Kommunal uppdragsverksamhet

Motion 1993/94:K604 av Bo Bernhardsson och Gunnar Nilsson (s)

Enligt kommunallagens bestämmelser får en kommun i
princip inte sälja sina tjänster på den allmänna marknaden,
vare sig till andra kommuner eller till privata köpare.
Bestämmelserna på området är sammanfattade i 2 kapitlet
1 paragrafen i kommunallagen. De innebär bland annat att
en kommunal verksamhet skall vara anknuten till
kommunens geografiska område eller dess innevånare och
att kommuner inte får driva sådan verksamhet som åvilar
enbart staten, en annan kommun eller någon annan att
sköta. Med uttrycket ''någon annan'' skall förstås det
privata näringslivet.

Såsom praxis utvecklats på området finns det dock ingen
riktigt tydlig gräns mellan den kommunala sektorn och
näringslivet. Kommunerna driver således affärsverksamhet
på t.ex. områdena kommunikationer, energi,
bostadsförsörjning, vatten-och-avlopp och renhållning.
Dessa områden för kommunal verksamhet omfattas
numera av en särskild kompletterande kompetensregel som
gör det möjligt för kommunerna att driva sådan verksamhet
om det sker utan vinstsyfte och de tillhandahålls de egna
kommunmedlemmarna.

Rättspraxis visar att kommuner bara i mycket speciella
undantagsfall har möjlighet att erbjuda sina tjänster och
produkter på den allmänna marknaden, t.ex. till andra
kommuner. Således är det helt uteslutet att ett kommunalt
renhållningsverk får totalentreprenad på renhållningen i en
annan kommun, alldeles oavsett om detta kommunala verk
erbjuder det klart förmånligaste alternativet. Här gäller inte
den fria konkurrensen.

I sådana och liknande fall finns enbart alternativet att
driva verksamheten i någon av de former som den
nuvarande rättsordningen för interkommunala
verksamheter medger, t.ex. kommunalförbund, gemensamt
bolag eller annan form av samarbetsavtal.

Åtskilligt har hänt de senaste åren som understryker
behovet av en förändring av dessa lagbestämmelser.

Kraven på ett effektivt resursutnyttjande inom
kommunsektorn har kraftfullt strukits under som ett
resultat av såväl den allmänna ekonomiska utvecklingen
som av statliga beslut som rör kommunsektorn. För att en
effektiv hushållning med skattemedel skall bli möjlig är det
förstås nödvändigt att fullt ut utnyttja kapitalinvesteringar
och överkapacitet i den kommunala sektorn. Det kräver
ökade möjligheter att bedriva interkommunal verksamhet
på t.ex. nämnda områden.

EES-avtalets regler om kommunal upphandling
understryker också de behovet av en förändring av
lagreglerna på området.

Till detta kan läggas att gränsdragningen mellan
kommunal verksamhet och affärsverksamhet i största
allmänhet luckrats upp genom det utbredda
marknadstänkandet -- privatiseringsvågen och det ökade
antalet entreprenader -- också på områden som tidigare
varit förbehållna kommunsektorn och som inte drivits i
kommersiella former. Detta är en utveckling som enligt vår
uppfattning i huvudsak är uttryck för en tillbakagång men
som inte desto mindre pekar på det orimliga i att
kommunala verksamheter är bundna av nuvarande regler.

Konkurrenskommittén föreslog i sitt betänkande
''Konkurrensen i den offentliga sektorn'' (SOU 1991:104)
bl.a. att kommunerna skulle tillåtas bedriva
uppdragsverksamhet i andra kommuner och landsting
förutsatt att verksamheten upphandlats i konkurrens i den
egna kommunen.

Regeringen gick emellertid inte på den linjen utan valde,
som man uttryckte saken i propositionen 1992/93:43 att
''avvakta utvecklingen'' och tyckte att frågan borde
''övervägas och belysas ytterligare i ljuset av den utveckling
som sker''.

Lokaldemokratikommittén fick därför i uppdrag att
utreda förutsättningarna för kommuner och landsting att
bedriva uppdragsverksamhet och att särskilt pröva
möjligheten att inleda försöksverksamhet. Detta uppdrag
är redovisat i delbetänkandet ''Kommunal
uppdragsverksamhet'' (SOU 1992:128) och kommittén
föreslår att ett begränsat antal kommuner skall ha rätt att
under en treårig försöksperiod bedriva
uppdragsverksamhet ''under regeringens ledning och
kontroll''.

Man kan konstatera att trots denna föreslagna
försiktighet, som närmast får betraktas som unik i
förhållande till många andra oreflekterade
systemförändringar, har ingenting hänt.

Något lagstiftningsarbete har inte påbörjats. Och
förklaringen torde vara att regeringen fått signaler från det
privata näringslivet innebärande att man inte är intresserad
av någon fri konkurrens på berörda områden.

Motiven för att genomföra en förändring av
lagbestämmelserna på området är emellertid synnerligen
starka, och mot den bakgrunden bör försöksverksamheten
skyndsamt igångsättas med sikte på att vinna erfarenheter
som kan ligga till grund för en generell lagändring.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skyndsamt igångsätta arbetet
med att ändra lagstiftningen om kommunal
uppdragsverksamhet.

Stockholm den 20 januari 1994

Bo Bernhardsson (s)

Gunnar Nilsson (s)