Jordbrukspolitiken

Motion 1990/91:Jo268 av Bengt Rosén m.fl. (fp)

Åren 1989 och 1990 utgör de mest händelserika under
efterkrigsperioden. I Östeuropa har det socialistiska
systemet fallit och i all sin nakenhet avslöjat hur ett politiskt
system utarmat såväl folk som livsmiljöer. Det kommer att
krävas oerhörda insatser för att bygga upp spirande
marknadsekonomier ur dessa sociala och miljömässiga
katastrofer.

Utvecklingen av EG -- som tillkom efter andra
världskriget för att göra slut på årtusenden av krig mellan
staterna i Europa -- har intensifierats och genom Tysklands
återförening har det första landet tillhörigt det gamla
östblocket vunnit medlemskap. Fler länder både från öst
och väst -- bland dem Sverige -- har uttryckt önskemål om
medlemskap.

Även på andra områden som inom GATT och FN har
det internationella arbetet intensifierats och redovisat
framgångar. Genom ensidig rovdrift på naturen balanserar
vi globalt på randen till världskatastrofer på miljöområdet.
Dessa hot kan endast avvärjas genom ökat internationellt
samarbete och därför är nämnda bevis härpå trots allt
hoppingivande för framtiden.

Men även i vårt lugna land har under senare år steg tagits
mot förändringar av historisk karaktär. Vi har bl.a. fått ett
nytt skattesystem varigenom det äntligen kommer ''att löna
sig att arbeta'' och en ny jordbrukspolitik varigenom vi
lämnar regleringsekonomin och går mot
marknadsanpassning. Båda reformerna har föregåtts av ett
tålmodigt opinionsarbete från vår sida och bär folkpartiet
liberalernas signum.

Den största förändringen sedan skiftesreformerna och
bykollektivets avskaffande på 1800-talet

Riksdagsbeslutet den 9 juni 1990 om en ny
jordbrukspolitik innebär att vi under en femårig
omställningstid skall avveckla en sekellång reglering och
som första land i Europa låta produktionen
marknadsanpassas. Avvecklingen av gränsskyddet skall
dock ske i enlighet med det avtal som under våren 1991
förväntas bli resultatet av pågående förhandlingar inom
frihandelsorganisationen GATT.

Vi inledde vår regleringsperiod genom att -- i likhet med
andra länder under industriell utveckling -- införa ett
gränsskydd i slutet av 1800-talet. Motivet var att säkerställa
en egen produktion av livsmedel som kunde klara
befolkningens behov under krig och orostider.

Under den ekonomiska krisen på 1930-talet genomdrev
koalitionsregeringen av socialdemokrater och
bondeförbundare den s.k. prisregleringslagen. Enligt denna
fastställs priserna för huvuddelen av produktionen i
administrativ ordning under statlig medverkan och med
statligt avsättningsansvar. Priserna justeras sedan årligen
med hänsyn till kostnadsutvecklingen. Detta kraftiga
ingrepp i marknaden motiverades med att näringen var
ekonomiskt svag, den sysselsatte en stor del av
befolkningen och den var som tidigare nämnts viktig för
folkförsörjningen.

Eftersom staten genom prisregleringslagen garanterade
samma pris oavsett storlek på produktionen banade den väg
för en överproduktion. Under efterkrigsperioden har
regleringarna ökat för varje decennium. En stor del har
tillkommit för att dämpa överproduktionen som till låga
priser måste dumpas på världsmarknaden.

Fram till mitten av 1980-talet var kostnaderna för
överproduktionen hanterbara. Men sedan dess har staten,
konsumenterna och jordbruksnäringen tillsammans måst
tillskjuta ca 3 miljarder kronor/år för att lyfta ut överskotten
på världsmarknaden.

Från 1986 har vi i jordbruksmotioner varje år begärt en
ny jordbruksutredning med uppgift att lägga fram förslag
om en ny jordbrukspolitik. Men det var först sedan
nackdelarna med den förhärskande regleringspolitiken
uppmärksammats internationellt som regeringen i oktober
1988 tillsatte den s.k. livsmedelspolitiska arbetsgruppen
som banade väg för den nya jordbrukspolitiken.

Internationellt samarbete för avreglering

De flesta i-länder har under 1900-talet byggt upp samma
regelverk kring jordbruket som vi i Sverige. Prisstöd har
stimulerat lantbrukarna att med bl.a. hjälp av
jordbrukskemikalier höja intensiteten, vilket har skadat
miljön och åstadkommit överskott som dumpats på
världsmarknaden. Utgifterna för jordbrukspolitiken har
blivit betungande för statsbudgetarna, konsumenterna och
lantbrukarna som kollektiv. Stödpolitiken har snedvridit
konkurrensen på världsmarknaden till skada för många u-
länder.

Problemen med det reglerade jordbruket
uppmärksammades mot slutet av 1980-talet av OECD
(Organization for Economic Cooperation and
Development), av FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation FAO (Food and Agriculture
Organization) och av GATT (General Agreement on
Tariffs and Trade) som tidigare nämnts.

GATT startade en ny s.k. runda i Punta del Este 1986
med reformering av handel med jordbruksprodukter som
ett huvudmål. I december 1988 skulle ett ''halvtidsavtal'' ha
ingåtts men det dröjde till april 1989. Då förband sig
länderna att inte ytterligare höja prisstödet och att ha ett
avtal om internationell avveckling av stöd och
handelshinder klart i december 1990. Tyvärr höll ej
tidsschemat denna gång heller -- i första hand beroende av
motsättningar mellan USA och EG -- men de flesta
bedömare tror att avtalet blir klart under våren 1991.

Folkpartiet liberalernas syn på jordbruket

Inför arbetet med att reformera jordbrukspolitiken har
vi från liberalt håll redovisat följande grundsyn:

Produktionen av livsmedel syftar ytterst -- i likhet med
annan produktion -- till att tillfredsställa konsumenters
efterfrågan.

Vi vill värna om ett livskraftigt svenskt jordbruk, dels
därför att det producerar livsmedel för vilka vi kan påverka
kvalitet och produktionsmetoder, dels därför att det tillför
samhället en rad andra nyttigheter utöver att producera
livsmedel. Jordbruket har stor betydelse bl.a. för vår
beredskap, för naturvård, regionalpolitik, turism och
friluftsliv.

Men för att frigöra och utveckla enskilda människors
skapande förmåga värnar vi som liberaler även om
marknadsekonomi och fri företagsamhet som visat sig
överlägsen andra ekonomiska system i effektivitet.

Vidare värnar folkpartiet liberalerna om en fri handel
mellan länder därför att den ökar välfärden och
avspänningen samt skapar värdefulla kontakter.

Det redovisade synsättet har gjort oss till pådrivare för
en ny jordbrukspolitik som utformas från en helhetssyn där
all jordbrukets betydelse och påverkan -- både positiv och
negativ -- vägs samman. Sedan 1987 har vi konkretiserat
vårt förslag till förändringar i följande punkter:
bibehållet gränsskydd intill dess detta kan trappas ned och
avskaffas genom samordnade internationella åtgärder,
avveckling av inhemska regleringar varigenom bl.a. den
administrativa prissättningen upphör och prisbildningen
släpps fri inom landet, införande av arealersättning som
en generell betalning till brukarna av landets ca 3 milj. ha
åker-, ängs- och betesmark för landskapsvård, beredskap
m.m.

Förhandlingar inför riksdagsbeslutet

Eftersom jordbruk är en långsiktig verksamhet förelåg
det ett önskemål från samtliga riksdagspartiers sida att nå
en så bred politisk enighet att beslutet kan överleva olika
riksdagsmajoriteter i framtiden. Därför förekom
överläggningar mellan partierna såväl före som efter det att
regeringen avlämnat sin proposition. Därvid stod det klart
att omläggningen av jordbrukspolitiken skulle bygga på de
två första punkterna i vår konkretisering men att vi för att
uppnå bred enighet måste avstå från att vid detta tillfälle
driva vårt förslag om arealersättning. Vi återkommer härtill
i det följande.

Det förelåg också politisk enighet om att lantbrukarna
skulle beredas möjlighet att komma över till ett
marknadsanpassat system genom en ''socialt acceptabel
omställning''. Eftersom staten i mer än ett sekel har reglerat
jordbruket och lantbrukarna har anpassat sin verksamhet
härefter, så har staten ett ansvar för att lantbrukarna kan
ställa om verksamheten -- eller avveckla -- så långt det är
möjligt utan att drabbas av kapitalförluster.

Det innebär dock inte att omställningen kommer att bli
enkel. Precis som människor i öststaterna skall
lantbrukarna nu bryta upp från ett invant politiskt reglerat
system och ge sig ut på en marknad utan skyddsnät, där den
enskilde lantbrukaren får göra sina egna bedömningar men
också ta det fulla ansvaret härför.

Omställningstiden fastställdes till fem år och innefattar
åtgärder -- kostnadsberäknade till 13,6 miljarder kronor --
som främst syftar till att så snabbt som möjligt skapa
förutsättningar för balans mellan produktion och
konsumtion på den svenska marknaden.

Det är framför allt på spannmål och mjölk som vi har
stora överskott; ca 30 % respektive 15 %.
Mjölkproducenter nära pensionsålder erbjuds nu
avvecklingsvederlag och spannmålsodlare att mot betalning
ta areal ur produktion. Huvuddelen av överskottsarealen --
beräknad till 500 000 ha -- är tänkt att kunna ställas om för
energiproduktion. Riksdagsbeslutet om energipolitiken
våren 1991 förväntas omfatta statsbidrag för
energianläggningar -- främst kraftvärmeverk -- som kan
använda energiråvara från åkermark.

Vi skall inte här redovisa eller kommentera de olika
åtgärder som omställningen omfattar. Men vi önskar
uppmärksamma några områden där vi anser att regeringen
har gett direktiv eller gjort uttalanden i strid med
riksdagsbeslutet och några områden där vi önskar
komplettera riksdagsbeslutet.

Fortsatt regleringsiver (s)?

De lantbrukare som är villiga att gå över från
spannmålsproduktion till produktion av s.k. icke
prisreglerade grödor under omställningstiden erhåller en
kontantersättning på i genomsnitt -- beloppen varierar efter
avkastning -- 9 000 kr./ha om de går med år 1 och således
omfattas av fem år, samt 6 000 kr./ha resp. 4 000 kr./ha om
de går med år 2 eller 3.

I likhet med regeringen anser vi att målsättningen bör
vara att den som fått betalt för omställning skall ha påbörjat
annan produktion innan omställningstiden är till ända. Men
vi anser inte att staten skall kräva återbetalning av den som
av någon anledning inte kommit igång med annan
produktion.

Eftersom det idag inte finns någon praktisk möjlighet att
omgående ställa om hela överskottsarealen till annan
produktion utgör ersättningen till en betydande del en
ersättning för att hålla s.k. jordbank. Och om vi lyckas med
att bygga upp en lönsam energimarknad av väsentlig storlek
under perioden, det vet vi inte idag.

Men nu har regeringen i sina direktiv till
Lantbruksstyrelsen -- som har att utfärda
detaljbestämmelser -- föreskrivit återbetalningsskyldighet.
Därmed riskerar vi att anslutningen till omställningen blir
så låg att vi inte -- som beräknat -- inom några år uppnår
balans för spannmålsproduktionen i landet. Vid fri
prisbildning kommer överskotten att trycka ned priset och
äventyra en ''socialt acceptabel omställning''.

Genom erfarenheter från senare års trädesprogram vet
dessutom regeringen att vi gör en samhällsekonomisk vinst
om vi avstår från att producera spannmål till
världsmarknadspris. Att regeringen, väl medveten om
följderna och trots påtryckningar, ännu icke ändrat
direktiven om återbetalningsskyldighet, ger ett intryck av
att man från socialdemokratisk sida önskar fortsätta att
reglera jordbruket även efter omställningsperiodens
utgång. Ty det är ju först då det kan konstateras om viss
areal icke blivit omställd. Därmed kan spekulationer också
uppkomma om att regeringen måhända är beredd till nya
ekonomiska åtaganden även efter omställningstiden.

Vi vill ge lantbruket det entydiga beskedet att det är
under omställningstiden som staten tar sitt ekonomiska
ansvar genom nu fastlagda åtgärder. Efter
omställningstiden är lantbrukarens situation likställd med
andra småföretagares i landet. Han får själv avgöra
produktionsinriktning -- även om det innebär att
spannmålsodling återupptas på omställningsareal -- och ta
det fulla ekonomiska ansvaret härför.

Står s kvar vid synen på gränsskyddet?

Alltsedan riksdagen under stor enighet lade fast den nya
jordbrukspolitiken har beslutet attackerats av företrädare
för särskilda intressen.

En ensidig reducering av det svenska gränsskyddet,
vilket föreslagits av vissa debattörer, skulle med stor
sannolikhet innebära att huvuddelen av den svenska
lantbrukarkåren slås ut. Redan i dag är lönsamheten låg
liksom böndernas egen arbetsersättning.

Med ett utslaget svenskt jordbruk försvinner också
omistliga värden i form av öppet landskap, levande
landsbygder m.m. som vårt jordbruk tillför vårt samhälle.

Ett av huvudmålen med den nya jordbrukspolitiken är
att den skall leda till sänkta matpriser. Vi har redan kunnat
notera att prisökningstakten dämpats. Allt eftersom vi
under omställningstiden närmar oss balans mellan
produktion och konsumtion och de kostsamma överskotten
försvinner skall priserna kunna sänkas. De
konkurrensvårdande myndigheterna bör följa upp att så blir
fallet.

Nästa steg mot en mer konsumentinriktad
livsmedelspolitik kommer när vi efter ett GATT-avtal
öppnar gränserna för ökad konkurrens internationellt. Vi
bör från svensk sida fortsätta våra ansträngningar att så
snart som möjligt få GATT-avtalet förverkligat.

I bilaga 11 till regeringens budgetproposition
1990/91:100 talas något kryptiskt om att regeringen
förbereder en sänkning av gränsskyddet under våren ''i
ljuset av GATT-förhandlingarna''.

På fråga om regeringen är beredd att sänka gränsskyddet
även om inte GATT-förhandlingarna gett resultat svarar
jordbruksministern i SvD den 14 januari 1991: ''Målet att
maten skall bli billigare försvinner ju inte. Då får man hitta
andra vägar.''

Det är mycket anmärkningsvärt om socialdemokraterna
mindre än ett år efter uppgörelsen om den nya
jordbrukspolitiken är beredda att göra avsteg från en
väsentlig del. Detta kan vi inte acceptera.

Sveriges lantbrukare har fått ett tufft beting. På fem år
skall man ha lämnat regleringspolitiken, ha bantat 30- och
15-procentiga överskott på spannmål respektive mjölk och
utan skyddsnät uppträda som vanliga småföretagare på den
svenska marknaden. Om regeringen avser att ensidigt sänka
det svenska gränsskyddet, så innebär det, att man anser att
svenska bönder som enda småföretagarkategori i Europa
dessutom skall konkurrera med utländsk dumpad
produktion. Det är inte rimligt.

En generell arealersättning

Som vi tidigare nämnt fick vi för att uppnå en bred
politisk enighet om den nya jordbrukspolitiken avstå från
att driva det förslag om arealersättning som vi fört fram
sedan 1986.

När vi nu åter för fram förslaget är vi inom folkpartiet
liberalerna mer övertygade än någonsin tidigare om att en
generell arealersättning kommer att visa sig mycket
gynnsam för vårt samhälle och vårt jordbruk. Vi vill här
återge tidigare framförda motiv för arealersättning och en
del nya som stärkt oss i vår övertygelse.

Vi anser att ersättningen på ett naturligt sätt kan anslutas
till det temporära arealbidrag som betalas ut under de tre
första omställningsåren. Betalningen är dels en
kostnadsersättning med anledning av att GATT-avtalet från
april 1989 förhindrat att produktpriserna höjts enligt
prisregleringslagen, dels en kompensation för förväntat
sänkt spannmålspris med anledning av att prisbildningen
släpps fri i en överskottssituation.

Som vi tidigare framhållit tillför jordbruket samhället en
rad nyttigheter utöver att producera livsmedel. För
närvarande betalar vi inte särskilt för dessa tjänster utan
ersättningen är ''inbakad'' i priserna på
jordbruksprodukterna. Det ligger dock ett värde i att söka
identifiera och kostnadsberäkna vad som ryms i vår
allmänna välfärd och att -- där detta är möjligt -- i särskild
ordning betala för nyttigheten. Vid övergång från
administrativ prissättning med statlig medverkan till i första
skedet fri prisbildning på inhemsk marknad och därefter på
den internationella, syns detta motiv än starkare. Den
förändrade jordbrukspolitiken kommer att påverka
produktionen och därmed även sekundära nyttigheter.

Det är svårt att beräkna det värde jordbruket har för
beredskap och regionalpolitiska strävanden. Men på ett
annat område kan jämförelser ge vägledning. Vårt öppna
landskap och allemansrätten har stor betydelse för det
rörliga friluftslivet och för turismen. Turismen är en ökande
näring och numera på många orter av avgörande betydelse
för de arbetstillfällen som håller bygden levande. Den drar
in över 13 miljarder kronor/år i utländsk valuta. Det är svårt
att tänka sig turism i nuvarande eller ökande omfattning
utan den landskapsvårdande insats som bönderna gör.

Staten och kommunerna betalar årligen mellan 2 och 3
miljarder kronor för att hålla parker och grönytor kring
vissa offentliga byggnader och i våra tätorter. Om bönderna
ersätts med 1 000 kr./ha och år -- som Lars Drake vid SLU
genom en enkät visat att en majoritet av svenska folket
tycker är rimligt -- så kommer kostnaden att uppgå till ca 3
miljarder kronor/år.

Fördelar med en generell arealersättning

En påtaglig fördel med arealersättning är att den betalas
ut direkt till lantbrukarna.

Med arealersättning och fri prisbildning får vi lägre
producentpriser och livsmedelspriser för konsumenterna.
Lägre producentpriser kan innebära miljöfördelar. Det blir
t.ex. inte lika lönsamt att med höga insatser av
handelsgödsel producera spannmål på marginalen.

En arealersättning underlättar omställningen till annan
produktion. Under omställningstiden har vi ett särskilt
program för att reducera de stora överskotten. Men i och
med att vi går över till ett marknadsanpassat jordbruk så
kommer det ständigt att uppstå behov av förändrad
produktion. Genom arealersättning ökar möjligheterna
t.ex. för energi- och fibergrödor, extensiv betesbaserad
kött- och ullproduktion samt för s.k. naturenlig odling utan
kemikalier.

Med hänsyn till att landskapsvården kostar lika
mycket -- och är minst lika värdefull -- i skogs- och
mellanbygd som i slättlandskapen har vi föreslagit en
generell och per areal lika hög ersättning. Det ger stora
regionalpolitiska fördelar. Lars Jonasson vid SLU har i en
rapport från november 1989 om intern avreglering och
arealersättning påvisat att utan arealersättning så kommer
mjölkproduktionen på sikt att upphöra i skogs- och
mellanbygd och ''vandra ut på slätterna''. Med en
arealersättning bevaras mjölkproduktionen i glesbygden
och vidare kan enligt rapporten ca 100 000 ha tas i anspråk
för extensiv betesbaserad köttdjursproduktion. Det är
mycket värdefullt eftersom mjölkproduktionen måste
minskas med ca 15 % för att motsvara efterfrågan.

En generell arealersättning är lätt att administrera. Data
om enskilda gårdar och skiften finns lagrade hos SCB för
skördeskadeskyddet. Det blir inte svårare för
lantbruksverket att administrera och kontrollera ett system
med generell arealersättning än de trädesprogram vi haft i
slutet av 8o-talet.

I samband med att prisbildningen släpps fri kommer
producentpriserna att fluktuera kraftigt beroende på
tillgång och efterfrågan. Eftersom jordbrukets
produktionstider sällan understiger ett år kan det ställa till
stora problem. I detta sammanhang kommer en
arealersättning att utgöra en stabiliserande faktor. Vidare
förväntas gårdspriserna sjunka i samband med
avregleringen. Även i detta sammanhang kan en
arealersättning utgöra en positiv tillbakahållande kraft.
Som vi tidigare framhållit bör staten medverka till att
lantbrukarna besparas kapitalförluster i samband med
avregleringen.

I GATT-sammanhang bör en generell arealersättning ha
stora möjligheter att hamna i den s.k. gröna boxen. Den
innehåller ersättningar som icke utgör prisstöd och
stimulerar till ökad produktion och räknas därför inte in i
ett lands jordbruksstöd.

Om villkor för en generell arealersättning

Vi har inte inom folkpartiet liberalerna haft resurser att
utforma ett komplett förslag till villkor för arealersättning.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en parlamentarisk
arbetsgrupp för detta ändamål.

Arbetsgruppen bör undersöka om all mark innanför
stödområdet skall vara undantagen eller om viss mark skall
ingå. Det är uppenbart att en arealersättning inte kan
ersätta nuvarande prisstöd till de nordligaste regionerna
men var avgränsningen lämpligen bör ske bör analyseras
närmare.

Vidare bör arbetsgruppen komma med förslag om vilka
krav som skall ställas på produktion och skötsel för mark
som skall vara berättigad till ersättning.

Arbetsgruppen bör också utreda hur en arealersättning
bör finansieras. Omställningen av jordbruket finansieras i
huvudsak med medel inom sektorn såsom
handelsgödselavgifter, förmalningsavgifter, införselavgifter
m.m. om tillsammans ca 2,5 miljarder kronor/år. Eftersom
en generell arealersättning sänker konsumentpriserna synes
det vara möjligt att efter omställningen under en
övergångsperiod delvis använda samma finansieringskällor.

Det nya jordbrukspolitiska beslutet innehåller ett nytt
anslag för landskapsvård på 100 milj.kr. för budgetåret
1990/91, 200 milj.kr. 1991/92 och 250 milj.kr. 1992/93.
Medlen skall av naturvårdsverket fördelas till
länsstyrelserna som sedan skall använda dem för att
säkerställa hotade natur- och kulturmiljövärden som är av
nationellt intresse. När anslaget är utbyggt räknar man med
att 200 000--300 000 ha på detta sätt skall kunna säkerställas.

Med hänsyn till att vi i vårt land har mellan 200 000 och
300 000 ha naturlig betesmark och ca 2,9 milj. ha åkermark
varav ca 2,1 milj. ha återfinns i mellanbygd och skogsbygd
så är stödet för landskapsvård ej tillräckligt för att
säkerställa nuvarande öppna landskap. Detta framhölls av
bl.a. naturvårdsverket och Svenska Naturskyddsföreningen
under den remisstid som föregick riksdagsbeslutet.

Den föreslagna parlamentariska arbetsgruppen bör
utreda om anslaget för landskapsvård kan avvecklas i
samband med att en generell arealersättning införs eller om
det bör vara kvar som ett komplement.

Odlingslandskapet -- ett arv att vårda

Som vi framhåller i vår naturvårdsmotion har vårt
odlingslandskap i århundraden gett oss försörjning, trygg
förankring och en miljö full av liv och skönhet. Det har hela
tiden förändrats men aldrig så snabbt och långtgående som
under de senaste 50--100 åren. Vi önskar även här beskriva
vårt svenska odlingslandskap och understryka vikten av att
vi nu säkerställer det som finns kvar genom en generell
arealersättning.

Det gamla odlingslandskapet karaktäriserades av ängar
och hagar, små, oregelbundna åkrar med gärdsgårdar och
åkerholmar samt ett rikt växt- och djurliv. Det övergick via
mjuka bryn i den omgivande skogen. Floran var många
gånger enastående rik, inte minst i lövängarna med sin
slösande blomsterprakt. Det äldre odlingslandskapet har nu
på de flesta håll övergått i ett storskaligt, monotont
åkerlandskap eller i tät, steril granskog. I båda fallen
innebär förändringen en stark utarmning från
naturvårdssynpunkt. De små rester av detta landskap vi i
dag har kvar representerar stora värden för naturvården.

Det äldre odlingslandskapet är av stort värde från en rad
olika naturvårdssynpunkter. Den omväxlande och lummiga
naturen har stor betydelse för landskapsbild och rörligt
friluftsliv. Det ger variation och ett stort ekologiskt värde i
dagens mer monotona jordbruks- och skogsbrukslandskap
och uppvisar en rad intressanta naturtyper. Det ger livsrum
för ett stort antal växter och djur av vilka många är bundna
till detta landskap. Det har stor betydelse för vetenskaplig
forskning, bl.a. kring äldre tiders ekologiskt väl anpassade
jordbruksmetoder. Det kulturhistoriska värdet av det
landskap, i vilket våra förfäder levde och verkade, är också
betydande.

Utan tvivel finns det hos flertalet svenskar en djup
känsla för ekhagen, hasselängen, strandheden,
slåttermyren, den lilla åkertegen och alla andra inslag i det
äldre odlingslandskapet. Den harmoniska ursvenska bilden
av björkhagar och faluröda bondgårdar är en väsentlig del
av vårt kulturarv.

Stora delar av det äldre odlingslandskapet har redan
försvunnit. Men vi skulle med vårt förslag till
arealersättning på ett avgörande sätt kunna förhindra att
mer försvinner och vi skulle kanske också kunna återskapa
en del. Det rika och mångsidiga kulturlandskapet --
hagarna -- änglamarken -- måste räddas.

Jordförvärvslagen

I samband med skattereformen avskaffades möjligheten
att kvitta underskott i jordbruk mot löneinkomst.
Omläggningen har orsakat en stor debatt som delat
lantbrukarkåren i sympatisörer och motståndare till
förändringen. Vi anser dock från folkpartiet liberalernas
sida att det i samband med avregleringen av jordbruket
fanns tunga skäl för att upphäva kvittningsrätten.

När produktionen nu i första skedet skall anpassas till
den svenska konsumtionen är det inte rimligt att
deltidslantbrukare i samband med kvittning kan utnyttja
skatterabatter för att slå ut heltidslantbrukare från en
begränsad marknad.

Vi anser också att det nu finns skäl att avskaffa
jordförvärvsprövningen för fysiska personer. Eftersom s.k.
släktförvärv redan tidigare undantagits från prövning och
dessa i dag omfattar ca 70 % av överlåtelserna så är det för
ett mindre antal som hinder, till sin natur liknande
skråväsendets, har rests.

Med avregleringen kommer lantbrukare som icke är
lämpade som fria företagare att behöva lämna näringen.
Samtidigt finns det, som vi tidigare framhållit, en risk för
att gårdspriserna sjunker och därmed kan vid avvecklingen
ekonomiska problem uppstå. Ett sätt att förhindra prisras
är att öppna näringen för kapital utanför sektorn genom att
ta bort förvärvsprövningen.

Professor Sören Wibe har i sin utredning om
jordförvärvsprövningen kommit fram till att den i stor
omfattning motverkat sina syften. Han menar därför att den
bör avskaffas för juridiska personer. Han tycker att man kan
överväga om man skall behålla ett krav om bosättning vid
förvärv av jordbruksfastigheter för att behålla landsbygden
levande.

Vi är från folkpartiet liberalernas sida principiellt
motståndare till lagstiftning som reglerar människors
bostadsort. Med tanke på de svårigheter som skulle
föreligga när det gäller att kontrollera och beivra misstänkta
överträdelser av en sådan bestämmelse vill vi direkt avråda.
Vi tror att det allmänna intresset för bosättning på
landsbygden nu ökar sedan det efter liberala krav blivit
tillåtet att tillföra några hektar mark till bostadsfastighet.

Vissa grupper vill behålla regleringarna

Vi har tidigare framhållit att alltsedan riksdagen lade fast
den nya jordbrukspolitiken har beslutet attackerats av
företrädare för särskilda intressen. Vissa har önskat att vi
ensidigt skall avveckla gränsskyddet

Men jordbruksbeslutet har också attackerats från
motsatt håll. Företrädare för djurskyddsorganisationer har
hävdat att avregleringen innebär dödsstöten för den nya
djurskyddslagen.

Men att vi från svensk sida efter ett GATT-avtal ensidigt
skulle kunna behålla ett högre gränsskydd med hänvisning
till vår djurskyddslag är också helt orealistiskt. Vi skulle då
riskera att utsättas för internationella handelsrepressalier
som skulle äventyra vår betydelsefulla exportnäring och
därmed vår välfärd.

Vi har all anledning att slå vakt om vår djurskyddslag.
Men hur långt vi kan nå när det gäller att öka djurens
möjligheter till naturligt beteende avgörs till stor del av den
kreativitet våra forskare besitter. De skall dels söka
övertyga omvärlden att vår djurskyddssyn bör upphöjas till
internationell norm, dels -- intill dess vi kommit dithän --
utveckla nya system för animalieproduktion som innebär att
våra produktpriser i vart fall inte blir mer än ca 30 % dyrare
än omvärldens. I annat fall kommer svensk
animalieproduktion att upphöra och då är vi hänvisade till
import.

Att det finns ett visst utrymme för att låta våra
produktionskostnader av djurskyddsskäl bli högre än
omvärldens beror inte på olika gränsskyddsnivåer utan på
GATT-avtalet från april 1989. Där sägs bl.a. att de länder
som ställer högre krav på miljö- och djurskyddshänsyn än
andra, inom vissa ramar skall ha rätt att kompensera sina
producenter härför. Nivån max 30 procent är vår
bedömning med hänsyn till vad vi tror att GATT kan
acceptera och svenska politiker är villiga att betala.

Djurskyddslagens portalbestämmelse anger att djur
skall ha möjlighet till ett naturligt beteende. Det är ett
relativt begrepp. Vid ena ytterligheten släpper vi alla djur
fria, vid den andra håller vi dem instängda i trånga burar.
Det är mellan dessa poler som forskarna skall utveckla
system som ger våra djur så stor frihet som möjligt utan att
vi slås ut i internationell konkurrens. Då behåller vi vår
andel -- mindre än 1 procent -- av de djur som föds upp i
världen.

Det innebär inte att vi en gång för alla låser nivån på
djurskyddet. Internationellt kan vi påverka betingelserna
för oändligt mycket fler djur. Och ju större anslutning vi får
till vårt synsätt, desto mer kan vårt eget djurskydd
förbättras genom skärpta anvisningar till djurskyddslagen.

Ett politiskt parti bör ta ställning i olika frågor efter
avvägningar utifrån en helhetssyn. Vi anser från folkpartiet
liberalernas sida att riksdagsbeslutet om den nya
jordbrukspolitiken utgör en sådan avvägning och en god
grund att bygga vidare på. Vi bör klara ut de frågetecken
som påtalade ställningstaganden från regeringshåll gett
upphov till. Och riksdagsbeslutet bör kompletteras med de
åtgärder vi ovan föreslagit.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av kravet på
återbetalning av omställningsersättning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att hålla fast vid
riksdagsbeslutet att från svensk sida inte företa någon
ensidig förändring av gränsskyddet,

3. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
arbetsgrupp med uppdrag att utforma förslag till en generell
arealersättning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av jordförvärvslagen så att fysiska personer undantas från
tillståndsplikt.

Stockholm den 24 januari 1991

Bengt Rosén (fp)

Sören Norrby (fp)

Håkan Holmberg (fp)

Anders Castberger (fp)

Lars Ernestam (fp)