Kartläggning av de cp-skadades situation, m. m.

Motion 1984/85:861 Margareta Persson m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

16

Motion

1984/85:861

Margareta Persson m. fl.

Kartläggning av de cp-skadades situation, m. m.

I vårt land lever i dag omkring 8 000 människor som är cp-skadade. Av
dem är 4 000 under 25 år.

Cerebral pares är ett följdtillstånd av en skada i de delar av hjärnan som
har med rörelseförmågan att göra. Skadan är inte progredierande och den
har skett före 1-2 års ålder.

Cp är alltså ett följdtillstånd efter en skada i de delar av hjärnan som har
med motoriken, rörelseförmågan, att göra. Man räknar inte in de hjärnsjukdomar
som fortskrider, varav det finns många olika sorter. Inte heller
inbegriper man hjärntumörerna. Det är alltså skador som inträffat på den
omogna hjärnan innan de viktiga primära funktionerna utvecklats-1, ex. att
gå, att springa, att tala - dvs. någonstans mellan ett- och tvåårsåldern.

Tvärtom mot vad man tidigare trodde visar det sig att de flesta cp-skador
uppkommer prenatalt, dvs. före födseln. Det kan röra sig om blödningar hos
fostret eller infektioner och ämnesomsättningsstörningar hos modern,
kanske också miljöfaktorer. Alkoholmissbruk hos modern vet vi kan leda
t. ex. till att barnet blir litet och mera mottagligt för skador. För tidigt födda,
lågviktiga barn är mer utsatta än andra för sådana skador. En hjärnblödning
eller syrebrist kan uppstå under förlossningen och ge cp. Postnatala skador,
skador efter födelsen, beror oftast på en bakteriell hjärnhinneinflammation
eller en virusbetingad hjärninflammation. Yttre våld kan också ge skador.

Under mitten av 1950-talet blev 2 000 födda barn cp-skadade. Frekvensen
var 2,0-2,3 %c. Under 1970-talet hade siffran sjunkit till 1,5—1.7 %c.

Denna utveckling beror bl. a. på att man i slutet av 1960-talet började
koncentrera förlossningarna i Sverige till större förlossningsinstitutioner.
Man kunde då i större utsträckning ge intensivvård åt de barn som var för
tidigt födda, hade tecken på skador eller f. ö. ansågs löpa risker. Mödravårdscentralerna
kan också spåra upp graviditetskomplikationer och ge
förebyggande hjälp. Resultatet har blivit att i dag föds endast ca 140 barn per
år som får cp.

Den som är cp-skadad är ofta flerhandikappad. Skadan kan yttra sig som
t. ex. rörelsehinder, talsvårigheter, hörselskador, utvecklingsstörning osv.

På barnavårdscentralerna söker man sedan genom tidig diagnos och remiss
till behandling minimera följderna av hjärnskador, och på barnsjukhusen
finns vårdteam med alla kategorier av sjukvårdspersonal, speciellt inriktade
på behandling och habilitering av bl. a. cp-skadade barn. Under uppväxtåren
får de cp-skadade barnen ortopedkirurgisk behandling, tal- och hörselvård.

Mot. 1984/85:861

17

specialisttandvård m. m. Undervisningen sker i integrerade skolor, vid
specialskolor, skolhem eller särskolor och arbetsmarknadsutbildningen sker
på speciella AMI-kurser för handikappade. På så sätt kan man säga att
habiliteringen är genomorganiserad för de cp-skadade barnen och ungdomarna
ända upp i 20-årsåldern.

Men efter 20-årsåldern är så gott som alla cp-skadade utestängda från
habiliterings- och rehabiliteringsmöjligheter. Vuxenrehabiliteringen vill ofta
inte befatta sig med dem, eftersom de har medfödda handikapp, talvård går
inte att få, då de foniatriska klinikerna anser deras handikapp vara för svåra
osv. På så sätt kan mycket av det som vunnits under tidigare år gå
förlorat.

Fortfarande finns mellan 3 000 och 4 000 cp-skadade som är födda innan
barnhabiliteringen kom i gång under 1950-talet. De är nu 35 år och äldre. De
har aldrig fått någon habilitering över huvud taget under sin barndom. En del
av dem vistas fortfarande på hem för utvecklingsstörda eller på ålderdomshem,
där de en gång placerades, därför att de på grund av motoriska
handikapp, talskada och/eller nedsatt hörsel ansågs "obildbara”. Några få
personer ur den senare gruppen har sent i vuxen ålder, ofta av en lycklig
slump, fått sin hörsel förbättrad genom hörapparat, lärt sig att tala
förståeligt, att läsa och skriva och kunnat studera vidare. Men dessa hör
naturligtvis till undantagen.

I dag vet ingen hur många cp-skadade som finns bortglömda på
institutioner som inte alls är anpassade efter deras behov. Förr var det många
cp-skadade som bedömdes som utvecklingsstörda. Det har visat sig att det är
mycket svårt att ange hur många som i själva verket har utvecklingsstörningar.
Tidigare räknade man med att omkring 40 % av de cp-skadade hade
under normalbegåvning, men nu är man inte säker på om det är så
många.

Ingen vet i dag hur många cp-skadade som fortfarande inte fått någon
utbildning eller endast fått en mycket bristfällig skolgång. Det var först 1962
som det blev obligatorisk skolgång för alla handikappade. I Socialstyrelsen
redovisar 1983:9 står det att läsa att man i Norrbotten hittat 35 flerhandikappade,
som inte fått någon skolgång alls. och 13 av dessa var födda på
1950-talet.

Många av de vuxna cp-skadade har också svåra barn- och ungdomsupplevelser
som kommit att prägla dem hela livet. Eugeniahemmet var under
många år den enda anstalt i Sverige som tog emot cp-skadade och gav dem
utbildning. Men Eugeniahemmet, med dess stora sovsalar och stränga
disciplin, gav också många ärr i själen hos de elever som gick där.

Samhällets kunskaper om hur vuxna cp-skadade har det är i det närmaste
obefintliga. De handikappförbund som organiserar cp-skadade kan dock
berätta om att den här handikappgruppen har mycket stora behov som i dag
inte tillgodoses. Det gäller t. ex. utbildning, arbete, talträning, tandvård,
sjukgymnastik och boende.

Mot. 1984/85:861

18

En kartläggning över cp-skadades situation i Sverige måste göras.
Kommunerna måste också aktiveras, så att de i enlighet med socialtjänstlagens
intentioner verkligen bedriver en uppsökande verksamhet, för att nå
”glömda" cp-skadade. Landstingen, kommunerna och staten måste också
samordna sina insatser, så att en habilitering kan komma till stånd också för
cp-skadade över 20 år.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en kartläggning av de
cp-skadades situation i Sverige,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om riktlinjer för kommunernas
uppsökande verksamhet för att cp-skadade skall
kunna erbjudas service från socialtjänsten,

3. att riksdagen uttalar sig för överläggningar mellan staten,
Landstingsförbundet och Kommunförbundet med syfte att få
till stånd en samordnad habilitering för cp-skadade över 20
år.

Stockholm den 21 januari 1985
MARGARETA PERSSON (s)

INGVAR BJÖRK (s) OSKAR LINDKVIST (s)

minabgotab Stockholm 1985