20 procent eller mer, där per capita-inkomsten endast är 2.000 dollar.

Tullmurar har en fördyrande effekt på konsumtionsvaror. Ett exempel på hur detta fungerar är priset på socker. EU föreslog att slopa tullarna på allt utom vapen till de 48 fattigaste länderna från och med år 2004. Särintressen förmådde dock ministerrådet att förskjuta avregleringen till år 2009. EU betalar nu 6:50 SEK/kg till producenterna för socker, medan världsmarknadspriset är 2:50 SEK/kg (prisuppgift från januari 2000).

Detta innebär en fördyring för konsumenterna. Svenska konsumenter äter drygt 40 kg socker per person och år. I en familj på fyra personer blir prisskillnaden 4 personer x 5 år x 40 (6,5-2,5) = 3.200 kronor.

Till de extra kostnaderna måste man också lägga kostnaderna för subvention av sockerproduktion. Dessa subventioner betalas av skattemedel. Varje subvention av en vara måste alltså först betalas i skatt, för att sedan åter betalas i form av ett högre pris för konsumenten. De stora vinnarna är producenterna, medan konsumenterna förlorar.

EU:s jordbrukspolitik (CAP), med tullar, bidrag och exportsubventioner, kostar EU-medborgarna cirka 50 miljarder dollar om året.

En svensk tvåbarnsfamilj skulle spara cirka 12.000 kronor om året om EU:s jordbruksprotektionism avskaffades. Motsvarande siffra när det gäller textilprotektionismen uppges vara cirka 1.000 kronor om året.

Tullar och protektionistisk politik slår också hårt mot de fattigaste länderna i världen, som är beroende av sin export. CAP hindrar u-länderna från att exportera fritt till EU och leder till uteblivna inkomster för dessa länder med cirka 20 miljarder dollar per år. Detta motsvarar 40 procent av all u-hjälp.

9 En moderat konsumentpolitik

9.1 Mål och inriktning

Genom en mer avreglerad konsumentpolitik, med ett sunt underifrånperspektiv, ger vi tillbaka konsumenterna förtroendet och makten. Konsumenterna måste åter myndigförklaras.

Den princip som skall ligga till grund för konsumentpolitiken, liksom all annan politik är att kunden alltid har rätt. Det är den enskilda medborgaren som skall få göra sitt val, och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd och ansvarstagande marknad som stöd. Regeringens förmyndarpolitik tar ifrån den enskilde konsumenten dennes inflytande och bestämmanderätt, och minskar således den verkliga konsumentmakten.

De praktiska konsekvenserna av detta synsätt är att konsumentpolitiken i sin helhet måste decentraliseras och att konkurrensens betydelse för konsumenterna måste poängteras.

9.2 Öka konsumenternas egna kunskaper

Kunskap ger trygga konsumenter som känner att de har ett verkligt inflytande över sin vardagliga konsumtion. Att ge barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande konsumentkunskap och privatekonomi är den bästa konsumentsatsningen.

Av de undersökningar som den konsumentpolitiska kommittén företagit framgick det att konsumentfrågorna har en otydlig roll i skolan och att den gränsöverskridande karaktären ofta medför att området inte prioriteras i undervisningen. En studie angående överskuldsättning och skuldsanering har pekat på att det finns en omedvetenhet både i samhället och bland överskuldsatta hushåll om betydelsen av hushållsplanering och budgetering. Studien visade också att skolans ansvar för dessa kunskapsområden inte är tydlig och att ämnet inte prioriteras.

Skolungdomar bör därför ges möjlighet att lära sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt i grundskolan. Privatekonomi bör också vara ett möjligt tillvalsämne på gymnasiet.

Kunskap är makt. Konsumentvägledarnas kunskap bygger på Konsumentverkets databaser. Dessa bör öppnas för allmänheten så att informationen blir lättillgänglig. I världens IT-tätaste land är folk lika kloka och lika duktiga att ta fram information som någon vägledare. För dem som inte har dator hemma kan man ställa datorer på bibliotek, och utbilda någon att hjälpa den som är ovan att använda den nya tekniken. Man kan också ringa till Konsumentverkets växel Konsument Direkt eller något liknande. Då kan kommunerna spara in både personal och kringkostnader.

9.3 Prioritera konkurrens som konsumentpolitisk satsning

Konkurrensen på den svenska marknaden skall öka genom att nya företag etablerar sig och konkurrenshinder tas bort. Den inre marknaden skall stimuleras och EMU skall införas.

Fasta spelregler och konkurrens på lika villkor är viktiga förutsättningar för att marknadsekonomin skall fungera. I marknadsekonomins natur ligger att gamla lösningar ständigt får vika för nya som är bättre ägnade att tillfredsställa konsumenternas varierande krav.

Konkurrens är den bästa garantin för att konsumenter skall få så bra varor och tjänster som möjligt, till rimliga priser. Det är också av avgörande betydelse för den internationella styrkan hos svenskt näringsliv att konkurrensen upprätthålls på hemmamarknaden.

Moderat konsumentpolitik syftar till att öka den konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat näringsverksamhet, att avveckla offentliga monopol och minska offentligt ägande i näringsverksamhet. Det krävs också systemförändringar i form av skattesänkningar och fler avregleringar för att stimulera marknaden. Med ett stort och brett utbud ges konsumenterna möjlighet att göra egna val; att välja och att välja bort.

Den europeiska inre marknaden är gynnsam för svenska konsumenter eftersom den skapar ett större utbud av varor och tjänster.

Införandet av EMU kommer att underlätta för konsumenterna på ett antal sätt; dels slipper man växlingsavgifter samt förluster vid förändrade växelkurser, dels ökar konkurrensen mellan detaljhandeln i olika medlemsstater, eftersom prisskillnaderna blir uppenbara då priser anges i samma valuta. Detta sätter press på de länder som har höga priser – däribland Sverige.

Handelsändamålet i plan- och bygglagen skall tas bort för att främja konkurrensen. Etablering av detaljhandel bör styras av konsumenternas efterfrågan och företagsekonomiska överväganden, i enlighet med av kommunfullmäktige beslutade detaljplaner. Kommunen har möjlighet att underlätta etablering av detaljhandel i stadskärnan bland annat genom att främja framkomlighet och parkering.

9.4 Avreglera Konsumentverket

Konsumentverkets uppgifter är för närvarande alltför omfattande och leder dessutom till splittring av verksamheten. Verkets myndighetsuppgifter bör skiljas från verkets övriga uppgifter, i syfte att effektivisera verksamheten. Konsumentverkets myndighetsfunktion bör begränsas till det rent produktkontrollerande, samt tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens efterlevnad.

Konsumentverkets förlagsverksamhet med bokutgivning och publikation av tidskriften Råd & Rön, samt provtagningsverksamhet, bör privatiseras.

Svenska konsumenter kan ställa krav på producenter, handlare och andra aktörer, inklusive den offentliga sektorns serviceorgan, genom att agera gemensamt. En sådan utveckling förutsätter att samverkan i organisationer tillåts byggas upp nedifrån. Ett allomfattande statligt ansvarstagande leder till passivitet och skapar en dyr och oftast otymplig byråkrati som hela tiden ligger efter utvecklingen på det område den är satt att verka inom.

För att konsumentsammanslutningar av olika slag skall kunna bildas, växa och ta på sig större uppgifter måste den offentliga insatsen gradvis tonas ned. Bara på detta sätt kan frivilliga och oberoende konsumentrörelser, som utgår från den enskildes behov och intressen, få fotfäste i Sverige.

9.5 Avskaffa tullar och handelshinder

Frihandeln måste fungera och reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste prioriteras.

Tullhindren skall avskaffas, så att Europas konsumenter inte behöver betala överpriser på grund av protektionism. En fullständig frihandel innebär också att medborgarna i de fattigaste länderna i världen kan förändra och förbättra sina livsvillkor genom att kunna exportera fritt.

Den europeiska jordbrukspolitiken (CAP) skall avregleras. Systemet introducerades för att försäkra Europas befolkning om livsmedelstillgång, under en tid då en övertro på statens roll för medborgarna florerade. CAP har dessvärre visat sig vara kontraproduktivt, genom att priserna på livsmedel för konsumenter har blivit onödigt höga. Målet måste vara att integrera den europeiska jordbrukspolitiken med världsmarknaden. Detta skulle leda till en stabilisering av världsmarknadspriset samt lägre priser och ett mer konsumentinriktat utbud i Europa.

9.6 Produktsäkerhet även för offentliga tjänster

Vi moderater har länge drivit frågan om att utvidga produktsäkerhetslagen. Redan vid behandlingen i riksdagen 1988/89 framhöll vi att lagen också måste omfatta varor och tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet. Stegvis har vår inställning fått ett allt bredare stöd. Riksdagen har i samband med tidigare behandlingar dock inte varit beredd att ställa sig bakom vårt förslag om att utvidga produktsäkerheten i denna riktning.

Sverige är inne i en period av omfattande strukturomvandling. Tidigare gränsdragningar mellan offentlig och privat verksamhet suddas ut alltmer. I allt större utsträckning erbjuds medborgarna ett utbud av tjänster från privat och offentlig verksamhet inom samma verksamhetsområde. Tjänstesektorn är på stark frammarsch och anses av många vara en förutsättning för att vi skall ta oss ur den besvärliga arbetsmarknadssituation som Sverige befinner sig i.

För konsumenterna innebär nuvarande lagstiftning påtagliga nackdelar beträffande möjligheterna att överblicka regelverken. Dessutom föreligger risken att vissa tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den stora fördelen med att utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet är att lagstiftningen därigenom bättre skulle kunna fungera som en garanti och därmed förstärka konsumentskyddet.

Produktsäkerhetslagstiftningens nuvarande utformning är inte konkurrensneutral. Enligt vår mening är detta klart otillfredsställande eftersom det innebär en risk för att likartade verksamheter kan utsättas för olika slags kontroll beroende på vem som är huvudman för verksamheten. Med vårt förslag skulle risken för att denna situation uppstår elimineras.

Efter det att riksdagen behandlat Produktsäkerhetsutredningens ställningstaganden och regeringens förslag har en hel del hänt. Inom ramen för Europeiska unionen pågår ett omfattande arbete inom det konsumentpolitiska området. Regeringen anser att Sverige skall vara ett föregångsland i detta arbete. Mot denna bakgrund anser vi att det är befogat att på nytt väcka frågan om en utvidgning av produktsäkerhetslagen till att omfatta även varor och tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

9.7 Låt märkning av varor vara frivillig

Märkning av varor (etisk märkning, jämställdhetsmärkning, miljömärkning etc) skall vara frivillig.

Märkning av varor bör tillåtas vara ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Som tidigare anförts medför lagstadgad märkning merkostnader för konsumenterna, samtidigt som effekterna är svårkontrollerade på mikronivå.

Seriösa företag övervakar sin tillverkning och informerar sina presumtiva kunder om förfaringssätt. The Body Shop är ett utmärkt exempel på företag där djurskydd och miljöhänsyn är en del av själva affärskonceptet. Medvetna konsumenter väljer bäst själva vilka företag som producerar sina varor på ett sätt som passar deras intressen och val.

9.8 En genomtänkt modell för tvistlösning

Modeller för lösning av konsumenttvister utom rätta skall stimuleras. Regeringen har sedan 1994 försökt införa större möjligheter till processföring i framför allt konsumenttvister. Vi menar att en bättre modell vore att anamma de moderna principerna för utomrättslig lösning av konsumenttvister så kallad alternative dispute resolution (ADR).

Kommissionen uppmuntrar framväxten av modeller för utomrättslig tvistlösning, därför att sådana instrument är lättillgängliga för konsumenter, visar goda resultat och saknar många av de nackdelar domstolsprocesser har. EU-parlamentet har också nyligen antagit ett betänkande avseende utomrättslig reglering av konsumenttvister.

Kommissionen rekommenderar att ADR:er skall ha en självständig, oberoende ställning, samt ge lika service till konsumenter som till näringsidkare. Förfarande och resultat skall vara offentliga. Förfarandet skall också vara effektivt, inte fordra juridiskt ombud, vara utan kostnad eller ges till mycket rimliga kostnader, samt vara snabbt. Förfarandet skall endast vara bindande för parterna om parterna innan förfarandets början informerats om att så är fallet. Förfarandet får inte vara ett led av en avtalsklausul som påbjuder utomrättslig tvistlösning med preklusion av rätten att föra anspråket till domstol. Parterna skall, om de vill, få representeras av ombud.

Vi ställer oss bakom inrättandet av ett nätverk för utomrättslig, gränsöverskridande tvistlösning. Konsumenterna får härigenom stor egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till domstol.

I sammanhanget förtjänar även Allmänna reklamationsnämnden att omnämnas. ARN är en statlig myndighet som kostnadsfritt prövar tvister mellan konsumenter och företagare. Nämndens rekommendationer är inte bindande. Seriösa näringsidkare inser dock oftast vikten av att efterkomma rekommendationerna och dessa följs i omkring 75 procent av fallen. Nämndens verksamhet är mycket positiv och utgör ett värdefullt komplement till de traditionella metoderna för tvistlösning.

Stockholm den 20 oktober 2002
Inger René (m)
Bertil Kjellberg (m)	Henrik von Sydow (m)
Hillevi Engström (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Henrik S Järrel (m)